Pensionär, nyss pensionär!

Jag har för det mesta och allra helst mycket bekväma skor – bara de är snygga i mina ögon,  åtminstone från början! Nu mer har jag gärna kängor i olika modeller och med sköna läster. Skor och kängor har jag alltid vurmat för och har dem ofta tills de är helt nergångna. Man kan inte slänga sina skönaste skor bara för att de är lite fula!

Detsamma tycks också en hel del Malmöartister ha tänkt. På Davidshallsbron i Malmö finns det 19 olika par skodon placerade vid räckena på vardera sidan av bron. Det finns plats för många fler par men eftersom skorna är avbildade efter avlidna artisters skor så vill man ju inte önska livet av någon, vare sig känd eller okänd.

Konstnären heter Åsa Maria Bengtson och något år har kulturnämnden i Malmö valt artister utifrån Malmöbors förslag på artister som redan har ställt av sig skorna så att säga. Projektet heter WAY TO GO. Jag tycker det är så fantastiskt roligt och stannar gärna på väg över bron åt endera hållet. Dessutom är jag tillräckligt gammal för att känna igen de flesta personerna bakom namnen som står att läsa intill skorna. Själva skorna känner man väl bara igen om man på något sätt har varit nära personen ifråga.

Jag vet verkligen inte om jag skulle ha velat gå i något av fotspåren och inte heller bokstavligen i deras skor. Här nere syns en för mig okänd bondkomikers träskor av modell äldre och Nils Poppes kängor. Nils Poppe stal mitt hjärta som barn – men kängorna!

Minnenas bro säger en del om den här platsen och det är klart att en massa minnen och tankar väcks till liv här av alla associationer de fint skulpterade skorna startar!

Klicka upp bilderna så ser du vem som har burit originalet av läder eller trä. Man förstår att dessa artisters fötter troligtvis har avgett vissa doftspår och utbuktningar av knölar och tår.  Hoppas att konstnären hittills älskat uppgiften – det tror jag – men undras om hon också, genom att arbeta med projektet, önskade att få gå i någons fotspår?/Agneta

 

– Hej månen!
En tidig morgon, för ett par dagar sen, tittade månen in genom vårt sovrumsfönster.

Men vi sa inte: – Hej, ökensand från Sahara! Inte heller: – Mors, alla småpartiklar från Polen, och industrier ännu längre bort, kul att ni hittat hit…
Sydliga vindar förde det oönskade stoffet hit. Himlen blev gråaktig och underlig och vi kände ett slags obehag. Det underliga ”vädret” lät sig inte dokumenteras på rätt sätt så därför har jag ingen intressant bild att visa. Jag gick i stället in i vårt uterum, Kråkvinkeln, och beundrade en floribundaros som fått hålla till i en kruka i Kråkvinkeln den gångna vintern. Torkan förra sommaren gjorde jorden till cement och omöjlig att gräva ner en ros i. Inte ens en livskraftig ros som Odyssey! Se här nere…så fin.

Idag öppnades de första vackra knopparna och vecklade ut sina kronblad och vi kunde sniffa in den söta och fina rosdoften. Må inte den kommande sommaren bli lika torr som förra årets. Då blir det verkligen kris.

Jag lovprisade många gånger vår fukthållande lerjord. När vi skulle byta spabadsvatten så…
Läste i en artikel att man inte ska använda spabadsvatten på odlingar. Nej, inte på sånt man äter men förra året ledde vi ut det använda badvattnet till rabatterna. Det var nog tur det.

Jag lekte pollinatör, för en dryg vecka sedan, med en pensel svepte jag frömjöl från blomma till blomma på lilla aprikosträdet och gjorde detsamma på persikoträdet. Jag såg inga bin eller någon annan som var villig att pollinera våra tidigblommande växter.
Kan man ens föreställa sig en värd utan våra små bevingade arbetare i trädgårdarna, i fruktodlingarna … näää, hu! Som tur är har jag nu sett flera humlor och många bin!

Jag hade hjälp att laga mat och koka vaniljkräm till påsktårtan och att pynta lite lagom och göra påsk inne. Ser du förresten hönan som tittar ut genom fönstret?
Med yngsta barnbarnet Victor och äldsta barnbarnsbarnet Lovisa gjorde vi en skön pannkaksutflykt också. Vi lekte i solen på stranden i Abbekås och jag är så innerligt glad att glaciärerna ännu inte har smält bort och att havet därför höll sig på sin kant.
Man vill ju alltid att kommande generationer också ska kunna leka, leva och uppleva skönheten, plocka bär, dricka rent vatten och få vara glada över en tallrik bra mat!

Visst unnar vi dem det!? Heja, heja, Greta Thunberg, förresten!/Agneta

En vår för rätt längesen besökte jag en stor trädgård på Österlen, där marken täcktes, så till den milda grad, av julrosor att man både tappade andan och hakan. Det var så otroligt fint och det satte igång en längtan efter släktet Helleborus, julrosor.
Nu många år senare är vår trädgård ännu långt från den drömmen men varje år blir det några fler. Dels för att jag emellanåt skaffar nya, som den i kraftig blåst här nedan, men också för att dessa växter är promiskuösa. De korsar sig med varandra och barnen är lika med nya varianter som dyker upp både här och där. Det är spännande det där!

I slutet av februari tog jag några foton på några av våra tidiga julrosor, nedan, och tänkte att en vacker dag tar jag och rensar bort fjolårsbladen, annat skräp och sen videofilmar jag dem.

Men just de vackraste dagarna var vi i Paris, synd om oss ju, och sedan har det bara varit regnigt, grått och blåsigt. Julrosor står länge och är tåliga men till slut blir de trötta på blåsten och fnasiga här och där.
Idag är det sista mars och tack vare svala nätter så är många julrosor fortfarande fina. Den här blandade gruppen ser vi från köksfönstret.

Den vita julrosen Helleborus niger (roten är svart), blommar tidigast av alla, kronbladen är rent vita och ett litet under sker när den blommar här i december – februari. På engelska kallas den Christmas Rose och det är därifrån vi har fått det svenska tillmälet; julros. Den kan säcka ihop på grund av väderförändringar men hämtar sig snart igen. Ett under som kan blomma i snö. Kommande år ska jag nog välta en glasburk eller något över den finaste!
När jag tittar i min gamla lista med växter i trädgården; den är från den tiden då jag var flitig och bokförde  det vetenskapliga namnet, det svenska, varifrån plantan kom och vilket år den planterades;  läser jag Helleborus abschasicus, H. atrorubens, H. caucasicus, H. foetidies, H. niger, H. orientalis, Helleborus x sterni, H. turqatus, H. virides… och nu vet jag att förädlaren kan ha begått misstag och att allt inte är vad det har stått på skylten. Många korsningar är dessutom hybrider och har inget namn – men mig gör det inget. För mig är uttrycket det viktigaste. Här nere har vi en som jag har trott var en orientalis, om du tror något annat så berätta det för mig!

 

Egentligen ser man inte ”hur det blev” redan nästa år, det tar tid innan frösådden växer till sig. Ruggen här nere är en som kan vara en frifräsare! Eller?!

Den här nere är verkligen en liten läcker sak…

Igår var jag ute och började äntligen städa i rabatterna, det var härligt med sol för den har vi verkligen längtat efter. Som pensionär har man fördelen att allt måste inte bara ske på helgerna! Man kan vänta in både väder och lust!
Nu vänder jag datorn ryggen och går ut, Helleborus på er!/Agneta

 

Det är tidig morgon, jag ligger kvar i sängvärmen och lyssnar på radion. Det är väder och nyheter, sen en kvinnlig präst som läser ur bibeln och jag hör: …vi tar en bärs till!
Jag fnittrar högt utan att väcka min snarkande man i sängen intill. Roligt att höra fel eftersom jag i det här fallet genast förstår ändå.
För ett tag sen hörde jag på radion: ”Fasaner har ingen känsla för ekonomi!” Det lät ju roligt, jag har en god associationsförmåga och ett tämligen stort ordförråd men vad skulle det vara? Inte bananer i alla fall…  Förr i världen verkade säkert en del äldre helt förvirrade när de gav svar på felhörda fraser. Nu har många av mina vänner och bekanta hörapparater, små fina och välfungerande. Jag måste absolut kontrollera min hörsel igen, det blir allt tydligare! … kan det ha varit afghaner… men hur var sammanhanget? Det har jag glömt.

Just nu läser jag Marie-Hélène Lafons ‘Våra liv’ som passande nog har en handling förlagd i Paris. Vi var ju där för några veckor sedan och jag ser med lätthet många inre bilder från Paris när jag läser. Jag kan känna igen mig i berättarjaget i boken. Det är en kvinna som nyligen blivit pensionär och som hela tiden fantiserar om personer som hon ser på Metron men mest några från snabbköpet. Hon iakttar dem och fantiserar ihop deras liv med många livliga bilder och detaljer. Så har jag också gjort i bussar, på caféer och i liknande situationer. I början av april ska vi diskutera ‘Våra liv’ i lilla bokklubben.
Vid vårt senaste möte började vi med ett nytt inslag inspirerat av detta: Alla fem i klubben hade med förtjusning följt Fredrik Lindströms underbara ‘Helt lyriskt’ på teve.  Olika musiker valde i programmen en dikt att framföra på ett musikaliskt sätt i en sommarpyntad loge. Så många fina och läckra tolkningar det bjöds på! Det finns på SVT-play!
Musik och loge fick utgå för vår del men bokklubbens Kersti presenterade en ömsint dikt av Agneta Pleijel. Vi fick också ta del av författarens intressanta bakgrund med bl a en javanesisk mormor. Stafettpinne med lyrik går nu vidare…

Nog trodde jag, när jag var yngre, att det kunde kännas lite deprimerande att bli 70 år men där hade jag fel! Vilken tur! Visst finns det skavanker och sånt men mer är det en frihetskänsla och inneboende glädje.

Jag vill känna engagemang, göra trevliga saker, skapa mer med mina händer och glädja andra! Som att ordna med ”herrmiddag” för min man och hans yngre före detta kollegor. Min man beställde menyn, och dukade. Jag skötte matlagning och såg till att kvällen flöt på… och skjutsade hem gästerna halv tre på natten! Det kändes bra.
Här nere var jag inte så koncentrerad på att fota som att uppleva gemenskapen…

Förra helgen blev jag firad av min stora och geografiskt ganska utspridda familj. Tack alla!  Även ni som inte kom med på fotona! Det var så roligt att träffas, jag njöt hela vägen och fick presenter fast jag verkligen avböjt det! Den största presenten var väl att det i höst ska komma ett tredje barnbarnsbarn! Det är fett grymt och häftigt – för att uttrycka saken tydligt så att alla förstår!

Och nu kommer våren! Jag brukar ju gå ut i trädgården i mars och vända in igen i oktober, vi får väl se. Vårdofter sprids genast här från sydkusten!/Agneta

Vi firade i fyra dagar i Paris min man och jag.  Lite Champagne vid några tillfällen, konst, och vår – mer behövdes inte. Absolut inga fancy inköp eller stordådiga fester. Vi hade ett charmigt och enkelt boende på ett litet hotell vid en tyst gata.

 

Det fanns mängder av restauranger runt hörnan, promenadvänliga kvarter, Luxembourgparken, Seine och Notre Dame alldeles nära.

 

Man flanerar omkring med ett bestämt mål för dagen och ibland alldeles bara för att upptäcka staden. Metron för oss till eller från när fötterna är trötta. Paris strålar och ler mot oss. Det är februari och i solen blir det mer än tjugo grader om man sätter sig på en sån där stol som står vänd utåt mot gatan. Med väggen mot ryggen och något äta eller dricka så mår man som en prins. Inga förpliktelser eller svårigheter.

 

Nästan ingen blir längre sur för att man inte talar franska. Jag anstränger mig ändå att säga några skolfraser och försöker så gott jag kan.  Det är ett vackert språk och önskar jag kunde… Och så minns jag vår unge fransklärare i nian. Manchesterkostym och sjal runt halsen. Sådana män finns på riktigt i Paris, jag lovar.

Vi ser fantastiskt mycket fint varje dag. Konstmuséet Orsay i en gammal vacker stationsbyggnad. Statyer, oljor, impressionister och andra. Vi har en replik av Edgar Degas balettflicka på matbordet hemma och jag är så förälskad i henne! Har sett henne på Glyptoteket i Köpenhamn och misstänker starkt att ED var en snuskgubbe men också en bra konstnär förstås. Men med nutidens glasögon rätt mycket gubbiga saker.

 

Vi ser många vackra gamla hus och spännande moderna fräcka byggnader. Det skinande vita Sacre Coeur, solens ljus som öppnar och gör ansikten milda i bruset.

 

Seines stränder, Montmartre, trevliga restauranger och caféer överallt. Så mycket människor det är i en stad med 10 miljoner invånare, många turister och så tiggarna.
En äldre kvinna ber mig om pengar. Liten och påbylsad men också påstridig, jag upprepar att jag inga kontanter har. Hon går efter mig och jag upprepar min fras på engelska. Gestikulerar, använder mitt kroppsspråk. Kvickt rundar hon min man som går bredvid. Nu trycker hon upp en wellpappskiva med fransk text mot mig. Jag blir irriterad och lessen samtidigt. Mest arg kanske. Jag känner hennes fria hand under pappskivan som söker öppningen på min handväska. Med en knuff får jag bort henne. Jag är inte rädd, min man finns bredvid, kvinnan är lite otymplig men ungefär lika gammal som jag. Hon drar sig tillbaka. Vem är jag som skuffar bort en fattig människa?
I stunden arg på henne men i djupet förtvivlad över orättvisan i samhället, hemma som här! Varför är politikerna oförmögna att göra något?

I vackra romantiska Paris hade vi fyra härliga dagar medan folk sov på madrasser på gatan, i prång, ja, nästan överallt.  De tjocka gubbarna satt stilla i flera timmar och jag såg att folk gav dem påsar från bageriet eller från snabbmatskedjan i närheten. Några av de tiggande männen hade små hundar inbäddade ovanpå den stora magen. Där låg de och sov, vilket hundliv – för båda!

 

Man ser det roliga också förstås. Det japanska brudparet poserar för fotografen. Mina ögon fastnar vid fönstret till höger. En stor högtidsdag för brud och brudgum och för mannen i fönstret var det vanlig arbetsdag.
På vårt gamla hotell fanns en modern men mycket smal hiss. Djupet på hissen syns på bilden mina axlar tar i väggarna. Jag är inte bredaxlad och min käre kunde intestå så på sin sida utan att sträcka fram armarna mot mig. Haha, vad vi skrattade och tog trappan upp. Resväskor kunde väl fraktas upp och ned och spensliga ungdomar och barn…

 

För att min man och jag ska hinna ha några gemensamma år som hyfsat pigga pensionärer har vi sparat, och så måste vi framåt vara ekonomiska, krångligare är det inte.
Jag är 8 år äldre och fyllde sju decennier i förra veckan! Han hade avverkat sin sista arbetsdag någon vecka dessförinnan. Det var det vi ville fira! Bonjour, au revoir, bonsoir, le fromagerie,  le jardin, la galerie d’art, très bien, merci mon amie!/Agneta

 

När jag var hemma och packade så sa jag till pappa att det var som att packa till ett sportlovsläger. När jag kom till farmor åt vi en god tårta.

Sen gjorde jag och farmor en lista på vad vi skulle göra. Vädret var mulet men lite sol första dagen men ändå så gick vi ut i trädgården.

 

 

 

 

 

Som ni fattar har vi skojat om växter och improviserat. Farmor är inte så bra på att filma samtidigt ibland är jag halv.

Efter vi var i trädgården stack vi till Ohlssons Basar och köpte ett spel som heter Vildkatten. Jag har spelat det innan i Thailand med min kompis Gustav men för farmor var det helt nytt. Det är ett roligt spel för att man ska försöka komma ihåg 368 olika bilder och platser. Man kan spela 1-6 spelare om man inte kör i lag.

Resten av tiden så gymmade vi, lagade mat, jobbade i trädgården och spelade olika spel.

Men jag tänker vara här ett par dagar till!/Carl Victor

Är det konstigt att man längtar hit ibland? Eller snarare rätt ofta! Nej inte ett dugg! Här är högt i tak och kreativt trots vävstolsträngsel och lågt i tak – rent fysiskt alltså!

Om det är skapligt väder, och jag inte MÅSTE något, har jag de senaste veckorna tagit en skön promenad till Västra Nöbbelövs gamla skola där jag är med i en liten vävförening. Vävning ger mig otroligt mycket glädje,  fin gemenskap och lite lagom huvudbry.  Vi hjälps åt när en väv ska sättas upp och om det blir problem på vägen. För smärre problem blir det. Här nere är det plädvarp på gång.

Jag gick en fackkurs i vävning i slutet av 60-talet när jag ännu var tonåring och sedan följde knappt tjugo år då jag vävde ganska mycket. Fortfarande använder mina barn några av de färgglada trasmattor jag vävde på 80-talet. Hållbara måste man ju säga även om de är maskintvättade många gånger och nu mer tämligen slitna.
Vävföreningen dit jag nu mer styr kosan heter Lattan. En latta är en smal träribba och i en vanlig vävstol, som är försedd med trampor, sitter flera lattor ovanför tramporna.

Ovanför lattorna sitter skaften och mellan dessa löper varpen vågrätt genom solvens lodräta ögon. När man trycker ner en trampa så drar trampan ner en eller flera lattor och därmed skaften och ett skäl i varpen öppnar sig. I skälet för man in inslaget.

Nyss vävde jag hålkrus i svart och vitt. Det är tänkt att det ska bli ett kuddvar så småningom när fler har vävt och varpen är färdigvävd och nerklippt. Tekniken kräver koncentration för att det ska bli rätt. En skicklig väverska med pedantiska drag skulle inte tycka att min väv är nöjaktig. Det finns vävfel på några ställen och kanske slog jag ojämnt hårt,  men jag är nöjd med hur det blev.

Nu sitter jag i en annan vävstol där jag delar varp med Lotta. Hon har redan vävt sina två vackra ullmattor i tärningsväv och nu är det min tur. De översta är Lottas mattor och nere syns början på min första. På den ena bilden ser en van vävare att något har hänt. En plötslig skräll hördes, det var ett gammalt snöre som gått av. Det kan alltid hända något men allt går att laga och åtgärda!

Det finns nästan alltid trasmattor på gång i några av Lattans vävstolar. Olika tekniker och inslag provas förstås. Jag vävde en trasmatta för några år sedan med remsor av gamla frottéhanddukar som inslag. Det blev en, i mitt tycke, läcker och stadig matta. Bra återvinning!
Här nere är Karins julmatta i gåsögon och Åses rutiga i en sorts plockteknik.

Vävning är skapande och som sagt en hel del teknik på samma gång. När man sitter i vävstolen och ser något växa fram så känner man stor tillfredställelse – förutsatt att väven flyter på och inga akuta situationer uppkommer. Vilket händer ibland men då finns det kunniga  och uppmuntrande vävinnor i närheten.

Tillsammans löser vi inte bara problem, vi skrattar, pratar allvar och är kreativa tillsammans. Ja, så klart fikar vi också. Livets väv håller vi alltså på med!/Agneta

 

Vi behöver färg form, dofter och knoppar! Här kommer allt det i en enda salig röra. Trädgårdsbilder från vår egen trädgård och från omgivningen mellan oss och havet. Ingen ordning på månader eller vad som blommar före och efter det är bara att frossa efter lust och ingivelse. Var så god att ta för dig! Hoppas det värmer.

Till de här bilderna skriver jag inga namn, bara frestar med ljus och färg.

Att min förkärlek för rosor är stor det begriper var och en. Här finns många olika…och
några har försvunnit av olika skäl, men finns kvar på bild.

Pollinerare, andra insekter, fjärilar och fåglar hör förstås till trädgård och omgivning. Det ska surra och kvittra massor i buskar och snår! Annars är det något fel.

 

Ibland vill man bara stanna upp, hämta en stol eller lägga sig ner och vara i det man ser.

 

Det är ren och skär lycka att få en vink, en aning, ett hum om vad den gråkalla vintern gömmer i sin murriga kappa. Men just nu känns sommaren långt, långt bort, men våren; ljusare dagar med sol då man knäpper upp jackan, tar av mössan och hämtar ut en kopp kaffe och har du ingen trädgård så njuter du ändå!/ Agneta

Törstar du efter färg och form och levande växter så här års? Här kommer en vitaminkick; det finns en blomsteraffär i Malmö som jag gärna besöker för att uppleva det vackra, ljuva och fantastiska med kvistar, växter och blommor!

Butiken heter Blomsterpigan och ligger mellan Malmö C och Stortorget. Centralt och bra!

Jag hade först bestämt träff med min tandhygienist i storstaden för jämfört med Ystad är Malmö en storstad men jämfört med… tänk själv ut något lämpligt jämförelseobjekt… är Malmö en liten stad förstås. När den mörka årstiden drabbar oss är det extra viktigt att få den där vitamindrinken gjord på det som välarrangerade och utvalda växter ger en törstande. Just nu törstar jag väldigt mycket. En sorts lämplig dryck att dricka när man precis har blivit väldigt ren och fin i munnen!

Det är att bara kliva in i Blomsterpigan eller för all del en annan blomsteraffär med lite känsla. Just igår var det sista chansen att se skyltfönstrets speciella jularrangemang. Jag blev väl inte så glad över fönsterlaven och annat men uttrycket var ju speciellt.

Till jul fanns säkert något smakfullt juligt i titthålet. Igår var det tulpanernas dag och inifrån tog jag bilden på titthålet med det fina arrangemanget med tulpaner och annat.

För cirka två år sedan köpte jag Malmövasen (billigare då) och den har jag mestadels haft på vårt handfat. Jag fyller den med färska blommor och blad från ute och inne. Här tänkte jag först: Oj, så mycket de fick plats med i vasen, men se, det står två vaser bakom varandra. Hålen för vatten och stjälkar är ganska trånga så tjockstjälkiga växter måste  man undvika.
Bortse från att fotot är skevt! Det är en rolig vas som många gäster har frågor om hos oss.

Så här är det: Jag äger en mycket liten blogg och är inte sponsrad av något företag! Det här har jag skrivit för att dela med mig av något som jag själv tycker om. Jag vill vara helt fri och har absolut inga fuskföljare heller! Nu skrev jag ett fult ord men det skar sig mot den vackra miljön här ovan, men LEV VÄL OCH BLOMSTRA!/Agneta