En slingrande väg är livet, som för mig framåt, på vägar jag planerade och visste att jag skulle gå. Den där slingrande vägen som är livet kan också fara iväg på avvikande irrfärder som leder åt ett helt annat håll. Scenariot blir oväntat och se; nya vägar öppnar sig! Jag kommer ihåg de flesta vägar som burit framåt och även de smala svårframkomliga stigarna där det inte alltid har varit så lätt. De där vägarna och stigarna samlar jag på – liksom du och alla andra, fast man kanske inte tänker på sitt liv som en stig eller  en väg  trots att det är en vanlig metafor, men för mig passar det extra fint.

Jag samlar nämligen också på vanliga vägar. Jag har alltid älskat kartor och att studera dem är ren och skär glädje och fascination. Jag har bott på ganska många platser och en karta över närområdet som visar alla stigar och vägar är en oumbärlig källa för kunskap om hur området ser ut. Jag kan slå lite rot på ett nytt ställe om jag får en översikt över det. Hur vägarna slingrar sig fram och lämnar bitar av landskapet i delar. Hur bostaden förhåller sig till omgivningen i stort. Var vatten och höjder och skogar finns i landskapet. Var fornlämningar finns, var och hur folk har tagit sig fram förr och vilka de stora vägarna är och hur de binder byar och orter samman. Jag hittar utflyktsmål, cykelvägar (för en cykel måste rulla), möjligheter till promenadrundor och… som en Nils Holgersson gör jag mina iakttagelser från ett uppifrånperspektiv.

I bilen ligger aldrig den där kartan utan bara vanliga bilvägskartor. Jag älskar att utforska vägområdet överallt där jag kör. Jag kör så ofta jag kan olika vägar till en plats från en annan plats. Här i Sydskåne är det så lätt och Söderslätt lär vara den vägtätaste delen av hela vårt avlånga land. Min man brukar säga att vi inte behöver någon GPS för jag har en inbyggd sådan. Lite verkar den har försämrats med åren… och den fungerar inget vidare i storstäder där man leds runt på olika leder! För det mesta annars hittar jag rätt med den där inre kompassen.

Efter 20 år finns det fortfarande åtskilliga vägar, på låt säga en knapp timmes bilresa hemifrån, som jag ännu inte har kört eller åkt. Ibland kör jag bara iväg och har som mål att ”samla” en sådan  vägsträcka som jag inte har kört tidigare. Jag har sett en spännande väg smita in i en skogsdunge mot ett okänt mål men aldrig kört just där. Då är jag utforskaren som långsamt låter bilen följa vägens sträckning medan jag läser av omgivningen och eventuell bebyggelse. Spanar in vattendrag och andra markörer i landskapet och försöker relatera till kartbilden över området och gissa vart vägen tar vägen…

På den slingrande väg, som är livet, så mötte jag alldeles oväntat en liten elev med grav synskada som jag skulle ha i en vanlig grundskoleklass. Därpå följde en period då jag utbildade och fördjupade mig mycket i synfrågor. Jag följde min elev i sex år och det gav mig många nya kunskaper och perspektiv. Tillsammans med en kollega i en annan stad skrev jag en bok till gagn för andra lärare i samma situation. Kollegan och jag gav oss iväg på studieresor både till Austin i Texas och Edinburgh i Skottland och samlade specifik kunskap som vi sedan var runt lite överallt i Sverige och föreläste om.

Allt det där var verkligen något jag aldrig hade planerat från början utan som bara blev.

En gång hade jag flugit från Sturup till Arlanda för att träffa min kollega i Uppsala eftersom vi skulle hålla ett föredrag för föräldrar till synskadade barn där. Jag satte mig på flygbussen till Uppsala och folk fyllde på platserna i bussen som blev ganska full. Jag minns att det var en grå dag men att jag var förväntansfull och lite pirrig inför uppgiften.

Precis när bussen ska gå kommer en stressad man med en bag i handen ombord och jag hör mycket tydligt att han frågar om han får betala med kort. Han hann aldrig ta ut några pengar inne på flygplatsen och planet från Island var försenat och han hade en tid att passa i Uppsala.

– Nej, sa busschauffören, det går inte. Du får gå av och fixa pengar och åka med nästa buss!

Den jäktade mannen med bagen sa att då skulle han missa sitt uppdrag i Uppsala.

– Inte mitt problem…

Alla i bussen hörde diskussionen och jag tror inte att jag var den enda personen som hade en extra hundring i plånboken men jag tog upp min och gav den till chauffören. Jag log mot mannen och gick tillbaka och tänkte att det är inte roligt att komma för sent. Jag kände mig lätt och glad.

Han var forskare och så lättad och tacksam. Han ville prompt ha min adress så att han kunde betala tillbaka. Jag sa förstås det enda självklara att inte behövdes det!

Där och då bestämde jag mig för att göra en god gärning varje dag. Bara för att få känna glädjen att göra något oväntat för någon som behövde hjälp på något sätt, det kunde vara smått som stort. Att hjälpa närstående med självklara saker räknade jag inte till de goda gärningarna. Det tog några veckor innan det blev integrerat med mig och det tog faktiskt ett par år innan jag berättade det för min man. Det var liksom inget jag behövde eller ens ville prata om. I september några år senare fick jag en liten propp i hjärnan och då kom jag helt av mig.

Så slingriga är vägarna onekligen och nu har jag lovat mig själv att börja med de goda gärningarna igen och jag kommer definitivt att fortsätta samla mina vägar – alla kategorier!