Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Mina trotjänare i vått och torrt!

13 kommentarer

SONY DSC

Fotbad är välgörande och skönt!

Någon sommar efter min lärarexamen fjällvandrade jag tillsammans med tre andra unga kvinnor. Vi vandrade från Storulvån till Vålådalen och jag hade absolut sämst stövlar av oss alla fyra. Det var blåbärsplockarstövlar utan träbotten, jag kände stenarna på marken genom sulan, aj, aj, aj! Det gav mig ömmande fotsulor men det var ju så blött i markerna och då var det bara stövlarna som gällde. Några riktiga vandrarkängor ägde jag ju inte. Vi gick rätt tidigt på säsongen och ibland var det svårt att komma fram för snön låg kvar eller vattnet rusade fram alldeles för högt och för fort på det tänkta vadarstället.  Jag minns en gång när jag var siste man över ett forsande vatten. Det var regn i luften och stenarna under mina sulor var hala och ojämna. Jag balanserade med ryggsäcken på ryggen och det strida vattnet vara endast ett par millimeter under stövlarnas överkanter. Å, så gärna jag hade velat bli fotograferad i den där situationen men…ingen orkade eller ville packa upp en kamera i regnet. Mina fötter bar tack och lov mig över till andra sidan och varje dag även vidare mot kvällens vila och välbehövliga fotvård.

Som barn och tonåring promenerade jag gärna ensam i Stockholm. Jag gick ofta långt och lärde mig stadens geografi och arkitektur på så sätt. Jag kunde promenera från Södermalm och fram och tillbaka till mitt favoritmuseum Nordiska Muséet på Djurgården om det var söndag och jag hade en slant till inträdet.  Eller så promenerade jag mot Västerbron och över till Kungsholmen, Riddarholmen och via vindlande gator i Gamla Stan hem igen till Krukmakargatan. Jag gillade att utforska stadens malmar och holmar och kunde till exempel ägna en halv dag åt en viss del av Östermalm eller att följa stadens kajer så långt som tid och ork räckte till.
Sköna skor, snygga skor och fräcka skor och vinterns stövlar hjälpte mig att ta mig fram på trottoarer och över gatukorsningar. Biltrafiken var inte så hejdlös som idag och jag gillade att byta gator och ta parallellgatan till gatan jag hade promenerat senast. Fönstershopping hade jag ju alltid råd med men oftast tittade jag mer på människor och hus än på grejer i skyltfönstren. I tonåren gick jag snabbt och så ofta jag hade råd till ett fik i en källare i Gamla Stan för där satt andra som var som jag.

Skor, ja, det är lika bra att erkänna att jag gillar skor men bryr mig inte så värst mycket om skomodet nu för tiden. Som sextonåring upptäckte jag att roliga skor ur provkollektioner såldes till ganska humana priser i en skoaffär nära Hötorget. Med sparade pengar i fickan promenerade jag dit och valde länge och väl innan något par fick följa med hem oftast på själva fötterna då. Nya skor ställdes alltid bredvid min säng så att jag såg dem innan jag somnade och direkt när jag vaknade.
På åttiotalet hade jag ett par knähöga fodrade träskostövlar. Varma var de absolut men med stel sula var de ju inte så lämpliga att gå med på isigt underlag. Med de på mig, en restaurangkväll i Göteborg med kolleger, hamnade vi framåt natten på ett dansgolv i en nattklubb…jo, visst! Det gick att dansa i dem!

Jag var aktiv scout, från blåvinge till seniorscout, och vår kår hade en scoutstuga i skogarna på Södertörn söder om Stockholm. På ett helgläger tidigt en höst skulle det ordnas nattorientering. Jag var kanske fjorton år och nybliven patrulledare vid det tillfället. Jag hade alltså ansvar att föra min lilla patrull tryggt genom skogen i mörkret, utan att vricka fötterna eller gå vilse på stigarna, och så småningom komma fram till ett nattligt lägerbål. Jag minns att jag inte alls var så tuff som jag lät när jag talade till min patrull. Det var verkligen mörkt i skogen och jag var inte mörkrädd men ansvaret för min patrull krävde något extra av mig. Vi skulle med ficklampa följa olika anvisningar och spår. Under vägen hade de äldre scouterna hittat på olika aktiviteter som kunde skrämma vettet ut de mindre. Jag försökte gå raskt, hålla ihop gruppen och säga uppmuntrande saker medan hjärtat bankade hårt i mitt bröst. Plötsligt så brakade det till alldeles intill stigen och något pälsaktigt för över oss. Vi skrek nog allihop men mest synd var det om flickan som gick efter mig för hon kissade på sig. Jag tog hennes hand och sa tyst att ingen kunde se vad som hade hänt eftersom det var så mörkt i skogen. Mörkret förvandlades till ett skydd medan vi gick vidare och vi fann lägerbålsplatsen till slut. Jag växte nog lite grann just den där natten.
Idag kan jag sakna de där stora skogarna med sina dofter och stigarnas mjuka barrklädda förna.

Det senaste året har jag promenerat på tok för lite. Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker men jag måste försöka komma igång igen med mina promenader. Jag har satt upp mål men inte riktigt hittat motivationen ännu. Så länge mina trotjänare fungerar bra så måste de ju användas och också vårdas.

Skogsvandringar i Kilsbergen, Hälsingland och annorstädes, stadsvandringar i många stora och små städer i olika världsdelar, kustnära fotvandringar i Cornwall, upp, upp, upp på en utsläckt vulkan i Kenya,  ja-a, hur långt har jag gått egentligen? Det lär jag aldrig kunna räkna ut!

SONY DSC

Är det någon mer än jag som minns ”Man ska vara glad åt fötter”?

13 thoughts on “Mina trotjänare i vått och torrt!

  1. Näej, det är nog nästan bra att man inte vet hur långt man gått. Ska också pyssla om mina apostlahästar i dag.

  2. Tænk at sådan nogle nysselige små futtelutter har gået så mange skridt. Næste skriveprojekt: hvad fødderne fortalte 🙂

  3. Vilka härliga promenad och vandrings upplevelser du haft, jag är också nyfiken på hur långt jag har gått faktiskt. Det är härligt att promenera omkring och bara njuta av det man har omkring sig få vara lycklig över att man får vara med och uppleva. Önskar dig en skön sommardag.
    Åse

  4. Där rör du vid det där viktiga; att vara glad att man får vara med och uppleva. Se det där fina i små saker också!
    Skön sommardag på dig själv!
    Agneta

  5. Man ska vara glad åt fötter, utan dom man står sig slätt!
    Ja visst är det härligt att promenera, och vilka promenader du har gjort sen. Jag är så glad att mina fötter och ben åter kan forsla mig runt. Var i Malmö i går och gick långt men idag är fötterna inte så glada. Jag får nog vara lite rädd om dom……
    Kram

    • Om man är van att gå ute i sin trädgård o på grusvägar eller stigar med mjukt underlag så blir nog stadens hårda beläggning tröttsamt för fötterna! Så nu får du se till att vila dem och dig på samma gång 😊!
      Nu har vi ett par veckor med många gäster framöver. Jag var och handlade mat i flera timmar…sen lagas den i flera timmar och så äter man den i ett nafs, haha!

  6. Jag minns den mycket väl som svar på din fråga. Stockholm är en fantastiskt fin storstad att promenera i. Jag skulle hemskt gärna vilja veta hur mycket jag gått och cyklat i livet. Det är först i mogen ålder som jag insett hur otroligt viktigt det är med rätt skor och underhåll av fötter. Hoppas du tar upp din gamla hobby igen. Vad var det för pälsaktigt djur ni träffade på i mörkret? Den episoden förstår jag att du aldrig glömmer. Måndagskram Bosse

    • Jag kommer nog igång att promenera om ett par veckor… Skorna är verkligen superviktiga för med sköna skor kan man gå långt :)!
      Det där djuret i skogen var bara ett gammal vargskinn som en seniorscout liksom flaxade över oss men vi skulle ju tro att det var något levande förstås!
      Nu regnar det lite och vi har precis vinkat av ett gäng gäster som kör hemåt och i morgon kommer några nya gäster…och vår diskmaskin gick sönder…med middagsdisk från 13 personer! Reparatören dyker upp på fredag.
      Om du har Ystad Allehanda så är det ett reportage där från min trädgård i morgon (onsdag). Jag har ju ingen aning hur det blir men det kändes bra. Jag tyckte fotografen tog närbilder på det mesta, det är svårt att få helheter men det blir kul att se – hoppas jag i alla fall!
      Kram från Agneta!

      • Det blev ett bra reportage som säkert roade många läsare. 🙂 Vi hade tagit tåget till Lund och Botaniska trädgården. Eftersom Solveig brukar plugga på tåget tog jag med mig YA för att inte störa henne. Vad paff jag blev när jag kände igen namnet på kvinnan. Jag trodde du gjort reklam för det nu när jag gick till dig på min bloggpromenad. Trevlig helg.

  7. Tack, Bosse, vi har fullt med gäster så det var så mycket annat! Jag glömmer ibland att berätta eller tror inte att nån är så intresserad…
    Jag blev besviken på bilderna från trädgården. De sa ingenting om trädgården alls.
    Botaniska i Lund är alltid ett trevligt mål. Har du varit på plantskolan Paletten i Malmö? Något udda o speciellt ställe, rekommenderas!

  8. Nyss hemkommen från fjällvandring var det extra kul att läsa ditt vandrarinlägg. Jag var ju en av de fyra kvinnorna på den där Jämtlandsvandringen! Några år efter Storulvån-Vålådalen gick jag Padjelantaleden men sedan blev det stopp. Tills i år, 29 år senare! I år har vi vandrat från Kvikkjokk till Saltoluokta, och jag har relaterat till vår Tjejvandring mer än en gång! Skönheten i fjällvärlden är storslagen. Det gör gott för själen att vandra, länge. Och för kroppen. Skulle gärna delta i en pilgrimsvandring någon gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s