Pensionär, nyss pensionär!

Associationerna flyger runt i skallen medan jag sitter och stickar på barnbarnsbarnets blivande kofta. Den jag entusiastiskt började sticka i november, stickade fel, repade upp, försökte igen men gjorde något som såg konstigt ut i förhållande till den lilla fina kropp som skulle bära plagget. Tappade inspirationen – jag som alltid kunnat… Tänkte repa upp men fick lämna allt till en mycket skicklig och vänlig stickbloggerska som bor i närheten och som håller i det stickcafé som jag besöker så ofta jag kan. Av denna duktiga vän fick jag både hjälp och uppmuntran, på så vis kom sticklusten åter!
Det som tidigare bara var lätt och roligt med stickning var nu mer komplicerat än jag kom ihåg. Jag stickade massor när mina barn var små t.ex. färgglada små bomullsoveraller i början av 70-talet och eftersom jag kände en konstnärlig dam som hade en liten butik i Gamla Stan i Stockholm fick jag sälja mina alster där. Hur kan mitt stickminne lura mig så?! Kan jag återerövra stickkonstens hemligheter?
Återupptog inte koftstickandet ordentligt förrän jag var klar med fyra veckors vikariat på mitt gamla jobb och nu försöker jag hinna ikapp med koftan innan lilla L. kommer att växa ur den!
Att jobba var roligt men kära nån så trött jag blev! Orkade inte mycket mer än att arbeta och sova.

Behöver bara lite lugn och sol!

Jag sitter i favoritstolen i kupan och ögonen flyger ut genom fönstret mot kullarna och havet. Grått dis överallt och snålblåsten viner dag efter dag. Tidigare var jag ute och fyllde på fröautomaterna och fortfarande känner jag blåsten och hur den river i mig … Småfåglarna pickar, plockar de kivas och kämpar om frön och nötter. Koltrastarna som är för stora för våra fröautomater kommer ändå och konkurrerar med de mindre bevingade kamraterna genom att picka frön i ett fladdrande läge. Mycket energikrävande för dem, tänker jag, och vilken tur att det inte är svinkallt, jag klyver ett par äpplen och kastar ut. Då kommer två stiliga fasanhanar traskande och de springer ut och in bland vinterståndare och efter en stund finns bara en fasan kvar. Han tar position under fröautomaten och göra  åtskilliga domusåttor medan han uppfordrande tittar upp mot småfåglarrna; se så, få ner lite frön till mig, krafsa lite mer, nu på momangen!
De och ett helt gäng blåmesar och några bofinkar ROAR mig, är det att ge efter? Bjuder jag in åldrandet utan att spjärna emot? Är det ett genuint p-beteende?

Med ett ovisst fladdrande har jag rört mig mellan allt jag vill få gjort idag. Jag ville skriva ett kort rappt inlägg innan min blogg förtvinade helt och hållet…
Associationer kommer och går massor med skärvor av funderingar vispar runt utan att något fastnar. Jag spelar WordFeud och när jag samtidigt chattar med min vän skriver jag orden lugn och sol och då vet jag vad jag vill försöka skriva om. Men jag får inte riktigt fram min imaginära gungstol idag, den är otymplig och vägrar ta plats trots att jag har försökt!

Ge mig lugn och sol!

Tack! Jag håller som sagt på med en kofta storlek 6 månader och kämpar mot tiden. Jag har börjat men är tvungen att skriva färdigt en verksamhetsberättelse men hittar inget bra flyt. Jag måste avsluta en intressant men inte helt lättolkad bok, Marie Ndiayes ‘Ladivine’, som ska vara läst till bokträffen på måndag. Efter en omgång vinterkräksjuka och svåra avloppsproblem, det första gäller mig och det andra huset – om någon skulle undra, är det ganska mycket tvätt som inte går att tvätta och ganska mycket tappad ork som inte går att hitta.

Är det synd om mig? Absolut inte jag har bara lite personlig motvind just nu. Då har människorna det värre på Filippinerna som drabbats av tyfonen Hagupit. 58 sekundmeter och åter sköljs havsvattnet in över låga stränder och ytterligare fler hus och träd faller. Jag känner flera personer därifrån och tänker på dem. Den kraftiga motvinden har jag aldrig mött och inte heller den våldstyfon som får små pojkar att bli som explosiva vilddjur när vuxna män i uniformer fjättrar dem mot ett hårt golv med den fullvuxna mannens kropps- och muskelkraft. Jag känner flera sköra vuxna som har mött just det som de där pojkarna är livrädda för och vet att de söker efter möjlighet att skapa ett nytt liv.

Jag önskar alla med liknande erfarenheter lugn o sol, lugn o ro!

…när man en februaridag lufsar runt i den kalla nordanvinden och tittar efter vårtecken? Nej, högst normalt så här års om inte snön ligger djup! Här i Skåne är snödropparna på G, ormhasselns vackra hängen har dinglat länge på de vridna grenarna, de tidiga pionerna tittar nyfiket upp…men brrr, jag vill snart in i husvärmen igen.

Plockar lite disk, de vita tallrikarna med gröna växter staplas i skåpet, tallrikarna har olika motiv och jag tror att motiven är fotograferade och bearbetade i dator. Det är väldigt roligt att man kan få olika motiv när man ska äta, något att prata om direkt! Porslinet är gjort i Tyskland och serien kan heta Schönwaldt. 

Så ska jag hämta fågelfröna i vinterträdgården när det slår mig att jag praktiskt taget snubblar över mitt stora trädgårdsintresse (en 30 år gammal matta jag går över på vägen till fågelfröna)

intresset syns minsann överallt inomhus också! Ljuset är här nu och i min lilla vinterträdgård upptäcker jag att den stora kamelian har börjat blomma! Förra året blommade den två månader i sträck! Hämtar kameran och fotar kamelian

och går sedan, med kameran i högsta hugg, på trädgårdsjakt inne i huset. Ljuset så här års är svårt att fånga men är underbart och snålblåsten är inte välkommen in! Tulpaner på köksbordet, det är snart vår!

På en resa till tyska Östersjökusten hittade jag keramikplattan med texten ”En trädgård lär oss att allt är möjligt” fritt översatt. Boken är skriven av Nils Sonesson, är utgiven 1930 och heter  ”Handbok för trädgårdsodlare”. Härliga råd och underbara tecknade illustrationer. Under åren har det blivit några hyllmeter trädgårdsböcker. Här syns några titlar. En favorit är den om Tasha Tudors trädgård och
Beth Chattos underbara ”Min trädgårdslund” – ett ställe som jag har haft lyckan att besöka på riktigt.

Fröskålen, som jag gjorde efter eget huvud på en silversmideskurs, står på ett runt träbord med en intarsiaslinga med bladmotiv. Bordet köptes billigt på loppis och så fick vi hjälp att renovera ytan.

Vi behövde ett draperi till hallen och jag köpte linnetyg som jag sedan broderade fritt med bladslingor och blommor. Här är en detalj… det var så roligt att göra det att jag var lycklig varje stund jag höll på.

Rumsgranar har blivit så populära nu att de säljs lite överallt. Jag köpte vår rumsgran för några år sedan men i julas fick den in liten svartögd brun kottefågel i näst översta grenvarvet. Jag avslutar det här inlägget med den pigga fågeln. Jag hittar nämligen bara fler och fler bevis på att trädgården och dess invånare hela tiden finns inomhus och piggar upp det långa halvår i mörker och trädgårdsdvala som vi tvingas att leva med här i Norden. Men nu snart är det dags för andra tider. Frösådder, pelargonskott i krukor, ansning, rensning och planteringsplaner, utearbete fina dagar och fika med näsan mot solen.

En lång skön vår ser jag fram emot – det gör väl du med?

Drar fram min imaginära gungstol då och då! Bläddrar i album eller rotar i lådor med gamla foton. På en av de där bilderna ser men tre flickor som är på sommarbete i Småland i mitten av femtiotalet. Jag sitter med pinniga ben och vita träskor och har min Gingerdocka i knät. Flickorna Nordensköld var också från Stockholm men bodde hos en gammal släkting nästgårds gamla skolan där jag bodde den sommaren.

”När jag var liten” så säger man och relaterar till sina minnen. Andra bilder dyker upp. Hur var det nu men pappa? Dök han från tio meter och blev av med sina yllebadbrallor när hans kropp klöv vattenytan och klädde av honom i ett enda elegant drag? Mamma satt på en filt med mig vid Flatenbadet i Stockholm eller var det syrran som var bebis då? Minnena flyter ihop eftersom det är berättat för mig. Vem det än var på filten med mamma så simmade pappa omkring där under vattnet och letade efter sina sjunkna blå yllebrallor. Han dröjde så länge att mamma hann bli riktigt orolig innan han hittat och ålat sig in i badbrallorna, utan att vara oanständig på något sätt, och sedan kommit upp till ytan igen med äran i behåll. Han hade ju dykt från 10 meter och då kan man ju inte komma upp och ta emot ovationerna alldeles naken!

Och hur var det med de grabbarna i Småland? Matade de verkligen en snok med snus så att den sprack? Jag var där och badade i Virboån den sommaren då jag var med min yngsta storasyster hos hennes sommarföräldrar. För mig blev det en magisk 50-talssommar med många minnen – men hur var det med snoken och snuset? Min röda cykel var med ända från Stockholm och jag fick själv cykla till ån och bada om jag ville. Jag var sju eller åtta år och ett självständigt barn så jag cyklade iväg i min blåvitrandiga klänning och badade i det lerbruna å-vattnet. Några pojkar såg snoken som simmade i vattnet och slängde upp den på land med hjälp av en käpp. Jag tyckte synd om snoken men höll mig lite på avstånd. Pojkarna var så upptagna med att hålla fast snoken hårt tryckt mot marken med en grenklyka att de glömde bort omgivningen. Jag var fascinerad av vad de höll på med och gick allt närmare men när jag såg hur de tryckte in något i snokens käft så drog jag mig undan lite. Jag hörde att de pratade om snus och ordet SPRICKA återkom. Jag hörde ”…nu börjar den spricka…” och då pinnade jag iväg på min röda cykel det snabbaste jag kunde. Ja, eller så stod jag kvar och tittade på för jag har några minnesbilder av en mörk ormkropp som fläktes upp så att ljust kött som vällde fram… eller skojar minnet och fantasin med mig? Jag är faktiskt inte säker på det där. Någonstans i mina gömmor finns i alla fall ett litet svartvitt foto där jag står vid ån med vått hår i en randig klänning, samma som på bilden här ovan, men varken pojkarna eller cykeln syns. Fotot kan förstås vara taget vid ett annat tillfälle! Det är så lätt att röra ihop allting efter så där snart 60 år. (Nu 2024 är detta snart 70 år.)
Men det är roligt att sitta i sin imaginära gungstol och minnas, eller hur?!

Lev väl och blomstra! Agneta

Jag tar fram min fina fjäderpenna som jag tuggade till efter sidensvansmåltiden häromdagen. Jag känner ett tvingande behov av att skriva om en rasande otäck upplevelse. Tiden är kommen för mig att snart föda och jag har ivrigt sökt det perfekta stället. Jag trodde att jag hade funnit det men… det gick åt skogen. Jag hittade in i varma utrymmen med mjuka saker att bygga ett rede för mig och mina små kommande blindfödda telningar. I omgivningen finns både höns och sork, i snåren härjar mumsiga småfåglar som ätit sig feta på frön och nötter och sånt som de tvåbenta bjuder dem på. Jag bara anade hur fint vi skulle ha det, mina ungar och jag!

Sen började det snart  kännas helt galet. Det var något med hela stället som störde mig. Jag ville ut o hämta lite luft och jaga lite för skojs skull men jag hittade inte ut! I en kolsvart ogästvänlig  irrgång, som faktiskt ändå doftade gott; råtta, sork och mus, kom jag sedermera in i en mycket mindre håla som jag passade på att möblera om så det blev lite mer mårdskt. Jag blev ganska nöjd, först i alla fall.

När jag inte ens kom ner till vattenhålet som jag instinktivt visste fanns där inne, under en vit skiva, så  gnagde jag hål som jag trodde ledde åt rätt håll. Och sen ett hål till och sen var jag häpnadsväckande nog inne bland det där mjuka igen. Jag möblerade om rejält i min utforskning av ställena som fanns på olika höjder.  Gnagde lite på korgar och papplådor i förbifarten.

Jag var högt och lågt och hittade plötsligt ett stråk av frisk luft och klättrade upp på några träbitar. Sen  hittade jag en öppning och trängde mig in men efter en mårdlängd tog det tvärstopp. Luften utifrån var uppfriskande men det var absolut stopp. När jag vände mig om för att fortsätta söka en väg tillbaka ut så fylldes hela mitt jag av skräck. Höga toner och otäcka ljud fyllde hela hålan som jag tidigare hade undersökt. Stickiga starka solar stacks rakt mot mitt ansikte och…

En massa tvåbenshonor sprang omkring och gav ifrån sig höga skrin och vrål. De lät som om någon tagit deras ungar ifrån dem! Så väsnades de hela tiden allihop och jag lät min doftkörtel verka. En tvåbent hona höll för nosen och sen täpptes min gång igen. Jag hörde att de ropade Roland flera gånger. Ljudet dämpades lite men jag pumpade på med mer doft. Ibland mötte jag deras nyfikna ögon för en liten stund det besvarade jag med en sprejning till.

Plötsligt hördes ordet Roland igen och slammer av hårt ljud och så kom friskluft och så en liten öppning som jag, kvickt som en iller, klämde mig genom. Jag gled ner på marken! Det kvällskalla gräset och friheten, det var friheten som väntade! Jag måste hitta en annan boning, jag är bara tvungen att ha något skyddat och mjukt…det finns kanske något i närheten! Jag skjuter in dagboken och pennan där jag förvarar dem till nästa gång

Epilog: Detta hände faktiskt i vävstugan i torsdags, (nä, men en torsdag 2015)  en dryg kilometer hemifrån, och i natt väcktes jag av tunga hasande steg i det lilla utrymmet mellan innertaket i vårt sovrum och taknocken. Hur i all sin dar…? I ett förråd med stampat jordgolv, ett före detta garage, har vi sett lite underligheter…tacka vet jag mössen!

Lev väl och blomstra!/Agneta

En slingrande väg är livet, som för mig framåt, på vägar jag planerade och visste att jag skulle gå. Den där slingrande vägen som är livet kan också fara iväg på avvikande irrfärder som leder åt ett helt annat håll. Scenariot blir oväntat och se; nya vägar öppnar sig! Jag kommer ihåg de flesta vägar som burit framåt och även de smala svårframkomliga stigarna där det inte alltid har varit så lätt. De där vägarna och stigarna samlar jag på – liksom du och alla andra, fast man kanske inte tänker på sitt liv som en stig eller  en väg  trots att det är en vanlig metafor, men för mig passar det extra fint.

Jag samlar nämligen också på vanliga vägar. Jag har alltid älskat kartor och att studera dem är ren och skär glädje och fascination. Jag har bott på ganska många platser och en karta över närområdet som visar alla stigar och vägar är en oumbärlig källa för kunskap om hur området ser ut. Jag kan slå lite rot på ett nytt ställe om jag får en översikt över det. Hur vägarna slingrar sig fram och lämnar bitar av landskapet i delar. Hur bostaden förhåller sig till omgivningen i stort. Var vatten och höjder och skogar finns i landskapet. Var fornlämningar finns, var och hur folk har tagit sig fram förr och vilka de stora vägarna är och hur de binder byar och orter samman. Jag hittar utflyktsmål, cykelvägar (för en cykel måste rulla), möjligheter till promenadrundor och… som en Nils Holgersson gör jag mina iakttagelser från ett uppifrånperspektiv.

I bilen ligger aldrig den där kartan utan bara vanliga bilvägskartor. Jag älskar att utforska vägområdet överallt där jag kör. Jag kör så ofta jag kan olika vägar till en plats från en annan plats. Här i Sydskåne är det så lätt och Söderslätt lär vara den vägtätaste delen av hela vårt avlånga land. Min man brukar säga att vi inte behöver någon GPS för jag har en inbyggd sådan. Lite verkar den har försämrats med åren… och den fungerar inget vidare i storstäder där man leds runt på olika leder! För det mesta annars hittar jag rätt med den där inre kompassen.

Efter 20 år finns det fortfarande åtskilliga vägar, på låt säga en knapp timmes bilresa hemifrån, som jag ännu inte har kört eller åkt. Ibland kör jag bara iväg och har som mål att ”samla” en sådan  vägsträcka som jag inte har kört tidigare. Jag har sett en spännande väg smita in i en skogsdunge mot ett okänt mål men aldrig kört just där. Då är jag utforskaren som långsamt låter bilen följa vägens sträckning medan jag läser av omgivningen och eventuell bebyggelse. Spanar in vattendrag och andra markörer i landskapet och försöker relatera till kartbilden över området och gissa vart vägen tar vägen…

På den slingrande väg, som är livet, så mötte jag alldeles oväntat en liten elev med grav synskada som jag skulle ha i en vanlig grundskoleklass. Därpå följde en period då jag utbildade och fördjupade mig mycket i synfrågor. Jag följde min elev i sex år och det gav mig många nya kunskaper och perspektiv. Tillsammans med en kollega i en annan stad skrev jag en bok till gagn för andra lärare i samma situation. Kollegan och jag gav oss iväg på studieresor både till Austin i Texas och Edinburgh i Skottland och samlade specifik kunskap som vi sedan var runt lite överallt i Sverige och föreläste om.

Allt det där var verkligen något jag aldrig hade planerat från början utan som bara blev.

En gång hade jag flugit från Sturup till Arlanda för att träffa min kollega i Uppsala eftersom vi skulle hålla ett föredrag för föräldrar till synskadade barn där. Jag satte mig på flygbussen till Uppsala och folk fyllde på platserna i bussen som blev ganska full. Jag minns att det var en grå dag men att jag var förväntansfull och lite pirrig inför uppgiften.

Precis när bussen ska gå kommer en stressad man med en bag i handen ombord och jag hör mycket tydligt att han frågar om han får betala med kort. Han hann aldrig ta ut några pengar inne på flygplatsen och planet från Island var försenat och han hade en tid att passa i Uppsala.

– Nej, sa busschauffören, det går inte. Du får gå av och fixa pengar och åka med nästa buss!

Den jäktade mannen med bagen sa att då skulle han missa sitt uppdrag i Uppsala.

– Inte mitt problem…

Alla i bussen hörde diskussionen och jag tror inte att jag var den enda personen som hade en extra hundring i plånboken men jag tog upp min och gav den till chauffören. Jag log mot mannen och gick tillbaka och tänkte att det är inte roligt att komma för sent. Jag kände mig lätt och glad.

Han var forskare och så lättad och tacksam. Han ville prompt ha min adress så att han kunde betala tillbaka. Jag sa förstås det enda självklara att inte behövdes det!

Där och då bestämde jag mig för att göra en god gärning varje dag. Bara för att få känna glädjen att göra något oväntat för någon som behövde hjälp på något sätt, det kunde vara smått som stort. Att hjälpa närstående med självklara saker räknade jag inte till de goda gärningarna. Det tog några veckor innan det blev integrerat med mig och det tog faktiskt ett par år innan jag berättade det för min man. Det var liksom inget jag behövde eller ens ville prata om. I september några år senare fick jag en liten propp i hjärnan och då kom jag helt av mig.

Så slingriga är vägarna onekligen och nu har jag lovat mig själv att börja med de goda gärningarna igen och jag kommer definitivt att fortsätta samla mina vägar – alla kategorier!

Det här året har haft så bråttom! Det är den subjektiva tidsuppfattningen som leker med mig och kanske någon mer!

Snart är 2014 till ända men jag vill inte att det ska ta slut. Ändå längtar jag framåt…och nyårsafton blir fin och många träffar med mina barnbarn ska det bli och lilla bokklubben och ett stort projekt i trädgården är på gång och saker jag ska skriva och… Tiden finns väl egentligen inte – ett människans dumma påfund för att hantera dagarna. Tiden är lömsk och underbar och verkligen subjektiv.

Inför julen var det ganska mycket jag ville få ihop och listor med olika göromål och inköp prickades av vartefter. En punkt på listan var: fålla duken. Julduken hade jag vävt klart och klippt ner till förra julen. Handfållning gäller på en sån duk och det är en sådan skön sysselsättning. Två dagar före julafton var den fållad och klar för ångstrykjärnets fina tjänster. Någon mangel finns inte i det här huset men strykningen gjorde susen. Sedan några dagar ligger den oslät och lite övergiven men fortfarande fläckfri kvar på bordet. Långsittningen på julafton avslutades med julklappsutdelning av den sexårige jultomteassistenten som läste högt på adresslapparna…

I slutet av mars blev jag pensionär och förutom ett par veckors handlingsförlamning i början så har jag verkligen haft det härligt. Jag har faktiskt haft lite dåligt samvete när jag inte har varit produktiv. Om jag bara har gått omkring i morgonrock i trädgården utan sekatör i handen eller bara har suttit på fläcken och läst ett par timmar eller strosat omkring i huset och filosoferat. Jag har noga aktat mig för att stressa ett tillstånd mitt huvud inte klarar av. Då börjar det klia i hjärnan och tankarna är svårfångade, det är mycket obehagligt.

Ändå har jag hunnit mycket tycker jag men hade säkert kunnat producera konkreta saker i större mängd men… men jag ska inte känna stress och vill inte ha bråttom! En pensionär ska inte ha bråttom!

När min pappa blev gammal hade han mycket att göra – jag tyckte inte det men han tyckte det själv. Ja, det var han som under ganska lång tid handlade hem maten eftersom mamma var fysiskt sämre och så var han ju tvungen att sköta bank- och postbesöken. Han gillade fotbollslördagarna på TV och tippade så länge han kunde. Han åkte till stugan med mamma när hon hade färdtjänst med buss och lång promenad blev det till slut för jobbigt. Sen slutade hon vilja åka dit.

Då inträffade det där, som man brukar skoja om när det gäller gamla människor, att pappa plötsligt sa:

– Jag har inte tid att prata längre nu…jag har bråttom idag, jag måste till både posten och banken!

Jag förmodar att jag tänkte att sån ska jag aldrig bli.

Nu är det livsviktigt att; ha saker att göra som är stimulerande och roliga,  alltid ha tid att prata med dem man älskar och definitivt inte känna brådska inför vardagsgöromål. Alla måsten är inte roliga att hålla rätt på men om man fördelar dem och njuter av att inte bara ha den trånga tiden mellan arbetsdagen och natten på sig att utföra sånt som hör vardagslivet till så blir allt så mycket bättre. Därför kan det få ta ett år innan man fållar upp en duk och känna att det inte är ett måste utan en ren  och skär njutning.

Jag tittar in i kristallkulan och ser kommande år lite diffust men lovar mig själv att återuppta en borttappad daglig vana! Det var något oplanerat jag gjorde på en flygbuss mellan Arlanda och Uppsala som satte igång det hela och sedan en liten blodpropp som för några år stoppade vanan i malpåse. Det där ska jag skriva om en annan gång!

Gott Nytt År Alla!

Poetrissan hittade ett spektakulärt foto i sitt  junialbum:

– Klingande klockor och kanske jultraditioner…

en ängel stod plötsligt bland mina pioner!

Lika fort som den kom och försvann

insåg jag att motsägelsen var sann!

En högtidsstund kan se så olika ut

likaså hur pladdret i rabatten tar slut!

God Jul Alla säger pionen Edulis Superba,
ängeln och poetrissan Agneta!
Så kommer en bonusbild bara för att det är julafton!
Månen behagade avbildas som en strålande stjärna
och med glitter i mörka havet – så väldigt gärna!

En guldlysing framför sina oroliga tankar:

–Några prata högt och sa att det måste finnas gränser!

Jag ber; stöt inte bort oss fast vi anses vara för många,

titta nära på mig, ser du att jag lyser o nästan glänser?

Här är fullt av såna som jag så rabatterna blir trånga,

man kan bli bortförd när man ber om plats i rabatten

och till sist blir det bara de riktigt starka som får vatten!

Är det svårt att förstå att vi inte bara är en stor kvantitet

utan att alla har sin egen alldeles särskilt fina kvalitet!

Lysimachia ciliata var.purpurea, jag tror den har sortnamnet

‘Fire Cracker’ och kallas guldlysing på svenska.

Mme Plantier blir beundrad och upphöjd:

–  Med dig är jag så otroligt nöjd!

När du blommar hämtar jag en stol,

sitter bredvid dig – i regn som i sol!

Din mäktiga doft fyller hela mitt jag

det är ett oändligt stort välbehag!

Trots namnet Madame hör den här rosen till en grupp
som ibland kallas jungfrurosor och är alltså samma som
albarosor.

Blommar mycket rikligt en underbar
månad mitt i sommaren. Knopparna är små mästerverk.                         

Får den växa som den vill behöver de lite veka grenarna stöd.
Då blir den riktigt stor och maffig.