Pensionär, nyss pensionär!

Hur minns man en sommar? Jag var höggravid och riktigt tung och tjock om magen den varma sommaren 1969 då jag väntade mitt första barn. Orden sval och regnig är mer lämpliga för 2017. Man kan minnas en getingsommar, 1959 var en sån sommar. Om 2018 kommer vi att säga; en mycket varm och extremt torr sommar! Det var den sommaren då betena och fodret tog slut och en del bönder fick nödslakta djur. Sommaren då skördarna i vissa delar av Sverige var mycket sämre än vanligt.
Och vi trädgårdsägare undrade hur växterna skulle klara den intensiva värmen som hade parkerat över vårt land. Här hos oss i Ystad kommun var det aldrig något vattningsförbud men vi var många som var försiktiga ändå med vattningen. Man kan ju inte göra slut på det gemensamma vattnet för att gräsmattan skulle vara grön. Här i trädgården blev gräset brunt, en del växter och mindre träd slokade.

Än kan man få ihop en och annan bukett.

Jag sitter på kammaren och hör vindens sus och det känns lite som höst. En och annan regnskur sköljde över oss och kraftigt blåsväder var det igår.  Men sommaren var här nyss och meteorologiskt är det fortfarande sommar. Det betyder att dygnsmedel-temperaturen fortfarande ligger över tio plusgrader. Det är alltså september och sensommar i Skåne.
Det är grönt och gult och rött och äpplena drösar ner från träden. De är totalt övermogna. Och övermogen har jag nog börjat känna mig själv. Värmen, åldern eller något annat har gjort att jag har vilat ofta, strosat, cyklat och tagit det lugnt. Jag har inte gjort mycket i trädgården men tyckt mycket om att bada i det uppvärmda havet.

Odyssey i kruka

Clematis jouiana’Praecox*

Kärleksört ‘Matrona’

Crocus Rose från Austin

Liriope, druvlilja

Aptenia cordifolia, hjärtreva

Odyssey och humla

Sedum, Hosta och Persicaria

Kanske tycker innergårdens växter om att få vara i skugga ett tag nu när solen står lägre på himlen!

Ibland saknar jag kaffemuggar i skåpet. Då har jag ställt ifrån mig koppen och sett något i trädgården som jag har fått lust att ta itu med. Krukan med hjärtreva ska flyttas så att den nya bänken kan härbärgera två sittande. Tag plats! Sol eller skugga?

Här står ju en mugg på nya bänken.

Fikon ska skördas i tid lärde vi oss i år. Vi kom nämligen för sent. Nu finns redan nya små fikon redo att övervintra på plantan och växa till sig till nästa sommar.

Sol, skugga och vissa växter har redan börjat få höstfärger. Persikoträdet ‘Riga’ gav en hyfsad skörd med söta och saftiga persikor, trädet är ju ännu ganska litet.
Varning om du inte tycker om att se döda smådjur. Sensommaren är den tid då mössen letar sig in i hus för att hitta en övervintringsplats att bo på. Därför händer det att vi hittar döda möss i vårt proppskåp. De begår inte harakiri utan dras dit av värmen och så poff, så är deras liv slut. I år hittade vi fyra samtidigt i proppskåpet och på verandan samma dag låg en vacker liten rödstjärt alldeles stilla utan pickande hjärta. Den hade flugit rakt in i en fönsterruta. Jag la ut den på åkerkanten och tänkte på att naturen får ha sin gång.

Förra sommaren åt vi ofta och gärna i Kråkvinkeln, vårt uterum, ja, det är mer regel än undantag. Då var det svalt ute men lagom temperatur där inne. I år har det blivit mycket hett i Kråkvinkeln dagtid. Det blev mer ett mysrum för sena SPA-badare och förstås kvällsgemenskap för oss och gäster. Kanalplasttaket håller kvar värmen och det är perfekt höst och vår. Den 19 september var det 34 grader visar termometern.

Snart kommer den tid då växter måste flyttas. Det är diverse pelargoner som ska in i huset eller vinterträdgården. Några får klara sig i det kalla växthuset. I krukan på bilden är det vår lilla kamelia och till höger vinterträdgården. Där ska den in tillsammans med; den stora kamelian, några olivträd, flera stora pelargoner,  Alstroemeria x 2, Afrikas blå lilja, vildvitlöken… Bara några få år till kan vi, orkar vi dessa ut- och inflyttningar med tunga krukor. Kameliakrukorna är inte av terracotta eftersom det blev för tungt till slut.

Övriga trädgården, som är den större delen, är i kaos på grund av värme,  yviga och förväxta buskar som borde ha beskurits under JAS, bristande skötsel eller nerfallna päron och äpplen, hinkar med ännu fler övermogna frukter,  eller att många växter i år kastar iväg långa spjut till grenar, antagligen för att överleva det som torkan kan ha åsamkat dem. Men vet ni, jag oroar mig inte för det där. Jag ska vara ute i trädgården hela oktober, andas den sköna höstluften och ställa mina kaffekoppar än här och än där!

En liten sensommarvideo med herr Mozart, stora kamelian i sin kruka bland Bergenia-bladen, svavelpionen, röd kärleksört, Viburnum davidii, som syns i nederkanten, och Gillenia trifoliata i höstskrud. Växterna syns på en av miljöbilderna högre upp i texten.

Drygt en vecka till är det september och vi hoppas på några glesa regnskurar och sen skön sensommar ett tag till. När fem dagar i rad har dygnsmedeltemperatur lägre än tio plusgrader räknar vi, precis som meteorologerna, att det är höst! Brittsommar får det gärna bli runt Birgittadagen i oktober- men varken förr eller senare!

Svenska höstäpplen på er allihop!/Agneta

Ibland behöver man vara för sig själv och riktigt grotta ner sig, tycka synd om sig själv eller fundera på annat som tär ens sinne. Då tar man sig en kopp kaffe, sätter händerna i arbete på något sätt, går en promenad, lägger sig på sofflocket eller söker tröst i naturen. Först några godbitar för gom och öga.

Här nedan är det förgängliga smycken som halva året får oss att tappa hakan av förtjusning. Har man trädgård är det lätt att få syn på skönheten. Har man skog att gå i är blåbärsris i ett krus eller grenar och kvistar i en vas en god bit av härligheten.

Man kan rent av glömma bort att tycka synd om sig själv med lite hjälp av andra.
Så vårdar vi varandra! Låt oss göra det, hjälpa varandra att förstå det fina i att vara människa utan girighetens och rasismens faror.
Sluta häng läpp, säger jag på skarpen till alla oss som deppar efter valresultatet.

Naturens läkande plåster och vita molntussar sparar vi i datorn.

Omgivningarna är inte särskilt vilda här i det bördiga odlingslandskapet i sydligaste Skåne. Men havet och vädret kan vara nog så hårt och tufft. Landskapet i sig är vackert böljande. Man hämtar kraft under en lång tyst promenad med sig själv! Cykla, promenera, led en ko, gå ut med hunden eller kanske med någon som du känner väl. Då kan man vid behov  även vara tysta tillsammans.

I gemenskap blir vi starka därför att vi har vågat vara i ensamhet och grubblat lite, så tänker i alla fall jag. Där, i ensamhet, kan vi först vårda våra egna tankar, låta dem utvecklas, bli till långa kedjor, djupna och bli slingrande och fantasifulla och kloka. I gemenskap och fina samtal med andra blir vi därefter handlingskraftiga, naturligt accepterande och medmänskliga. Då orkar vi engagera oss i något annat än oss själva!

SONY DSC

Eftersom det här är min blogg så tillät jag mig att flumma lite, att drömma lite och att fantisera om att vi med gemensamma krafter kommer att kunna tillbakavisa en framryckande ful högerflank i Sverige.  Låt oss i alla fall försöka!/Agneta

PS Kära Josefin och Sara, varför har ni inte fastnat på något lämpligt sätt i min mobil eller kamera?  Det måste åtgärdas!/ Farmor-mormor A

På höstterminen i årskurs tre, i Nya Maria på Ringvägen i Stockholm, träffades vi. Jag hade varit ny i klassen tvåan och nu var Lotta ny i trean. Nya Maria var alls inte ny. Någonstans på skolans vackra tegelfasad står det 1908 och vi började i tredje klass 1958 och nu är det 2018.
Ända sen jag var liten har jag älskat flätor och till klassen kom samma höst Ann-Louise med flätor och så mörkhåriga Lotta. Jag stirrade bara på de blanka flätorna och tänkte att den flickan ska jag leka med. Inte visste jag att det var Lotta som skulle bli min allra bästa vän och att vi två skulle ha så fantastiskt mycket roligt ihop.

Och nu har vi varit vänner i hela 60 år! Se så det har gått för oss! Vi klär varandra, tycker jag. Tidigt upptäckte vi det kreativa skapandet och var nyfikna av oss. Vi skrev sjörövarberättelser när vi var elva-tolv år, letade upp segelfartygens beteckningar, antal master, allmän båtkunskap och andra sjörelaterade fakta på Sjöhistoriska muséet.
Vi var ofta hemma hos Lotta för där fanns det flera rum och två skrivmaskiner. Där fick jag upp ögonen för konst, textilier och vackra gamla möbler.
Muséer, böcker och bibliotek gillade vi och att åka längdskidor tillsammans på vintern. Fast det gjorde vi kanske inte så många gånger egentligen. Jag minns bara glädjen, sol på vit snö och apelsinvitaminkicken.

Vi var mer storstadsflickor som gick på modevisning av tonårskläder på NK men sen ganska snart efteråt bytte vi stil och ville inte längre se ut som prydliga flickor.
En period, när vi var tonåringar, gick vi omkring med orangea eller lila ben, vi letade efter gladfärgade strumpbyxor överallt. Då var de mycket sällsynta.
Ofta lyssnade vi på musik tillsammans och på radio förstås, skrattade åt Mosebacke Monarki och skrev själva roliga texter och hade en dagbok, som vi kallade Esselte. Där skrev vi växelvis och klistrade in Esseltes veckopeng, kvitton från en spårvagnsresa  eller en biobiljett.
Vi  förflyttade oss till fots över stan för att få dricka te i ett gammalt källarvalv i Gamla Stan eller på ett tehus i Kungsan. Lotta ärvde till och med en gång en pojkvän av mig. Han var väl inte så mycket att ha men han hade en väldigt trevlig syster som gick på Konstfack…  och Konstfack drömdes det om och en av oss kom senare att gå där och det var inte jag! Vi hade börjat i samma latinklass på gymnasiet, jag hoppade av i andra ring men Lotta blev A-student! Jag satt på flaket när hon lyckligt tog studenten och jag var så glad att jag hade sluppit undan.  Så gick några år…

När vi var 25 år hade både Lotta och jag fått barn, och då när vuxenlivet hade pågått några år köpte vi, tillsammans med några kompisar, ett gammalt nerlagt ålderdomshem i Närke. Vi bildade storfamilj och levde ihop på landet i det stora röda trähuset i 10 år! Men det är en helt annan historia som absolut någon gång måste få en egen berättelse.

Lottas och mina 60 år som vänner innehåller mycket kreativitet och glädje men också en del sorg och bara några små skavsår. Varken Lotta eller jag ältar saker. Om något har irriterat så har vi lämnat det för att det ska multna ner i ett hörn och bli som kompost – trädgårdsintresserade som vi är, sedan rätt länge, båda två.
60 år ville vi fira genom vara tillsammans några dagar. Geografiskt avstånd behöver inte skilja vänner åt. Man vet var man har varandra ändå. Jag tog tåget till Hallsberg och här kommer en enkel berättelse om våra sköna dagar tillsammans. Nu har du skärmtid, Lotta!

Pricken tyckte givetvis att det var hem till henne jag kom! Jag vaknade med en kompis under täcket redan första morgonen! Hon och jag diskuterade, flera gånger, vilka promenader vi skulle ta när hon själv  besöker oss i Skåne i slutet av oktober!

Där i huset i Vretstorp finns det mycket jag känner igen ända sedan storfamiljen i Viby. Till exempel det lilla rara broderiet från köket i Lottas egna lägenhet i Stockholm. Slitaget och färgerna i trappan är så vackra att renovering förbjudes! De egenodlade persikorna, Frost, var gudomliga, söta och saftiga! Vi åt dem på längden och tvären och alldeles utan att tröttna!

Den djupt berörande och nu 20 år gamla fotoutställningen Ecce Homo, skapad av Elisabeth Ohlson Wallin, såg vi i den pyttiga konsthallen som ligger alldeles intill det nybyggda biblioteket och Sjöängsskolan i Askersund.
Medan vi promenerade, bland de gamla trähusen, talade vi om minnen från gamla Askersunds trikå, de julaftonsbetonade utförsäljningarna av vackra och mysiga kläder till barnen och oss själva…plysch och silkepläterad bomull – vilken lycka!
Nu mer är vi tanter, med fulla garderober, som kan gå på mysiga fik, sitta länge och äta hur stora budapestrullar som helst…och det gjorde vi på Garvaregården.

En solig dag gjorde Lotta en fantastisk sallad med mycket grönt och frukt från trädgården och tsatsiki. Till den användes hemodlad gurka, en stor, lite taggig  gurka med härlig smak. Lunchdessert: PERSIKOPAJ!
Två gamla goda vänner, Eva och Rut, hade vi bett komma på lunch i växthuset. Det var fyra år sedan vi senast träffades hemma hos Rut.  Ibland har man bara lust att uppleva stunden utan att dokumentera. Det blev mycket pratat under de där härliga eftermiddagstimmarna. Det allmänna läget, hälsan, gemensamma minnen, vad som hänt med våra barn och oss själva. Skratt och allvar.  Ja, ni förstår!

Från Linne och Lump i Laxå blev det många foton i mobilen. De hade gjort riktigt många estetiska exponeringar av möblerna som fanns i den stora lokalen. Lotta som samlar på keramiska ytterkrukor var hej och du med ägaren.

När vi bodde i storfamiljen körde vi, många gånger varje sommar, till en liten skogssjö och badade. Samma dag jag skulle åka hem hade jag önskat mig ett dopp just där i Gallabergssjön. Molnen hopade sig på himlen och luften var inte så varm men så gott det var med fikalunch efter doppet. Lotta simmade lite mer så att jag kunde dokumentera. Jag lovar att jag både var med dit och badade; doppade mig hastigt … simmade några tag, lite svalt men så underbart, stortån sa att det var så där cirka 17 grader!

På eftermiddagen kramades vi och sa: Ses i oktober! Så åkte jag hem alldeles ovetandes om att jag hade världens tågstrul framför mig.

Du kan strunta i att läsa det här! Försenat byteståg redan i Mjölby. På grund av brand i tåg, sas det. Senare: Brand bredvid tåg. Ännu senare: Elfel och… ingen klar bild. Malmö C i kaos med svettiga värdar som försökte hjälpa stressade resenärer. Vi som skulle vidare till Ystad/Simrishamn sprang fram och tillbaka med väskor, kassar och byngel mellan två, långt från varandra liggande, perronger. Många gånger sprang vi från perrong 2b, upp i rulltrappan, genom ett hav av människor i vänthallen uppe och se ut på perrong 8a. Sedan ropades det ut något och vi skulle tillbaka genom vänthallen, ner för rulltrappan och…ja,  som i Tati-filmen Semestersabotören, tror jag det var.

Jag är en väldigt förstående människa, jag förstår att det kan bli galet när tekniken, logistiken eller personer inte fungerar, men här begrep jag faktiskt inte riktigt vad som hände. Hela systemet brakade visst ihop. Det fanns tåg men ingen tågförare. Motsägande uppgifter på skyltar och i högtalare. Dörrar som öppnades och lät oss gå på tåget vid ett tillfälle men för att sedan ganska snart bli avvisade av besvärad tågpersonal.

Till slut fick jag be min man köra ända till Malmö för att hämta mig. Då stod allt helt still och många var uppjagade, arga och hungriga. Själv skulle jag ha satt mig till bords åtta och nu blev det halv elva istället. Nattsupé med min man är visserligen inte helt fel! Men.

Tack, Lotta, för allt och håller du inte med om någonting så får du ringa Anklagningen på 3¤7#8£\99{ och fråga efter Felsökningen och trycka ut en  Anmärkningsblankett inom 22 sekunder. Kommer du ihåg häftet ”Infall, anfall och avfall”? Det var väl ungefär så där vi höll på…
Kram till alla som orkade ända hit!/Agneta

Plötsligt sjunker temperaturen rejält om nätterna men sommaren är kvar.  Trädgården är en djungel, huset ostädat, kylskåpet tomt, strykhögen ligger still där den ligger och inga gäster är kvar och vi båda är hemma samtidigt.

Under frukosten säger vi: Söndagsutflyktsväder!

Medan jag mest tänkte på detta: … så tänkte min käre man mest på det här:

I New York Times hade vi läst om… nä, det hade vi inte, men vi visste att NYT hade skrivit om paret som driver verksamheten Kafé Kagan och ligger ihop med byggnadsvårdsaffären Färg från förr. Stället ligger mellan Vollsjö och Degeberga på Linderödsåsens östra sluttningar.  Vi kombinerade våra önskemål och solen sken på vår färd. Landskapet och vi njöt söndagsfriden under solen medan vägarna blev allt mindre.
Till slut vindlade den smala grusvägen mellan två stenmurar och där mötte vi en bil som backade snällt så att vi kunde slinka förbi med högra hjulparet ute i terrängen. Men det gick fint och strax var vi framme och nästan först på den lilla parkeringen.

Vi kunde mycket väl ha valt att fika utomhus men vi valde en plats, som vi tyckte var fin, i det härliga ‘vardagsrummet’ där det fanns mycket ögongodis . Titta på duken!

Söndagsfika med kaffe i kanna, riktigt smakrik morotskaka, yoghurt och röda vinbär.

Här får det plats många men vi hade härligheten själva, senare kom det fler gäster.

Gott i munnen och som sagt gott för ögat. På väg in hade vi passerat en avdelning med herrkläder precis i rätt stil för M. Där blev vi sedan en lååång stund. En sån stund som inte känns långsam utan bara rolig för att man upptäcker mer och mer. Här köptes tre randiga skjortor och en rutig tweedväst och till mig en skön rödrutig flanellnattskjorta.

Mycket nöjda med det trevliga bemötandet, fikat och inköpen tackade vi för oss.
Vi kommer absolut att söka oss tillbaka till Kagarps Boställe 8130, för så heter fastigheten, det är inte ofta man upplever något så charmigt och roligt!

Så lockade Forsakar med sin bokskogsklädda ravin och strömmande vatten. Skånes högsta vattenfall är en fis i mossen jämfört med vilket vattenfall som helst.  Efter den torra sommaren var det rätt lite vatten i fallet, nästan bara en rännil. Men det är underbart vackert hela vägen runt den 40 meter djupa ravinen. Det är synd om den som inte rakt av bara älskar ljuset och det bokskogsgröna.
Carl von Linné var här på sin Skånska resa och jag tror han njöt på samma sätt som vi!

Stigen gick delvis över knotiga rötter och var ibland både smal och kunde luta mot branterna. Ingenting för den som har barnvagn eller sitter i rullstol. Men som sagt grönskan, ljuset  och topografin lockar. Vi blev helt svettiga och när vi kom ner var vi törstiga och hungriga. Vi hade slarvigt nog glömt ta med vattenflaska. Hitta hit om du har möjlighet – men ta vatten med dig!
Det stilla vattnet längst ner porlade så fint. Lyssna…

Idag är det måndag, det blåser och regnar om vart annat. Det är vardag igen, så skönt att ha fått påfyllning i den inre skattkammaren! /Agneta

Alternativa fakta …de orden mötte jag första gången när Donald Trump precis hade blivit president. Den nyblivne presidenten uttryckte sin glädje över den stora, stora mängden människor som kommit för att vara med när han blev invigd i presidentämbetet. Det hade aldrig någonsin varit så många människor som följt en presidentinvigning på plats i Washington.
Det man kunde se från TV-utsändningen var ganska stora och tomma markytor som berättade något helt annat. Men då förklarade en republikansk taleskvinna att Trump hade alternativa fakta…
Jag blev helt chockad, och många med mig. Här står en president och ljuger och taleskvinnan som arbetar för honom tittar rakt in i kameran och förklarar att det här är Trumps alternativa fakta. Så hade vi fått det serverat!

Idag talar vi kanske mer om fake news som blåser påhittade skräcknyheter in människors filterbubblor. Allting är så illa ställt i vårt land… man tänker och tycker som vännerna och man sprider felaktigheter och förvrider sanningar. Sån information skapar rädsla och otrygghet så klart!

Vi kan tycka olika men fakta är ändå fakta. En meter ÄR en meter. 100 % av människorna lever tills de dör. Någon som tycker något annat?
Vi kan ju inte gå till val på låtsasfakta, vad somliga politiker ljuger ihop eller på vad farbror Gunnar berättar. Nu gäller det att söka fakta som kommer ur faktum och inte bara är vad någon tror eller tycker!

Hans Rosling, läkare och bildningsentreprenör, som säkert många känner till, arbetade för att göra t. ex hälsostatistik tydlig och greppbar. Hans arbete har jag uppskattat och beundrat väldigt mycket. De pedagogiska presentationerna byggde på riktiga fakta, inga påhittade sifferövningar, fick oss att inse att allt som hände på planeten inte var nattsvart. Vår vilja att göra något bra för mänskligheten ökar med sån information.

På nätet hittade jag Staffan Landin som föreläser och jobbar med att förklara statistiska fakta. Här är en kort presentation:

Här nere publiceras Staffan Landins faktapresentationer, uppdelade i några inlägg, ganska tätt nu. Staffan är klipsk, lite rolig och talar riktigt snabbt så man kan behöva titta och lyssna flera gånger. Jag börjar med ttvå SÅ HÄR ÄR DET: Arbetslösheten och Invandring. I ett sista inlägg, som kommer om några dagar, finns en lite längre faktapresentation som också innehåller en undersökning. Den visar vad väljare från olika partier tror är de rätta påståendena om olika valfrågor. T.ex. som denna: minskar eller ökar arbetslösheten? Det är så oerhört intressant!

Inför valet publicerar många tidningar intressanta fakta eftersom många lever i en filterbubbla där man bara tycker saker utan att faktiskt VETA hur det ligger till.
Man får läsa många tidningar gratis på nätet ända fram till valet nu.
Det finns goda skäl att hålla sig underrättad i valtider, skrev en vän på FB , det tycker jag hon har rätt i!/Agneta

(Tänker hon aldrig mer skriva om trädgård, tänker ni. Varför är det inga solnedgångar eller några rosor i bild? Ska hon bli så här tråkig i fortsättningen så… Jodå och nädå, men nu är det här väldigt viktigt och egentligen inte tråkigt alls!)

En bild från nyskördade och torra åkrar i augusti 2018 kan ju ändå vara på sin plats.!A

Tisdag sjunde augusti. Det är så varmt, så bedövande varmt! Jag bestämmer mig för att ta en promenad ner till havet.
Motivationsbilden i mitt inre, där jag är på väg ut i vattnet, får mig att njuta redan av tanken på att gå. Trots den stekande solen och trots att min lata sida viskar ett försåtligt nej! Vattnets dragningskraft är starkare.

Fågelvägen är det max 3 kilometer men jag är ingen fågel och måste ta de backiga grusvägarna till fots. För nu har jag bestämt mig! Klämmer en frottéhandduk under amen och hämtar solhatten. I pyttelilla ryggan har jag lite vatten, några morötter och ett moget Transparent Blanche från trädgården. Jo, och så mobilen så att jag kan ringa efter hämtning vid stranden när min man ändå kör från jobbet. Att promenera hem uppför alla backarna skulle göra mig så svettig och det sköna badet helt ogjort.

Vår närmaste by heter Sjörup och från vårt ställe ser vi både havet och den gamla 1100-tals-kyrkan i Sjörup. Jag går drygt en kilometer innan jag passerar vägen in till kyrkan på sin vackert belägna plats. Snart viker jag in på grusvägen ner mot Mossbystrand. Tittar lite på husen och trädgårdarna längs vägen men mest ser jag framåt. Många bilar kör alldeles för nära vägkanten där jag går. Obehagligt och störande. Vägen är smal men det är sällan några möten… varför då köra så nära? Jag vinkar tack till den bilist som ändå kör ut lite.

Nya inhägnader är uppsatta runt en stor outnyttjad bit mark som ibland är en grund våtmark men nu ligger stentorr. Med alla rapporter om dåligt bete blir jag glad och glömmer bilarna. Jag ser inga djur men lite längre bort står ett par hästar och trycker i den enda skuggan i hagen. De har hittat något att mumsa på. Ät, pållar, tugga i er så länge det finns något att beta av! Funderar på morötterna i ryggan men de har vänt rumporna mot vägen.
I slutet av byn delar vägen en gammal trädgård från huset som den hör till. När jag än passerar kikar jag in i trädgården men jag har aldrig sett några människor där. Det ser så torrt ut med gula löv på marken men de gamla buxbomshäckarna är klippta.

Vägen slingrar och är lite berg-och-dal-bane-lik i det öppna backiga landskapet. Först så går det upp så går det ner så går det upp, sen så går det ner och… Är det någon som minns den sången? Jag sjunger inom mig men kommer ändå inte på vad det är för något. Jag stannar på en utsiktspunkt och pustar i värmen. Kommer på att jag skulle kunna låta dig följa med mig en bit av promenaden. Fiskar upp mobilen och tar en liten video. Det är rätt störande vind och nog tycker jag att jag låter fånig, men okej, jag är väl lite fånig, men det kan man väl få vara!

Nu bär det mest nerför till Kustvägen och sen bara ytterligare en liten bit. Mina snälla fötter går men mitt surben, där jag dras med fula åderbråck, bråkar lite i värmen. Jag har sett tecken på nya bråck framme på skenbenet och foten. Inte så kul bara det inte börjar värka hela tiden. Jag rättar till solhatten och riktar blicken framåt.

Men här låter jag för larvig. Lyssna inte eller lyssna lite snällt med ett halvt öra…

Havsbrus eller bilar som susar förbi? Det är frågan. Här på Sydkusten finns det många och långa sandstränder. Ibland finns det såna här små stigar ner från vägen men på några ställen är stränderna breda och stora. Vid Mossbystrand finns det fika och mat, glasskiosk, gungor, grillplatser och parkeringsplatser.

Jag väljer att gå ner vid rökeriet där det är lite smalare strand och något färre människor. Jag kisar sydväst mot solen bortåt Abbekås och ser att mängder med badgäster i alla åldrar, färgnyanser och format njuter av sol och vatten längs med hela långa stranden. Jag kan inte låta bli att undra om någon tänker på den förfärliga torkan mer än jag. Man kan tänka och bada samtidigt förstås!

Jag går i. Fötterna sjunker ner och rullar lite på småskravlet som lagt sig precis i vattenbrynet. Brrr, alltid samma sak; det känns lite för kallt, så några instabila steg ut på sandbotten, vattnet känns behagligare och i nästa vågrullning tar jag några simtag utåt.  Vänder mig om och vinkar till min trygghet, min vän och käresta som har kommit! Så bra har jag det!/Agneta

.

För tredje året i rad så blev det en sorts skattjakt för mitt yngsta barnbarn i anslutning till hans tionde födelsedag. Skattjakterna har varit olika och årets variant blev helt annorlunda.
Till den åttonde födelsedagen gjorde jag den första skattjakten som blev en total överraskning. Då gällde det att leta efter kuvert med ledtrådar och speciella uppgifter att uppfylla. Här är en sån uppgift från 2016.

Flaggstångens omkrets skulle mätas med en talmeter. Kompass fick användas till någon uppgift och halvvägs fanns det något gott att hämta i ”onyttiga skåpet”!  Till den andra skattjakten hade jag hängt små färgglada påsar i trädgården. Bilden här är från 2017.

Påsarna skulle hämtas i en viss ordning efter beskrivning hur den aktuella påsen såg ut. Sedan skulle saker i påsarna mätas och vägas. Det blev matematiska omvandlingar och i sista påsen fanns endast ett meddelande: Victor behöver ett nytt sällskapsspel! Och så åkte vi och köpte ett spel som födelsedagsbarnet själv valde.

Födelsedagsbarnet hade givetvis önskat sig en skattjakt och istället för en inslagen present en upplevelse i födelsedagspresent. Inget paket alltså… (men ett litet ett fanns det ändå).
Till årets skattjakt hade jag tänkt ut något annorlunda. Det byggde på att jag visste hur kul vi har tillsammans när vi lagar mat… men helt lyckat blev det inte. Efteråt har jag tänkt att det blev för likt sånt vi alltid gör tillsammans. Att jag kanske skulle ha hittat på något helt annat… Jag beskriver det ändå här för tanken var inte dum i alla fall.

Skattjakten började med att jag skickade ett antal foton till hans mobil, jo, han har en egen nu. Det var mest närbilder från platser både inne och ute här hos oss. Victor kunde titta på bilderna i förväg och börja tänka ut vad fotot visade. Här är några exempel:

Vid ungefär hälften av platserna hade jag gömt en plastficka (om det skulle regna – jag kunde ju inte veta att det skulle bli den torraste sommaren i mannaminne) med ett kuvert i. Man kunde leta precis i vilken ordning man ville, plastfickorna samlades sedan på köksbordet. Det var ganska lätt för V att se var de olika fotona var tagna och första uppgiften gick galant.

Ett kuvert i plastfickan innehöll ett antal ord. Orden var ingredienser till olika rätter. Första uppgiften var att läsa orden och ta bort något som absolut inte kunde ingå i en maträtt: som 5 rökta tuggben, 1 dl daggmaskar. Sedan skulle orden sorteras så att de på något sätt kunde höra ihop och bli en rätt. Receptet till en tårta kunde snabbt pusslas ihop och genast satte vi fart och började med de goda tårtbottnarna.

Tårtreceptet var ur Coops recepttidning Mer Smak. Det blev verkligen en otroligt saftig och god tårta. De sista bitarna kunde avnjutas till 100 % även några dagar efteråt.
Sedan lagade vi de andra rätterna under kommande dagar. Här är receptet på tårtan:

Ännu har det inte blivit någon upplevelsepresent. Jag har kommit med ett par förslag men den karamellen får vi nog suga på ett tag till för att se vad som kan smaka bra! Födelsedagen firades i midsommartid då söta nävor och den underbara rosen Nostaligie lyste intensivt i rabatten. /Agneta

En dag, ganska nyligen, skulle jag ta bort en uniformsklädd och medaljförsedd man som ville bli vän med mig på FB. Då hände detta: Jag tittade upp från processen med pekfingret redo att neka vänskap.
Det ska man absolut inte göra! Ha pekfingret i luften så där, menar jag. Dumma mig, nä, man ska inte titta upp och samtala med någon, med pekfingret i luften ovanför mobilen med ett pyttelitet avstånd mellan att acceptera och neka. På något sätt så blev pekfingret utan styrning och… Snabbt som sjutton hade jag plötsligt en karl, förmodligen med fejkad identitet, i mobilen som frågade på engelska hur jag mådde… Hade väl inte han med att göra! Han är förstås raderad nu och alla de andra gubbarna som frågat efter vänskap i strid ström – jag tror det är samma människa som vill reta mig… Bild på trevlig gubbe med hund, flintskallig man med litet barn, fryntlig man bland mahognymöbler, äldre man i ljus kostym, några i uniformer…PUST.

För några dagar sedan tänkte jag på sången om kungens lilla piga som vi sjöng i skolan när jag var barn. Ni vet den som börjar I kungens granna slotts stora, stora, stora kök där fann en liten, liten, liten piga…  Om du inte alls känner igen sången så är du förmodligen yngre än jag eller så har du gått i skola i ett annat land.

Vårt hus är ganska litet och det skulle bara snabbstädas och jag hade inte alls lika mycket att stå i som den stackars lilla pigan. Ändå tror jag att vi har något gemensamt hon och jag!
Jag hämtade dammsugaren i vårt trekantiga städskåp. Dammsög snabbt bottenvåningen och så gästrummet lite mer noga. När jag kom till vinterträdgården såg jag mängder av uttorkade insekter på fönsterbrädena. Jag tog av munstycket och förde röret, fullt insug, runt krukorna för att få med alla flugor och kryp som dött av värmeslag.
Under en liten sekund så såg jag bort mot dörren som stod öppen mot trädgården, en katt gick förbi där ute, och jag höjde tydligen röret lite för högt upp. Jag hörde ett FFFLLLäRRRP och där hängde en liten pelargon med sin första blomma rakt in i dammsugarröret. Jorden som följt med upp ur krukan låg nu fiftyfifty på fönsterbänken och golvet. Väl utspritt och fördelat…
Kungens lilla piga var ju på ett strålande humör och tydligen så även jag. Ett gapskratt undslapp mig, vad skönt att kunna skratta åt sig själv!
Ett gott råd: Om du nödvändigtvis måste dammsuga pelargonerna ska du se till att du har vattnat dem i förväg! Fuktig jord håller plantan kvar i krukan. Minska också på sugkraften så funkar det galant!

En av sommarens varma dagar gick vi en skön promenad längs med havet och såg det här trevliga meddelandet! Varsågoda! Sitt ner och njut av vår fina utsikt. Fantastiskt gulligt och vänligt av soffägarna…men sittandes såg man inte särskilt mycket av havet. Men tanken var god och man hörde ju vågskvalpet tydligt.

Vännerna hade sin hund med sig  och så kom vi fram till den här skylten utmed samma väg. Ett budskap som man nog har försökt göra mjukare.
En rad associationer sattes igång och jag minns bara några få…

Öppna gärna dagis men inte vid vår gata! Klart de flyr kriget men de ska inte bo här! Gärna behandlingshem men inte här hos oss!

En man som just hade lärt sig lite svenska, öppnade ett enkelt gatukök. Det var en bedrift bara det! När han hade haft öppet några dagar så kändes det bra och ibland fick han hjälp av kunderna med ord och uttal. Allt flöt på och trots att han inte förstod allt så fungerade det.
Så kom det en ny kund och framförde sin beställning:
-En varmkorv med bröd, tack!
-Vill du ha senap?
– Mycket lite.
Kunden fick vänta en liten stund för nu hade gatuköksägaren bryderi. Han förstod inte riktigt den där motsägelsen men tog fasta på det första ordet mycket och lade på ordentligt med senap på korven.
Kunden tittade på sin korv och den tjocka strängen senap och fick sen en djup rynka mellan ögonen.

-Eeeh, är inte det här lite mycket?
-?

Så där är det med vårt språk. Man kan lägga fokus på olika ställen och nyansera men inte förrän man förstår vad man gör eller hör går det bra!
Min ordföljd är en följd av ord som nu tar slut i värmen! /Agneta

–

Som vi har fantiserat och längtat efter Medhavsklimat! Nektarinbilden är från en trädgård ute på Österlen, plantan står mot en husvägg i skyddad läge och med mängder av hästdynga i botten, nu i mitten av juli är de redan så här pass mogna. Vi väntar på våra egna persikor som snart är mogna, det blir 25-30 i år och nästa år kanske ännu fler!

Våra drömmar handlar om att kunna odla fikon, persikor, nektariner, aprikoser och annat som kräver ett varmare klimat än det vanliga svenska med de fyra årstidernas variation av temperatur, sol, moln och nederbörd i någon form. Hårda vindar har vi helt sorterat bort från de där dagdrömmarna.

Persikorna som gungar i vinden är våra egna.
Vi murade faktiskt upp några murar, som putsades och vitmålades, och tillsammans med ett par huskroppar samlar de in sol och värme. Värmen stannar villigt kvar och vips har vi ett Medelhavsliknande mikroklimat som skiljer sig markant från andra delar av trädgården. Nu i hettan 2018 är det nästan olidligt varmt inom detta område!

Men inte har vi fantiserat om det där bränt bruna som vi har sett på vissa platser söderut. Ändå är våra gröna ytor bruna. Som tur är har vi inga stora krävande gräsmattor. Men brunt är det!

Denna sommar är jag tacksam över att det är tung och svårbearbetad lerjord som bottnar vår trädgård. Lerjorden brukar jag inte hylla eftersom det är så otroligt tungt och jobbigt att gräva i den. Jag är också tacksam över träd som fanns från början och att vi under åren har planterat flera träd och buskar. Jag är otroligt glad att vädret var superdåligt i mars och april. Jag blev inte så sugen på att gå ut eller det gick helt enkelt inte! Jag hann inte rensa rabatterna eftersom  vi var borta en hel del i maj. När torkan nu är ett faktum inser jag att det är solklart (!) bäst med heltäckta jordytor.

Torkan fortsätter och jag vet inte när… Jo, 1955 kommer jag ihåg som en mycket torr sommar för jag var sex år och skar mig illa på en kapsyl som någon kastat i gräset. Jo, så fungerar minnet. Mamma, pappa och jag satt på en filt och fikade, det var mycket varmt och torrt i gräset och jag skuttade plötsligt iväg från filten. Vänsterfoten hamnade på en vass kapsyl och blodet sprutade och jag grät. Och 1959 var jag i Ångermanland på sommarbete, det var getingsommar och jag lärde mig simma i Ångermanälven, Ingmar Johansson blev världsmästare i boxning och det var varmt, varmt, varmt. Sommaren 1969 var jag höggravid och det var värmebölja i Stockholm. Mitt första älskade barn behagade vänta i magen lite för länge. Jag trodde jag skulle spricka för magen var stor. Det var sååå svettigt. När han väl ville ut så tog det tid och när både värkar och hjärtljud blev lite svagare så fick han hjälp ut av en sugklocka. Den sommarmorgonen kändes extra fin! En tillväxt på den familjegrenen har nog växt färdigt nu, barnbarnet Pontus med sin flickvän Jonna. Rätt granna växter som inte alls är särskilt torra!

Den långvariga torkan och hettan i år tycks inte ha något slut. Här hemma i trädgården är det glest med blommor och få rosor men ändå är det fortfarande grönt. Jag har då och då rotvattnat vissa växter eftersom här inte har varit bevattningsförbud. Ändå har jag varit  återhållsam med vårt gemensamma goda kommunala vatten,  vårt ”guld”  H2O. Jag har också tagit vara på disk- och sköljvatten i ett par månader nu. Grönskan nära köksdörren är påtaglig jämfört med andra ställen i trädgången.

Dessvärre läste jag ett oerhört provocerande inlägg från tankesmedjan Timbro om en idé att sälja ut vårt kommunala grundvatten till högst betalande som därmed skulle kapitalisera vattnet.
Detta privatägda vatten skulle alltså i sin tur säljas till folket i vårt land och tänk så bra det skulle bli… Det påstods till exempel att miljön skulle bli bättre om man bara betalade det rätta priset och tillät vinster för friskvattenägaren. Som vanligt blir följden att den som har gott om sekiner kommer att köpa sig rätten att använda hur mycket vatten som helst till sina pooler och gräsmattor.
Det påstods att avloppsnät och rörledningar kommer att skötas bättre och inte att gå sönderlika mycket om vattnet ägs privat… tänk bara på hur det gick med utförsäljningen av järnvägen! Oklarhet om ansvar leder ofta till stora och onödiga problem.
Skäms Timbro och näringslivet – artikelförfattaren måste vara snurrig och blandar potatisar med mangos på ett manipulativt sätt! HU!

Lantbrukarna har det inte lätt i år. Åkrarna var så torra under groningsperioden att många frön inte grodde. Några ynka mm regn på 2-3 månader, här i Sydskåne, sätter sina spår. Glesa är sädesfälten runt om där vi bor. Man brukar se ett vajande hav av täta ax. I år ser man marken emellan…  Djuren har svårt att hitta beten och i Skurups kommun, och säkert andra, upplåter man ängsmark till behövande djurägare.
Vill vi verkligen ha Medelhavsklimat, undrar jag. Kanske både och – men hur som helst vädret kan vi ju inte välja men på lång sikt försöka påverka.

Det kan bli riktigt tråkiga följder av torkan även om det känns ovant för oss att behöva inse det. Snart kan vi själva skörda våra persikor och glädjas åt det en liten stund. Vi är många som längtar, längtar efter en nattlig frisk regnskur. En morgon med regnvåta växter och återigen grönt gräs under våra fötter. Till sist en grann sommarkvällsbild från i förrgår. Gult gräs vid vägkanten förvandlades till guld.

Hoppas inte du lider för mycket av värmen och torkan! Själv går jag med solhatt och sekatör i värmen och dricker mycket av vårt goda vatten! /Agneta

B12 låter lite som ett bombplan från det sorgliga Vietnamkriget eller något sådant. Istället för Vietnam kan man sätta in ordet VITAMIN före B12.

Brist på vitamin B12 kan få förödande konsekvenser. B12 behövs för produktionen av röda blodkroppar, det behövs för cellernas nybildning och ämnesomsättning. Brist på B12 kan bl a ge allvarliga skador på nervsystemet.
Kroppen kan inte tillverka  vitamin B12 själv utan vi måste få det i oss via maten. Genom att äta kött, fisk, ägg och mejeriprodukter får vi i oss B12.
Vi är av naturen allätare och inte vegetarianer eller veganer som en del tror. Jag känner flera som valt att undvika animalisk föda och självklart respekterar jag deras val.  Det viktiga är att särskilt veganer måste äta kosttillskott med vitamin B12 för att inte dra på sig allvarliga skador för resten av livet.

Sent i höstas blev min brist på B12 helt uppenbar för mig. Jag hade långsamt märkt vissa förändringar i känslan av att vara jag. Jag menar den fysiska känslan men eftersom åren går så är det väl inte konstigt att man blir lite svag och att annat händer med kroppen.

En vinterkväll skulle jag hämta min man som var ute och åt julbord med arbetskamrater. Jag hade en längre tid haft yrsel och känt mig svag men inte klagat. Mina tår var ömma och brukade domna och ibland även fingrarna, jag tog det inte för så allvarliga problem men den här kvällen fick jag en fruktansvärd kramp i fötter och tår.

– Vad är det som händer? ropade jag rakt ut i min ensamhet. Krampen gjorde att tårna spretade uppåt. Smärtan var nästan outhärdlig. Jag försökte stampa omkring på golvet för att ”ruska liv” i fötterna. Den normala känseln försvann precis samtidigt från båda fötterna. Värst var det under fotsulorna och det tog tvärstopp precis där ett par gammaldags sockor brukar sluta en bit upp på vristen. Fötterna domnade, det stack och bråkade lika mycket på den vänstra foten som den högra.

Påföljande vardag ringde jag vårdcentralen och fick ganska snabbt tid till en läkare. Han frågade mig lite om olika saker och jag fick gå till laboratoriet. Efter provtagning och kort väntan på svar fick jag veta att några blodvärden var dåliga.

– Du har blodbrist och behöver B12, sa doktorn, du kan välja tablettform eller injektion.
– Vilket är det effektivaste? frågade jag fast jag egentligen förstod vad svaret skulle bli.

Jag fick receptet och hämtade snart min kartong med ampuller på apoteket och har just nu fått den tredje sprutan av distriktssköterskan. Var tredje månad tar jag en ampull till vårdcentralen och får en injektion. Rättar: Nu på våren 2022 får jag sprutan med B 12 lite oftare, var tionde vecka.

Vilken lycka att bo i ett land där man kan lösa ett ganska vanligt åldersproblem så pass enkelt! Om inte bristen på B12 upptäcks i tid så kan skadorna bli bestående. Då kan det till exempel handla om svåra nervskador.
Nu när jag har börjat få sprutorna lite tätare hoppas jag slippa känna mig seg och konstig, att tårna gör ont och att yrseln kommer tillbaka. Jag har inte utforskat allt på nätet om B12 men det finns massor av kunskap att hämta där. Jag hade verkligen ingen aning om att man kunde få brist på något trots att man äter rätt typ av balanserad kost. Det beror på en försämring av mag- tarmsystemet som kan komma med att man åldras. En relativt vanlig åkomma bland äldre människor helt enkelt.

Någonstans läste jag att var femte person över 70 år har någon form av B12-brist. Nu vet jag vad det var som förorsakat mig en del problem. Det kan ha pågått en längre tid och jag hade bara tänkt att det hörde till det normala åldrandet. Kanske ska du kontrollera dina värden, även om du är yngre, det är lätt som en plätt med ett vanligt blodprov! / Agneta

PS Handfatsvasen har olika blommor hela året. Så här års går jag ut i trädgården och plockar något. På vintern botaniserar jag oftast inomhus, nyper av gröna blad och rar stänglar från blommande krukväxter eller några kvistar utifrån. Lev väl och blomstra!/Agneta