En vår för rätt längesen besökte jag en stor trädgård på Österlen, där marken täcktes, så till den milda grad, av julrosor att man både tappade andan och hakan. Det var så otroligt fint och det satte igång en längtan efter släktet Helleborus, julrosor.
Nu många år senare är vår trädgård ännu långt från den drömmen men varje år blir det några fler. Dels för att jag emellanåt skaffar nya, som den i kraftig blåst här nedan, men också för att dessa växter är promiskuösa. De korsar sig med varandra och barnen är lika med nya varianter som dyker upp både här och där. Det är spännande det där!

I slutet av februari tog jag några foton på några av våra tidiga julrosor, nedan, och tänkte att en vacker dag tar jag och rensar bort fjolårsbladen, annat skräp och sen videofilmar jag dem.

Men just de vackraste dagarna var vi i Paris, synd om oss ju, och sedan har det bara varit regnigt, grått och blåsigt. Julrosor står länge och är tåliga men till slut blir de trötta på blåsten och fnasiga här och där.
Idag är det sista mars och tack vare svala nätter så är många julrosor fortfarande fina. Den här blandade gruppen ser vi från köksfönstret.

Den vita julrosen Helleborus niger (roten är svart), blommar tidigast av alla, kronbladen är rent vita och ett litet under sker när den blommar här i december – februari. På engelska kallas den Christmas Rose och det är därifrån vi har fått det svenska tillmälet; julros. Den kan säcka ihop på grund av väderförändringar men hämtar sig snart igen. Ett under som kan blomma i snö. Kommande år ska jag nog välta en glasburk eller något över den finaste!
När jag tittar i min gamla lista med växter i trädgården; den är från den tiden då jag var flitig och bokförde  det vetenskapliga namnet, det svenska, varifrån plantan kom och vilket år den planterades;  läser jag Helleborus abschasicus, H. atrorubens, H. caucasicus, H. foetidies, H. niger, H. orientalis, Helleborus x sterni, H. turqatus, H. virides… och nu vet jag att förädlaren kan ha begått misstag och att allt inte är vad det har stått på skylten. Många korsningar är dessutom hybrider och har inget namn – men mig gör det inget. För mig är uttrycket det viktigaste. Här nere har vi en som jag har trott var en orientalis, om du tror något annat så berätta det för mig!

 

Egentligen ser man inte ”hur det blev” redan nästa år, det tar tid innan frösådden växer till sig. Ruggen här nere är en som kan vara en frifräsare! Eller?!

Den här nere är verkligen en liten läcker sak…

Igår var jag ute och började äntligen städa i rabatterna, det var härligt med sol för den har vi verkligen längtat efter. Som pensionär har man fördelen att allt måste inte bara ske på helgerna! Man kan vänta in både väder och lust!
Nu vänder jag datorn ryggen och går ut, Helleborus på er!/Agneta