Drar fram min imaginära gungstol då och då! Bläddrar i album eller rotar i lådor med gamla foton. På en av de där bilderna ser men tre flickor som är på sommarbete i Småland i mitten av femtiotalet. Jag sitter med pinniga ben och vita träskor och har min Gingerdocka i knät. Flickorna Nordensköld var också från Stockholm men bodde hos en gammal släkting nästgårds gamla skolan där jag bodde den sommaren.

”När jag var liten” så säger man och relaterar till sina minnen. Andra bilder dyker upp. Hur var det nu men pappa? Dök han från tio meter och blev av med sina yllebadbrallor när hans kropp klöv vattenytan och klädde av honom i ett enda elegant drag? Mamma satt på en filt med mig vid Flatenbadet i Stockholm eller var det syrran som var bebis då? Minnet flyter ihop lite för detta har andra bara berättat för mig men tänk att det fanns stickade badbrallor av ull! Vem det än var på filten med mamma så simmade pappa omkring där under vattnet och letade efter sina sjunkna blå yllebrallor. Han dröjde så länge att mamma hann bli riktigt orolig innan han hittat och ålat sig in i badbrallorna, utan att vara oanständig på något sätt, och sedan kommit upp till ytan igen med äran i behåll. Han hade ju dykt från 10 meter och då kan man ju inte komma upp och ta emot ovationerna alldeles naken!

Och hur var det med de grabbarna i Småland? Matade de verkligen en snok med snus så att den sprack? Jag var där och badade i Virboån den sommaren då jag var med min yngsta storasyster hos hennes sommarföräldrar. För mig blev det en magisk 50-talssommar med många minnen – men hur var det med snoken och snuset? Min röda cykel var med ända från Stockholm och jag fick själv cykla till ån och bada om jag ville. Jag var sju eller åtta år och ett självständigt barn så jag cyklade iväg i min blåvitrandiga klänning och badade i det lerbruna å-vattnet. Några pojkar såg snoken som simmade i vattnet och slängde upp den på land med hjälp av en käpp. Jag tyckte synd om snoken men höll mig lite på avstånd. Pojkarna var så upptagna med att hålla fast snoken hårt tryckt mot marken med en grenklyka att de glömde bort omgivningen. Jag var fascinerad av vad de höll på med och gick allt närmare men när jag såg hur de tryckte in något i snokens käft så drog jag mig undan lite. Jag hörde att de pratade om snus och ordet SPRICKA återkom. Jag hörde ”…nu börjar den spricka…” och då pinnande jag iväg på min röda cykel det snabbaste jag kunde. Ja, eller så stod jag kvar och tittade på för jag har några minnesbilder av en mörk ormkropp som fläktes upp så att ljust kött som vällde fram… eller skojar minnet och fantasin med mig? Jag är faktiskt inte säker på det där. Någonstans i mina gömmor finns i alla fall ett litet svartvitt foto där jag står vid ån med vått hår i en randig klänning, samma som på bilden här ovan, men varken pojkarna eller cykeln syns. Fotot kan förstås vara taget vid ett annat tillfälle! Det är så lätt att röra ihop allting efter så där snart 60 år. Men det är roligt att sitta i sin imaginära gungstol och minnas, eller hur?!