Pensionär, nyss pensionär!

Victor, din farmor måste väl vara en uråldrig människa! Ja, men, tänk, hon har två barn, fem barnbarn och två barnbarnsbarn! Du är ju hennes yngsta barnbarn. Otroligt och underbart, tycker hon säkert. Hennes äldsta barnbarn är din storasyster som blir 26 år senare i sommar. Det är ju hon som har ordnat det så fint att du redan är morbror till en fyraåring och en ettåring. Visst är det fantastiskt!

Idag den 11 juni är det din födelsedag Victor (som om du inte redan visste det);
STORT VARMT GRATTIS TIOÅRINGEN! Du får en bukett gamla och nyare  fotografier till att börja med från oss här. Du önskade återigen en skattjakt, för tredje året, plus en upplevelse i födelsedagspresent och det blir det så klart. Du får se fram emot det!

Här ovanför är bilder som vår vän Allan tog för nio år sedan när du var ett år. Du var en rar och fin kille som iakttog allting noga och registrerade mycket redan då!
Farmor och pappa hade 100-årsfest ihop i trädgården.

Så några bilder på sånt som har fastnat i mobilen eller kameran! Kommer du ihåg vad du gjorde och var du är? Hur gammal är du på bilderna?

Så några lite äldre bilder när du var ännu yngre! Tror du att det finns ännu fler?

Slutligen vill jag ta med några bilder från min sista resa till Thailand, då när ni bodde där för andra året. Nu är nu och det där var då – så känns det rätt bra att kunna säga – men det var spännande år för er och mycket längtan för alla! Det viktigaste för mig var att få vara med er och för min del var nog dagarna när vi bodde i små flotthus på den där dammen det mest spännande. Det var så vackert med bergen och regnskogen.  Jag undrar vilka saker du skulle räkna upp? Du har fått så många roliga och intressanta upplevelser med dig hem till Sverige. Du har mycket du kan berätta!

… PST inte ett enda foto tog jag när vi senast träffades här hemma. Jag var så upptagen med att vara glad över att få träffa dig, din mamma och pappa igen och att ni kommit hem till Sverige!
Jag uppskattade att att du ville göra de gamla vanliga sakerna. Planera vad vi skulle göra: Jobba i trädgården, spela spel och leka, laga mat, bada, fotografera… det hann vi ju aldrig göra men darttavlan hänger kvar i trädet!
Jag kommer att planera en skattjakt och… nä, mer får du inte veta, Victor! STOR KRAM! Ha det fint och vi hörs!/ Stort RÖTT HJÄRTA från din farmor

 

 

 

Stora och små saker händer. Världen är full av förenklingar och förväxlingar. Jag vill skriva ett seriöst inlägg om… nej, hellre mer ett roligt om vad som…  men nu blir det nog pyttipanna av alltihop. Du får tugga i dig pytten, helt enkelt, eller stänga av om något inte smakar! Inlägget börjar med en liten morgonhälsning på video.

Stora och små saker. En liten ettåring tycker inte jag är någon småsak precis.  Mitt andra barnbarnsbarn fyllde ett år häromdagen och nu mer iakttar han mig noga. Vem är du, jag tycker allt jag känner igen dig, ser han ut att tänka. Mitt hjärta blir mjukt och  varmt. Han föddes samma dag som hans pappa fyllde 30 år. Därför var jag på dubbelkalas i en av Helsingborgs vackra parker en mycket varm söndag.

Ett vackert bröllop njöt vi av i slutet av maj. På väg till vigsel och fest fastnade vi i svettiga och tidsödande bilköer efter en seriekrock på Essingebron. Vi höll på att missa vigseln men man väntade, vilken tur, min man är far till bruden.
Vi kom fram, tack vare en skickligt rattande vän, men stressade och svettiga var vi. Ett glas bubbel sattes direkt i handen och så kom brudparet in till trumpet och trumvirvlar. Inte fotade jag det stiliga brudparet jag bara upplevde. Senare får vi del av någon annans foton…Vigseln skedde utomhus i Marabouparken, en speciell park belägen i Sundbyberg. Färgglad klädsel var påbjuden och en liten trio spelade så fint medan minglet pågick före den goda, goda middagen. Många fina och roliga tal blev det, speciellt det som brudens far höll…  och så dans till långt in på natten. Ett härligt minne inte minst för brudparets barn; sjuåringen sprang ikapp med springvilliga festdeltagare; iklädd festklänning tog hans lillasyster ett dopp i den avlånga dammen på bilden här nere… På gruppbilden borde den tjusige brudgummen ha varit med men han minglade väl runt bland gästerna. Jag lyckades inte fästa honom på en enda bild – men undertecknad och alla andra kan garantera att han var med!

I lördags promenerade jag i fina Ystad.  Halva stan cyklade med packning för att leva strandliv vid havet. Andra halvan, plus en hel massa turister flanerade och fotade miljön runt klostret, de flockades på torg, fik och i affärer. Jag hade utfört mina ärenden och tog det långa steget före till parkeringen. Tätt bakom mig gick två unga män och diskuterade så här hörde jag:

– …demograferna ska man rösta på.
– Nej, nej de kallar sig nationalister men innerst inne är de nazister.

Jag tittade uppmuntrande på den som försökte bena upp något politiskt för sin kamrat.
Det är mycket politik nu, förenklingar  och valfläsk som brinner. Jag blir förskräckt att ingen frågar efter kärnan i politiken. Vilket sorts samhälle vill vi ha? Vad brinner politikerna för? Inte bara av att ta själva makten hoppas jag.

Jag anser att rika och giriga, som redan har mycket pengar, på skumma vägar trollar bort och gömmer undan sina ännu större förmögenheter därmed förstörs samhället. Detta innebär en större fara, för alla oss som lever här, än man vågar tala om. Alla bugar för pengarnas makt. Det är säkert bra att driva företag och vara kreativ men måste man ha så mycket pengar att  man smiter från skatt och det gemensamma? På så sätt göds annan slags kriminalitet. Kan de så kan jag, tänker kanske den som har lite, och på så vis får vi ett fuffens fifflar-samhälle som vi inte vill ha. Kom inte till mig och påstå att det är migrationen som förstör, det är girighetens fula nuna vi borde skylla på och göra något åt.  Ojämlikheten som har växt fram under några årtionden är det farligaste av allt.

Nu blev det en sån pytt, både lite sött och salt, stort och smått. Jag borde väl ha serverat ett stekt ägg till det hela!/ Agneta

 

 

Snart är magiska maj över! Vi har gått omkring i sommarkläder dag efter dag i flera veckor nu. Onaturligt och ovanligt på samma gång. Om man kan bortse från varför det är så extremt varmt, att grönytorna blev bruna redan ett par veckor in i maj, så ska det erkännas att värmen är en befrielse. Bara att haka upp köksdörren, ta kaffekoppen ut i solen och slå sig ner på kökstrappen är så ljuvligt. I en kruka vid dörren har vi en Alstroemria som gillar att vara befriad från trängseln på övervintringsplatsen i vår vinterträdgård. En Karinfådd planta har blivit två stora krukor, så jag kan dela med mig!

Det knoppas, blommor slår ut och har blommat över medan man blinkar. Åtminstone kändes det så med Paeonia mlokosewitscchii, den älskade svavelpionen.  Underbart är kort, så formulerade Povel Ramel det. Men den var verkligen inte snabb att BÖRJA blomma utan flerårigt långsam. Du ska inte tro att trädgård är någon ‘quick fix’ menade den säkert.

 

Jag går omkring och spanar in hur vissa växter vill ta över hela trädgården. Kastar sina långa grenar upp i träden, ut på marken för att på många ställen vira sig kring vilken annan växtlighet som helst. Om man skulle slå sig ner på en stol i närheten och läsa en bok skulle man bli helt omslingrad!  Akebia quinata, på svenska blir det fembladig akebia, är en slags infiltratör en så kallad invasiv växt. För att motverka att den ska ta över världen så får man, efter blomningen, klippa ner den vart tredje år… så står det i litteraturen i alla fall.
Efter en inspirerande resa till Bornholm planterade jag vår akebia 2004 och har ännu bara klippt den fläckvis, men vet man att den kan bli 10 meter hög så får man nog ta till storsaxen och slå till med en snagg – kanske är det dags i år!?
Den växer vackert och är så underbar i sin ljusgröna lövdräkt och när de lustiga blommorna slår ut doftar det fantastiskt gott och det är precis vad som pågår nu.  Ursprungligen är växten från Japan, Korea och Kina och den har något riktigt exotiskt över sig. Jag är osäker på hur den klarar våra svenska zoner uppåt landet.

 

Här är några foton på vår fembladiga akebia, ibland sexbladig som synes ovan, det är honblommorna som blir stora. Den klättrar mest i ett gammalt men stadigt äppelträd som inte har särskilt god frukt.  Akebian har på ena sidan en rosablommande prydnadsapel som blommat mycket rikligt i år.
Här är några andra som gärna breder ut sig med rotskott eller slanor.

 

Växter som kan konsten att bre ut sig är ju blåregn. Vår heter Wisteria Chinensis ‘Formosa’ och jag tycker den är så vacker.  De kinesiska blåregnen är de allra vanligaste. Efter blomningen skär man tillbaka plantorna om man vill hålla dem lite i schack och man kan/ska skära en gång på vintern också. Uppgifterna och råden går lite isär och så är det nästan alltid. Man lär sig med tiden eller faktiskt aldrig när det gäller somliga saker.
Vi står och virrar och undrar vad vi ska beundra först eller allra mest… Värmen gör att allt blommar samtidigt och redan nu blommar ganska många rosor. Förra helgen slog Louise Bugnet ut och nu blommar den för fullt. Vackra rosavita knoppar som i blom blir mer kritvita mot de mörkgröna bladen. LB är en hög, upprättväxande och frisk rugosahybrid som jag gillar skarpt. En tålig buskros från Kanada, med fint bladverk  och rosen är skuggtolerant och tål kyla bra men passar även i Skåne förstås.
Så kom de andra tidiga rosorna, en efter en, under de här senaste dagarna; Mandarinrosen,  Single Cherry, Therese Bugnet, Poppius utslagen och i knopp. Så livskraftiga, vackra och fina allihop. Blåsten gjorde det svårt att fota så jag tog hjälp av några gamla bilder också. Lite ‘fake news’ blev det för den röda enkelblommande mandarinrosen blommar inte fullt så ymnigt ännu…

 

Nu önskar jag bara något viktigt till trädgården; några nätter i rad med strilande ljummet regn från sen kväll till tidig morgon; ett stort lass med brunnen hästgödsel som  blivit utlagd på lämpliga ställen och en liten flitig trädgårdstomte som varsamt drar upp all kirskål med rötter och allt!/ Sköna majhälsningar från Agneta

Jag är så lyckligt lottad att jag i många år har varit med i en liten bokklubb. Från början var vi några fler men nu är vi bara fyra skarpa hjärnor med analys i blick och… äh, idag kände jag mig varken skarp eller analytisk men jag hade läst, upplevt, funderat och var riktigt sugen på att utbyta tankar med de andra.
Det var vi nog alla och när vi diskuterar våra böcker så lyssnar vi seriöst på varandra. Man suger upp nya tankar eller får fler infallsvinklar på något vi inte förstått eller missat. Det är guld värt.

Till dagens möte hade vi Främlingen, skriven av den flamländske författaren Stefan Hertmans, i våra tankar. SH har fått flera litterära priser för sitt författarskap men är även konstprofessor. Något som förstås måste påverka skrivandet. Med fantastisk känslighet beskriver han i poetiska penseldrag naturen, människornas utseenden, smått och stort men också det fula och det otäcka precis som det vackra.

Människorna i boken är mycket lika oss som lever nästan tusen år senare. Våra kulturella uttryck är inte likadana men våra känslor, behov och luften vi måste andas för att leva – överleva.

Jag får för mig att SH är en särdeles klok och kunnig man och jag skulle personligen vilja tacka honom för den härliga läsupplevelsen. Jag har några frågor att ställa men jag tror jag behåller dem för mig själv.

Vi valde att läsa boken enbart från bokförlagets beskrivning av innehållet, det har aldrig hänt tidigare, oftast har en recension, ett radioprogram eller kanske Babel lockat oss till läsning. Vi kände inte ens till den här utmärkte författaren. Vi hade kunnat bli lurade av bokförlagets säljande text men mellan pärmarna fanns det en skatt!

Boken växlar med en huvudhandling om en ung normandisk kristen kvinna, vars häftiga förälskelse och sedan plågsamma öde vi följer, från år 1070 och cirka trettio år framåt, och en sorts bihandling; det reflekterande och sökande författarjaget som i nutid följer händelsernas fotspår.  Det är finurligt att på så sätt göra oss läsare vaksamma; detta är inte bara fiktion utan verkliga händelser och som på liknande sätt fortgår än idag. Världens eviga plågor och det idiotiska med att människor inte kan acceptera och tolerera varandra.

Några citat; här har hon, Hamoutal, blivit förälskad i en judisk ung man s. 59:  ”Hon kastar sig in i ovissheten, blind och upphetsad, obetänksam och utan att veta. Hon gör det för ögonens skull, för det lilla skägget, för leendet och den märkliga atmosfären runt honom, för den lilla gula hatten på hans huvud, för det okända äventyret som ödesdigert suger henne till sig, för molnet av bländande glitter i hennes huvud.”

Här från tiden efter det att korstågsriddarna med följe har lämnat den tidigare så trygga byn i chocktillstånd s.191: ”Månaderna efter pogromen tillbringar de överlevande i kollektiv chock. Oliverna plockas och pressas under dödstystnad; de gamla sångerna förblir osjungna. Vintern är på väg, alla förråd är förlorade, åkrarna nertrampade…”

Här när Hamoutal är på väg söderut med båt längs Italiens kust, båten har tillfälligt lagt till i Porto San Sefino s. 215: ”Borta är de fina tygernas och vita fingrarnas tid, hennes händer stinker av fisk och salt. Vinden är len och skön, himlen lyser över henne. Inga korsfarare här, inte ens några normander; stillhet och ro. Hon slumrar en timme under ett myrtenträd med barnet intill sig…”

Bokklubbsmötet idag var bland gutefår och hönor i bokskogens kant men jag hade faktiskt varken mobil eller kamera med mig. Jag bjuder på lite godis från trädgården här hemma i stället.

Till nästa träff ska vi läsa AEdnan  av Linnea Axelsson men om DU inte redan har läst Främlingen så gör det, BASTA!/Agneta

 

 

Så länge jag kan minnas har jag fantiserat om att göra en riktigt långvandring mot solen. På ryggen bär jag, i min fantasi, en liten packning med extratröja, solhatt, dryck och lite förtäring. Med lätt hjärta och öppet sinne tar jag in omgivningen och låter tankarna fara och flyga.
Häromdagen, fast på morgonen, vandrade och flanerade jag från en plats på Kustvägen och hem där förmiddagskaffet kom att smaka extra gott. Det är verkligen inte detsamma som en tvåveckorsvandring men jag fick min fantasi att kännas verklig i ett par timmar. Morgonsolen värmde mig i nacken och i var och varannan buske sjöng en näktergal. En sån stark stämma och rolig sång den har den där oansenliga fågeln!
Jag gick, flanerade och strosade kanske 8 km med diverse mobilfotostop och små avvikelser för att sitta på en sten och lyssna på vågskvalpet.

Det är sånt man kan och ska kosta på sig som pensionär. Inte kostar det något annat än tid och lite slitage av skosulor förstås. Av nödvändighet var jag tvungen att krypa ihop och huka bakom en sten vid havet och en gång nästan hemma bakom ett litet skjul med skrikande råkor som tyckte att jag störde dem i deras familjeetableringsperiod… och det var ju sant. Jag skyndade därifrån.

Varje vår och försommar har svanarna årsmöte i vattnet precis utanför Mossbystrand. Jag undrar så vad de talar om och vilka beslut som fattas.
Backsipporna har snart blommat över men jag hittade några som fortfarande var ludna och söta. Men de på bilderna här nere fotade jag i början av veckan.

Jag tröttnar aldrig på vägen och havet utmed Sydkusten – man blir varken fartblind eller hemmablind.  Nu lyste slånbärssnåren i vitt och de gamla oxlarna utmed vägen hade börjat skifta i milt grågrönt. De stora gårdarna som ligger glest utmed vägen har ljusgröna  alléer. Jag såg några magnolior i blom som skymtade från mer skyddade lägen bakom hus i bakkanten av trädgårdar.

Ibland gick jag på den härliga cykelvägen som blev färdig efter många års planering och prat mellan kommunerna längs kusten. Någon gång klättrade jag över en stätta och hittade stigar jag inte gått på tidigare. Det var lite för kallt att gå barfota i vattnet men jag kunde gå långt på den hårt packade sandstranden.

 

Sen vände jag snoken norrut och tog tag i backarna hemåt. Vi bor ca 68 m ö h och vägen hemåt från stranden böljar upp, upp och lite ner och sen upp och djupt ner och upp och en svacka och segt upp… men rapsen har börjat blomma, fötterna bär och kaffekoppen hägrar. Jag trivs bäst i öppna landskap och i solen vill jag gå!
Nu får man skynda, skynda om man vill möta den ljusa grönskan i en bokskog. Och det vill man…och den djupa grönskan och doften i en barrskog och den ljuvliga orkidéblomningen på Öland och… Skönt att längta!/Agneta

 

 

 

 

Ännu har sydboken inte börjat blomma. Den doftar inte så mycket vanilj som den gör i blomningstiden. Vi väntar med behag. Men snart… snart är det ord jag tänker många gånger när det är den här tiden på året. Snart blommar sydboken och doftar så gott!

Snart slår svavelpionen ut sina blekgula pionblomsprimadonnor. Då vill jag bjuda på tittkalas! Snart börjar första rosen blomma. Då borde champagnen flöda i alla glas! Snart har alla gröna bladkuddar svävande nävor i rara färger. Snart, snart, snart!

Den här tiden på året är som plåster, det behövs för resten av årets månvarv! Solen skiner och hur vi än strävar har vi ingen chans mot snigel, rost och kärs – kors och tvärs. Nu hinner vi varken med fest eller kalas fast vi arbetar hårt med växter och jord. Vägrar stress och vägrar måsteord. Vi vill både sträva och knota på så det som kallas fri tid kanske kan komma snart. Fri tid, fritid och vila under stjärnorna. På morgonen väntar hackan och spaden för ogräsrötterna har till synes gått under jorden.

Reparerar hus, murar och ytor men njuter och vet att det är sommaren vi mutar: Bli nu lång och varm och lagom fuktig. Gör den närmaste tidens grönska till en makalös dans för alla figurer och sommarväsen till vilka vi byggt vår skans. Välkomna hit med lätt packning och lätta på bekymren du bär i bagaget. Vi delar fjärilens lätta vingar och fåglalåten var dag, var kväll med andra och varandra.

Tiden tar aldrig slut – för naturen – det gäller bara för såna som oss och det kan vi bära.

Maj är en härlig månad! Njut årstiden allt vad du kan!/Agneta

 

Fem år efter det att jag hade haft den där fantastiska nattdrömmen, om ett hus i ett böljande landskap, gick jag runt i min trädgård och hade helt klart för mig att rosor skulle det bli! Jag hade helt enkelt drabbats av rosfeber.
Helst enkelblommande och rotäkta rosor för det tyckte jag var naturligt och kanske det mest ursprungliga. Jag var av den bestämda åsikten att vissa rosor kan vara för mycket, som en hårdsminkad blondin i för djup urringning och med flera kilo blingbling på sig. Såna ville jag absolut inte ha i trädgården!
Här nere visar jag några av alla som nu finns i trädgården. Då kunde jag mycket få eller snarare inga namn men blev bara förälskad i den enklare typen av rosor.

Nyponrosor vid vägkanten är underbara, det tycker nog de flesta. Jag älskade de där försynta och små. Jag tyckte, som sagt, ganska illa om de fläskiga och storvulna rosorna. De skulle icke göra sig besvär i den blivande rosenträdgården på vår kulle.

Dessförinnan hade jag gjort en del andra planteringsförsök med lite av varje annat  men inga rosor. Det finns en tjock röd bok med inklistrade lappar och kvitton och med små snabba anteckningar klottrade intill: ‘…en liten stängel verkar klara sig!’
Detta om chokladblomman som jag beställde från Allt om Trädgård i mars -98. Med en annan penna skrivet vid ett senare tillfälle: ‘Dog utan blomning!’
Ett annat misslyckande var oktoberstormhatt invid huset: ‘Blev inget, vissnade ner!’ En del av de där misslyckandena kan absolut ha berott på blåsten som vi inte hade försvar mot men mest var det nog mina bristande kunskaper som ledde till ganska många nederlag i trädgården.

Jag har, som tur är, fortfarande kvar några udda växter från de allra första försöken: svart nysrot  och koreansk vaxblomma till exempel. Jag föll för nysrotens veckade stora blad vid ett besök på Tirups Örtagård och på Åbergs Trädgård utanför Ystad hade jag en sensommardag sett en stor och fin blekgulblommande vaxklocka. Där köpte jag tidigt den älskade väna och försynta anagrambräckan som jag nu mer har flera av. Den frösår sig alltid på de rätta ställena nämligen.

Men nu blev jag, runt millenieskiftet, helt förälskad och absolut galen i rosor. Vid husväggen fanns redan en röd klättrare med ymnig blomning som hette Flammentanz, lärde jag mig.
Så fanns det två buskrosor, en på vardera sida av huset. De var tråkiga, tyckte jag då, eftersom de också var röda och knappt doftade blomma,  svag  doft står det i Lars-Åke Gustavssons böcker… De heter ‘Pardirektor Riggers’ fick jag lära mig av en roskunnig person.  Vilket knäppt namn på en ros, tyckte jag.
Här nere syns den ena ‘Parkdirektor Riggers’ i kvällssolen vid vår entré. De andra är sådana jag har planterat under årens lopp utom den småblommiga  vita som också fanns här. Jag tror det är underlagsrosen som har tagit över något annat som var där från början. Den rosen stod inväxt bland sly och förtvinade gamla fruktträd.

Jag hade min rosbibel ‘Rosor för nordiska trädgårdar’ som jag läste fram- och baklänges. När jag hälsade på min son och hans familj i Helsingborg besökte jag gärna Flora Linnea. Jag gick också och lyssnade på Franziska Krölls föredrag ‘I rosens namn’ med diabilder. Det handlade om rosornas historia och om deras dofter. Jag var salig som en frälst på ett väckelsemöte. Det var fantastiskt att befinna sig i en värld av rosendrömmar!

Jag har antecknat pappret fullt med kommentarer om dofter och utseende. Här hörde jag också för första gången talas om de engelska rosorna från David Austin.
Vid frågestunden efteråt frågade jag hur Franziska såg på rotäkta rosor och varför en del rekommenderar dem.
– Om man vill ha rosens sanna själ väljer man rotäkta!
Både lite flummigt och poetiskt så det svaret svalde jag med hull och hår. Det är klart att man måste ha rosens sanna själ! Nu ville jag genast ha gammaldags buskrosor som doftade och blommade vackert. Jag ville ha klätterrosor i varje träd – helst engångsblommande men absolut rotäkta skulle de vara, så man fick längta, följa knopparna och sedan sniffa intensivt i några ljuvligt dyrbara veckor…

Jag kom förbi de rena fantasierna och satte igång att planera en rosengång som skulle bli en välvd, rosenklädd öppning mellan två stora rum i trädgården. På ena sidan den så kallade skogen åt öster, fast barrträden var borta sen en tid, och den stora grönytan som vi kallade gräsmattan mot väster. Mellan dessa rum växte en hög, stor och gammal rad av rikblommande trädgårdsprakttry.
Några sådana buskar skulle offras och jag ritade en överliggare som exempel på bågarna över gången som min man sedan snickrade. Träet målades grått och sen var det dags att inhandla rosor.
Jag körde till Roskraft som jag hade hört talas om och också hade läst om i den fina boken från 1998; Österlenska trädgårdar av Mia Gröndahl och Anette Åberg.

Att köra genom det vackra skånska landskapet är oftast en fröjd. Det här var en sån solig sensommardag och en man med halmhatt och lysande ögon mötte mig.

Det var Rolf Ginstmark och han tittade på min lapp där jag hade skrivit ner de klätterrosor som jag noga hade valt ut ur Lars-Åke Gustavssons bok.
– Vilka väderstreck har du? Hur lång är gången?
Jag gav honom uppgifterna och sen: – Nu ska vi slå dem med häpnad.
Egentligen begrep jag inte vad han menade, vilka skulle vi slå med häpnad? Men jag lät mig svepas med i entusiasmen och glädjen han visade när han plockade fram helt andra rosor än mina på lappen. Den här plantskolan skulle bli ”min” här fanns källan till de rosor jag sökte.
På sensommaren år 2000 skaffade jag alltså ; 2 st Lady Godiva, 2 st Bobbie James, 2 st Toby Tristram, 2 st Thalia remontant, en Veilchenblau och slutligen, en Rosa Longicuspis.
Detta med hjälp av en engagerad och rospassionerad Rolf Ginstmark och hans Roskraft, plantskolan för rotäkta rosor, drömmen som fått honom att lämna det trygga arbetet på skattemyndigheten.

Rolf satte kryss på en teckning av bågen så att jag visste var jag skulle plantera vilken ros. Mitt hjärta sjöng hela vägen hem med godbitarna i bagageluckan.
När jag vecka senare planterade dyrgriparna så kisade jag mot solen och föreställde mig hur det skulle komma att se ut om några år. Då visste jag att de första stapplande stegen var tagna i riktning mot att förverkliga drömmen om en lummigt blommande och vacker rosenträdgård.
Men jag visste inte då att nåt år senare var Rolf Ginstmark död efter en storm som krossat växthus, drömmen och ekonomin. En katastrof som lämnade hans familj och alla rosälskare, som hunnit träffa Rolf, i sorg och bedrövelse.
Hustru Else och en dotter fortsatte företaget och många rosor här i trädgården ÄR rotäkta och från Roskraft.

Idag vet jag saker jag borde ha gjort annorlunda men det kommer jag att skriva om i ett speciellt avsnitt med misstag och tokerier i trädgården.
Fåglarna har åtminstone en mycket vacker utsikt minst en månad varje sommar när de flyger över rosengången och jag, som bara kan flyga i fantasin, kan sitta på en bänk och njuta av doften och skymta de blommande rosorna där uppe.

I rosenskimmer och i ett hav av rosenbilder kan man drunkna. Det tar jag en annan gång!/Agneta

En rännstenunge, från en etta på Söder i Stockholm, ärver inga odlarkunskaper som handlar om hur och vad man gör med jord eller vad blommorna runtomkring heter. Varken köksträdgård eller blomsterrabatt fanns i min direkta närhet som liten. Däremot fanns tidigt hos mig en sorts estetisk känsla och, som ung vuxen, en vilja att skapa vackra miljöer både ute och inne. I min fantasi gjorde jag, redan som barn, om varje plats jag besökte; lekparken, en fasters lägenhet, Mariatorget eller vår 42 kvadratmeters enrumslägenhet där vi bodde fem personer; jag ritade och fantiserade men det handlade aldrig om trädgård.

Något levande trädgårdsintresse fanns inte hos mig 1970, då var vår son ett år, och vi hade köpt vårt första hus. MEN att det fanns en trädgård med gamla perenner och fina fruktträd var mycket viktigt för oss. Solidago lärde jag mig att allt det gula hette och Säfstaholmsäpplena var godast, tyckte vi. Jag läste och frågade lite så att jag kunde sätta potatis och anlägga ett litet grönsaksland för vi var mitt i den gröna vågen En ung grön rörelse från städerna och ut på landsbygden. För oss räckte det att flytta från centrala Stockholm till en mindre stad och där skaffa hus med trädgård.

Efter fem år kunde jag lite fler växtnamn men hade slutat odla potatis. Det var underbart att bara HA en trädgård till barnen, nu var det två små rara barn, pojke och flicka, som lekte i trädgården. Men att fördjupa kunskapen om trädgården och dess möjligheter fanns inte på intressekartan för mig. Däremot gillade jag de sibiriska små sidenaktiga vallmoblommorna, som spred sig så villigt i gruset, och även pionerna, åbrodden, jordgubbarna och äppelträden. Ett frö slog rot i mig, det är jag säker på, jag bar på det utan att veta om det eller helt enkelt inte hade tid för det.

Tillsammans med några mycket goda vänner köpte vi ett nerlagt ålderdomshem.  Det var ett stort rött trähus och där bildade vi storfamilj. Huset hade 25 rum och var riktigt lantligt beläget i en liten kyrkby. Tomten var enorm och låg intill en sakta igenväxande sjö och alltihop blev ett kärt hem under tio år. Jag älskade verkligen när barn och vuxna var ute tillsammans och grovjobbade, som att varje år vårstäda längs sjökanten, eller då vi tog fram den gamla jordkällaren ur ett förfall, röjde upp i snår och eldade ris. Det var inte lika spännande att odla ätbart men det var självklart att jag deltog. Det fanns mer trädgårdskunnande hos de andra och jag försökte nog låtsas att jag visste mer om odling än jag kunde. Vi odlade främst potatis, bär och frukt, det var för att det kändes sunt och riktigt att ta hand om jord och möjligheter. Lika naturligt som att vi åkte iväg till skogen när det var svamp- och bärtider.

I många härliga år bodde vi i storfamiljen och där växte barnen upp. Mina barn har sagt många gånger att de har haft  den bästa möjliga uppväxten i det där huset med många vuxna och barn.
Som på fotot ovan såg huset ut när vi hade lagt om hela taket, målat fasader och fönster och ändrat mycket inuti. Men det där är en helt annan historia.
Sen blev det vanligt villaliv igen och där anlade jag själv en liten entrérabatt med kullerstenar runt ett noga utvalt amerikanskt hagtornsträd. Jag valde en blodhassel och några andra vackra buskar till entréområdet och blev mycket nöjd med vad jag åstadkom. Jag tittade på strukturer och färger men var mer intresserad av helheten och miljön än själva växterna. Några gånger fastnade jag på plantskolan och blev stående i raderna av perenner, buskar och träd. Jag hade plötsligt sett något som såg spännande eller intressant ut. Då hände något i mig. Jag blev lite nyfiken och frestad – men inte tänkte jag något särskilt på att växter är olika och kräver rätt förutsättningar vad gäller jord, ljus och vatten. Visst, jag hade en aning men det var inte mer.

 

Bilderna i det här inlägget är fotade foton, det säger i alla fall någonting även om kvalitén är sisådär. Här ovan ser man före och efter ( efter några år alltså).

Så småningom, med barnen utflugna, efter flera flyttar, brytningar och förändringar i livet, så hamnade jag och min käre här på en kulle med utsikt över Östersjön. Vi hittade snabbt var sitt jobb, efter första sommarens cykelturer köpte vi en gammal bil och ägnade sedan den mesta tiden åt vårt lilla hus.
– Huset blir vår lilla pärla, sa vi och jämförde haspar till fönstren.
Ekonomin gjorde att vi ofta var tvungna att lägga band på oss, hitta på egna lösningar och vara kreativa. Allt gick framåt med huset de första åren. Trädgården var skön att gå runt i, grilla och njuta årstiderna i.

På grund av olika omständigheter i livet hamnade jag i den där renoveringsvevan i utmattningsdepression och det var någonstans i den där sjukdoms- och läkeprocessen som jag upptäckte trädgården på riktigt. Jag började tänka trädgård, fantisera trädgård och vara i vår egen trädgård på ett annat sätt. Se med andra ögon – jag UPPTÄCKTE!

I tre månader satt jag i en fåtölj i kupan på ovanvåningen och plöjde Lars-Åke Gustavsson två stora band ‘Rosor för nordiska trädgårdar’.

 

De vackra och tilltalande bilderna och de korta beskrivande texterna passade mig perfekt eftersom jag hade så svårt att koncentrera mig. Jag hade knappt hunnit pipa att jag önskade de där böckerna förrän min man hade beställt dem. Detta var vid millennieskiftet 2000.
Jag var själaglad över att bara få hålla i dem och flera år senare berättade jag för L-Å Gustavsson vad de där böckerna betytt för mig och mitt tillfrisknande. Han satte sin kråka i del ett och berättade att han å andra sidan fått höra att en annan kvinna hade fått spräckt näsben eftersom hon hade legat och läst just den tjocka tyngre delen!

Vissa böcker måste man läsa sittande i en skön fåtölj så man kan hålla boken uppslagen med en penna och ett block… Bilderna gjorde mig förälskad och faktiskt alldeles pirrig. De väckte både längtan och förväntan. Jag skulle, jag ville, jag måste plantera rosor och de skulle vara rotäkta och gammeldags! Inga rabattrosor skulle göra sig besvär här på kullen. Nej, en rosengång med klätterrosor skulle det bli!

I min närhet fanns Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening som jag sökte mig till, jag lånade trädgårdsböcker på bibblan, läste trädgårdstidningar och gick studiecirkel för att lära mig mer om växternas vetenskapliga namn. Ville kunna och ville förstå!
Jag var över femti och befann mig på andra planhalvan och detta blev som en fullständig explosion inom mig. Det fanns en helt ny intressant värld att utforska och sakta, sakta började trädgården att utvecklas genom många små och stora, förståndiga och oförståndiga beslut.

Att förändra eller bygga en trädgård är inget kvick-fix! Man måste hålla tålamodet hårt i hampan hela tiden utan att samtidigt förtränga den där härliga känslan som vi kallar för LÄNGTAN.
Längtan efter att få tag i en viss växt, plantera den, se hur knoppen utvecklas, om verkligheten blir som planen vi hade, om fröet inom oss gror och kan bli något vackert.

Kanske har du själv liknande upplevelser eller har du fått trädgårdslusten med modersmjölken?/Agneta

 

 

Jag hade tänkt mig ett inlägg om trädgården men det blev avigt, medan vintern, som aldrig vill ge sig, stal inspirationen. Det får anstå till nästa gång.
Den här påsken har varit ganska underlig för vår del. Vi tappade geisten och farten. Det har inte bara berott på det eländiga vädret med ständigt nya snöfall och kalla nätter. Två av fem dagar har i alla fall varit soliga, då har vi promenerat och nyttjat vårt underbara utespa. Man måste njuta när solen äntligen slösar med sitt guld. Den här bilden är från den soliga och alldeles vindstilla Påskdagen.

Min allra käresta och bästa vän har blivit röntgad och undersökt eftersom han ofta får jobbiga inflammationer och intensiv värk i fötterna och även i höger (!) handled.  Ett tråkigt och oväntat läkarbyte mitt i själva processen, för att få hjälp och kanske bot, ledde till ny väntan! Nu till mitten av april.
Under påskhelgen var det mest handleden som bråkade. Ändå är det här en man som inte vill eller kan låta bli att göra saker som att slipa och olja in arbetsbänkarna i köket, det blev fint!
Nå, vi brukar inte gräva ner oss utan summerar krasst: Det blev ingen vidare påskhelg och ledighet för någon av oss. Som pensionär så är man också ledig när ens käresta är ledig från sitt jobb. Så tycker jag, då ska man träffa familj, vänner och åka på konstrundor, fika någonstans och göra annat trevligt. Inget av detta blev av. Det gick inte ens att vårstäda trädgården eller se om huset efter vinterns framfart. Vintern höll på!

Från Skärtorsdagen en liten video, på en knapp minut, som jag visade i mitt flöde på FB. Observera att den inte är tagen i svartvitt,  vädret VAR helt enkelt svartvitt. Den ligger först i inlägget!

 

Man får hitta glädjeämnen så man inte ömkar sig. Jag gladde mig åt mina stora kamelior som nu blommar återigen. Det anser jag är helt makalöst. Jag tror den här stora har varit utan blommor i kanske tre månader under ett år. Den verkar sätta knoppar hela tiden. Du ser hur stor den är om du letar efter mitt huvud när jag står bakom den.

Tulpanerna, som jag har dragit upp i kruka, och skulle ställa på verandan eller i växthuset,  nu i påsk, tog jag från vinterträdgården och in i huset.  De mörkrosa tulpanerna blommade över och de randiga i vitt och rosa, som syns ovan, började blomma alldeles lägligt i början av påskhelgen.

Man vänder vädret ryggen, matar småfåglarna, läser bok, löser korsord (nytt för mig), gläder sig åt att ha ved till kaminerna och tak över huvudet! Man kan också laga mat ihop och njuta av att servera en ljummen lunchsallad i en ny vacker skål. Vi valde helt bort påskbordet i år. För mig är frukosten faktiskt det viktigaste målet. Vi varierar oss; te och smörgåsar är nog  helgfavorit; ibland  kanelade äppelbitar på havregröt; eller kanske kaffelatte och ägg… Ensam gillar jag yoghurt med bär och fröströ.

Vi tog emot ett gratiserbjudande på Netflix och vråltittade på en polis-serie. Fyra avsnitt med en matpaus, haha, det blir man trött av vill jag lova. Jag somnade i det fjärde avsnittet och missade upplösningen!  Normalt sett så tittar jag inte på något man måste följa eller vänta på. Men som pensionär måste man bara se nyheterna tillsammans.

Vi gladde oss åt två sköna solskenspromenader på våra bådas fungerande fötter. Här ovan är vi vid havet i Abbekås. Ljudet av vågorna och ljuset tar man med sig hem.

Längtan efter barn, barnbarn och barnbarnsbarn eller vänner försvinner inte men det känns bättre om man gör som en kreativ FB-Maya uttryckte det: – Tänd din inre sol!
Det är en bra strategi! /Agneta

 

 

 

Innan jag gick iväg så tog jag fåniga selfies, via hallspegeln, klädd i min gamla röda kappa. Den gillar jag skarpt men hade börjat funderat på slänga eller ge bort den, i alla fall eliminera ur min garderob. Egentligen hade jag inget mål för promenaden men man måste ju röra på sig. Jag sicksackade mellan isfläckar och snörester på trottoaren. Längst ner i min svarta tygkasse hade jag en bok som jag hellre ville läsa än promenera i avgaserna från eftermiddagstrafiken.
Ett upplyst inbjudande fönster, en dörr slogs upp och jag drogs in i värmen. Jag övervägde priserna för fikat här i city men bakom disken stod en leende ung man och såg rar ut.
Sen balanserade jag kaffemuggen och fatet med kanelbullen, försökte undvika att kliva på rockar och jackor som folk hängt bakom sig över ryggstöden. Lite längre in fanns ett litet runt bord med en ensam stol. Disken på bordet störde mitt ordningssinne, jag tog bort det till brickstället och innan jag sjönk ner på stolen knäppte jag upp och tog av mig kappan, vek ihop den och la ner den på golvet mellan stolen och väggen.
Så en klunk kaffe och mjölk i munnen och det plingade i min mobil. Nej, det var inget viktigt, jag stängde av mobilen och fiskade upp boken, slog upp den och började läsa. Modeslavar från 2017 som en vän rekommenderat.
Ett sorl av röster fyllde caféet och min blick drogs mot de stora fönstren ut mot gatan. Därute hastade folk huttrande förbi. Jag fick en känsla av att jag hade varit här tidigare men kunde inte erinra mig när det hade varit i så fall.
Genom sorlet hörde jag en varm röst som på oefterhärmlig skånska sa: – Man måste vara fucking snäll, Gudrun!  Att vara snäll är att vara smart, vet du…  Jag vred lite på huvudet för att höra bättre och såg genast Bob Hansson, lite framåtlutad över en kaffekopp, och så upprepade han sig och tittade över koppen mot någon som jag inte kunde se. Jag blev fånigt blyg och alldeles varm inuti, röd om kinderna också, tror jag. Här satt en man som jag med stor glädje hade lyssnat på i radion. Hans finurliga och varma betraktelser som jag gillat så mycket. Gillar.
Den han pratade med satt snett bakom mig. Jag ville varken vara påflugen eller verka nyfiken. Jag snarare vände mig lite mot väggen och tog upp min röda kappa från golvet. Jag fumlade lite, låtsades leta efter något i fickorna men ville samtidigt lyssna. Bob talade med en kvinna, det hörde jag, men inte vad hon sa.
Så sa han något som jag också kände igen från Tankar för dagen i P1: – Du vet, Gudrun, det finns många tusen gånger fler goda hjälparbetare i världen än det finns journalister.
Hastigt reste jag mig och var på väg att stega över till deras bord och säga terrorister det ”rätta” ordet, men hejdade mig, skakade ut kappan och var på väg att sätta den på mig. Jag stod vänd från bordet med Bob och kvinnan. Jag tittade på den halvt urdruckna koppen och fatet med den oätna kanelbullen och skulle just sjunka ner på stolen igen när jag alldeles bakom mig hörde i mitt Bobvända öra: – Vilken snygg kappa du har!
Så svepte en vithårig kulturtant förbi i riktning mot toaletten. Det var hon, Gudrun Sjödén alltså. Jag kände ju lätt igen henne från de många katalogerna. Där stod jag i hennes kappa och var snygg. Det var alltså hon som… jag mötte Bobs ögon, han ryckte lite på axlarna och jag dristade mig till att luta mig fram mot honom: -Tack så mycket för alla kloka finurligheter!
Eller borde jag ha sagt finurliga klokheter, tänkte jag. Han såg uppriktigt glad ut och tackade i sin tur och sa att det var snällt sagt av mig. Allt kändes så förvirrat. Jag var redan förvirrad och det var först nu upprördheten exploderade inombords. Jag hade köpt kläder av den där kvinnan redan i hennes första affär på Regeringsgatan och häromdagen hade jag bestämt att det-sista-Gudrun-Sjödén-plagget-någonsin var inhandlat. Inget mer efter 40 år lång och trogen tjänst i Gudrunkläder.
Det var en intervju i Svenska Dagbladet med henne som hade fått mig att avlägga det löftet. Jag hade hört att hon var en hård chef men att hon var cynisk och hade så lite kunskap om vanliga människors liv gjorde mig ledsen och arg på samma gång. Jag var besviken för jag hade trott att hon var mer som jag själv. Och nyss hade hon gett mig, eller sig själv, en komplimang. Om hon hade menat att skoja med mig så gick det mig förbi just då. Jag sjönk ner på stolen igen, vrängde av mig kappan och gnagde på den dyra kanelbullen.
Jag var en av de där många kvinnorna som fick skylla sig själva för sina låga pensioner. Enligt henne hade jag kunnat välja andra vägar i livet; inte fött barn för tidigt; inte haft ett barn som behövt extra omsorg; inte blivit nerstämd och sjuk; inte jobbat ideellt i en förening; inte haft för mjuka armbågar; inte jobbat deltid när barnen var små; inte …varit en sån kvinna som satt sig själv på pottkanten, alltså enligt Gudrun Sjödén i den där intervjun. Kanelbullen smakade inget för smaklökarna var blockerade på något vis.
När jag såg henne komma tillbaka var bullen ändå uppäten och jag halvmumlade när hon närmade sig: – Jag tänker aldrig mer handla hos dig!
– Vad sa du? Hon böjde sig fram så hon fyllde platsen mellan mig och Bob! Jag hade hennes ansikte ganska nära. Jag behövde inte prata högt  och det var tur för jag skakade inombords. Sökte efter orden som inte direkt var mina: – Lyssna på Bob, Gudrun, det är smartare att vara snäll! Kan vi vara snälla nu, för sen dör vi faktiskt!
Vid ordet dör sträckte hon på sig, vände sig bort och jag tyckte att jag strax såg henne torka tårar från kinderna. Hon lutade sig mot Bob och en liten stund senare gick de tillsammans ut mot Regeringsgatan medan hon pekade ut saker i lokalen. Äntligen var jag redo att se till att inte längre vara registrerad som kund hos Gudrun. Utanför gick de åt var sitt håll. Sen när jag berättar det här för mina vänner så ljuger jag lite och säger att Bob vände sig i dörren och vinkade rart till mig, det gjorde han inte. Ändå kände jag mig ganska väl till mods när jag lämnade caféet i min röda kappa.

 

Tack för att du läste! Det var snällt gjort! Jag har inte markerat citaten men, som du förstår, har jag lånat citat av Bob Hansson.
/Agneta; som både är och inte är jaget i den här novellen