Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Slingrande vägar och ett löfte

18 kommentarer

En slingrande väg är livet, som för mig framåt, på vägar jag planerade och visste att jag skulle gå. Den där slingrande vägen som är livet kan också fara iväg på avvikande irrfärder som leder åt ett helt annat håll. Scenariot blir oväntat och se; nya vägar öppnar sig! Jag kommer ihåg de flesta vägar som burit framåt och även de smala svårframkomliga stigarna där det inte alltid har varit så lätt. De där vägarna och stigarna samlar jag på – liksom du och alla andra, fast man kanske inte tänker på sitt liv som en stig eller  en väg  trots att det är en vanlig metafor, men för mig passar det extra fint.

SONY DSC

Jag samlar nämligen också på vanliga vägar. Jag har alltid älskat kartor och att studera dem är ren och skär glädje och fascination. Jag har bott på ganska många platser och en karta över närområdet som visar alla stigar och vägar är en oumbärlig källa för kunskap om hur området ser ut. Jag kan slå lite rot på ett nytt ställe om jag får en översikt över det. Hur vägarna slingrar sig fram och lämnar bitar av landskapet i delar. Hur bostaden förhåller sig till omgivningen i stort. Var vatten och höjder och skogar finns i landskapet. Var fornlämningar finns, var och hur folk har tagit sig fram förr och vilka de stora vägarna är och hur de binder byar och orter samman. Jag hittar utflyktsmål, cykelvägar (för en cykel måste rulla), möjligheter till promenadrundor och… som en Nils Holgersson gör jag mina iakttagelser från ett uppifrånperspektiv.

Väg vid havet

I bilen ligger aldrig den där kartan utan bara vanliga bilvägskartor. Jag älskar att utforska vägområdet överallt där jag kör. Jag kör så ofta jag kan olika vägar till en plats från en annan plats. Här i Sydskåne är det så lätt och Söderslätt lär vara den vägtätaste delen av hela vårt avlånga land. Min man brukar säga att vi inte behöver någon GPS för jag har en inbyggd sådan. Lite verkar den har försämrats med åren… och den fungerar inget vidare i storstäder där man leds runt på olika leder! För det mesta annars hittar jag rätt med den där inre kompassen.

Efter 20 år finns det fortfarande åtskilliga vägar, på låt säga en knapp timmes bilresa hemifrån, som jag ännu inte har kört eller åkt. Ibland kör jag bara iväg och har som mål att ”samla” en sådan  vägsträcka som jag inte har kört tidigare. Jag har sett en spännande väg smita in i en skogsdunge mot ett okänt mål men aldrig kört just där. Då är jag utforskaren som långsamt låter bilen följa vägens sträckning medan jag läser av omgivningen och eventuell bebyggelse. Spanar in vattendrag och andra markörer i landskapet och försöker relatera till kartbilden över området och gissa vart vägen tar vägen…

På den slingrande väg, som är livet, så mötte jag alldeles oväntat en liten elev med grav synskada som jag skulle ha i en vanlig grundskoleklass. Därpå följde en period då jag utbildade och fördjupade mig mycket i synfrågor. Jag följde min elev i sex år och det gav mig många nya kunskaper och perspektiv. Tillsammans med en kollega i en annan stad skrev jag en bok till gagn för andra lärare i samma situation. Kollegan och jag gav oss iväg på studieresor både till Austin i Texas och Edinburgh i Skottland och samlade specifik kunskap som vi sedan var runt lite överallt i Sverige och föreläste om.

Väg i Skottland

Allt det där var verkligen något jag aldrig hade planerat från början utan som bara blev.

En gång hade jag flugit från Sturup till Arlanda för att träffa min kollega i Uppsala eftersom vi skulle hålla ett föredrag för föräldrar till synskadade barn där. Jag satte mig på flygbussen till Uppsala och folk fyllde på platserna i bussen som blev ganska full. Jag minns att det var en grå dag men att jag var förväntansfull och lite pirrig inför uppgiften.

Precis när bussen ska gå kommer en stressad man med en bag i handen ombord och jag hör mycket tydligt att han frågar om han får betala med kort. Han hann aldrig ta ut några pengar inne på flygplatsen och planet från Island var försenat och han hade en tid att passa i Uppsala.

– Nej, sa busschauffören, det går inte. Du får gå av och fixa pengar och åka med nästa buss!

Den jäktade mannen med bagen sa att då skulle han missa sitt uppdrag i Uppsala.

– Inte mitt problem…

Alla i bussen hörde diskussionen och jag tror inte att jag var den enda personen som hade en extra hundring i plånboken men jag tog upp min och gav den till chauffören. Jag log mot mannen och gick tillbaka och tänkte att det är inte roligt att komma för sent. Jag kände mig lätt och glad.

Han var forskare och så lättad och tacksam. Han ville prompt ha min adress så att han kunde betala tillbaka. Jag sa förstås det enda självklara att inte behövdes det!

Där och då bestämde jag mig för att göra en god gärning varje dag. Bara för att få känna glädjen att göra något oväntat för någon som behövde hjälp på något sätt, det kunde vara smått som stort. Att hjälpa närstående med självklara saker räknade jag inte till de goda gärningarna. Det tog några veckor innan det blev integrerat med mig och det tog faktiskt ett par år innan jag berättade det för min man. Det var liksom inget jag behövde eller ens ville prata om. I september några år senare fick jag en liten propp i hjärnan och då kom jag helt av mig.

Så slingriga är vägarna onekligen och nu har jag lovat mig själv att börja med de goda gärningarna igen och jag kommer definitivt att fortsätta samla mina vägar – alla kategorier!

18 thoughts on “Slingrande vägar och ett löfte

  1. Jag läser, nickar, känner igen. Du är så bra på att få det skrivet, även om hjärnan kliar och trasslar ibland.

    • Är det trist att bara nicka?
      Jag ville skriva något om den sista tidens fruktansvärda händelser i Frankrike men jag kände att jag inte hade något att komma med, Nu hoppas jag på människans klokhet och inre vilja till fred är starkare än terroristernas vilja att förstöra.

  2. Kan du tänka dig kära Agneta att jag isom 17-åring skrev en uppsats där jag hade lite funderingar som liknar dina..Jag tänkte mig att livet skulle bli som en tråd som det ibland skulle gå lite mjukt slingrande men att det ibland bli knutar på den där tråden,knutar som förhoppningsvis skulle gå att lösa upp.Jag funderade och klurade under de få timmar som stod till buds och när jag fick tillbaka uppsatsen hade min lärare skrivit ”Ett hast- verk,bästa Åse”.Det tog mig mycket hårt,kommer jag ihåg…

    • Usch, en gräsligt nonchalant lärarkommentar! Du hade skrivit från ditt djupaste tonårsinre o blev så bortviftad…
      Jag associerade till nornorna som spann livstråden o klippte efter behag enligt vår gamla asatro. Ja, inget nytt under solen kan man ju säga. Det är sällan jag tror att mina tankar är originella men är man 17 så upptäcker och uppfinner man ju sin verklighet! Sånt måste en lärare veta och känna…

  3. Du skriver så klokt och vackert och mycket så det tar lite tid att smälta. Jag läser om och om igen.
    Jag minns att jag en gång i de ganska dystra tonåren skrev en ”dikt” om en orm som slingrade över en väg och försvann och att jag tänkte livet var som den, man visste inte hur det slutade. Dikten hamnade bara i byrålådan och kunde därför inte bedömas som ett ”hast-verk” som stackars Åses uppsats blev.
    De goda gärningarna tycker jag att du redan gör!!!!!!

  4. Har du dikten kvar? Man brukar bli lite generad när man läser ungdomsverken… Men jag tycker man ska läsa med andra förlåtande glasögon!
    Jag blir så glad att ha vänner som ger sig tid att läsa min blogg och ger mig snälla omdömen dessutom!
    Nej, Karin, jag har inte ”ansträngt” mig ett dugg o då är det ingen god gärning! Det krävs lite mer av mig… Men jag inser att uppgiften är svårare när jag inte jobbar och möter lite fler personer varje dag…

    • Dikten har jag inte kvar men jag minns den därför att jag tyckte att den var riktigt bra! Hade varit roligt att läsa den nu och se om jag hade samma uppfattning…………
      Måste man anstränga sig för att göra en god gärning? Jag kan tycka att det räcker bra att finnas till för sina medmänniskor och ge dom stöd precis som du gör!!!!!! Du har absolut gjort en god gärning för mig!

      • Det sista är fint sagt ( o du menar det alldeles säkert)
        men jag tänker så här: det är inte en god gärning om man bara är normalt snäll och trevlig! I bästa fall så är det integrerat i personligheten o inget som man måste fundera på. ☺
        En god gärning menar jag är något extra man gör (jag vill inte ge exempel för då blir det så lätt lite fånigt) helst någonting som oplanerat dyker upp…
        Jag hoppas att du klarar av veckans behandlingar o att du kan avleda tankarna ibland. Sånt kan en pensionär hjälpa till med 😇. Humor är också bra…

  5. Ett mycket intressant blogginlägg och ett vackert löfte. Jag känner igen mig själv i mycket av det du skrev. Jag har flyttat mycket. Älskar kartor och upptäcka närmiljön. Tar gärna en ny väg, inte alltid så populärt. 🙂 Under en period satsade jag på att medvetet göra minst en god gärning varje dag. Nu gör jag det på ett annat sätt. Helst utan att prata om det. Nyfiket undrar jag var andra bilden är tagen någonstans. Kram Bosse

    • Andra bilden är från Fiskarevägen i Abbekås och jag fotar en gammal god vän som cyklar framför mig.
      Vi stack hemifrån mig en underbar sommardag, åt stekt sill till lunch på Hamnkrogen, beundrade och sniffade på diverse blommande rosor och buskar på vägen och cyklade sedan en runda på några mil. Det var för ett par år sedan det där men det är sådana dagar som stannar kvar.

  6. Lustigt, och intressant det där; vilka bilder man har inne i huvudet… Min bild av livet är inte en stig, snarare någon slags slingrande tallinje med vart tionde år tydligt utmärkt. Där det har hänt mycket är linjen extra slingrig. Det kanske har dykt upp en irrväg! De som gör livet så spännande. Som du är inne på öppnar de möjligheter man inte ens funderat på skulle kunna dyka upp i ens liv.
    Dina goda gärningar har du berättat om tidigare och jag tycker din ambition är djupt medmänsklig. Jag har berättat för många om det. Har inte tagit efter ditt exempel själv, men jag tänker ibland på vilken skillnad det skulle göra, i många människors liv, om din ambition spred sig….

  7. Jag tror inte att jag berättade om de goda gärningarna förrän jag blev av med vanan. Jag tyckte det kändes lite löjligt att prata om dem. Men min man visste tidigare…
    En tallinje, en cirkel, en väg… Det är jättespännande att fråga människor o tydligen så ser svaret olika ut i olika kulturer också. Skulle vilja veta lite mer!

  8. Kloka ord och tankar, cykelturen den måste ju bara vara längs med Fiskarevägen i Abbekås ? Visst har jag väl rätt. Kram åse

  9. Du har alldeles rätt. Jag cyklade efter min cyklande vän och fotade i farten…fast farten var nog inte särskilt hög!

  10. Dette indlæg var så langt og så fuldt af forskellige temaeer, at det har taget lang tid for mig at komme til skrivepulten. Mange associationer har det afstedkommet….

    Da jeg først læste din text, dukkede en gammel Beatlesmelodi op i min hjerne, og ville ikke give slip: The long and winding road”. Et par dage senere optrådte den i slutningen af et gympapass – der hvor vi endelig kan ligge ned og spænde af – og jeg indså, at jeg var nødt til at gøre noget med den, så nu har min sidste
    pianoelev fået den som hemlexa – og jeg har fået den på hjernen!

    Eller: hvordan tilfældigheder (?????) slynger vores livstråde ind i hinanden. I året 1970 førte min vej mig og min daværende familie til Stockholm, til Hornsgatan 29 C på Söder, hvor vi boede at år.
    Mange år og mange store vejsving senere sendte mine stier mig i armene på en svensk mand, der som barn havde boet på Hornsgatan 29 D.
    Måske skæbnen havde tænkt sig et eller andet med os, men havde ramt lidt skævt i første forsøg??? 🙂 Vi tog i alle fald skæbnen på ordet, som du ved. Og slog os senere ned i Skåne, måske som et passende kompromis mellem København og Stockholm. Eller for at komme i nærhede af Agneta på kullen?

    De små veje i landskabet (eller på cykelkortet), ja , dem elsker jeg også. Glem ikke, at jeg har planer for os om en cykeltur ad små, ukendte veje i Fyledalen!

    Og på en sidevej finder vi det her med at gøre gode gerninger. Vi har berørt emnet før, og vi bliver næppe klare med det over de næste mange kopper kaffe, men vi kan da forsøge at gøre vort bedste? Er det mon snart dags igen?

    • Å, mitt hjärta blir plötsligt fyllt av något stort o varmt! Snart är mitt fyra veckor långa vikariat över… Ska sova mycket! Sen är jag fullblodspensionär igen! Mejlar dig!
      Nynnar Long and winding road…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s