Pensionär, nyss pensionär!

Föreställ dig att du ska träffa dina klasskamrater från högstadiet efter femtio år! En av dem är din gamla bästis sedan trean och tillsammans promenerar ni över Södermalm och är båda lite nervösa inför den efterlängtade återträffen! Hur ska det bli? Pinsamma tysta stunder, långsamt och genant? Så här berättade jag i ett inlägg på min tidslinje på fejan:

”Samlar tankarna efter en väldigt trevlig Stockholmsresa och framför allt en givande och rolig återträff! Fantastiska möten efter 50 år. Mingel med sprudel o småplock på en terrass med utsikt över Riddarfjärden. Helt rätt miljö eftersom skolan låg på västra Södermalm. Högalidsskolan var den skola vi hade gått på tillsammans.
Vi satt vid småbord och åt italiensk buffé och samtalade i flera timmar, bytte bord och fortsatte att samtala…
Man tittar på en jämgammal pensionär men… ser plötsligt bara ynglingen eller den tonåriga flickan. Vi hade mycket att prata om och timmarna bara forsade förbi. Efter nio timmar hade jag ännu inte hunnit tala ordentligt med alla!
En massa minnen som kom upp hjälptes vi åt att minnas mer av genom allas pusselbitar som kunde läggas samman!
Vi talade till exempel om en fantastisk resa till Norrland och Narvik som vi gjorde i sjuan när sommarlovet närmade sig. Smittkoppsvaccinering för alla i all hast eftersom en epidemi pågick annars hade inte norrmännen släppt in oss över gränsen.
Lång tågresa och förbättrade geografikunskaper. Besök på försvarsanläggning i Boden och enorma köttbullar. Harsprånget och alla turbiner och… Gruvbesök djupt i underjorden och nattsömn på gymnastiksalsgolv. Till Gällivare med rälsbuss. Kiruna, Abiskos stugby, fjällvandring. Tåg till Narvik, midnattsol och vandrarhem, linbana och malmutskeppningshamn… Ja, jösses vilken resa det var och den kostade nästan ingenting. Det var en ung vikarie som planerade det mesta och han skulle bara veta hur mycket vi uppskattade den där resan. han blev ju besviken på oss när några försökte fylla sig på magnecyl och Coca-Cola…”

Och det fanns ju många fler minnen som lyftes och luftades.

Nu vegeterar jag här hemma och ser sensommarens framfart i rabatter och på gångar! Ska försöka ta mig samman och göra allt det som jag har på min planeringslista för trädgården! Som tur är finns den endast i mitt huvud och därmed inga tvingande bevis!

Bakom köksdörren finns närmaste plocksalladen till frukostmackorna! Det har varit ett fint fuchsiaår och nu har de här två fått tjocka stammar och grenar, nästa år kan jag nog stamma upp dem lite!

Den härliga blå ( i vissa ljus mer ljuslila)  klematisen har säkert ett namn som säkert finns skrivet på en lapp eller i en anteckningsbok någonstans!

Två krukor med Alstroemeria lyser på kökstrappen och är en underbar blomma som jag har fått av en god trädgårdsvän! Pelargonerna är fortfarande fina och höstanemonerna tar över…

Jag brukar själv gå in i oktober eller november… men just nu vill jag, som sagt, mest vegetera ett tag!/A

Det finns människor man längtar efter att få träffa och det finns platser man längtar att komma tillbaka till eller att få besöka någon gång! Jag såg en skärva av en trasig koboltblå kruka och så kom den här bilden upp i mitt huvud:

En damm i en underbar trädgård Jardin Majorelle i Marrakech, Marocko! En underbar plats i en sagoomspunnen stad som får mig glad och spritsig i kroppen. Jag har skrivit om den här trädgården och pratat om den och visat bilder från den på trädgårdsmöten. Den är extraordinär på alla sätt och vis. I jultid var det inte mycket som blommade där men strukturen och färgerna…jag säger då det!

Vi var där med de gamla vännerna, jag tror att alla njöt av den speciella miljön men jag var väl saligast eftersom jag längtat dit och såg att min dröm uppfylldes med råge. Trädgården är inte stor men jag kunde ha gått många flera varv än vi gjorde. Tur att det fanns ett litet fik också.

Nu går flyktingströmmar över Medelhavet från många länder och även från Marocko kommer det människor som flyr en svår verklighet. I synnerhet kommer tydligen ensamkommande barn därifrån nu. I trädgården gick barn med sina lärare i lagom prydliga rader och de barnen har det säkert mycket bra medan de barn vi såg sniffa i det skumma ljuset  i staden om kvällarna lever i en svårare verklighet.

Jag är väldigt tacksam över att ha fått se den här trädgården som jag kan visa bilder ifrån. Men varje vacker bild har en motbild som ej finns fotograferad av respekt för människan där på gatan i Medinan, den gamla staden innanför murarna. De inre bilderna ger mig ingen ordentlig frid men de gör så att jag kan förstå verkligheten bättre. Hur allt hänger ihop och att vi inte kan eller ska skärma oss från det svåra! Men för att orka får man försvinna in i sin lyckliga bubbla ibland – det måste vi alla.

När vi kom till Jardin Majorelle blev jag så innerligt glad. Tänk att detta vackra var skapat av en fransk konstnär och nu nästan ett sekel senare sköttes om så att vi kunde få njuta! Allt fanns kvar, somligt hade utvecklats och hela härligheten vårdades av en stiftelse för eftervärlden.

Tänk om någon skulle få för sig att detta var djävulens verk och vilja slå sönder det! Ja, jag tänker på det aktuella  läget med krig och planerad förstörelse av de uråldriga byggnaderna i Palmyra, Syrien, som bara slås sönder av några som i stunden inte tänker klart eller förstår vad de gör. Eller gör de!?

Var snäll mot de som kommer hit, de som inte längre står ut med fasorna, dela med dig av dig själv om du har möjlighet. Ibland undrar de: Var är alla svenskar?

Kanske är de på resa till ett annat land eller sitter inne och ser sport och är i sin lyckliga bubbla.

Jag kan längta tillbaka hit men ska sanningen fram så tror jag att jag får nöja mig med bilder och minnen och det är inte så dumt det heller! Tack, kära vänner för jag fick låna några av era bilder!

Nu är två mycket roliga dagar över! Mitt yngsta barnbarn Victor är sju år, han och jag driver ‘Victors och farmors hotell’ som håller sin verksamhet igång vissa helger och tider. Det har vi gjort i ett par år nu. Inte direkt någon lönsam rörelse men rolig och inspirerande. Det är alltid intensivast före måltiderna när det ska planeras, stekas, kokas, skäras, hackas och blandas. Denna gång skulle hotellet bjuda på vedspisstekta delikatesspannkakor i miniformat! Detta skulle avnjutas som dessert med vispgrädde och hallon. Själva stekningen skulle ske utomhus på en liten minivedspis.

Den lilla vedspisen är från min farfar som hade stuga på Ingarö utanför Stockholm. På tomten fanns en lekstuga och det var där som spisen fanns när jag var liten. Numer saknas det askluckor och rökrör men nog skulle vi kunna steka några pannkakor där. Första uppgiften blev att ordna lite ved. Victor fick bredbent klyva ved. Jag höll mina händer respektfullt bakom hans och lät honom känna tyngden i yxan. Samarbetet fungerar alltid utmärkt mellan oss och vi lämnade huggkubben med tillräckligt med ved.

Vi lade upp veden och hämtade alla saker vi behövde, smeten var redan klar. Sent omsider kom vi på att det behövdes en grytlapp. Så med äggkartongbitar och tidningspapper satte vi fyr i spisen. Det tog ett tag och sen blev rökutvecklingen lite besvärande när vindarna snodde runt.

Det tog lite tid innan den lilla järnstekpannan blev varm men efter en timme (!) hade vi fått upp ångan och visste hur snabbt veden måste matas in, att det blev utbrunnet längst in ganska kvickt och att temperaturen måste hållas uppe hela tiden.

Det blev lite tråkigt att vända pannkakor efter ett tag, nej inte att vända pannkakor utan att vänta på pannkakor som ska vändas. Victor har visat lite intresse för fotografi så han tog bilder på mig och när stek- och vändväntan blev för lång tog han kameran och tog lite bilder på Dorothy Walton som hela tiden tittade på oss när vi stekte våra pannkakor. Hon är väldigt vacker DW!

Vi blev lite inrökta men till slut så var alla pannkakor  klara. På ‘Victors och farmors hotell’ så äter personalen tillsammans med gästerna på en totalt jämställd nivå. Det råder en avslappad och skön stämning, det är söndagseftermiddag i augusti och solen skiner.

-Mmm, det smakar lägerbål men det var gott, sa en av de nöjda gästerna på hotellet.

Om ni tycker att personalen har ett märke som skarpt påminner om något annat ni känner igen så är det helt rätt. Vi tror att de har stulit vårt!

Nu skördas det överallt! Bönderna arbetar för fullt med att plocka in årets skörd. Lyckliga ägare till kantarellkorgar fyller dem och bär hem dem i stora lass. Om kvällarna sitter man vid köksbordet och rensar lite trött vindögt över mängden men på spisen puttrar det redan i stekpannan till kvällsmackan.
I blåbärsskogarna trampar barnafötter i gummistövlar och munnarna blir blåa och sent omsider smaknöjda. I trädgårdarna dignar bärbuskarna och pockar uppfordrande på uppmärksamhet! Äpplena dinglar i träden och växer till sig, sorterna mognar olika långsamt men än är de inte ätmogna.

Rätt nära köksdörren har vi några krukor med sallad och basilika och i trätunnan så växer persilja, citrontimjan, fransk dragon och plocksallad. Där bredvid växer ett citronträd med ett tiotal citroner i olika mognadsgrader. Man får skörda när man behöver och om det finns eller så får man trava till de andra ställena med örter, vitlök och potatis. Tomater och chili jobbar på med sitt…

Vi hade lyckan att bli bjudna till Simrishamn på kräftkalas med kräftor fångade i år,  i Sveriges fjärde största sjö Hjälmaren, av värden själv.  Stora vackra och otroligt goda! Inkokade på det mest smakfulla sätt man kan tänka och med mogen ost och nubbe därtill så är saligheten nära!

Varje morgon stryker jag omkring vid mitt persikoträd som bär frukt för första gången efter förra årets plantering intill den vita muren. Räknar till 25 persikor och hoppas att de blir solkyssta nu under sensommaren så det räcker och blir över fram till full mognad! Solvarma söta persikor… mmm!

Barnet i mig tänker barnsliga och förväntansfulla saker om framtiden. Samtidigt tittar mitt mogna jag på klockan och tröttheten kommer krypande. Det är sent! Morgondagen väntar; ungdomligt besök är på ingång och vädret verkar bli fint, maten är inhandlad och gästrummet redo. Jag hinner nog läsa tidningen, strosa i trädgården och sniffa på väldoft och klippa överblommat på förmiddagen.
Visst kan också jag tillåta mig bli solkysst och jag behöver väl inte mogna så väldigt mycket mer?

Oj, tiden rusar och jag vill i största möjliga mån publicera en ny bloggtext ungefär en gång i veckan med några undantag. Redan på söndag kväll börjar det gnaga lite i hjärnan. Jag börjar resonera med mig själv; skriv om…skriv om mat, det har du aldrig gjort. Dukka-receptet…om hur himla gott det är och hur man kan njuta det med god olivolja och…

Jo, jag gillar mat och det är alltid…nej, är ju proppmätt och jag gör inget märkvärdigt bara kokar ihop något av vad som finns i huset. Inte precis som unga Julia som har en restblogg. Hon skapar och jag…vi tittar båda efter vad som finns hemma och så hittar vi på något nytt, fast naturligtvis inte med samma ingredienser eller samtidigt! Fiffigt va’!? Julia har gjort något riktigt bra av det men jag, näe!

Skriv om…skriv om huset, om alla informella bygg- och processmöten som har varit här mellan husets ägare under årens lopp. Så många ombyggnationer och förbättringar som åstadkommits med väldigt små medel. Från början var det riktigt knapert men…nej, DET ska jag verkligen ta tag i och skriva något ordentligt om senare någon gång. Så ska det väljas bilder och illustreras på ett bra sätt. Väntar alltså med det!

Man kan alltid tipsa och berätta om bra böcker! Skriv om några böcker som har skickat iväg dig på en resa till en annan kultur eller tid eller såna böcker som öppnat sinnet och gett nya insikter eller såna som visat precis hur bra eller rutten en människa kan vara…nej, det där är absolut ett typiskt vinterinlägg!

Skriv då, äntligen, det du verkligen skulle vilja…berätta om det du skriver om utanför bloggen eller har skrivit, det där som ligger i byrålådorna…nej, för katten det vill jag inte, författardrömmar har ju var och varannan människa idag, jo, ja,  inte nu men kanske senare, en annan gång!

Skriv om…det som är det absoluta nuet – som hur du mår…nej, det tänker jag inte…jo, det värker lite mer eller mindre där vid högra skulderbladet…men annars är det väl för det mesta bra…bara lite yrsel ibland…den kan man leva med så det är helt enkelt bra! Så det så!

Men ta dig nu samman få ihop något om…till exempel den här sommarens uteprojekt! Nja, inte ännu, jag vill nog spara det tills vi har kommit lite längre.

Nuet…hrm, går upp och är för det mesta glad redan på morgonen, just nu för att det är sommar och…. men, fy vilken eländig sommar hittills! Vi hade frukostgäster och var helt upptagna med att tala om vädret. Liksom uppfyllda av regn, blåst och gråa moln trots att kvällen innan varit sagolik med utesittarväder mot alla odds. Vi nämnde det visserligen mellan frukosttuggorna men bet fast vid det sketna sommarvädret, man måste riktigt älta det för att förstå att det är en sådan kall och trist sommar i år. Men augusti kanske…

Skriv då om alla dagar du längtar efter och vill träffa dina barn och barnbarn och barnbarnsbarn men inte kan av olika naturliga förklaringar. Det verkar som om den längtan blir allt större ju äldre man blir. Kanske något universellt!

Skriv om alla fester du skulle vilja ordna i trädgården medan den är vacker…

en stor fest för storfamiljsgänget med alla gamla och nya familjemedlemmar, fin rosfest för trädgårdsvänner, glad bubbelavsmakningsfest, rolig prata-svenska-fest med alla trevliga elever från sfi, intellektuell bokfest med lilla bokklubben med respektive som kanske också gillar litteratur, och en samlaallagamlavännerfest, knytisfest, vävstuge- och stickcafévännernas sommarfest, mingelfest med alla möjliga människor och så vidare och så vidare—

kommer inte på något att skriva om, funderade bara!

Jag har gått runt och sagt till gäster: ”Det blommar helt sanslöst i år. Inte har jag klippt eller gödslat rosor och varken ansat eller rensat  i tid men…trädgården ger så mycket tillbaka! Jag är lycklig när jag ser allting, kan inte få nog och man måste gå runt tills man har fått sitt lysmäte tillfredställt!”

Närmast den vackra Austin-rosen Comtes de Champagne, sedan bortåt Mme Plantiere, Ghislaine de Féligonde, en gurkburk dvs en renshink, multifloran Maria Lisa och i ytterkanten låga White Cover.

Nedanför Maria Lisa blommar en ros som jag har fått, tror att det är Amber Cover. Cover-rosorna är friska och fyller upp rabatter men man behöver inte böja på ryggen och sniffa – ingen doft.

Det här är mitt-i-sommar-favoriten Félicitét et Perpétue som växer på ett starkt trekantigt stöd och grenarna väller över och är ca 3-4 m långa så den kräver sin plats. Underbart vacker och många knoppar är fortfarande just väldigt knoppiga! En medelhavsros som ska klara zon 2 enligt LÅG. Doften är söt, varm  och tja, rosig och hela rosen förgyller sommaren ett bra tag till!

En luktpion som växer i vandrande skugga blommar fortfarande, den är fin men det är kombon nedanför som jag tycker är så snygg. Blommande färgintensiv daggkåpa och rödbladig silverax, Cimicifuga racemosa ‘Brunette’ så har jag antecknat. Silveraxen kom igång sent i år men bara de vill blomma senare och dela med sig av sin fantastiska doft så gör inte det något! Jag har näsan kvar både i september och oktober om så skulle vara!

Rodgersian fångar Champagnegrevens kronblad i sin stora skål!  Vilken kraft och poesi det finns  i jord och växtlighet!  Nu snöar rosenbladen och både regn och vind har stökat till det en del! Men än finns det tid att fånga det som låter sig fångas med alla sinnen, i minnet, i ord, i kameran och i det som är du!

Min kamera fångade kvällsljuset bakom huset. Gleditsia triancanthos ‘Rubylace’ växlar mitt i sommaren över från gröna till röda blad. Så sirlig och fin. Jag ger den mitt stöd några år till innan jag försöker lossa på uppbindningen. En sorts pelaridegran växer sakta mestadels i skuggan bakom huset men på högsommaren når solens strålar hit också! Clivian åkte ut från inomhuslivet och började snart att blomma mot husväggen! Observera ‘Seagull’ en vit enkelblommande klätterros i björken till höger!

Självsådd vallmo vippar i vinden och vem blir inte glad? (Jaså, finns du verkligen? Stackars dig)!

Här nere den söta, lilla rosen  ‘Lipstick’ från Tantau, som finns i min provodlingsrabatt, är en annan glädjespridare! Bilden under ‘Lipstick’ är just min provodlingsrabatt. Det är vår absolut mest karamelliga rabatt. Uppgiften var att i tre år odla och rapportera utifrån några frågeställningar och sen fick alla provodlare, 100 st, de rosor som de provodlat. Jag hade den sydligaste trädgården…

Ibland måste man vila och läsa, fika och vända näsan mot solen, bara strosa runt med händerna på ryggen – men sekatören ligger där i handen om man skulle få lust att klippa något överblommat. Då har man fått sitt mått av ögonfröjd  och genast vänds blicken från det njutbara till det som måste göras!

Det är inte ofta jag ligger i hängmattan! Här prövar jag den nya platsen i den dubbelfunktionella gungställningen som min fiffige man har ordnat. Jag ligger och spelar WordFeud och väntar på att persikorna vid muren ska mogna, hinner jag ska jag läsa tidningen också!  Man blir lite av en kolmask men det kan också vara skönt, tänker jag. Hur gör du när du vill koppla av från trädgården?

Jag vaknar ofta tidigt på morgonen och från sängen tittar jag ut genom fönstret mot sydväst och funderar på vad just denna lite gråmulna sommardag har i sin linda. Till och med denna lynniga sommar är det njutbart att vara hemomkring och kunna  fylla dagen med något trevligt innehåll och pyssla om dem som vill besöka oss. Fast för mycket lynnigt väder förorsakar viss irritation och besvikelse – som man har längtat efter sol och värme och eventuellt efter dopp i havet, bara den rätta temperaturen infinner sig!
Med en mix av bra planering och fri improvisation brukar det bli ändå bra – bara förväntningarna ligger på ett vettigt  plan!

Ofta får vi frågan ”Vad ska ni göra i sommar?” Vi virrar på våra huvuden och behöver egentligen inte fundera så mycket. För oss är det självklart att stanna hemma. Här har man hela året längtat efter sommaren och trädgårdens fröjder, långa kvällar på verandan, glädje och skratt tillsammans med barn, barnbarn och vänner på besök, promenader, roliga utflykter och…ja, kära nån, här finns ju så mycket att uppleva och göra bara runt hörnet! Inte kan vi lämna detta mer än för något dygn här och där!
Reser gör vi om vi har råd, tid och möjlighet vid andra tider på året! Inte nu när Gillenia trifoliata blommar med sina vita skyar…och rosorna har börjat det stora doftkalaset!

En ny  ordentlig gunga till trädgården införskaffades i år. Den gamla var söndergungad och borta sedan ett tag. I den nya kan små fina människor sitta och gunga under hängbjörkens grenar! Premiärgungningen görs av min mans båda barnbarn som tillsammans med sina föräldrar hälsar på oss under några dagar med blandad väderlek.  Så fort solen tittar fram så lockar havet…

Medan fyraåringen badar i havet vid Ystad Saltsjöbad så sover lillasyster sin middagslur på bryggan.
Det är 18 grader i vattnet och morfar övervakar badandet…äntligen badväder jublar alla!

Jordgubbsätning, grillning och frukostar avbyter varandra och gäster kommer och går lite. Vi som håller på med ett lite större utomhusprojekt tar gärna paus på flera dagar för att äta, dricka och umgås med våra gästande vänner. Min son med familj kommer med sina långväga gäster och vi bjuder bland annat på utmärkt varmrökt lax och andra svenska smaker, sjunger nubbesånger och ”gör oss till” för att de ska ha fina minnen med sig tillbaka hem efter sin semester.

När vädret är grått kan det passa med en bilpromenad till trevliga och spännande platser. Häromdagen åkte vi en tur med våra gamla vänner som kommit med tåg från Stockholm. Det blev byggnadsvård på Quesarum härligt mycket att se och inte så långt från Flyinge med den välsorterade plantskolan så då passade vi på att ta en grundlig titt bland allt det gröna.
På hemvägen stannade vi vid Dalby kyrka som har en kringla på kartan. Nordens äldsta stenkyrka troligen grundad på tusentalet. Ett rart litet rosarium med örtagård låg vid det gamla Augustinerklostret alldeles intill och solen tittade fram och förgyllde upplevelsen. Tänk vad lite det behövs om man inte har för stora förväntningar!

I byn Torna Hällestad finns ett härligt ställe med fin lanthandel och fik! Bybornas välvillighet räcker inte riktigt till för att stället ska gå runt, om vi förstod det hela rätt, åk dit, ät, fika och handla god ost, fint kött och njut av miljön!

Så kan solen lysa hemma och åtta kilometer längre bort utmed kusten kan det vara småkallt och blåsigt! Tur att Hörte Hamn hade pälsar och mockajackor till låns på en klädhängare utomhus vid serveringen!
Vilket originellt och roligt ställe, det vill vi också rekommendera!

Fotogenlamporna och musiken gör kvällarna hemma på verandan så härliga. Jag sörplar i mig det ljumma kvällsmörkret för i år kanske det inte blir så många fler sådana kvällar. Här kan man spela musik och prata till långt in på natten om man orkar och vill. Grannarna störs inte!

Och medan julidagar kommer och går så slår rosor och blommor ut och elefanterna gör sitt intåg i trädgården…nej, den sista bilden är från Trädgårdspaletten i Malmö! Roligt och inspirerande ställe för stora och små!

Jag hade faktiskt valt många fler bilder och…men, näää, jag vill ju att du ska vilja återkomma hit och läsa mer en annan gång också! En riktigt skön sommar önskar jag alla!

Fotbad är välgörande och skönt!

Någon sommar efter min lärarexamen fjällvandrade jag tillsammans med tre andra unga kvinnor. Vi vandrade från Storulvån till Vålådalen och jag hade absolut sämst stövlar av oss alla fyra. Det var blåbärsplockarstövlar utan träbotten, jag kände stenarna på marken genom sulan, aj, aj, aj! Det gav mig ömmande fotsulor men det var ju så blött i markerna och då var det bara stövlarna som gällde. Några riktiga vandrarkängor ägde jag ju inte. Vi gick rätt tidigt på säsongen och ibland var det svårt att komma fram för snön låg kvar eller vattnet rusade fram alldeles för högt och för fort på det tänkta vadarstället.  Jag minns en gång när jag var siste man över ett forsande vatten. Det var regn i luften och stenarna under mina sulor var hala och ojämna. Jag balanserade med ryggsäcken på ryggen och det strida vattnet vara endast ett par millimeter under stövlarnas överkanter. Å, så gärna jag hade velat bli fotograferad i den där situationen men…ingen orkade eller ville packa upp en kamera i regnet. Mina fötter bar tack och lov mig över till andra sidan och varje dag även vidare mot kvällens vila och välbehövliga fotvård.

Som barn och tonåring promenerade jag gärna ensam i Stockholm. Jag gick ofta långt och lärde mig stadens geografi och arkitektur på så sätt. Jag kunde promenera från Södermalm och fram och tillbaka till mitt favoritmuseum Nordiska Muséet på Djurgården om det var söndag och jag hade en slant till inträdet.  Eller så promenerade jag mot Västerbron och över till Kungsholmen, Riddarholmen och via vindlande gator i Gamla Stan hem igen till Krukmakargatan. Jag gillade att utforska stadens malmar och holmar och kunde till exempel ägna en halv dag åt en viss del av Östermalm eller att följa stadens kajer så långt som tid och ork räckte till.
Sköna skor, snygga skor och fräcka skor och vinterns stövlar hjälpte mig att ta mig fram på trottoarer och över gatukorsningar. Biltrafiken var inte så hejdlös som idag och jag gillade att byta gator och ta parallellgatan till gatan jag hade promenerat senast. Fönstershopping hade jag ju alltid råd med men oftast tittade jag mer på människor och hus än på grejer i skyltfönstren. I tonåren gick jag snabbt och så ofta jag hade råd till ett fik i en källare i Gamla Stan för där satt andra som var som jag.

Skor, ja, det är lika bra att erkänna att jag gillar skor men bryr mig inte så värst mycket om skomodet nu för tiden. Som sextonåring upptäckte jag att roliga skor ur provkollektioner såldes till ganska humana priser i en skoaffär nära Hötorget. Med sparade pengar i fickan promenerade jag dit och valde länge och väl innan något par fick följa med hem oftast på själva fötterna då. Nya skor ställdes alltid bredvid min säng så att jag såg dem innan jag somnade och direkt när jag vaknade.
På åttiotalet hade jag ett par knähöga fodrade träskostövlar. Varma var de absolut men med stel sula var de ju inte så lämpliga att gå med på isigt underlag. Med de på mig, en restaurangkväll i Göteborg med kolleger, hamnade vi framåt natten på ett dansgolv i en nattklubb…jo, visst! Det gick att dansa i dem!

Jag var aktiv scout, från blåvinge till seniorscout, och vår kår hade en scoutstuga i skogarna på Södertörn söder om Stockholm. På ett helgläger tidigt en höst skulle det ordnas nattorientering. Jag var kanske fjorton år och nybliven patrulledare vid det tillfället. Jag hade alltså ansvar att föra min lilla patrull tryggt genom skogen i mörkret, utan att vricka fötterna eller gå vilse på stigarna, och så småningom komma fram till ett nattligt lägerbål. Jag minns att jag inte alls var så tuff som jag lät när jag talade till min patrull. Det var verkligen mörkt i skogen och jag var inte mörkrädd men ansvaret för min patrull krävde något extra av mig. Vi skulle med ficklampa följa olika anvisningar och spår. Under vägen hade de äldre scouterna hittat på olika aktiviteter som kunde skrämma vettet ut de mindre. Jag försökte gå raskt, hålla ihop gruppen och säga uppmuntrande saker medan hjärtat bankade hårt i mitt bröst. Plötsligt så brakade det till alldeles intill stigen och något pälsaktigt för över oss. Vi skrek nog allihop men mest synd var det om flickan som gick efter mig för hon kissade på sig. Jag tog hennes hand och sa tyst att ingen kunde se vad som hade hänt eftersom det var så mörkt i skogen. Mörkret förvandlades till ett skydd medan vi gick vidare och vi fann lägerbålsplatsen till slut. Jag växte nog lite grann just den där natten.
Idag kan jag sakna de där stora skogarna med sina dofter och stigarnas mjuka barrklädda förna.

Det senaste året har jag promenerat på tok för lite. Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker men jag måste försöka komma igång igen med mina promenader. Jag har satt upp mål men inte riktigt hittat motivationen ännu. Så länge mina trotjänare fungerar bra så måste de ju användas och också vårdas.

Skogsvandringar i Kilsbergen, Hälsingland och annorstädes, stadsvandringar i många stora och små städer i olika världsdelar, kustnära fotvandringar i Cornwall, upp, upp, upp på en utsläckt vulkan i Kenya,  ja-a, hur långt har jag gått egentligen? Det lär jag aldrig kunna räkna ut!

Är det någon mer än jag som minns ”Man ska vara glad åt fötter”?

Ända sedan jag var liten har jag älskat böcker. Vi hade inte många böcker hemma i vår enda lilla Stringbokhylla, några av Vilhelm Moberg, Harry Martinsson och andra arbetarförfattare, men tidigt lärde vi oss att gå till biblioteket och låna böcker. Först gick vi med mamma och pappa och från nioårsåldern gick jag helt själv och hade biblioteket som mål flera gånger i veckan.

När jag kom hem till min barndomsvän Lotta upptäckte jag att det fanns människor som hade så många böcker hemma att det var som ett bibliotek fast mycket vackrare och mysigare. Till mitt första hem övertalade jag min dåvarande man att vi skulle beställa en bokhylla, usch, nej, inget vitrinskåp i teak, utan en riktig bokhylla med många meter för böcker, böcker. Det rörande, ser jag nu, är att vi inte hade hunnit samla på oss så många titlar ännu. Jag hade jobbat i en bokhandel en tid och köpt lite böcker om konst och annat som intresserade mig. Kommer inte ihåg vilka skönlitterära titlar som fanns mer än Harry Martinssons ‘Nässlorna blomma’ och Tolkiens trilogi om hobernas värld. Jag har böckerna kvar.

Man måste ha varierade blädderböcker på gästtoaletten…därför går vi också dit när vi är ensamma i huset!

När vi flyttade till det här huset var jag skild från mina barns far och bokbeståndet var delat men rätt många böcker skulle ändå få plats och huset var litet. Därför kunde drömmen om bokhyllor längs taket förverkligas och inbyggda hyllor här och var – som i väggarna på väg upp till ovanvåningen…

Böcker är ju till för att läsas och bläddras i och när jag drabbades av utmattningsdepression för ca 15 år sedan kunde jag inte längre läsa utan stora svårigheter. Jag blev långtidssjukskriven från mitt arbete som lärare. Det kommer jag kanske att berätta om en annan gång men faktum är att jag inte längre har lika lätt att läsa snabbt. Inte heller kan jag läsa vilken stil som helst och pocketböcker med liten tät stil är ofta mer än jobbiga – de är näst intill omöjliga. Men vill man så kämpar man!

Bokhyllorna är fulla, det ligger böcker överallt, eller så lånar man ut dem, ger bort dem!

Jag är med i en liten bokklubb som träffas var femte-sjätte vecka efter att ha läst en gemensam titel. Så klart har vi läst årets Nobelpristagare, åtminstone en bok av varje under de år vi har träffats. På tisdag ska vi träffas och prata om ‘Spådomen – en flickas memoarer’ som är skriven av Agneta Pleijel.

Den boken var den första som läste på en läsplatta. Min man som arbetar med IT på en gymnasieskola hade funderat på om det kunde vara något för skolbiblioteket. Därför ville han köpa en privat till mig om jag ville testa att läsa en bok på den så att jag skulle kunna utvärdera det sen.

Min läsplatta med specialsytt fodral för frakt i handväska och liknande!

Jag hörde mig själv säga; ja, det vill jag. Förvånande eftersom jag i princip säger nej till alla sorts maskiner (en knäpp idé) hi,hi! Det beslutet är jag så otroligt glad över. Precis när jag fått min läsplatta började de göra reklam för Letto på TV. Det är en svenskanpassad läsplatta som är en revolution för mig!

Med min dåliga läshastighet brukar jag bara hinna läsa en bok mellan bokklubbsmötena medan de andra läser två eller tre. Jag blir alltid sugen på deras böcker men hinner inte läsa allt jag vill!

Tro det eller ej men med Letto hinner jag läsa mer! Kan koncentrera och fokusera blicken på sidan. Behaglig för ögonen, lätt att hålla i, kan läsa i vilket ljus som helst, behöver inte tända lampan om jag läser på kvällen eller natten. Satt ute i sol och läste helt utan problem… Ja, nu tror väl någon att jag har betalt för detta, nej, jag är bara så överlycklig!

Liten, nätt och lätt.

Texten tydlig och alltid läsbar – i alla ljus!

Vi började tänka på dyslektiker och min man hittade en amerikansk undersökning där man funnit att dyslektiker hade lättare att läsa med läsplatta. Hur kan det komma sig undrar man ju? Utseendet på texten är ren och den är tydlig med stadigt ljus. Varje fysisk boksida delas i delar efter vilken storlek man väljer att läsa med och det kan kanske vara de här faktorerna som påverkar läsningen. Man bläddrar med ett ”fingertipp” på skärmen eller klickar på knapp höger eller vänster. Dessutom kan man slå upp ord och göra egna markeringar och anteckningar.

Böckerna jag har läst nu är båda lättlästa men det har tidigare inte haft någon betydelse, det har ändå tagit lång tid för mig att läsa. Nu hoppas jag inför tisdagens bokklubbsträff att vi hittar en mer intellektuellt avancerad bok så att jag kan bevisa för mig själv att det är möjligt för mig att läsa flera böcker och dessutom lite mer krävande böcker!

Jag älskar böcker ännu mer nu! Och som min man säger; du kan ju köpa en fysisk bok om du vill se den på det sättet. Nja, svarar jag – först måste jag rensa bort en del gammalt för hyllorna är fullproppade!

Var så god och läs, läsplattan kan innehålla tusentals boksidor och böckerna tar ingen plats!

Med sekatör i fickan och kameran dinglande om halsen går jag ut i trädgården. Det är mitten av juni och överallt växer det så det knakar trots bristen på riktig sommarvärme. Det är en gråmulen förmiddag och inte idealisk för fotografering men jag har bestämt att jag ändå ska försöka fånga lite av vår djungel.

Det grå ljuset slätar ut intrycken lite, soliga morgnar är det skönt att sitta bakom huset ovanför björken.

Från korgmöbeln bakom huset ser man bl a denna stiliga  Heuchera.

Jag intalar mig att inte få hicka och inte heller stresspåslag när jag ser hur lik en tät djungel vår trädgård är i år. Ändå har jag inte gödslat många växter. När influensan sängband mig i maj så kanthögg min flitige man rabatt efter rabatt. Det gör att det ändå ser rätt prydligt ut…om man inte låter argusögonen inspektera det inre av de stora rabatterna.

En pimpinell, Single Cherry, i en stor ovårdad rabatt där en Clematis vitalba, skogsklematis, har frösått sig till ett elände!

Fulhörnet där jag tömde en pallkrage med bl a irisrötter. En skuggig plats med ris, sten och skottkärror som därmed fick lite fägring!

Orensat, för högt, för tätt, för brett, för mycket…men faktiskt också rätt härligt! Här ovan en guldhumle som letar sig upp mot ljuset oavsett hur omgivningen ser ut!

Man får sätta på sig rätt sorts glasögon! Jag visar några av våra ganska många sittplatser för även om man vistas i en djungel så måste man sätta sig ibland!
Här nere finns Arum italicum, italiensk munkhätta.

Blodhasseln ser man om man lämnar guldhumlen och går en liten bit ner i vår lilla skog. Snart slår de stora schersminbuskarna ut, då är det doftkalas i hela trädgården!

Rosa moyesii, mandarinrosen, blommar i skogen i fyra underbara veckor i början av sommaren.

Sittplats på ostsidan av bilhuset. När vi ritade det tänkte jag att det skulle få en grön mössa av växtlighet…

Från den sittplatsen ser man en massa växter t.ex. Louise Bugnet, rugosahybrid, som blommade först av alla rosor i år!

Rodgersian har en enda stilig blomstängel i allt det gröna.

Nachtgesang, iris från Tomas Tamberg.

Weinkönigen, iris från Tomas Tamberg.

Gullregnet och sittplats på tegelterrassen.

Om man rundar gullregnet så ser man lilla blåregnsfransen
ovanför fönstren. Här intas eftermiddagskaffe om vädret så tillåter!

Papaver miyabeanum ‘Pacino’ har en färg jag är mycket svag för!

Digitalis tröttnar jag aldrig på. Här har de precis börjat slå ut!

I handen tar jag då och då upp en överblommad Schneekoppe. Jag doftar på den underbara rosens milda men aromatiska doft. Nästa gång jag skriver om trädgården kanske den kan fastna på bild också.

Alla bilderna är tagna idag den 15 juni 2015! Må nu lagom sommarvärme komma till oss alla!