En rännstenunge, från en etta på Söder i Stockholm, ärver inga odlarkunskaper som handlar om hur och vad man gör med jord eller vad blommorna runtomkring heter. Varken köksträdgård eller blomsterrabatt fanns i min direkta närhet som liten. Däremot fanns tidigt hos mig en sorts estetisk känsla och, som ung vuxen, en vilja att skapa vackra miljöer både ute och inne. I min fantasi gjorde jag, redan som barn, om varje plats jag besökte; lekparken, en fasters lägenhet, Mariatorget eller vår 42 kvadratmeters enrumslägenhet där vi bodde fem personer; jag ritade och fantiserade men det handlade aldrig om trädgård.

Något levande trädgårdsintresse fanns inte hos mig 1970, då var vår son ett år, och vi hade köpt vårt första hus. MEN att det fanns en trädgård med gamla perenner och fina fruktträd var mycket viktigt för oss. Solidago lärde jag mig att allt det gula hette och Säfstaholmsäpplena var godast, tyckte vi. Jag läste och frågade lite så att jag kunde sätta potatis och anlägga ett litet grönsaksland för vi var mitt i den gröna vågen En ung grön rörelse från städerna och ut på landsbygden. För oss räckte det att flytta från centrala Stockholm till en mindre stad och där skaffa hus med trädgård.

Efter fem år kunde jag lite fler växtnamn men hade slutat odla potatis. Det var underbart att bara HA en trädgård till barnen, nu var det två små rara barn, pojke och flicka, som lekte i trädgården. Men att fördjupa kunskapen om trädgården och dess möjligheter fanns inte på intressekartan för mig. Däremot gillade jag de sibiriska små sidenaktiga vallmoblommorna, som spred sig så villigt i gruset, och även pionerna, åbrodden, jordgubbarna och äppelträden. Ett frö slog rot i mig, det är jag säker på, jag bar på det utan att veta om det eller helt enkelt inte hade tid för det.

Tillsammans med några mycket goda vänner köpte vi ett nerlagt ålderdomshem.  Det var ett stort rött trähus och där bildade vi storfamilj. Huset hade 25 rum och var riktigt lantligt beläget i en liten kyrkby. Tomten var enorm och låg intill en sakta igenväxande sjö och alltihop blev ett kärt hem under tio år. Jag älskade verkligen när barn och vuxna var ute tillsammans och grovjobbade, som att varje år vårstäda längs sjökanten, eller då vi tog fram den gamla jordkällaren ur ett förfall, röjde upp i snår och eldade ris. Det var inte lika spännande att odla ätbart men det var självklart att jag deltog. Det fanns mer trädgårdskunnande hos de andra och jag försökte nog låtsas att jag visste mer om odling än jag kunde. Vi odlade främst potatis, bär och frukt, det var för att det kändes sunt och riktigt att ta hand om jord och möjligheter. Lika naturligt som att vi åkte iväg till skogen när det var svamp- och bärtider.

I många härliga år bodde vi i storfamiljen och där växte barnen upp. Mina barn har sagt många gånger att de har haft  den bästa möjliga uppväxten i det där huset med många vuxna och barn.
Som på fotot ovan såg huset ut när vi hade lagt om hela taket, målat fasader och fönster och ändrat mycket inuti. Men det där är en helt annan historia.
Sen blev det vanligt villaliv igen och där anlade jag själv en liten entrérabatt med kullerstenar runt ett noga utvalt amerikanskt hagtornsträd. Jag valde en blodhassel och några andra vackra buskar till entréområdet och blev mycket nöjd med vad jag åstadkom. Jag tittade på strukturer och färger men var mer intresserad av helheten och miljön än själva växterna. Några gånger fastnade jag på plantskolan och blev stående i raderna av perenner, buskar och träd. Jag hade plötsligt sett något som såg spännande eller intressant ut. Då hände något i mig. Jag blev lite nyfiken och frestad – men inte tänkte jag något särskilt på att växter är olika och kräver rätt förutsättningar vad gäller jord, ljus och vatten. Visst, jag hade en aning men det var inte mer.

 

Bilderna i det här inlägget är fotade foton, det säger i alla fall någonting även om kvalitén är sisådär. Här ovan ser man före och efter ( efter några år alltså).

Så småningom, med barnen utflugna, efter flera flyttar, brytningar och förändringar i livet, så hamnade jag och min käre här på en kulle med utsikt över Östersjön. Vi hittade snabbt var sitt jobb, efter första sommarens cykelturer köpte vi en gammal bil och ägnade sedan den mesta tiden åt vårt lilla hus.
– Huset blir vår lilla pärla, sa vi och jämförde haspar till fönstren.
Ekonomin gjorde att vi ofta var tvungna att lägga band på oss, hitta på egna lösningar och vara kreativa. Allt gick framåt med huset de första åren. Trädgården var skön att gå runt i, grilla och njuta årstiderna i.

På grund av olika omständigheter i livet hamnade jag i den där renoveringsvevan i utmattningsdepression och det var någonstans i den där sjukdoms- och läkeprocessen som jag upptäckte trädgården på riktigt. Jag började tänka trädgård, fantisera trädgård och vara i vår egen trädgård på ett annat sätt. Se med andra ögon – jag UPPTÄCKTE!

I tre månader satt jag i en fåtölj i kupan på ovanvåningen och plöjde Lars-Åke Gustavsson två stora band ‘Rosor för nordiska trädgårdar’.

 

De vackra och tilltalande bilderna och de korta beskrivande texterna passade mig perfekt eftersom jag hade så svårt att koncentrera mig. Jag hade knappt hunnit pipa att jag önskade de där böckerna förrän min man hade beställt dem. Detta var vid millennieskiftet 2000.
Jag var själaglad över att bara få hålla i dem och flera år senare berättade jag för L-Å Gustavsson vad de där böckerna betytt för mig och mitt tillfrisknande. Han satte sin kråka i del ett och berättade att han å andra sidan fått höra att en annan kvinna hade fått spräckt näsben eftersom hon hade legat och läst just den tjocka tyngre delen!

Vissa böcker måste man läsa sittande i en skön fåtölj så man kan hålla boken uppslagen med en penna och ett block… Bilderna gjorde mig förälskad och faktiskt alldeles pirrig. De väckte både längtan och förväntan. Jag skulle, jag ville, jag måste plantera rosor och de skulle vara rotäkta och gammeldags! Inga rabattrosor skulle göra sig besvär här på kullen. Nej, en rosengång med klätterrosor skulle det bli!

I min närhet fanns Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening som jag sökte mig till, jag lånade trädgårdsböcker på bibblan, läste trädgårdstidningar och gick studiecirkel för att lära mig mer om växternas vetenskapliga namn. Ville kunna och ville förstå!
Jag var över femti och befann mig på andra planhalvan och detta blev som en fullständig explosion inom mig. Det fanns en helt ny intressant värld att utforska och sakta, sakta började trädgården att utvecklas genom många små och stora, förståndiga och oförståndiga beslut.

Att förändra eller bygga en trädgård är inget kvick-fix! Man måste hålla tålamodet hårt i hampan hela tiden utan att samtidigt förtränga den där härliga känslan som vi kallar för LÄNGTAN.
Längtan efter att få tag i en viss växt, plantera den, se hur knoppen utvecklas, om verkligheten blir som planen vi hade, om fröet inom oss gror och kan bli något vackert.

Kanske har du själv liknande upplevelser eller har du fått trädgårdslusten med modersmjölken?/Agneta