Associationerna flyger runt i skallen medan jag sitter och stickar på barnbarnsbarnets blivande kofta. Den jag entusiastiskt började sticka i november, stickade fel, repade upp, försökte igen men gjorde något som såg konstigt ut i förhållande till den lilla fina kropp som skulle bära plagget. Tappade inspirationen – jag som alltid kunnat… Tänkte repa upp men fick lämna allt till en mycket skicklig och vänlig stickbloggerska som bor i närheten och som håller i det stickcafé som jag besöker så ofta jag kan. Av denna duktiga vän fick jag både hjälp och uppmuntran, på så vis kom sticklusten åter!
Det som tidigare bara var lätt och roligt med stickning var nu mer komplicerat än jag kom ihåg. Jag stickade massor när mina barn var små t.ex. färgglada små bomullsoveraller i början av 70-talet och eftersom jag kände en konstnärlig dam som hade en liten butik i Gamla Stan i Stockholm fick jag sälja mina alster där. Hur kan mitt stickminne lura mig så?! Kan jag återerövra stickkonstens hemligheter?
Återupptog inte koftstickandet ordentligt förrän jag var klar med fyra veckors vikariat på mitt gamla jobb och nu försöker jag hinna ikapp med koftan innan lilla L. kommer att växa ur den!
Att jobba var roligt men kära nån så trött jag blev! Orkade inte mycket mer än att arbeta och sova.

Behöver bara lite lugn och sol!

Jag sitter i favoritstolen i kupan och ögonen flyger ut genom fönstret mot kullarna och havet. Grått dis överallt och snålblåsten viner dag efter dag. Tidigare var jag ute och fyllde på fröautomaterna och fortfarande känner jag blåsten och hur den river i mig … Småfåglarna pickar, plockar de kivas och kämpar om frön och nötter. Koltrastarna som är för stora för våra fröautomater kommer ändå och konkurrerar med de mindre bevingade kamraterna genom att picka frön i ett fladdrande läge. Mycket energikrävande för dem, tänker jag, och vilken tur att det inte är svinkallt, jag klyver ett par äpplen och kastar ut. Då kommer två stiliga fasanhanar traskande och de springer ut och in bland vinterståndare och efter en stund finns bara en fasan kvar. Han tar position under fröautomaten och göra  åtskilliga domusåttor medan han uppfordrande tittar upp mot småfåglarrna; se så, få ner lite frön till mig, krafsa lite mer, nu på momangen!
De och ett helt gäng blåmesar och några bofinkar ROAR mig, är det att ge efter? Bjuder jag in åldrandet utan att spjärna emot? Är det ett genuint p-beteende?

Med ett ovisst fladdrande har jag rört mig mellan allt jag vill få gjort idag. Jag ville skriva ett kort rappt inlägg innan min blogg förtvinade helt och hållet…
Associationer kommer och går massor med skärvor av funderingar vispar runt utan att något fastnar. Jag spelar WordFeud och när jag samtidigt chattar med min vän skriver jag orden lugn och sol och då vet jag vad jag vill försöka skriva om. Men jag får inte riktigt fram min imaginära gungstol idag, den är otymplig och vägrar ta plats trots att jag har försökt!

Ge mig lugn och sol!

Tack! Jag håller som sagt på med en kofta storlek 6 månader och kämpar mot tiden. Jag har börjat men är tvungen att skriva färdigt en verksamhetsberättelse men hittar inget bra flyt. Jag måste avsluta en intressant men inte helt lättolkad bok, Marie Ndiayes ‘Ladivine’, som ska vara läst till bokträffen på måndag. Efter en omgång vinterkräksjuka och svåra avloppsproblem, det första gäller mig och det andra huset – om någon skulle undra, är det ganska mycket tvätt som inte går att tvätta och ganska mycket tappad ork som inte går att hitta.

Är det synd om mig? Absolut inte jag har bara lite personlig motvind just nu. Då har människorna det värre på Filippinerna som drabbats av tyfonen Hagupit. 58 sekundmeter och åter sköljs havsvattnet in över låga stränder och ytterligare fler hus och träd faller. Jag känner flera personer därifrån och tänker på dem. Den kraftiga motvinden har jag aldrig mött och inte heller den våldstyfon som får små pojkar att bli som explosiva vilddjur när vuxna män i uniformer fjättrar dem mot ett hårt golv med den fullvuxna mannens kropps- och muskelkraft. Jag känner flera sköra vuxna som har mött just det som de där pojkarna är livrädda för och vet att de söker efter möjlighet att skapa ett nytt liv.

Jag önskar alla med liknande erfarenheter lugn o sol, lugn o ro!