Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


9 kommentarer

Det känns som längesen (1)

När stod du i en folksamling senast eller kramade en vän av glädje och förväntan inför konserten som ni just ska uppleva tillsammans? Hur länge sedan var det som du tog ett litet barnbarn eller barnbarnsbarn i knät? När du gick senast på bio och började spontanprata med personen nära dig i stolen intill? Hur lång tid har gått sen det var stor familjefest där ni satt tätt samman och delade mat och bröd, kaffe och tårta för att någon fyllde år…eller bara för att? När var du egentligen i Eketorps borg på Öland med dotter och dotterdotter?

Det var längesen det var sån här vinter hos oss. Det tycker jag vi glömmer direkt.

Nu ska vi ut och resa, och kom, res med mig till några platser där jag har varit. Det kan bli lite slarvigt och flyktigt bara för att man kan resa just så i minnet och i fantasin. Kanske har du själv varit där, dit resorna går, eller så hänger du på ändå! Det är ju så här vi kan resa idag om inte resan är av nödvändig karaktär.

2007 for min vän Tina och jag till Edinburgh. Båda två arbetade vi, på var sitt håll, med var sin gravt synskadad elev i en vanlig skolklass. Jag hade varit i Skottland och Edinburgh långt tidigare med mina barn, då sex och åtta år gamla, och vi hade fått flera fina minnen från Skottland med oss hem.
2007 var det däremot fråga om en annan sorts resa. Jag och min vän Tina skulle till Royal Blind School för att studera hur man arbetade med de gravt synskadade eleverna där. Om det skolhuset var strängt och lite kusligt på utsidan så fanns det desto mer värme och hänsynsfullhet på insidan.

Vi planerade att skriva en bok tillsammans och nu skulle vi mest följa dramalärarens lektioner men även se hur man jobbade i några andra ämnen. Tina hade ordnat träff med en mycket kunnig lärare som vi fick följa under några lektioner varje dag. Och så bra det blev!
Vi tänkte att vi skulle vilja jobba mer med kroppsspråket i klasserna där våra elever gick. Det behövdes något extra för att få kroppsspråket mer begripligt för våra elever som inte kunde se miner eller gester. Vi seende ger varandra så mycket icke verbal information som går helt förbi en gravt synskadad person. Det var också det som vi ville skriva en bok om.

Edinburgh är en vackert belägen stad med kuperad topografi och varierad bebyggelse. Vi hade en god vecka där och lärde oss massor. Efter år av praktiska försök i våra respektive klasser och ytterligare ett studiebesök i Austin, Texas så kom vår mycket nischade bok ut 2010.

Nu hade jag tänkt skriva om en resa i slutet av 2010 – men usch och fy vad mycket krångel jag har med det nya sättet att jobba här i Word Press. Krångligt att få text och bilder på plats, en massa grejer som poppar upp och inte kan man bort dem heller och inte blir resultatet det man vill. Jag är frustrerad. Jag ska göra mitt bästa för att försöka fatta lite mer och återkomma snarast med fler resor. Ni kanske hade packat pyjamas och tandborste och allt och var beredda att hänga på…men sorry det blir ingen mer resa just nu! Edinburgh är ju ändå alltid Edinburgh!
Lev väl och blomstra om du kan – själv är jag förtörnad! /Agneta


7 kommentarer

Öppna kanaler

Rätt sent en blåsig julikväll såg vi den mer än två timmar långa film som Billie August skapat utifrån en serie böcker av den danske Nobelpristagaren Henrik Ponttoppidan, 1857-1943 , det skojiga namnet är en latinisering av det danska ortsnamnet Broby.
De åtta böckerna om Lykke-Per kom 1898-1904 och jag förmodar att filmskaparen inte har kunnat skildra allt som händer i böckerna. Filmen är skönt långsam, ibland lite schablonmässig men vacker och gripande.

Här är vårt kombinerade gäst- och teverum med skön soffa. Jag fotograferade från sovloftet.

Skildringen av det dåtida danska samhällets moralbegrepp, öppna och dolda lagar och regler för hur saker och ting skulle fungera är kärnan i filmen och hur Peter Andreas (Lykke-Per) brinner för sin tanke att Danmark skulle få en ljus framtid OM de besuttna och de som har makt lyssnade på honom när han förevisade komplicerade ritningar och förklarade sina långt gångna tankar om projektering av en bred kanal genom Jylland med en stor hamn mot väst.

Om man tänker sig gröna böljande vidder som slutar med sanddyner så kunde det här kanske vara stället för Lykke-Pers hamn på västra Jylland.

Filmens Peter Andreas var begåvad men fattig prästson och han fick studera naturvetenskap både i Danmark och i Österrike. När kanalerna äntligen verkar kunna öppna sig för honom blir allt inte riktigt som han har tänkt. Han agerar inte heller som vi tittare kanske förväntar oss av honom.

Nu ska jag inte föregripa handlingen OM det är så att någon här vill se filmen själv. Den finns på Netflix och kanske annorstädes. Vi hade en del att prata om efteråt och började fundera på om vi kunde läsa böckerna men utan en modern översättning tror jag det blir jobbiga 800 sidor.
Redan under filmen så dök det upp gamla minnen om något jag hade inspelat på ett kassettband. Jag försökte koncentrera mig på filmen men då dök tanken upp och jag var tvungen att fråga min man om vi hade kvar någon möjlighet att lyssna kassettband. Nej, alla såna grejer är utrensade, givetvis måste jag fråga runt bland vänner och bekanta om de har någon kassettspelare liggande.

Efter filmen kunde jag berätta för min man om ett annat kanalbygge som inte heller blev byggt. Runt 1980 hade jag förmånen att få göra några program i Radio Örebro. I ett av de programmen berättade jag om Svea kanal som enligt en av planerna skulle bli en kanal för lite större fartyg från Vänern genom Närke och via kanaler vidare till Mälaren. Det skulle faktiskt vara intressant att höra de där programmen efter så där 40 år

Nä, det här är bara en liten å, men när de stora kanalerna skulle byggas så funderade man mycket på om de skulle byggas bredvid eller i befintliga vattendrag.

Funderandet och planerandet av en kanal tvärs över Sverige började redan på 1500-talet men var nog mest på tapeten under 1800-talet fram till en bit in i början av 1900-talet.
Trollhätte kanal invigdes år 1800, Göta kanal, blev färdig 1832. De kanalerna känner ju de flesta till men Svea kanal tänkte man sig både bredare och djupare. Om Göta kanal tar båtar som går ca 2, 85m djupt så skulle djupet i Svea kanal kunna vara 10 meter eller i alla fall kanske 8 meter, en massa energi och uträkningar och undersökande av topografi mm genomfördes. Jag minns särskilt en man vars verk jag studerade noga och fick på biblioteket i Örebro närkontakt med hans tryck med kartor och skrifter. Jag satt där och skrev och förberedde mig och nu är allt det jobbet sparat på en kassett som jag inte kan komma åt.
Manuset till programmet har jag förstås slängt för längesedan.
Jag får ordna det och reda ut det hela och om ingen annan är intresserad så för min egen skull. Nu är tankarna väckta hos mig och då kan jag inte släppa det. Måste kolla upp, måste veta annars dyker frågorna upp hela tiden. Vetgirig och nyfiken, jag stänger inga kanaler i onödan så att säga.
I det där radioprogrammet spelades musik som jag själv hade valt, jag kan inte komma ihåg vad det var förutom Tage Danielssson:

”De händer som grävde på Göta kanal”

Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal
de händer som grävde på Göta Kanal.
Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.
Sommar kom med sin hetta. De fick inte somna.
De slet ut sig i ösregn när spaden blev hal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Är det underligt att deras tummar blev krumma…

Och så vidare i en underbar tappning av Tage själv. Den håller än idag. Lite tråkigt men jag hittade den inte på YouTube med Tage D, så då fick det vara.

Titta på fotot här nere och välj ett glas! Tryck på H2O för vatten, RV för rött vin, VV för vitt vin, P för pilsner, M för mjölk och NGT A för något annat. Du har väl rätt utrustning på din dator eller lap top, hoppas jag! På mobilen funkar den här tjänsten tyvärr inte!
Så skålar vi för det som inte blev men håller kanalerna öppna för en fortsättning framöver!

Välj ett glas!

Skål, lev väl och blomstra!/Agneta


8 kommentarer

I böckernas värld

– Ligger Sara Danius i bilen?

Han såg förvånat på henne och höjde ögonbrynen men hann inte protestera innan hon sköt in ett förtydligande.
– Ja, jag menar boken, Husmoderns död. Jag kan förstås ha glömt den i Helsingborg.
– Den röda med det morbida omslaget?
– Mmm, vi hade bestämt i bokklubben att läsa essän om Tomas Tranströmer och sedan välja en dikt av honom. Hon, Sara alltså, har gått i Tranströmers barndomskvarter i Stockholm och berättar om ditten och datten, som en guidning, på den del av Söder som jag mycket väl känner till. Kul grepp och högt och lågt om vartannat.
– Vilken dikt valde du? Jag såg att du tagit boken från lyrikstället.

Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnat sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med MR och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

– Men varför har Danius bok det morbida omslaget? frågade han utan att kommentera Tranströmer.
– Första essän i boken handlar om en jämförelse av innehållet i kokböcker. I den äldsta kokboken är husmodern hemmafru och förbereder middagar enligt boken genom att nacka fåglar, ta ur innanmätet ur djur, flå skinnet av en ål som hon hängt upp på en spik på väggen och så finns instruktioner hur man sätter kniven i en levande hummer innan man lagar till den. Sen jämförs denna bok med senare upplagor av kokboken där husmodern har börjat arbeta och hushållsbestyren och matlagningen får allt mindre plats i livet. Den essän är både rolig och intressant. Men nu ligger boken kvar i Helsingborg och jag får spara de andra essäerna till senare tillfällen.

12 20181203 väder

I januari hade allt varit som vanligt. Ingen anade vad som komma skulle. Boklubben hade möte hos Britta och började med god lunch i det stora härliga köket, samtalet hade surrat runt egna val av böcker. Hon kunde inte minnas precis vilka böcker och författare de hade diskuterat mest. Kanske var det Peter Handke och om man ska och kan skilja på författaren som person och hens verk. Hon tycker man kan det – man kan tycka om en litterär text, ett drama eller ngt liknande utan att alls behöva gilla personen eller hens handlingar.
Även februarimötet hos Maria hade varit utan pandemipåverkan och de åt en gemensam lunch sida vid sida runt ett vackert dukat bord. De hade läst en nyöversättning av Carson McCullers Bröllopsgästen. En författare som hon mindes från början av 70-talet, Hjärtat jagar allena, Balladen om det sorgsna caféet, bra litteratur som tar läsaren med på olika slags resor. Det gällde även Bröllopsgästen.

5 IMG_20200528_111533318_HDR

Sen drabbade Covid-19 världen med olika restriktioner. Vilken tur att de har en gemensam mötesplats på nätet och nu började de bokprata för varandra där. Hon hade tyckt det var hur roligt som helst att se de välbekanta ansiktena och höra vad de hade att berätta. Själv hade hon tyckt det var riktigt spännande att ge sig på att försöka berätta levande och samtidigt videofilma sig själv. Hon berättade om högläsningsboken som de läste hemma för tillfället; den otroligt fina Ett helt liv skriven av Robert Seethaler och att de sen valt Ålevangeliet av Patrik Svensson som nästa högläsning. Nu visste hon att det hade varit två mycket bra val för gemensamma lässtunder i soffan oftast efter förmiddagsfikat.
Efter dessa två lyckade högläsningsböckerna hade han lakoniskt sagt:
– Nu gör vi uppehåll ett tag.
Så blev det. Det får vänta, tänker hon, nu är det mer reparera-verandan-liv, trädgårdsliv och sånt som hör sommaren till som gäller och gästerna håller avstånd, långt avstånd till och med. Snart känner vi oss som törstande eremiter i öknen.

I juli blir det bokklubbsmöte igen, det fjärde, med varsin lunchkorg, luftiga sittplatser och trevliga bokhögar. På mötet hos Gunilla bland kuddiga nävor i trädgården bestämde de att läsa Valeria Luisellis fjärde bok som fått så fina omdömen; De förlorade barnen – ett arkiv. En recension i tidningen Vi hade kittlat hennes läslust. Eftersom hon läser långsamt så var det bra att det blev den boken. Svårt att hinna med att läsa allt roligt och intressant annars!  Listan på böcker hon skulle vilja läsa är alltid längre än de böcker hon hinner läsa.
Hon gick för att leta upp  boken.

– Har du sett Valeria Luiselli? ropade hon.

Hon fick inget svar från den i huset som var bäst på att leta. Hon rotade runt lite på måfå på skrivbordet och i några kassar men Valeria Luiselli var inte där men det var Werner Aspenström. Några snabba anteckningar på ett skrynkligt papper så här stod det: Werner Aspenström 1943-1997
”…från hårt anspänd 40-talist till vardagsnära poet med brett genomslag hos  läsarna.”

Ett enda finger och en enda ton
Den valsen blev för liten
Tonen flaxar och slår
mot skymningsfönstren
Klaviaturen ligger frusen
som en vinterväg
Så får man inte göra med pianot

Läs väl o blomstra!/Agneta


14 kommentarer

25 år i Skåne

Idag är det ”annan dag midsommar” och vi firar att vi har bott här i 25 år. Mycket har hänt och från de första åren har vi bara pappersbilder i album. Bilderna här nere är inte alls ordnade i tidsordning.
Man kan inte heller visa allt som har hänt i foton, vägen till nuet har varit kantad av sånt som är tungt och lätt, här har funnits både förtvivlan och glädje precis så som livet är för de allra flesta. Men vi är så glada för vår plätt på jorden, vårt hem och de år vi har  tillsammans här. För nu laddar vi för sisådär ytterligare 20 år!

Hade vi köpt vårt drömhus frågade vi oss, nej, det var läget med den fina utsikten som vi hade fastnat för. Allt det har jag skrivit om i tidigare inlägg.

De första fotona visar en mycket flitig man, fotona är fotade rakt ur gamla album. Idag tar jag nog fram några så att vi kan titta och minnas mer  –  hur det såg ut och hur usel vår dåvarande ekonomi var men mest vår gemensamma skaparglädje. Sånt som drev oss framåt och alla som ville hjälpa oss, komma hit på kalas eller bara vara med oss. Ni var förstås fler men ibland fastnar man inte så bra på bild…som ni vet.

Vi har fantiserat, planerat, konstruerat, byggt, grävt upp, grävt ner, sågat, klippt, planterat, stått i och jobbat på här hemma i nästan alla år. Många gånger har vi sagt att just nästa år ska det inte bli något nytt projekt PUNKT. Men så har det ändå alltid blivit något gjort, trallala. Snart måste vi väl börja trappa ner, sköta om och vårda det vi har, men så länge det är kul så håller vi väl på. Vi är kloka men inte så förståndiga.

Ibland ger vi oss ut i det fina landskapet häromkring och tycker det är så mysigt att komma hem. Inte så dumt att tänka tillbaka en sån här jubileumsdag och bli stolt! Vi kan konsten att berömma varandra, det ska vi göra ikväll när vi skålar och äter något gott!

Just nu vilar vi lite mellan två projekt och lite småregnigt väder hjälper oss med det.

Lev väl och jubileumskramar till alla!/Agneta

 

 

 

 


5 kommentarer

Något oväntat hände (2) Rosie

På vårkanten 2008 gick jag förväntansfull till brevlådan flera gånger eftersom jag väntade på ett stort kuvert från tidningen Rosie. Andra numret för året skulle innehålla ett reportage om några bodar från olika trädgårdar. Såna bodar där ägarna har sina spadar och redskap och snören och krukor och allehanda saker man kan behöva i en trädgård.
Det var andra året som tidningen kom ut och på sensommaren 2007 hade vi ”lånat ut” vår ganska nybyggda lilla redskapsbod till ett reportage. Min man hade en arbetskamrat vars fru till och från frilansade i olika tidningar med inrednings- och trädgårdsreportage och paret hade vid ett par tillfällen besökt oss.
Sommaren 2007 fick jag alltså frågan om jag kunde tänka mig att visa vår nybyggda redskapsbod i en relativt nystartad trädgårdstidning. Jovisst, det kunde jag väl, det var ju en enkel men trevlig och praktiskt bod vi hade fått till. Det är ju roligt att läsa om och ännu hellre se andras lösningar i trädgården. Reportaget skulle visa hur ett antal kvinnor löst det där med förvaringen i trädgården. Agnetas gömma blev rubriken på uppslaget med vår bod.

Kunde jag tänka mig att de inför fotograferingen tog med extra rekvisita, lite olika attiraljer som kunde passa in. Nej, det tyckte jag inte var okej, jag sa att de kunde hämta sånt som redan fanns i trädgården – annars blev det ju någon annans bod. Ibland blir det mer grejer än trädgård vilket jag kände redan då. Även om jag kan tycka att det är roligt i någon annans trädgård så ska det inte vara så här hos oss.
Så en dag på vårvintern 2008 , låg tidningen där i ett vitt kuvert. Tidningen hade alltså kommit ut. Reportaget var gjort utan att någon av oss varit hemma. Vi hade jobbat och eftersom vi inte själva skulle vara med i tidningen så var det helt okej. Det gjorde det hela extra spännande. Hur hade de fotat och vilka prylar hade de hämtat?

20200614 uppslaget

Boden byggde vi av samma virke som bilhuset (ordet car-port går bort) och boden är byggd vid bortre änden med bilhusets gavelvägg som den inre väggen i boden. Dubbeldörrar gör det lätt att ta in och ut grejer, lasta skottkärra  och på sidorna finns en del hyllor för förvaring. Allt det där ser man ju men när jag slog upp reportaget såg jag endast en sak: den GRÖNA färgen som de lagt till på lilla snedtaket  tak och vindskivor. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ha valt den färgen! En småsak kanske men det var fräckt att göra så och när man sen läser bildtexten så fattar man ingenting. Texten anger rätt vad gäller roslagsfernissan. Väggarna på både bod och bilhus var däremot målade med en grå levande ekologisk färg som fortfarande håller bra. Jag minns att det luktade apelsin när man målade. Endast några detaljer hade vi målat i den blå färgen från Ottosons men inget av den färgen syns här i reportaget. Den som målade grönt i datorn kan inte ha sett texten – och den som skrev texten kan inte ha sett den redigerade bilden eller hur ska man formulera problemet?

En annan småsak som störde mig var när jag läste FIFFIG FÖRVARING över metallkorgen från Classicum från 295:- nästan allt här är fel.
Man måste ha lagt i sekatörerna enbart för fotot men det är helt ofiffigt att ha dem i en sån korg, det syns hur de glider ut i springorna. Snören och sånt går däremot utmärkt.

20200615 Inte från Classicum

 

Korgen köpte jag från ett loppis till förmån för trädgårdsföreningen. Några vänner där jobbade på apoteket och de hade skänkt en snygg reklamkorg från ACO. Jag använder den fortfarande men vänder alltid texten neråt.
Jag såg att upplägget av ”reportaget” var snyggt och fotona fina men det andra gjorde mig riktigt irriterad. Jag kommer inte ihåg vem jag skrev till på tidningen och vad jag minns så fick jag bara den här förklaringen: En lite vågad vikarie på redaktionen ändrade efter eget tycke och det var bråttom, tidningen skulle gå i tryck. Jaha!
När 2008, andra året för Rosie, gått ut hade tidningen lagts ner och inte tror jag att det berodde på mitt klagomål precis.

Idag när jag skulle ta ett aktuellt foto på boden så var det som att komma till en grönskuggig djungel. Ännu mer en gömma nu! Dörren var lite skitig men alldeles intill i solen fanns lilla pumphuset som vi byggt över en gammal grävd brunn. Pumphuset har grå brädväggar, trätak målad med Roslagsfernissa och blå detaljer målad med Ottossons linoljefärg.  Det är så som det ska vara!
Här nere är dagsaktuella bilder från trädgården, många Digitalis, Crocus Rose och sist Constance Spry.

Låna aldrig ut dig till något som du inte kan kontrollera innan det går i tryck!  Resultatet kan nämligen bli något helt oväntat!
Har du kanske varit med om något sånt?

Lev väl och blomstra!/Agneta

 


Lämna en kommentar

Kul-tur (10) Hilma af Klint

Hennes namn är vackert och jag associerar det med stora non-figurativa tavlor eller symmetriska motiv i mjuka färgskalor. Snart, snart får vi möjlighet att se den efterlängtade utställningen som öppnar 16 juni på Moderna Muséet i Malmö.
Hilma av Klint, 1862-1944, var inspirerad av dåtidens nya upptäckter som röntgen och annan vetenskap och intresserad av spiritism. Mellan 1906 och 1915 arbetade hon intensivt med en helt ny typ av stora abstrakta tavlor, hon visade dem knappt för någon.

Och nu kan vi äntligen få se och uppleva dem med våra egna sinnen. Jag kan inte erinra mig hur länge jag har känt till henne men jag vet att hennes konst har fått mig att häpna. Utställningen skulle ha öppnat nu i april 2020 men pandemin flyttade den och nu måste man boka tid för besöket. Avstånd måste hållas och allt det där. Jag hoppas inte det betyder att man måste skynda genom lokalerna. Jag vill se noga och kunna gå tillbaka och framåt och…

I något skede i livet tog Hilma af Klint kontakt med Rudolf Steiner, antroposofins upphovsman, för att visa sin konst. Han slog helt sonika fast att detta kommer ingen begripa förrän kanske om 50 år! Jag vet inte om vi ska vara glada eller förtvivla över detta. RS var förmodligen en auktoritet för Hilma och även om hon gjorde flera försök att påverka honom så förblev tavlorna kvar hos henne. Hon var före Kadinsky men har ändå inte haft/fått någon plats i konsthistorien. Vad hade hänt om hon hade varit man?

En brorson ärvde 1500 verk, alla anteckningar och dagböcker, inget fick öppnas förrän 20 år efter hennes död. Därför förvarades allt inpackat uppe på en lägenhetsvind i Stockholm och på 70-talet ville arvtagaren skänka alltihop till Moderna Muséet i Stockholm men museichefen tackade nej!
Först 2013 visades hennes verk där på MM och gjorde succé.

Bortom det synliga är en underbart vacker långfilm som i lugnt tempo berättar om Hilma av Klint, hennes liv och verk. Den fanns på SVT-play tills alldeles nyligen. Jag tror den går att hitta på nätet.
Blev du intresserad så finns en hel del på nätet så kanske kan man till slut revidera konsthistorien och ge den här konstnären sin rätta plats!

Lev väl och konstra…nej, nu skojar jag!/Agneta

 

 

 


15 kommentarer

Transportsträckor

Livet beskrivs ibland som en transportsträcka från födseln till döden.  Då börjar jag närma mig den senare delen av resan nu. Men än är det en bra bit kvar – om jag får bestämma! En sista knapp tredjedel ungefär, kan jag kanske tänka mig.8 1 augusti

Jag befinner mig väl ungefär vid den kinesiska gränsen om jag ska till Peking och har åkt med Transsibiriska järnvägen hela vägen från Moskva och passerat över Ural, åkt genom Sibirien och mött det vackra området runt Bajkalsjön världens äldsta sjö och tåget tuffat vidare mot gränsstationen mot Kina. Vilken resa! Ja, för det där har jag ju gjort.

Jag tänker att det är kanske där jag befinner mig just nu. Jag står och tittar mot molnen och hör i huvudet Pugh Rogefeldts låt från 1969:

Små lätta moln
Ser jag på din himmel
Din himmel som är blå
Här är du nu min sommar med
Små lätta moln

Just den varma sommaren 1969 gick jag då och då på Hornsgatan i Stockholm till BVC med en liten söt bebis i en grön manchesterklädd barnvagn. Det var en lite otrevlig transportsträcka på grund av avgaserna. Krukmakargatans parallella sträckning gjorde att vi kom undan avgaserna en bit. Jag var ung och stolt över det lilla barnet som kallades Pelleplutt eftersom vi inte hade valt hans namn ännu. När pojken var ett halvår var vi tvungna att ange hans riktiga namn så det blev inskrivet i kyrkoböckerna. Något dop ville vi inte ha, pojken skulle vara fri att välja sin livsåskådning själv. Så blev det.

Små lätta moln
Ser jag på din himmel
Din himmel som är blå
Här är du nu min sommar med
Små lätta moln.
Min kärlek har du sommar,
Din himmel så blå

20171008 Vår utsikt

En gång för längesedan flög jag till Kenya, inte flög jag själv, men med ett jätteflygplan och väldigt högt upp var vi. Vi somnade in för natten men jag vaknade när vi hade den afrikanska kontinenten långt under oss. Just då såg jag, på vänstra sidan, en strimma ljus från solen och hisnade då jordens rundning visade sig i det ökande dagsljuset. I den stunden var jag på besök i ett overkligt universum, det var helt magiskt.
Vissa bilder har man bara inom sig.

IMG Gotlandsbåt

Som ung var jag både land- och sjöscout. Det var riktigt roligt och med mina barns pappa blev vi sen, under ganska många år, en seglande familj med fyra ombord. Det kunde  vara underbart fint att segla genom vackra skärgårdar i smult vatten. Naturen är helt fantastisk utmed Sveriges långa kust och i de stora sjöarna.

Men för att tala klarspråk: De tuffa seglingarna passade inte mig; min livliga fantasi kombinerat med ett katastroftänkande förstörde många seglatser. Otrygga vatten med många grynnor och upprörd sjö var ingen höjdare, inte ens på väg in mot en fin naturhamn.
Att äntligen komma iland på en ö, särskilt efter en dags tuff segling, var ändå att vinna storvinst! Inte visa sin rädsla, bara vara glad utanpå. Det om något är en sorts transportsträcka; att helskinnad klara sig till nästa målsnöre; att göra något man egentligen inte vill eller vågar för att man kanske kan lära sig. Jag ville vara tapper och så skulle jag inte förstöra för de andra i familjen.
För varje människa finns såna tider i livet när man biter ihop och bara GÖR saker för att anpassa sig eller inte göra en annan ledsen, jobbiga transportsträckor!
De enkla är det finaste och det sker till fots och gärna med vänner vid havet.

9 20170917 Magnus Lotta Pricken

Här sitter jag och tänker och letar foton, som vi har i ett privat moln, och villar nästan bort mig i vad jag ville säga med transportsträckor. Hur skulle min mamma ha förstått att man kan ha foton i ett moln som man sen kan hämta hem och skriva ut. Vilket transportmedel tar en bild som ska färdas hit till min dator? ADSL har vi nu men…
Vi ska snart få fiber, hur kan så mycket susa genom de där tämligen smala fiberkablarna som nu är framdragna till huset? Otroligt, skulle mamma säga, och jag me’!

IMG_20200514_115657864_HDR

Så här presenterade jag mig på FB när jag sent omsider hade bestämt mig för att finnas där: En rännstensunge från Stockholm som genom att leva själva livet konverterat till  pensionär i Skåne.
På den vägen är det och själva livet består av massor med transportsträckor från rännstensungen till pensionären – man kan inte räkna dem alla!

Lev väl och blomstra!/Agneta

 


15 kommentarer

Trädgård (35) o natur i maj

Varje år så här års släcker vi elden, hänger upp de värmande pälsarna, skakar vi av oss dammet, kryper ut ur jordkulan och blir hänförda! Grönskan slår knock-out på den som ser och fåglarna kvittrar för livet för den som hör. Nu blommar det i trädgårdarna och rapsfälten lyser solgult. Vad mer kan man begära? Vi begär inget mer bara att få ha det så här privilegierat att kunna njuta av det som bjuds!
Naturens metamorfos är obegriplig och total. Vi måste LEVA för att kunna förstå!
Regnet faller lätt.

Precis så började jag ett inlägg 2016 i maj. Jag behåller och tar texten i repris!
Nu är det maj 2020 och vi är lika hänförda även i detta pandemins år.

20190506 vårvy liggande

Hemifrån mot horisonten: Grönt, gult och blått.

20190511_Skivarpsån mynning

Vid havet i maj.

Öppnas ytterdörren hörs småfåglarnas ivriga majkonsert direkt från trädgården. Idag har både näktergalen och göken underhållit oss –  här saknas inget förutom närmaste familjernas kramar och närhet, delade måltider och sånt tillsammans med familjemedlemmar och vänner som vi inte kan träffa. Detta får vi tåla och leva med! Fotona har lite info som ”dyker upp” vid touch eller klick.

En skön utflyktsdag träffade vi ändå gamla vänner i Dalby Söderskog. Vi vandrade enbart på de breda stigarna, i den av fallna träd, näst intill oframkomliga naturskogen, var det mer problematiskt att ta sig fram. En liten bäck porlar, här och där finns sittplatser, och mellan Söderskog och Norrskog finns en enormt stor betesmark som kallas Dalby Hage och är ett vackert naturskyddsområde. Söderskogsdelen är Nationalpark från början av 1900-talet. Här skulle man skydda en vacker sydlig skog med ädellövträd. Med tiden förföll skogen, för se den hade varit betesmark, och när betesdjuren blev bannlysta i nationalparken så växte allt igen. Nu får den åldras som den vill skogen och man kan bara komma fram på stigarna. Vi fikade och gick med behörigt avstånd från varandra. Kan man inte krama varandra så kramar man ett träd!

20200507 Dalby hage

Ungefär en gång i veckan byter jag blommor i handfatsvasen (köpt som Malmövasen). Några av bilderna i inlägget är från en annan maj månad något annat år

20190504 Balettflicka silhuett

Det är något underbart med ljuset de där sena men klara majkvällarna. Balettflickan på matbordet tittar ut över nejden och kunde hon så skulle hon säga:
Lev väl och hjälp andra att blomstra!

 


12 kommentarer

Något oväntat hände (1) WES

Under många år var det ett antal självskrivna CD-skivor som vi spelade högt i hela huset för att bli glada, få lust att städa eller dansa till när vi hade gäster. En av skivorna var världssuccén Alane med artisten WES från Kamerun. Hela skivan är underbar och fick oss att lyssna mer och mer på liknande musik och vårt val blev ofta så kallad världsmusik. Vi gillade folkmusik och musikuttryck från jordens alla hörn men ännu mer en medveten mix av musikformer från olika kulturer. Musiken var ofta spännande och härlig att lyssna på.
IMG_20200518 WES

De sista åren som lärare före pensioneringen undervisade jag på SFI (svenska för invandrare) med många elever från hela världen. Det var mycket intressant och stimulerande, både svårt och lätt, roligt och bekymmersamt. Vi lärare fick många insikter om elevernas olika situationer. Våra elever var vuxna och det var många delar i deras liv som måste fungera för att de skulle kunna ta emot undervisningen.

En fredag hände något ovanligt när jag hade en blandgrupp med elever som jag bara hade på fredagarna. Jag kände dem inte så väl men de hade kommit en liten bit på väg med svenska språket. Jag brukade avsluta sista delen av just den fredagslektionen med att använda Smartboarden till något för upplevelsens skull, något trevligt eller roligt.

Den här gången ville jag ge eleverna en stunds avkoppling med en och annan musikvideo och jag hade också bett två elever förbereda sig för att kunna presentera sina musikval. Just denna fredag hann vi inte med deras val.

I gruppen fanns en ung man från Kamerun som jag hade fått för mig behövde lite extra omtanke. Därför hade jag valt att visa en video med WES, hans gamla dundersuccé Alane.  När jag presenterade artisten för gruppen så fick jag genast veta att artistens egentliga namn inte är WES,  jag blev upplyst om det riktiga namnet, något som jag helt har glömt vid det här laget. Jag protesterade inte för artistnamn är ju vanliga. Vi fick fler intressanta fakta om artisten som hade flyttat från Kamerun till Frankrike osv. Den unge mannens ögon glittrade och han såg pillemariskt på mig.

-…och jag känner honom!
– Näää, gör du?
– Jag har honom här! Han höll upp sin mobil och viftade mot mig.
– Näää, du skojar! Kanske samma video som jag tänker visa strax.

Då kom han närmare, pekade på skärmen och visade mig namnet och ett långt nummer. Jag trodde absolut att han skojade med oss och sa att vi startar videon.
Det var ju lite svenska ord och meningar att utreda också men sen var musiken igång.
Den är dansant och medryckande och vi uppmanade varandra: Stå upp, dansa fritt, sjung med, sitt och klappa takten. Det blev  dansglädje och mest glada miner i salen. På videon såg man WES och människor som dansade. Plötsligt kom den unge mannen fram till mig med mobilen sträckt mot mig:
– Tala med honom!

Och då gjorde jag det! Fast på engelska. Jag blev nog ivrig och lite uppjagad av hela situationen men jag berättade att vi uppskattade hans sång och musik och… nä, sen vet jag faktiskt inte vad jag sa. Jag hoppas jag var rolig, klok och artig men har ingen aning.

Efter en stund gav jag mobilen tillbaka och samtalet avslutades. Nu fick vi gemensamt komma på och skriva upp en rad med frågor lämpade för tillfället. Den unge mannen visade sig vara lite äldre än jag trodde och han berättade om WES och lite om sitt liv och så hade lektionen dragit en kvart över tiden. Några kilade tyst iväg, de skulle väl hämta barn eller var inte intresserade.

– Känner du till lejonet från Kamerun? Hans ögon glittrade igen.
–  Lejonet, Lejonet, nej!
– Football player! I know him too…

– Ja, det gör du säkert, sa jag men backade ur situationen för han stod i en grupp av andra som visste vem Lejonet var.
Nu var veckans sista svensklektion slut, vi önskade varandra trevlig helg och en flock unga män liksom rann nerför trappan, i ett ivrigt samtal, vem vet på vilket språk, men de såg glada ut allihop!

Jag hoppas länken fungerar, att du slipper reklamen, och att du lyssnar på musiken för det är den som ger så mycket glädje.

Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 


10 kommentarer

Ganska fantastiskt

IMG_20200426_125450907_HDR

-Nä-ä, nu sa nån ganska fantastiskt igen, ropade hon fast hon visste att han inte hörde bortifrån sitt håll med musik i öronen.
Hon låg på knä intill en av rabatterna på innergården och drog i kirskålen. När en lång rot följde med plantan upp ur jorden så var det ren och skär lycka. Tänk att hon kunde bli så glad över något som var så irriterande jobbigt som kirskålrötter.
Hon hade mobilen med P1 i fickan, det var i fickan som någon hade sagt ganska fantastiskt, och vädret var underbart. Redan i april blev det sommarvärme i flera dygn, kanske skulle det fortsätta en vecka eller ännu lite längre.
Hon hade flera dagar i rad legat på knä och försökt få bort myriaderna med ovälkommen kirskål. Visst blev de till synes färre men snart nog växte de upp igen. Under de hamlade oxlarna hade hon förra året satt en massa Digitalisplantor tätt intill varandra och just där såg det faktiskt ut som enbart Digitalisplantor i vårsolen. Hur det kunde se ut under jorden med rötter som bidade sin tid ville hon inte tänka på.
Lite mödosamt tog hon sig upp och sträckte på koppen, knep ihop skulderbladen,  lämnade redskapen på kökstrappen, stängde av pratet i fickan och gick in. Där blandade hon en läskande dryck med frusna hallon som vackert simmade runt i tillbringaren.
– Där kan ni tillbringa en stund innan vi slukar er, sa hon med lite rosslig och vass röst. Hon tänkte på häxan i sagan om Hans och Greta och tog bricka och glas med sig till andra sidan huset.

– Nåt kallt, kanske?
Han hörde inte men var svettig och törstig och förstod genast när han såg henne med brickan gå i riktning mot två trädgårdsstolar. Det betydde PAUS, eller rast om man så vill. Stolarna stod riktade mot jobbet han höll på med. De hade planerat jobbet tillsammans på samma sätt som de brukade; ett utbyte av idéer och tankar, små snabba skisser och förklaringar och så visste båda vilken riktning och utformning allt skulle få. Han var trött men nöjd med sitt grävarbete.
Och växthuset hade äntligen fått solskydd igen – av gardiner från IKEA – den gamla skuggduken hade fullständigt smulats sönder i senaste tvätten. Solen tar hårt.

– Ganska fantastiskt, sa han aningslöst, vad vi sparade på det!.
Hon tittade på sitt språkpolissätt och undrade om det nu var ganska eller fantastiskt för fantastiskt måste bara få vara fantastiskt.
– Jag menar hur bra solskydd det blev av de där gardinerna!
– Javisst, men jag tycker ditt jobb verkligen är fantastiskt. Jag fattar inte hur du kan ha sån precision när du jobbar! Tur att det inte är jag som ska mäta och gräva. Då hade det inte ens blivit en tumme av det hela. Du vet vilken saga jag anspelar på.
Han hade börjat med ett stort förbättringsjobb på östsidan av huset. Han planade ut mark, grävde ner och delade kantsten för att både bredda och fördjupa en vinklad odlingsbädd.

Eftersom deras ställe låg på en kulle och hela tomten lutade åt alla håll så var det mycket att ta hänsyn till. Han visste att hon var full av förvissning att han klarade av allt men alltid olycklig över att han sällan hade munskydd när han använde vinkelslipen. De kunde varandras repliker utantill.
– Snälla, borde du inte ha munskydd?
-Ska bara ta den här…

En pall med skivad gatsten hade stått i ett hörn av gästparkeringen sen det var rea på dem förra året och i fem år hade en speciell vattenpost legat i förrådet och säkert bara väntat på att få komma ut i ljuset och på plats.
Han var en mästare på att mäta noga och klura ut hur problem skulle kunna lösas, när han sa att gatstenarna inte skulle räcka behövde hon inte kontrollräkna. De hittade några kvadratmeter till på Blocket och köpte trots att de såg lite annorlunda ut. Såna problem löste hon gärna men först diskuterade de alltid alternativa lösningar.

Hon var hela tiden beredd att bistå med hantlangning eller komma med fika och svalkande drycker, markservicen under arbetets gång är avgörande för slutresultatet, det var hennes bestämda åsikt, hon kunde tänka ut konstruktioner och hade många idéer men att förverkliga dem var lång utanför hennes sfär.
Nu skulle det bli bättre odlingsmöjligheter längs med muren bakom växthuset i det område de på skoj kallade Medelhavet. Fikon, persikor och miniträd med aprikoser växte där och smulgubbar men de ville… ja, det var mycket men skulle de orka?

Från rapsfälten några hundra meter bort kom den underbara doften ända in till dem där de delade soffan i uterummet. Där vilade de en stund medan en nyflyttad buske fick vatten. Ibland var några timmars jobb alldeles lagom en annan dag räckte ork och vilja lite längre.

Driven av sin inre kraft fortsatte han en av dagarna, trots tröttheten, att gräva ut en form som de lagt med slangen på gräsmattan. Dagen efter var det dags för gjutning till en grund och sen skulle han mura upp låga sidor till en odlingsbädd i tegel.

20200509 Fortsättning följer

Nu såg han, Medelhavet färdigt och klart, för sin inre blick och tänkte att allt helt enkelt var ganska fantastiskt. Hon hade kommit på ytterligare en rolig idé som han genast börjat fundera kring. Så trevligt att låta lilla växthuset få ett yttre hölje där vinrankor kunde klänga och skugga samtidigt. Det hade han aldrig kommit på men det var så deras förhållande var; en fruktsam växelverkan.

– Du, det var en fantastisk idé med vinrankorna där, sa han på kvällen och så började de prata om själva konstruktionen.
Då precis då mådde de som allra bäst!
Lev väl och blomstra!/Agneta