Innan jag gick iväg så tog jag fåniga selfies, via hallspegeln, klädd i min gamla röda kappa. Den gillar jag skarpt men hade börjat funderat på slänga eller ge bort den, i alla fall eliminera ur min garderob. Egentligen hade jag inget mål för promenaden men man måste ju röra på sig. Jag sicksackade mellan isfläckar och snörester på trottoaren. Längst ner i min svarta tygkasse hade jag en bok som jag hellre ville läsa än promenera i avgaserna från eftermiddagstrafiken.
Ett upplyst inbjudande fönster, en dörr slogs upp och jag drogs in i värmen. Jag övervägde priserna för fikat här i city men bakom disken stod en leende ung man och såg rar ut.
Sen balanserade jag kaffemuggen och fatet med kanelbullen, försökte undvika att kliva på rockar och jackor som folk hängt bakom sig över ryggstöden. Lite längre in fanns ett litet runt bord med en ensam stol. Disken på bordet störde mitt ordningssinne, jag tog bort det till brickstället och innan jag sjönk ner på stolen knäppte jag upp och tog av mig kappan, vek ihop den och la ner den på golvet mellan stolen och väggen.
Så en klunk kaffe och mjölk i munnen och det plingade i min mobil. Nej, det var inget viktigt, jag stängde av mobilen och fiskade upp boken, slog upp den och började läsa. Modeslavar från 2017 som en vän rekommenderat.
Ett sorl av röster fyllde caféet och min blick drogs mot de stora fönstren ut mot gatan. Därute hastade folk huttrande förbi. Jag fick en känsla av att jag hade varit här tidigare men kunde inte erinra mig när det hade varit i så fall.
Genom sorlet hörde jag en varm röst som på oefterhärmlig skånska sa: – Man måste vara fucking snäll, Gudrun!  Att vara snäll är att vara smart, vet du…  Jag vred lite på huvudet för att höra bättre och såg genast Bob Hansson, lite framåtlutad över en kaffekopp, och så upprepade han sig och tittade över koppen mot någon som jag inte kunde se. Jag blev fånigt blyg och alldeles varm inuti, röd om kinderna också, tror jag. Här satt en man som jag med stor glädje hade lyssnat på i radion. Hans finurliga och varma betraktelser som jag gillat så mycket. Gillar.
Den han pratade med satt snett bakom mig. Jag ville varken vara påflugen eller verka nyfiken. Jag snarare vände mig lite mot väggen och tog upp min röda kappa från golvet. Jag fumlade lite, låtsades leta efter något i fickorna men ville samtidigt lyssna. Bob talade med en kvinna, det hörde jag, men inte vad hon sa.
Så sa han något som jag också kände igen från Tankar för dagen i P1: – Du vet, Gudrun, det finns många tusen gånger fler goda hjälparbetare i världen än det finns journalister.
Hastigt reste jag mig och var på väg att stega över till deras bord och säga terrorister det ”rätta” ordet, men hejdade mig, skakade ut kappan och var på väg att sätta den på mig. Jag stod vänd från bordet med Bob och kvinnan. Jag tittade på den halvt urdruckna koppen och fatet med den oätna kanelbullen och skulle just sjunka ner på stolen igen när jag alldeles bakom mig hörde i mitt Bobvända öra: – Vilken snygg kappa du har!
Så svepte en vithårig kulturtant förbi i riktning mot toaletten. Det var hon, Gudrun Sjödén alltså. Jag kände ju lätt igen henne från de många katalogerna. Där stod jag i hennes kappa och var snygg. Det var alltså hon som… jag mötte Bobs ögon, han ryckte lite på axlarna och jag dristade mig till att luta mig fram mot honom: -Tack så mycket för alla kloka finurligheter!
Eller borde jag ha sagt finurliga klokheter, tänkte jag. Han såg uppriktigt glad ut och tackade i sin tur och sa att det var snällt sagt av mig. Allt kändes så förvirrat. Jag var redan förvirrad och det var först nu upprördheten exploderade inombords. Jag hade köpt kläder av den där kvinnan redan i hennes första affär på Regeringsgatan och häromdagen hade jag bestämt att det-sista-Gudrun-Sjödén-plagget-någonsin var inhandlat. Inget mer efter 40 år lång och trogen tjänst i Gudrunkläder.
Det var en intervju i Svenska Dagbladet med henne som hade fått mig att avlägga det löftet. Jag hade hört att hon var en hård chef men att hon var cynisk och hade så lite kunskap om vanliga människors liv gjorde mig ledsen och arg på samma gång. Jag var besviken för jag hade trott att hon var mer som jag själv. Och nyss hade hon gett mig, eller sig själv, en komplimang. Om hon hade menat att skoja med mig så gick det mig förbi just då. Jag sjönk ner på stolen igen, vrängde av mig kappan och gnagde på den dyra kanelbullen.
Jag var en av de där många kvinnorna som fick skylla sig själva för sina låga pensioner. Enligt henne hade jag kunnat välja andra vägar i livet; inte fött barn för tidigt; inte haft ett barn som behövt extra omsorg; inte blivit nerstämd och sjuk; inte jobbat ideellt i en förening; inte haft för mjuka armbågar; inte jobbat deltid när barnen var små; inte …varit en sån kvinna som satt sig själv på pottkanten, alltså enligt Gudrun Sjödén i den där intervjun. Kanelbullen smakade inget för smaklökarna var blockerade på något vis.
När jag såg henne komma tillbaka var bullen ändå uppäten och jag halvmumlade när hon närmade sig: – Jag tänker aldrig mer handla hos dig!
– Vad sa du? Hon böjde sig fram så hon fyllde platsen mellan mig och Bob! Jag hade hennes ansikte ganska nära. Jag behövde inte prata högt  och det var tur för jag skakade inombords. Sökte efter orden som inte direkt var mina: – Lyssna på Bob, Gudrun, det är smartare att vara snäll! Kan vi vara snälla nu, för sen dör vi faktiskt!
Vid ordet dör sträckte hon på sig, vände sig bort och jag tyckte att jag strax såg henne torka tårar från kinderna. Hon lutade sig mot Bob och en liten stund senare gick de tillsammans ut mot Regeringsgatan medan hon pekade ut saker i lokalen. Äntligen var jag redo att se till att inte längre vara registrerad som kund hos Gudrun. Utanför gick de åt var sitt håll. Sen när jag berättar det här för mina vänner så ljuger jag lite och säger att Bob vände sig i dörren och vinkade rart till mig, det gjorde han inte. Ändå kände jag mig ganska väl till mods när jag lämnade caféet i min röda kappa.

 

Tack för att du läste! Det var snällt gjort! Jag har inte markerat citaten men, som du förstår, har jag lånat citat av Bob Hansson.
/Agneta; som både är och inte är jaget i den här novellen