Jag är så lyckligt lottad att jag i många år har varit med i en liten bokklubb. Från början var vi några fler men nu är vi bara fyra skarpa hjärnor med analys i blick och… äh, idag kände jag mig varken skarp eller analytisk men jag hade läst, upplevt, funderat och var riktigt sugen på att utbyta tankar med de andra.
Det var vi nog alla och när vi diskuterar våra böcker så lyssnar vi seriöst på varandra. Man suger upp nya tankar eller får fler infallsvinklar på något vi inte förstått eller missat. Det är guld värt.

Till dagens möte hade vi Främlingen, skriven av den flamländske författaren Stefan Hertmans, i våra tankar. SH har fått flera litterära priser för sitt författarskap men är även konstprofessor. Något som förstås måste påverka skrivandet. Med fantastisk känslighet beskriver han i poetiska penseldrag naturen, människornas utseenden, smått och stort men också det fula och det otäcka precis som det vackra.

Människorna i boken är mycket lika oss som lever nästan tusen år senare. Våra kulturella uttryck är inte likadana men våra känslor, behov och luften vi måste andas för att leva – överleva.

Jag får för mig att SH är en särdeles klok och kunnig man och jag skulle personligen vilja tacka honom för den härliga läsupplevelsen. Jag har några frågor att ställa men jag tror jag behåller dem för mig själv.

Vi valde att läsa boken enbart från bokförlagets beskrivning av innehållet, det har aldrig hänt tidigare, oftast har en recension, ett radioprogram eller kanske Babel lockat oss till läsning. Vi kände inte ens till den här utmärkte författaren. Vi hade kunnat bli lurade av bokförlagets säljande text men mellan pärmarna fanns det en skatt!

Boken växlar med en huvudhandling om en ung normandisk kristen kvinna, vars häftiga förälskelse och sedan plågsamma öde vi följer, från år 1070 och cirka trettio år framåt, och en sorts bihandling; det reflekterande och sökande författarjaget som i nutid följer händelsernas fotspår.  Det är finurligt att på så sätt göra oss läsare vaksamma; detta är inte bara fiktion utan verkliga händelser och som på liknande sätt fortgår än idag. Världens eviga plågor och det idiotiska med att människor inte kan acceptera och tolerera varandra.

Några citat; här har hon, Hamoutal, blivit förälskad i en judisk ung man s. 59:  ”Hon kastar sig in i ovissheten, blind och upphetsad, obetänksam och utan att veta. Hon gör det för ögonens skull, för det lilla skägget, för leendet och den märkliga atmosfären runt honom, för den lilla gula hatten på hans huvud, för det okända äventyret som ödesdigert suger henne till sig, för molnet av bländande glitter i hennes huvud.”

Här från tiden efter det att korstågsriddarna med följe har lämnat den tidigare så trygga byn i chocktillstånd s.191: ”Månaderna efter pogromen tillbringar de överlevande i kollektiv chock. Oliverna plockas och pressas under dödstystnad; de gamla sångerna förblir osjungna. Vintern är på väg, alla förråd är förlorade, åkrarna nertrampade…”

Här när Hamoutal är på väg söderut med båt längs Italiens kust, båten har tillfälligt lagt till i Porto San Sefino s. 215: ”Borta är de fina tygernas och vita fingrarnas tid, hennes händer stinker av fisk och salt. Vinden är len och skön, himlen lyser över henne. Inga korsfarare här, inte ens några normander; stillhet och ro. Hon slumrar en timme under ett myrtenträd med barnet intill sig…”

Bokklubbsmötet idag var bland gutefår och hönor i bokskogens kant men jag hade faktiskt varken mobil eller kamera med mig. Jag bjuder på lite godis från trädgården här hemma i stället.

Till nästa träff ska vi läsa AEdnan  av Linnea Axelsson men om DU inte redan har läst Främlingen så gör det, BASTA!/Agneta