Jag tar fram min fina fjäderpenna som jag tuggade till efter sidensvansmåltiden häromdagen. Jag känner ett tvingande behov av att skriva om en rasande otäck upplevelse. Tiden är kommen för mig att snart föda och jag har ivrigt sökt det perfekta stället. Jag trodde att jag hade funnit det men… det gick åt skogen. Jag hittade in i varma utrymmen med mjuka saker att bygga ett rede för mig och mina små kommande blindfödda telningar. I omgivningen finns både höns och sork, i snåren härjar mumsiga småfåglar som ätit sig feta på frön och nötter och sånt som de tvåbenta bjuder dem på. Jag bara anade hur fint vi skulle ha det, mina ungar och jag!
Sen började det snart kännas helt galet. Det var något med hela stället som störde mig. Jag ville ut o hämta lite luft och jaga lite för skojs skull men jag hittade inte ut! I en kolsvart ogästvänlig irrgång, som faktiskt ändå doftade gott; råtta, sork och mus, kom jag sedermera in i en mycket mindre håla som jag passade på att möblera om så det blev lite mer mårdskt. Jag blev ganska nöjd, först i alla fall.
När jag inte ens kom ner till vattenhålet som jag instinktivt visste fanns där inne, under en vit skiva, så gnagde jag hål som jag trodde ledde åt rätt håll. Och sen ett hål till och sen var jag häpnadsväckande nog inne bland det där mjuka igen. Jag möblerade om rejält i min utforskning av ställena som fanns på olika höjder. Gnagde lite på korgar och papplådor i förbifarten.
Jag var högt och lågt och hittade plötsligt ett stråk av frisk luft och klättrade upp på några träbitar. Sen hittade jag en öppning och trängde mig in men efter en mårdlängd tog det tvärstopp. Luften utifrån var uppfriskande men det var absolut stopp. När jag vände mig om för att fortsätta söka en väg tillbaka ut så fylldes hela mitt jag av skräck. Höga toner och otäcka ljud fyllde hela hålan som jag tidigare hade undersökt. Stickiga starka solar stacks rakt mot mitt ansikte och…
En massa tvåbenshonor sprang omkring och gav ifrån sig höga skrin och vrål. De lät som om någon tagit deras ungar ifrån dem! Så väsnades de hela tiden allihop och jag lät min doftkörtel verka. En tvåbent hona höll för nosen och sen täpptes min gång igen. Jag hörde att de ropade Roland flera gånger. Ljudet dämpades lite men jag pumpade på med mer doft. Ibland mötte jag deras nyfikna ögon för en liten stund det besvarade jag med en sprejning till.
Plötsligt hördes ordet Roland igen och slammer av hårt ljud och så kom friskluft och så en liten öppning som jag, kvickt som en iller, klämde mig genom. Jag gled ner på marken! Det kvällskalla gräset och friheten, det var friheten som väntade! Jag måste hitta en annan boning, jag är bara tvungen att ha något skyddat och mjukt…det finns kanske något i närheten! Jag skjuter in dagboken och pennan där jag förvarar dem till nästa gång
Epilog: Detta hände faktiskt i vävstugan i torsdags, (nä, men en torsdag 2015) en dryg kilometer hemifrån, och i natt väcktes jag av tunga hasande steg i det lilla utrymmet mellan innertaket i vårt sovrum och taknocken. Hur i all sin dar…? I ett förråd med stampat jordgolv, ett före detta garage, har vi sett lite underligheter…tacka vet jag mössen!
Lev väl och blomstra!/Agneta
Pensionär, nyss pensionär! 
21 januari, 2015 kl. 8:10 f m
Hej Agneta!
Tack vare min kära hustru har jag kunnat läsa din blogg och fått en inblick i de skånska vedermödorna.
Som biolog är det intressant och roligt att tolka rapporten som ett led i ökningen av mård i Sverige,
men som bästa vänner till er så hoppas vi att det här djuret lämnar Strykerskans väg 40-13 snarast!
Det är inte ofta man har turen att få se en vild mård ute i naturen, men när det sker är det faktiskt en häftig upplevelse.
Som inbiten ornitolog kan man dock lida lite när man ser hur effektiv mården är när den rövar fågelbon på både ägg och ungar.
Så bort med alla mårdar från ”Pärlan på kullen”!!!
Jag hade ju tänkt komma ner till er nu i januari, men som nybliven pensionär(!) räcker inte tiden till att hinna allt man vill.
Mitt Skåne-besök får flyttas fram lite, februari kommer nog att ge nya möjligheter
Hälsa Mats och ha det gott!
Kramar!
Walle
21 januari, 2015 kl. 4:58 e m
Hej tillbaka! Kul att få kommentarer från en kännare av naturen!
Vi får se hur det löser sig. Jag fick aldrig tillfälle att ringa idag…
Igår kväll valde jag att sova i gästrummet här nere och lät både radio i TV väsnas högt hela natten där uppe! Igår kväll gav jag taket så mycket bank jag orkade innan jag stupade i säng. Gjorde lika dant i morse o fortsätter i afton.
Tak, för din omtanke, den förvaltas väl! Du kan komma när du vill!
Jag har mycket att stå i hela februari men jag vet ju hur självgående du är o du fattar hur pensionärslivet fungerar.
Kram från oss!
23 januari, 2015 kl. 7:04 f m
Jag ser detta blogginlägg på flera sätt. Jag njuter av texten som den skribent jag själv är. När verkligheten tränger på uppfylls jag av helt andra känslor som går mer åt läbbiga hållet. Nog för att det är ganska nära till Ystads djurpark men … Jag önskar en fin djurfri helg. Kram Bosse Lidén. Ps. Vi har inte haft en enda mus i våra garagefällor sedan vi flyttade till Ystad 2011. Innan dess bodde vi på två ställen där det blev en rejäl djursamling under en säsong. Dock ingen mård.
23 januari, 2015 kl. 1:53 e m
Bosse, visst är det så att vi läser texter ur ett subjektivt peepektiv. Läbbigt? Ja, verkligen! Inte vill man en rdbarnkammare full av kadaver i sitt hus!
Nu har jag (gräsänka den här veckan) sovit i gästrummet medan jag har lämnat radion o TVn på max på ovanvåningen. Morgon o kväll har jag flera gånger bankat i tak och väggar allt vad jag har orkat. Min man undrade i ett SMS om djuret är borta nu. Jag har inte hört något men har varit hemma på dagarna…Nu i helgen ska saken undersökas!
23 januari, 2015 kl. 7:31 e m
Bosse, jag redigerade svaret men den gamla halvkonstiga texten blev kvar. Använd din fantasi!
23 januari, 2015 kl. 4:10 e m
En katt eller hund kanske?… Vilket elände med mården i vävstugan! och vilken en att ställa till! men hur kan du veta att det är en mård i ert hus, med ”tunga hasande steg”, det tycker inte jag låter så mårdlikt. Inte för det gör saken bättre att det skulle vara nåt större och tyngre som hasar omkring i ert bjälklag – men man undrar ju!?
Håller med om att det verkligen inte känns trevligt att ha en okänd hyresgäst som man inte vet hur den ser ut. Jag skickar ner Pricken så är problemet löst. Hon har koll på ovälkomna gäster men vi tror att grävlingen under uthuset gav upp till slut och flyttade. Så fort vi släppte ut P på gården så rusade hon ner dit och försökte komma in under golvet i bon, vrålskällande. Här kan man ju inte bo, tänkte grävlingen.
Lycka till med eländet, hur är det, Anticimex åtar sig väl inte såna uppdrag?
23 januari, 2015 kl. 7:39 e m
Hasande steg och vassa tänder som gnager i träet ner mot vår bostad…det går inte att sova! Hur man vet, egentligen inte förrän man sett eländet. Andra har varit med om samma sak o berättar sina upplevelser. Mårdarna lämnar spillning på samma ställe, har sinbegen toa. Det ser ut som mårdspillning på ett ställe
i gamla garaget!
Hund eller katt kanske en bra ide” hördudu! Jag är inte mogen ännu!
24 januari, 2015 kl. 11:15 f m
Nej, det behövs väl bättre anledningar att skaffa husdjur än att man vill ha en mårdskrämma.
24 januari, 2015 kl. 1:08 e m
Jag vill i och för dig ha en katt eller hund eller båda…men har tänkt igenom noga o kommit fram till att jag inte vill bli så låst! Just nu vill jag kunna improvisera och höra saker som jag får plötslig lust till!
24 januari, 2015 kl. 1:28 e m
Haha, vad roligt det blev. Tur att jag vet att du kan läsa ut innehållet ändå!
25 januari, 2015 kl. 2:29 e m
Jobbar du på Sfi?
25 januari, 2015 kl. 4:05 e m
Svenska för invandrare, ja, i några år innan jag gick i pension och nu vikarierar jag några veckor igen. Visste du inte det?
26 januari, 2015 kl. 7:11 f m
Kära Agneta vilken historia ! Jag har aldrig hört på maken, men så har du verkligen den skrivande dramatikens gåva! Har ni fått hjälp? Nu är det den blå morgontimmen med himmel, Hjälmarvatten och snölandskap som skiftar i alla de blå och lila nyanser du kan tänka dig. Det är som om Lars Lerin sitter på taket och doppat sin pensel i sin akvarellåda. Peter kokar ägg nere i köket. Nu doppar han penseln i Hjälmaren och spär ut det blåa färgen mot en svag ton i iris. Nu ser jag från min bädd att allt har skiftat till klart rosa. Peter kommer med ägget och filen. Om en stund kommer hantverkarna för att bygga ihop vår lillstuga med den större. Det blir en till fin plats för våra gäster. Tänk om ni och Allan och Kerstin kan besökas oss! Tänk på det och lämna förslag när ni kan komma. Morgonkramar till er båda Bitte
26 januari, 2015 kl. 3:49 e m
Vilket härligt svar! Jag är på språng men återkommer med ett längre svar imorgon! Kram i sen skymning!
27 januari, 2015 kl. 6:49 e m
Hoppas att din morgon blev lika fin fortsättningsvis. En Lars Lerin som målar sjöisen, medan vardagslivet pågår i stugan, är en vacker bild!
Jag jobbar några veckor nu och det är full fart att vara vikarie. Vi märker av kriget i Syrien eftersom vi har många elever därifrån nu.
Vad gäller mården så blev vi av med mården i vävstugan och här hemma är det lugnt sedan ett par dagar. Inga konstiga ljud eller gnagande tänder här i bostadshuset men i gamla garaget pågår något konstigt. Vi får väl se vart det leder.
Har du haft någon kontakt med Allan och Kjerstin? Jag tycker det vore väldigt kul att komma tillsammans med dem men just nu är Allan sjukskriven… och förresten är det väl lite mysigare när bygget är klart och det är fin väder!!!
Skönt att ni köper arbetskraft! Man måste spara sin kraft till rätt saker, eller hur?
Vi siktar mot en träff framöver. Stooor kram till dig o Peter!
26 januari, 2015 kl. 6:27 e m
Fantasi har jag gott om. Stackars dig. Hoppas undersökningen i helgen var positiv. Kram
26 januari, 2015 kl. 9:16 e m
Djuret verkar vara borta från bostadshuset men det är något djur i vårt fd garage. Det hade gnagt ett hål och dragit ut isolering ur en vägg! Bajsat en hel hoper. Det djuret täpper också igen en gammal dörr nertill med stickor, spån och bark (tändved) som vi har bredvid vedhögen. Vilket djur kan tänkas bygga så – en bäver. Som det regnar vore det fullt förståeligt! Nu har min man kommit hem och han spikade för hålet och täppte till så djuren inte kan komma in o ut i väggen.
Kram tillbaka!