Någon sommar efter min lärarexamen fjällvandrade jag tillsammans med tre andra unga kvinnor. Vi vandrade från Storulvån till Vålådalen och jag hade absolut sämst stövlar av oss alla fyra. Det var blåbärsplockarstövlar utan träbotten, jag kände stenarna på marken genom sulan, aj, aj, aj! Det gav mig ömmande fotsulor men det var ju så blött i markerna och då var det bara stövlarna som gällde. Några riktiga vandrarkängor ägde jag ju inte. Vi gick rätt tidigt på säsongen och ibland var det svårt att komma fram för snön låg kvar eller vattnet rusade fram alldeles för högt och för fort på det tänkta vadarstället.  Jag minns en gång när jag var siste man över ett forsande vatten. Det var regn i luften och stenarna under mina sulor var hala och ojämna. Jag balanserade med ryggsäcken på ryggen och det strida vattnet vara endast ett par millimeter under stövlarnas överkanter. Å, så gärna jag hade velat bli fotograferad i den där situationen men…ingen orkade eller ville packa upp en kamera i regnet. Mina fötter bar tack och lov mig över till andra sidan och varje dag även vidare mot kvällens vila och välbehövliga fotvård.

Som barn och tonåring promenerade jag gärna ensam i Stockholm. Jag gick ofta långt och lärde mig stadens geografi och arkitektur på så sätt. Jag kunde promenera från Södermalm och fram och tillbaka till mitt favoritmuseum Nordiska Muséet på Djurgården om det var söndag och jag hade en slant till inträdet.  Eller så promenerade jag mot Västerbron och över till Kungsholmen, Riddarholmen och via vindlande gator i Gamla Stan hem igen till Krukmakargatan. Jag gillade att utforska stadens malmar och holmar och kunde till exempel ägna en halv dag åt en viss del av Östermalm eller att följa stadens kajer så långt som tid och ork räckte till.
Sköna skor, snygga skor och fräcka skor och vinterns stövlar hjälpte mig att ta mig fram på trottoarer och över gatukorsningar. Biltrafiken var inte så hejdlös som idag och jag gillade att byta gator och ta parallellgatan till gatan jag hade promenerat senast. Fönstershopping hade jag ju alltid råd med men oftast tittade jag mer på människor och hus än på grejer i skyltfönstren. I tonåren gick jag snabbt och så ofta jag hade råd till ett fik i en källare i Gamla Stan för där satt andra som var som jag.

Skor, ja, det är lika bra att erkänna att jag gillar skor men bryr mig inte så värst mycket om skomodet nu för tiden. Som sextonåring upptäckte jag att roliga skor ur provkollektioner såldes till ganska humana priser i en skoaffär nära Hötorget. Med sparade pengar i fickan promenerade jag dit och valde länge och väl innan något par fick följa med hem oftast på själva fötterna då. Nya skor ställdes alltid bredvid min säng så att jag såg dem innan jag somnade och direkt när jag vaknade.
På åttiotalet hade jag ett par knähöga fodrade träskostövlar. Varma var de absolut men med stel sula var de ju inte så lämpliga att gå med på isigt underlag. Med de på mig, en restaurangkväll i Göteborg med kolleger, hamnade vi framåt natten på ett dansgolv i en nattklubb…jo, visst! Det gick att dansa i dem!

Jag var aktiv scout, från blåvinge till seniorscout, och vår kår hade en scoutstuga i skogarna på Södertörn söder om Stockholm. På ett helgläger tidigt en höst skulle det ordnas nattorientering. Jag var kanske fjorton år och nybliven patrulledare vid det tillfället. Jag hade alltså ansvar att föra min lilla patrull tryggt genom skogen i mörkret, utan att vricka fötterna eller gå vilse på stigarna, och så småningom komma fram till ett nattligt lägerbål. Jag minns att jag inte alls var så tuff som jag lät när jag talade till min patrull. Det var verkligen mörkt i skogen och jag var inte mörkrädd men ansvaret för min patrull krävde något extra av mig. Vi skulle med ficklampa följa olika anvisningar och spår. Under vägen hade de äldre scouterna hittat på olika aktiviteter som kunde skrämma vettet ut de mindre. Jag försökte gå raskt, hålla ihop gruppen och säga uppmuntrande saker medan hjärtat bankade hårt i mitt bröst. Plötsligt så brakade det till alldeles intill stigen och något pälsaktigt för över oss. Vi skrek nog allihop men mest synd var det om flickan som gick efter mig för hon kissade på sig. Jag tog hennes hand och sa tyst att ingen kunde se vad som hade hänt eftersom det var så mörkt i skogen. Mörkret förvandlades till ett skydd medan vi gick vidare och vi fann lägerbålsplatsen till slut. Jag växte nog lite grann just den där natten.
Idag kan jag sakna de där stora skogarna med sina dofter och stigarnas mjuka barrklädda förna.

Det senaste året har jag promenerat på tok för lite. Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker men jag måste försöka komma igång igen med mina promenader. Jag har satt upp mål men inte riktigt hittat motivationen ännu. Så länge mina trotjänare fungerar bra så måste de ju användas och också vårdas.

Skogsvandringar i Kilsbergen, Hälsingland och annorstädes, stadsvandringar i många stora och små städer i olika världsdelar, kustnära fotvandringar i Cornwall, upp, upp, upp på en utsläckt vulkan i Kenya,  ja-a, hur långt har jag gått egentligen? Det lär jag aldrig kunna räkna ut!