Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Vänner i en evighet

15 kommentarer

På höstterminen i årskurs tre, i Nya Maria på Ringvägen i Stockholm, träffades vi. Jag hade varit ny i klassen tvåan och nu var Lotta ny i trean. Nya Maria var alls inte ny. Någonstans på skolans vackra tegelfasad står det 1908 och vi började i tredje klass 1958 och nu är det 2018.
Ända sen jag var liten har jag älskat flätor och till klassen kom samma höst Ann-Louise med flätor och så mörkhåriga Lotta. Jag stirrade bara på de blanka flätorna och tänkte att den flickan ska jag leka med. Inte visste jag att det var Lotta som skulle bli min allra bästa vän och att vi två skulle ha så fantastiskt mycket roligt ihop.

20180823 Vänner i 60 år Och nu har vi varit vänner i hela 60 år! Se så det har gått för oss! Vi klär varandra, tycker jag. Tidigt upptäckte vi det kreativa skapandet och var nyfikna av oss. Vi skrev sjörövarberättelser när vi var elva-tolv år, letade upp segelfartygens beteckningar, antal master, allmän båtkunskap och andra sjörelaterade fakta på Sjöhistoriska muséet.
Vi var ofta hemma hos Lotta för där fanns det flera rum och två skrivmaskiner. Där fick jag upp ögonen för konst, textilier och vackra gamla möbler.
Muséer, böcker och bibliotek gillade vi och att åka längdskidor tillsammans på vintern. Fast det gjorde vi kanske inte så många gånger egentligen. Jag minns bara glädjen, sol på vit snö och apelsinvitaminkicken.

Vi var mer storstadsflickor som gick på modevisning av tonårskläder på NK men sen ganska snart efteråt bytte vi stil och ville inte längre se ut som prydliga flickor.
En period, när vi var tonåringar, gick vi omkring med orangea eller lila ben, vi letade efter gladfärgade strumpbyxor överallt. Då var de mycket sällsynta.
Ofta lyssnade vi på musik tillsammans och på radio förstås, skrattade åt Mosebacke Monarki och skrev själva roliga texter och hade en dagbok, som vi kallade Esselte. Där skrev vi växelvis och klistrade in Esseltes veckopeng, kvitton från en spårvagnsresa  eller en biobiljett.
Vi  förflyttade oss till fots över stan för att få dricka te i ett gammalt källarvalv i Gamla Stan eller på ett tehus i Kungsan. Lotta ärvde till och med en gång en pojkvän av mig. Han var väl inte så mycket att ha men han hade en väldigt trevlig syster som gick på Konstfack…  och Konstfack drömdes det om och en av oss kom senare att gå där och det var inte jag! Vi hade börjat i samma latinklass på gymnasiet, jag hoppade av i andra ring men Lotta blev A-student! Jag satt på flaket när hon lyckligt tog studenten och jag var så glad att jag hade sluppit undan.  Så gick några år…

När vi var 25 år hade både Lotta och jag fått barn, och då när vuxenlivet hade pågått några år köpte vi, tillsammans med några kompisar, ett gammalt nerlagt ålderdomshem i Närke. Vi bildade storfamilj och levde ihop på landet i det stora röda trähuset i 10 år! Men det är en helt annan historia som absolut någon gång måste få en egen berättelse.

Lottas och mina 60 år som vänner innehåller mycket kreativitet och glädje men också en del sorg och bara några små skavsår. Varken Lotta eller jag ältar saker. Om något har irriterat så har vi lämnat det för att det ska multna ner i ett hörn och bli som kompost – trädgårdsintresserade som vi är, sedan rätt länge, båda två.
60 år ville vi fira genom vara tillsammans några dagar. Geografiskt avstånd behöver inte skilja vänner åt. Man vet var man har varandra ändå. Jag tog tåget till Hallsberg och här kommer en enkel berättelse om våra sköna dagar tillsammans. Nu har du skärmtid, Lotta!

Pricken tyckte givetvis att det var hem till henne jag kom! Jag vaknade med en kompis under täcket redan första morgonen! Hon och jag diskuterade, flera gånger, vilka promenader vi skulle ta när hon själv  besöker oss i Skåne i slutet av oktober!

Där i huset i Vretstorp finns det mycket jag känner igen ända sedan storfamiljen i Viby. Till exempel det lilla rara broderiet från köket i Lottas egna lägenhet i Stockholm. Slitaget och färgerna i trappan är så vackra att renovering förbjudes! De egenodlade persikorna, Frost, var gudomliga, söta och saftiga! Vi åt dem på längden och tvären och alldeles utan att tröttna!

Den djupt berörande och nu 20 år gamla fotoutställningen Ecce Homo, skapad av Elisabeth Ohlson Wallin, såg vi i den pyttiga konsthallen som ligger alldeles intill det nybyggda biblioteket och Sjöängsskolan i Askersund.
Medan vi promenerade, bland de gamla trähusen, talade vi om minnen från gamla Askersunds trikå, de julaftonsbetonade utförsäljningarna av vackra och mysiga kläder till barnen och oss själva…plysch och silkepläterad bomull – vilken lycka!
Nu mer är vi tanter, med fulla garderober, som kan gå på mysiga fik, sitta länge och äta hur stora budapestrullar som helst…och det gjorde vi på Garvaregården.

En solig dag gjorde Lotta en fantastisk sallad med mycket grönt och frukt från trädgården och tsatsiki. Till den användes hemodlad gurka, en stor, lite taggig  gurka med härlig smak. Lunchdessert: PERSIKOPAJ!
Två gamla goda vänner, Eva och Rut, hade vi bett komma på lunch i växthuset. Det var fyra år sedan vi senast träffades hemma hos Rut.  Ibland har man bara lust att uppleva stunden utan att dokumentera. Det blev mycket pratat under de där härliga eftermiddagstimmarna. Det allmänna läget, hälsan, gemensamma minnen, vad som hänt med våra barn och oss själva. Skratt och allvar.  Ja, ni förstår!

Från Linne och Lump i Laxå blev det många foton i mobilen. De hade gjort riktigt många estetiska exponeringar av möblerna som fanns i den stora lokalen. Lotta som samlar på keramiska ytterkrukor var hej och du med ägaren.

När vi bodde i storfamiljen körde vi, många gånger varje sommar, till en liten skogssjö och badade. Samma dag jag skulle åka hem hade jag önskat mig ett dopp just där i Gallabergssjön. Molnen hopade sig på himlen och luften var inte så varm men så gott det var med fikalunch efter doppet. Lotta simmade lite mer så att jag kunde dokumentera. Jag lovar att jag både var med dit och badade; doppade mig hastigt … simmade några tag, lite svalt men så underbart, stortån sa att det var så där cirka 17 grader!

På eftermiddagen kramades vi och sa: Ses i oktober! Så åkte jag hem alldeles ovetandes om att jag hade världens tågstrul framför mig.

Du kan strunta i att läsa det här! Försenat byteståg redan i Mjölby. På grund av brand i tåg, sas det. Senare: Brand bredvid tåg. Ännu senare: Elfel och… ingen klar bild. Malmö C i kaos med svettiga värdar som försökte hjälpa stressade resenärer. Vi som skulle vidare till Ystad/Simrishamn sprang fram och tillbaka med väskor, kassar och byngel mellan två, långt från varandra liggande, perronger. Många gånger sprang vi från perrong 2b, upp i rulltrappan, genom ett hav av människor i vänthallen uppe och se ut på perrong 8a. Sedan ropades det ut något och vi skulle tillbaka genom vänthallen, ner för rulltrappan och…ja,  som i Tati-filmen Semestersabotören, tror jag det var.

Jag är en väldigt förstående människa, jag förstår att det kan bli galet när tekniken, logistiken eller personer inte fungerar, men här begrep jag faktiskt inte riktigt vad som hände. Hela systemet brakade visst ihop. Det fanns tåg men ingen tågförare. Motsägande uppgifter på skyltar och i högtalare. Dörrar som öppnades och lät oss gå på tåget vid ett tillfälle men för att sedan ganska snart bli avvisade av besvärad tågpersonal.

Till slut fick jag be min man köra ända till Malmö för att hämta mig. Då stod allt helt still och många var uppjagade, arga och hungriga. Själv skulle jag ha satt mig till bords åtta och nu blev det halv elva istället. Nattsupé med min man är visserligen inte helt fel! Men.

Tack, Lotta, för allt och håller du inte med om någonting så får du ringa Anklagningen på 3¤7#8£\99{ och fråga efter Felsökningen och trycka ut en  Anmärkningsblankett inom 22 sekunder. Kommer du ihåg häftet ”Infall, anfall och avfall”? Det var väl ungefär så där vi höll på…
Kram till alla som orkade ända hit!/Agneta

 

15 tankar om “Vänner i en evighet

  1. Så roligt att läsa om er långa vänskap! Om det är något jag saknar i livet så är det den där länken bakåt!
    Kram

    • Kära Karin, jag förstår dig! Det där är en sorts skattkista från vilken man kan ta upp minnen och förklaringar till vem man själv har blivit.
      Vi ses väl i vävstuga i morgon? Kram!

      • Jag hade en kompis från första klass som också hette Karin och vi var som lång och lerhalm i många år och sen höll vi kontakten från till. Men hon dog för 15 år sedan och då kändes det som ett band till barn- och ungdomen försvann!
        Vi ses i morgon kväll! Det är roligt med nya vänner också!

      • Tråkigt att höra om din kompis Karin. Ses ikväll!

  2. Så fint att ni fortfarande har varandra. Man glider lätt isär. Och i vår ålder så …

  3. Hjärtligt tack för en mkt bra och intressant berättelse. Du beskriver allt så bra ser allt som liksom en riktigt bra bok som jag ej kan sluta läsa oavsett om vet att man måste upp tidigt nästa morgon.

  4. Du kan verkligen berätta Agneta. Om allt och inget! Detta var väl om allt. Så fint och varmt skrivet och med humor. Det kräver ju en del att hålla en vänskap igång så länge. Man måste jobba på det också. Och SJ måste jobba lite mer på sin vänskap med resenärerna. Har upplevt liknande resa som du beskriver och efteråt kan det ju vara kul men DÅ är det hemskt.
    Kram Helene

  5. 😂Jag tar det som en komplimang att kunna skriva om inget, haha!
    Tågresan var en upplevelse o jag skrattade mycket åt eländet. Men jag var så trött efteråt. Det krävs en hel del för att få ordning på det där med den spårbundna trafiken. Vi är många som vill åka tåg. Tack snälla, Helene, kram tillbaka!

  6. Så fint med vänner från förr och så fint du berättar.

  7. Så fint du beskriver vänskapen med kompisen. Mina gamla vänner har tyvärr dött, flera av dem alldeles för tidigt. Men en har jag kvar: en manlig vän. Vi var grannar i 9 år och dessutom arbetskamrater. I 47 år har vi känt varandra. Nu håller han tyvärr på att tackla av ordentligt i hälsan, men ibland ses vi hos mej och äter och spelar kort och tärning. Senast för bara ett par dar sen.

    När jag ser dina bilder känner jag en viss tillhörighet med dej, vi har samma smak gällande inredning och kläder. Blommor. Hade en kolonilott i stan i 13 års tid, men tvingades sälja av hälsoskäl. Dessutom är vi i samma ålder, du och jag. Jag bor inte långt ifrån där du gick i skolan en gång i tiden. Dessutom har jag bott och arbetat 3-4 månader om året i en by utanför Simrishamn, det var på glada 70-talet :-). Jobbat på lasarettet, på fågelslakteriet och plockat äpplen i Vik och KIvik. Det var en härlig tid.

    Tack för dina fina texter och bilder.

    // Kao

    • Jag blir glad att du läste och ville kommentera! Tack, för snälla ord, så tråkigt att många av dina vänner har dött. Det där är ju något som också händer ju äldre man blir. Utan min trädgård så vet jag inte hur jag skulle göra med mitt liv. Nu mer handlar det mer om att förvalta inte att anlägga en massa. Inte orkar man alltid allting men det är okej ett lätt förfall kan vara vackert.
      Ibland så kan man känna så som du; man anar att en människa på något sätt är lite som man själv. Det är spännande.
      Vi bor väster om Ystad men har rätt bra koll på Österlen också. Blev nyfiken på vilken by du bodde i!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s