Vi firade i fyra dagar i Paris min man och jag.  Lite Champagne vid några tillfällen, konst, och vår – mer behövdes inte. Absolut inga fancy inköp eller stordådiga fester. Vi hade ett charmigt och enkelt boende på ett litet hotell vid en tyst gata.

 

Det fanns mängder av restauranger runt hörnan, promenadvänliga kvarter, Luxembourgparken, Seine och Notre Dame alldeles nära.

 

Man flanerar omkring med ett bestämt mål för dagen och ibland alldeles bara för att upptäcka staden. Metron för oss till eller från när fötterna är trötta. Paris strålar och ler mot oss. Det är februari och i solen blir det mer än tjugo grader om man sätter sig på en sån där stol som står vänd utåt mot gatan. Med väggen mot ryggen och något äta eller dricka så mår man som en prins. Inga förpliktelser eller svårigheter.

 

Nästan ingen blir längre sur för att man inte talar franska. Jag anstränger mig ändå att säga några skolfraser och försöker så gott jag kan.  Det är ett vackert språk och önskar jag kunde… Och så minns jag vår unge fransklärare i nian. Manchesterkostym och sjal runt halsen. Sådana män finns på riktigt i Paris, jag lovar.

Vi ser fantastiskt mycket fint varje dag. Konstmuséet Orsay i en gammal vacker stationsbyggnad. Statyer, oljor, impressionister och andra. Vi har en replik av Edgar Degas balettflicka på matbordet hemma och jag är så förälskad i henne! Har sett henne på Glyptoteket i Köpenhamn och misstänker starkt att ED var en snuskgubbe men också en bra konstnär förstås. Men med nutidens glasögon rätt mycket gubbiga saker.

 

Vi ser många vackra gamla hus och spännande moderna fräcka byggnader. Det skinande vita Sacre Coeur, solens ljus som öppnar och gör ansikten milda i bruset.

 

Seines stränder, Montmartre, trevliga restauranger och caféer överallt. Så mycket människor det är i en stad med 10 miljoner invånare, många turister och så tiggarna.
En äldre kvinna ber mig om pengar. Liten och påbylsad men också påstridig, jag upprepar att jag inga kontanter har. Hon går efter mig och jag upprepar min fras på engelska. Gestikulerar, använder mitt kroppsspråk. Kvickt rundar hon min man som går bredvid. Nu trycker hon upp en wellpappskiva med fransk text mot mig. Jag blir irriterad och lessen samtidigt. Mest arg kanske. Jag känner hennes fria hand under pappskivan som söker öppningen på min handväska. Med en knuff får jag bort henne. Jag är inte rädd, min man finns bredvid, kvinnan är lite otymplig men ungefär lika gammal som jag. Hon drar sig tillbaka. Vem är jag som skuffar bort en fattig människa?
I stunden arg på henne men i djupet förtvivlad över orättvisan i samhället, hemma som här! Varför är politikerna oförmögna att göra något?

I vackra romantiska Paris hade vi fyra härliga dagar medan folk sov på madrasser på gatan, i prång, ja, nästan överallt.  De tjocka gubbarna satt stilla i flera timmar och jag såg att folk gav dem påsar från bageriet eller från snabbmatskedjan i närheten. Några av de tiggande männen hade små hundar inbäddade ovanpå den stora magen. Där låg de och sov, vilket hundliv – för båda!

 

Man ser det roliga också förstås. Det japanska brudparet poserar för fotografen. Mina ögon fastnar vid fönstret till höger. En stor högtidsdag för brud och brudgum och för mannen i fönstret var det vanlig arbetsdag.
På vårt gamla hotell fanns en modern men mycket smal hiss. Djupet på hissen syns på bilden mina axlar tar i väggarna. Jag är inte bredaxlad och min käre kunde intestå så på sin sida utan att sträcka fram armarna mot mig. Haha, vad vi skrattade och tog trappan upp. Resväskor kunde väl fraktas upp och ned och spensliga ungdomar och barn…

 

För att min man och jag ska hinna ha några gemensamma år som hyfsat pigga pensionärer har vi sparat, och så måste vi framåt vara ekonomiska, krångligare är det inte.
Jag är 8 år äldre och fyllde sju decennier i förra veckan! Han hade avverkat sin sista arbetsdag någon vecka dessförinnan. Det var det vi ville fira! Bonjour, au revoir, bonsoir, le fromagerie,  le jardin, la galerie d’art, très bien, merci mon amie!/Agneta