Pensionär, nyss pensionär!

Varje år är vi nyfikna på vilken gröda som kommer att vara närmast runt vår tomt. Åkern runt oss är mycket stor och omgärdar tre sidor och på den fjärde sidan har vi vår grusväg och bortanför den är det alltid någon annan gröda. Det här är ett gammalt foto men det var ett rapsår och det tycker vi är underbart. I år så vet jag vilka andra åkrar i närheten som kommer att stå för den gula majfröjden. Höstsådd raps brukar vara decimeterhög så här års och utan snö är den lätt att identifiera. Vi längtar efter mildare väder, längre dagar, mer solsken och fler måltider här inne i vår Kråkvinkel. Här hittar vi skugga när det behövs och skydd från regn och vind. På fotot ser jag att det är morgon eller tidig förmiddag.
Den blomstertid, den tiden kommer inte snart men den kommer! Lev väl och blomstra!/Agneta

Det här är en repris. Texten har några år på nacken, med tanke på TV-program om unga kvinnor som låter sig bli opererade av olika skäl kan det här inlägget  vara intressant.  Jag skulle snart  bli 70 när jag skrev  så här: Jag tänker mycket positivt om mitt liv. Jag är glad för varje dag och att jag har min man, mina barn och deras familjer, vänner och bekanta, en lyckans ost är jag!

Men vad menar jag med märken? Det handlar om yttre och inre märken. Under ganska lång tid har jag funderat på att skriva om sånt man sällan pratar om. Alla har sina sår, ärr och märken av livet. Du har dina, antar jag, och jag har mina.

Jag var ung och lite av en pingla – men det var jag egentligen inte medveten om. Jag var mer vilsen i planeten och visste inte riktigt vad jag ville göra i framtiden. Något med att skriva och textilier och konst och människor och skriva och hus och layouta och jobba på tidning och…men där fanns en sak jag tidigt visste; jag ville bli en ung mamma, en som ville vara med sina barn och orka med att göra saker med dem, att vara mamman som skulle betyda något i deras liv.

Så medan jag funderade på det där andra, vad jag skulle bli,  träffade jag en ung man och blev kär, som tur var så ville vi båda bli föräldrar. Jag var tjugo när sonen föddes en het sommar. Hela den sommaren hade H&M en annonskampanj med badkläder. Jag kan tala om att hela Stockholm var tapetserad med vackra bikinimagar. Jag hade aldrig lagt märke till så många magar tidigare. Var jag än befann mig så fanns en annonspelare med en blottad slät och fin mage. Jag försökte att inte se de där magarna, jag hade ju i alla fall min fina Pelleplutt i en ärtgrön barnvagn med mig överallt – men överallt fanns de där oförstörda magarna. Aldrig att jag ens tänkte att det var barnets fel! Det var ingens fel det var så som det bara hade blivit, något jag drabbats av.
På bilden, ett foto av ett foto,  här nedan är sonen ett år och han ville hellre gå omkring fritt i den spännande fotoateljén.

När jag förstod att min mage inte skulle dra ihop sig, att all hängande hud hörde till mig och min kropp så blev jag sakta allt mer lessen. Som tur är har glömskan bäddat in mycket. Jag ville inte se mig själv naken. Det var svårt att undvika men man kan blunda när man duschar! Sexliv, badliv, simhallar, provhytter allt påverkades av min kroppsliga förändring. Jag kände mig inte kroppsligt fri längre.

Man kan inte påstå att jag gick omkring var totalt nertryckt, men mitt liv hade beskurits och stramats åt på något sätt. Jag försökte skoja på olika drastiska sätt om min extra hud; den kan vara en värmefilt, vara en extra underkjol och vad jag nu hittade på.

Lyckligt nog blev jag mamma till en liten flicka också. Nu hade vi två små fina barn att ta hand om. På den vanliga efterkontrollen på sjukhuset berättade jag att jag var så lessen över hur min mycket kropp hade förändrats redan efter det första barnet. Hur den lösa huden på magen blivit en tung börda som påverkade mig psykiskt..
En dag lite senare kallades jag till sjukhuset och fick där träffa två unga plastikkirurger. Jag fick klä av mig och visa upp min mage, de nöp lite och kände på huden medan mitt ansikte blossade. Under tiden jag klädde på mig  hade de diskuterat, de trodde att jag var berättigad till en landstingsbetald plastikoperation! Jag skulle få besked per post.

Jag fick vänta i drygt två år på den där operationen. Det var en smärtsam och omständlig operation det där och för att det skulle bli riktigt bra måste de göra en andra operation senare. När det blev aktuellt avböjde jag den operationen, jag hade väl mognat lite och tyckte att jag fick duga som jag var. Men gillat min ”nya” mage har jag tyvärr aldrig gjort men jag har accepterat och jag vet att det finns så mycket annat som är besvärligare att leva med.

I mångamånga år har mina ögon fortsatt att dras mot magar: klädda och avklädda, små platta, runda gulliga och mjuka, gravida kulor, unga magar och gamla, välformade navlar och, ja, fula också, om ni visste så många olika sorts magar det finns! Det har blivit en slags fixering att titta på magar. Det är lite knäppt, jag vet.

Jag tänker ibland på kvinnan som låg på samma avdelning som jag. Hon hade svimmat och ramlat över spisen och nu skulle plastikkirurgerna flytta hud från låren till ansiktet. Hur gick det för henne? Eller mannen som förlorat ytterörat i en trafikolycka och nu byggdes ett öra upp av hud som en” bro” från hans axel. Gick det bra alltihop?
Kanske vet du precis vad jag talar om eller är väldigt oförstående och undrar vad jag vill.
Jag vill bara prata om sånt man bär på.
Lev väl och blomstra så mycket du kan! /Agneta

Det var midsommar för ett par år sen som jag använde det gamla glasfatet på fot och blommor som dekoration. Nu får det representera allt som är gott och varmt och fint. Ni vet allt om olika kriser som påverkar oss och helvetet för de som försöker leva i Ukraina och den ryska ledningen som drar skam över mänskligheten. För 2023 önskar jag frid och fred på jorden!

Lev väl och blomstra!/ Agneta

Solen stod lite lågt på himlen men det var ändå ljust nog, samtidigt fanns det lite upptornande moln bortåt havet till. De klädde sig för en skön nästan-vår-promenad och varsin liten clementin hade de med sig. Trollhasseln intill huset lyste med sina gula små kvastar och snödropparna i hörnet av rabatten visade lite av det vita i de annars så gröna knopparna men snart så, snart så. Ljuset!
De tittade på varandra och sa med en mun: Nu kommer det!

De var väl inte riktigt gamla än men han hade ofta ont i fötterna och hon hade sin yrsel. Men för tillfället var det inte så farligt med något av det där. Specialskorna hjälpte honom att klara promenaderna. Han kunde liksom rulla fram på sina rejält rundade sulor och den här dagen var inte hennes yrsel så påtaglig.
De körde några få kilometer och parkerade vid fiskeklubbens hus. Ingen bil fanns på den lilla vändplatsen men så fort de kom upp på stigen mot åmynningen möttes de av en hund som vallade sin flock glada människor.
Solen, tänkte hon, det är solen som gör oss snälla och nöjda.

Stenskravlet klapprade lågmält då vågorna sakta rullade in. En stund blickade de ut mot horisonten och tog in allt det vackra. Den lite skrangliga träbron förde dem över åns glittrande virvlar på väg mot havet.
De traskade upp mot kanten av en hage och fortsatte rakt över kustvägen. Tysta gick de förbi några hus och svängde in på en stig kantad av nyponbuskar. När hon gick här senast var det försommar och hon deltog i en fågelskådarvandring. Nu ville hon visa den fina biten natur mellan golfbanan och havet.
– Jag tror att vi gick in genom den här grinden eller så var det där borta! Hon pekade framåt mot ‘där borta’ och det var dit de gick.
– Läste du om fördelningen av världens rikedomar?

Hon svarade nekande och tänkte att det hade hon upprörts över så många gånger att hon inte alltid måste uppröras ytterligare en gång. De kom fram till den smarta stättan som lätt förde in dem i fårhagen med minst ett hundratal nyponbuskar glest utspridda och med några gamla ekar i fonden. Där hade fågelskådargruppen stått i maj med kikare och lyssnat efter några fåglar, vilka fåglar det var kunde hon inte minnas nu.

– Man blir arg när man läser att de redan rikaste i världen förra året ökade sina förmögenheter med 12000 miljarder kronor. Du, det är femhundra personer vi talar om, som på bara ett år… De kunde ju göra massor och vara med och lösa klimatfrågan!
Hans röst var verkligen arg men inte uppgiven.
– Mmm, håller med men glöm inte att se hur fint det är här!

De stannade upp mellan träden där stigen vände neråt mot ån. Här måste vattnets strömmar i årtusenden ha gröpt ur en dalgång i vars botten åvattnet fortfarande letade sig fram till havet. Störande rop hördes från golfbanan en bra bit bort och hennes inre bilder av förfäder vid en eld försvann kvickt. Men det berodde nog också på bilderna av klimatflyktingarna hon sett. Torka, regn, jordskred och fattigdom samlade i några få bilder hade fastnat på näthinnan.
Han för sin del kunde inte släppa artikeln han läst samma morgon. Han visste att hon visste och att de tyckte lika, så egentligen kunde han bara vara tyst men det kunde han inte. Så hela vägen längs den slingrande ån återgav han de siffror och fakta han kom ihåg.
– Man fattar ju att de där 500 rikaste skulle kunna göra världens bästa om de bara ville. De vet väl inte hur man gör när man beslutar något tillsammans med jämlikar men de skulle ändå kunna leva gott om de avstod från några procent av sina förmögenheter för att göra en klimatförbättrande GOD GÄRNING. Ser de inte potentialen med att satsa på framtiden och ge unga hopp? Tänk att få vara med om att rädda jorden! Vilken fantastisk grej!
– Är du inte lite väl optimistisk nu? sa hon torrt och klättrade över ett nätstaket där många klättrat tidigare. Har vi kommit lite vilse nu? fortsatte hon, det är bara blött här, vi tvingas gå tillbaka! Om vi inte ska balansera på stocken där.Hagen var omgärdat av staket och nu klättrade de tillbaka för att gå åt ett annat håll. De rundade en damm och följde staketet på andra sidan åt ett annat håll.
– Nä, nu känns det tungt, sa hon.
– Jag håller med, sa han och tänkte vidare på de som byggt sin förmögenhet på fossila bränslen och helt enkelt som bot  för klimatskadlig verksamhet borde betala tillbaka till mänskligheten. Hög tid för det!
– Jag har tappat min vante och måste gå tillbaka, vänta här!
Leran under stövlarna och det höga vassliknande gräset gjorde henne trött i benen. Hon brukade säga att hon hade ett bra ben och ett sur-ben. Åderbrocksbenet var det dåliga benet men hon stod ut. Vanten låg i det höga gräset där hon hade stannat för att ta ett foto med mobilen.
– Hittat vanten!

En stund senare släntrade de på kanten av golfbanan där en vik av det kortklippta gräset och några sandbunkrar stod i skarp kontrast mot den sköna miljön där de nyss hade vandrat. De närmade sig vägen via en oröjd del av åkanten. Hög benföring över fallna stammar och grenhögar där han som var längre snabbare kom fram på nästan plan mark. Hon ropade att han kunde ta ett foto på henne medan han väntade.
Bilen stod kvar vid fiskestugan. Solen hade sjunkit lite och molnbankarna hade rört sig obetydligt. De körde hem och följde havet så länge det gick.

Lev väl!/Agneta

Den här vardagsnovellen är en repris från januari 2020

Året var 2016  och Carl Victor fyllde åtta år. Han önskade sig en skattjakt hos farmor. Verkställdes när halva juni hade passerat och hans kalas och firning hemma var avklarad. Vi hade en hel helg tillsammans och det är alltid det bästa jag vet! Skattjakten började med ett kuvert med första destinationen och sen gick turen runt i trädgården där en del kluriga uppgifter skulle lösas. Halvvägs gick en  ledtråd till Onyttiga Skåpet och…på sista bilden dokumenterar åttaåringen självklart vad han hittat och fått!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Midsommar med många glada skratt, liten stång och dans, glada bad, sköna stunder god sill och senare grill. Midnattsdoppet i regn och åskmuller med nattmat i Kråkvinkeln för tre av herrarna blir ett minne för fler än dem! Vi som såg hur de trivdes och njöt bäddade in den synen inne i oss – att försöka fota hade förstört det fridfulla och fina!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Juni månad och inte minst midsommarhelgen 2016 kommer vi att minnas för gemenskap, glädje, solvärme och allt det vackra!
Det ligger i ena vågskålen och i andra; ett regeringsbeslut från juni som jag inte gillar och den chockerande valutgången i Storbritannien rör till det i mina sinnen. Associerar: Det fanns en man med brun uniform och liten  mustasch som också vann demokratiska val och blev ledare i sitt land…

Idag är det 19 november 2022 och vi behöver verkligen leva väl och försöka att blomstra!/Agneta

Jag tar fram min fina fjäderpenna som jag tuggade till efter sidensvansmåltiden häromdagen. Jag känner ett tvingande behov av att skriva om en rasande otäck upplevelse. Tiden är kommen för mig att snart föda och jag har ivrigt sökt det perfekta stället. Jag trodde att jag hade funnit det men… det gick åt skogen. Jag hittade in i varma utrymmen med mjuka saker att bygga ett rede för mig och mina små kommande blindfödda telningar. I omgivningen finns både höns och sork, i snåren härjar mumsiga småfåglar som ätit sig feta på frön och nötter och sånt som de tvåbenta bjuder dem på. Jag bara anade hur fint vi skulle ha det, mina ungar och jag!

Sen började det snart  kännas helt galet. Det var något med hela stället som störde mig. Jag ville ut o hämta lite luft och jaga lite för skojs skull men jag hittade inte ut! I en kolsvart ogästvänlig  irrgång, som faktiskt ändå doftade gott; råtta, sork och mus, kom jag sedermera in i en mycket mindre håla som jag passade på att möblera om så det blev lite mer mårdskt. Jag blev ganska nöjd, först i alla fall.

När jag inte ens kom ner till vattenhålet som jag instinktivt visste fanns där inne, under en vit skiva, så  gnagde jag hål som jag trodde ledde åt rätt håll. Och sen ett hål till och sen var jag häpnadsväckande nog inne bland det där mjuka igen. Jag möblerade om rejält i min utforskning av ställena som fanns på olika höjder.  Gnagde lite på korgar och papplådor i förbifarten.

Jag var högt och lågt och hittade plötsligt ett stråk av frisk luft och klättrade upp på några träbitar. Sen  hittade jag en öppning och trängde mig in men efter en mårdlängd tog det tvärstopp. Luften utifrån var uppfriskande men det var absolut stopp. När jag vände mig om för att fortsätta söka en väg tillbaka ut så fylldes hela mitt jag av skräck. Höga toner och otäcka ljud fyllde hela hålan som jag tidigare hade undersökt. Stickiga starka solar stacks rakt mot mitt ansikte och…

En massa tvåbenshonor sprang omkring och gav ifrån sig höga skrin och vrål. De lät som om någon tagit deras ungar ifrån dem! Så väsnades de hela tiden allihop och jag lät min doftkörtel verka. En tvåbent hona höll för nosen och sen täpptes min gång igen. Jag hörde att de ropade Roland flera gånger. Ljudet dämpades lite men jag pumpade på med mer doft. Ibland mötte jag deras nyfikna ögon för en liten stund det besvarade jag med en sprejning till.

Plötsligt hördes ordet Roland igen och slammer av hårt ljud och så kom friskluft och så en liten öppning som jag, kvickt som en iller, klämde mig genom. Jag gled ner på marken! Det kvällskalla gräset och friheten, det var friheten som väntade! Jag måste hitta en annan boning, jag är bara tvungen att ha något skyddat och mjukt…det finns kanske något i närheten! Jag skjuter in dagboken och pennan där jag förvarar dem till nästa gång

Epilog: Detta hände faktiskt i vävstugan i torsdags, (nä, men en torsdag  i januari 2015)  en dryg kilometer hemifrån, och i natt väcktes jag av tunga hasande steg i det lilla utrymmet mellan innertaket i vårt sovrum och taknocken. Hur i all sin dar…? I ett förråd med stampat jordgolv, ett före detta garage, har vi sett lite underligheter…tacka vet jag mössen!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Geocache sysslar man helst med när vädret är bra men det måste inte vara sommar. Här kommer några ställen som Victor och jag har besökt när vi har följt mobilens koordinater. Allvarligt talat så sköter Victor allt det där och vi går iväg och stannar när han säger: Här ska det vara! Inom tio meter ska man hitta själva cachen gömd. Ibland finns raka beskrivningar som: Inte lämplig för rullstolsburen. Lätt för barn! Leta högt upp. Ibland står det som gåtor eller en slags rebusar. Jag minns en gång i Lund då vi först skulle hitta platsen och där komma på en ramsa och vända och vrida oss så vi stod rätt och där rakt framför oss skulle skatten vara. Tji fick vi, vi gjorde noll fynd där. Men då går man vidare och säger: Nästa gång tar vi den!

Man kommer till fler fina platser än fula ställen och det blir som små äventyr emellanåt. I en av de små byarna i närheten fann vi en skogsglänta med en bäck och ett litet vattenfall, nästan en sagovärld. Den världen fångade jag i min mobil och där får den stanna tills jag skriver mer en annan gång! Victor har gömt en cache hemmavid men jag har glömt att fråga om han har haft några besökare där. Jag skulle tycka det vore tråkigt om en sån här kreativ sysselsättning som geocache är skulle glömmas bort i det stora bruset som vi omges av idag.

Lev väl och blomstra!/Agneta

Det här är Malmö Stadsbibliotek!  Det var bara här jag kunde hitta en speciell bok som jag sökte för min bokklubbs räkning. Det visade sig att den fanns i källaren, inte bokklubben förstås men boken jag sökte. Så sällan läst att den stoppats undan, en sån bok som hämtas upp först efter någons förfrågan. I vilken huskropp ligger den där källaren, tänker jag, när jag ser mitt foto på hela bygget. Förmodligen i den äldsta delen, Slottet i rött tegel, men säker är jag inte. Det måste kanske vara bra ventilation, nytt, fräscht och torrt i källaren för att böcker som förvaras där inte ska mögla.

Så Slottet syns till vänster, den runda delen i mitten kallas Cylindern där finns entréer åt två håll och delen till höger heter Ljusets Kalender. I Malmö var det många som inte tyckte om att det gamla biblioteket skulle byggas ihop med något modernt. Pengarna till bygget tog visst slut ett tag och den råa betonggrunden låg där till ingen nytta och gav i sig upphov till visst missnöje. Jag tillhörde inte den skaran då och inte nu heller. Med den nyanlagda dammen i Slottsparkens sydöstra hörn  blir allt som ett smycke. Ljusets kalender invigdes 1997 och är ritat av den danske arkitekten Henning Larsen (1925-2013).
På vinterhalvåret lyser det vackert i den glasade delen och även dammen är belyst. Jag njuter av att gå runt den där dammen alla årstider och tänker alltid på konstnären Helge Lundström som har valt stenar och växter och formgivit alltsammans. För länge sedan var jag på besök i hans lilla pärla till trädgård i Gislöv på Österlen. Sedan många år befinner sig Helge L i en annan slags trädgård.

Jag fick min tunna bok i handen och tog ett extra varv runt dammen för att fånga in bibliotek och damm med växter, stenar och vatten med mina sinnen. Tankarna gick till det kommande augustimötet i bokklubben. Den här gången var det dags att berätta om böckerna och författarna från vår valfria sommarläsning.
Jag för min del hade läst Karin Smirnoffs  Jag for ner till bror och Alex Schulmans Bränn alla mina brev och tyckt riktigt bra om båda böckerna fast de var så olika – eller just därför.

Så småningom hamnade jag på ett fik där jag fingrade lite på biblioteksboken och läste lite här och där; det här blir nog bra, tänkte jag rustad för ett uppdrag till bokklubben.
TV-programmen Helt lyriskt, 2018 inspirerade oss att ha ett nytt inslag i våra bokträffar. Till varje träff skulle en av oss presentera en poet och sedan läsa något ur poetens produktion. Dock utan loge, musik och djupare kunskaper! Men jag kan sjunga texten, rappa eller dansa den kanske, nä, så roligt ska bokvännerna inte ha! Det passade inte alls till den poesi som de skulle få höra.
Det var poesi av Tua Forsström född i Borgå 1947 som jag hade frågat efter på biblioteket i Malmö. Tua Forsström blev ny ledamot i Svenska Akademin i februari 2019. Hon är översatt till många språk och har skrivit både lyrik och dramatik. Senare köpte jag hennes tolfte diktsamling Anteckningar, som utgavs 2018 och innehåller lågmälda dikter som mest handlar om Vanessa barnbarnet som dog. Ibland vet jag inte vad jag egentligen tycker om det jag läste nyss. Så var det den gången med Forsströms poesi. Man kan försöka senare Tua väntar, står och lutar sig mot de andra poeterna på hyllan.
Och nästa gång jag besöker Malmö Stadsbibliotek ska jag fråga var källaren med de undanstoppade böckerna ligger!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Det här var en förkortad repris från 2019

Geocaching är en väldigt trevlig sysselsättning för en hyfsat rörlig farmor och ett alert barnbarn. Senast gångerna som Victor, mitt yngsta barnbarn, och jag ägnade oss åt geocaching var nog i höstas 2021. Jag saknar våra roliga stunder tillsammans med ”skattjakter” i stadsmiljö eller ute i naturen någonstans. Kanske kan det bli någon mer gång framöver. Tonåringen har givetvis behov av egentid efter skola och andra intressen. Här är några bilder på hur det kan se ut när man har hittat en cache mer eller mindre väl gömd!

Nästan var man än är i världen kan det finnas en cache gömd och via internet får man instruktioner var man ska leta. Det är privatpersoner som utan att känna varandra gömmer små obetydliga skatter för varandra eller bara själva pappret för rapporten som ska skrivas.
En gång i Ystad satt ett par pratglada äldre kvinnor på en bänk där vi anade att en skatt fanns gömd. Vi cirklade runt där tills ”tanterna på bänken” reste sig och gick och mycket riktigt fanns den minsta modeller av skattgömman i en springa. Vi har fått sällskap av kelsjuka katter, sett en skygg räv passera i skogen och skrämt upp fåglar när vi har letat efter gömda skatter på de mest skiftande ställen.
Vill du veta mera så hoppas jag att det fortfarande finns mycket info på nätet.

Fortsättning följer med minst ett inlägg till!
Lev väl och blomstra!/Agneta

Detta är delvis en repris på ett inlägg från 2019

Det är tidig morgon, jag ligger kvar i sängvärmen och lyssnar på radion. Det är väder och nyheter, sen en kvinnlig präst som läser ur bibeln och jag hör: …vi tar en bärs till!
Jag fnittrar högt utan att väcka min snarkande man i sängen intill. Roligt att höra fel eftersom jag i det här fallet genast förstår ändå.
För ett tag sen hörde jag på radion: ”Fasaner har ingen känsla för ekonomi!” Det lät ju roligt, jag har en god associationsförmåga och ett tämligen stort ordförråd men vad skulle det vara? Inte bananer i alla fall…  Förr när äldre gav svar på felhörda fraser ansågs de kanske bara som förvirrade, nu har många av mina vänner och bekanta hörapparater, små fina och välfungerande. Jag måste absolut kontrollera min hörsel igen, det blir allt tydligare! … det kan väl inte ha varit afghaner… men hur var sammanhanget?
Det har jag glömt.

Då, i mars 2019, läste vi i bokklubben Marie-Hélène Lafons ‘Våra liv’ som passande nog har en handling förlagd i Paris. Min man och jag hade precis varit där och firat min 70-årsdag, därför såg jag med lätthet många inre bilder från Paris när jag läste. Berättarjaget i boken kunde ha varit jag; en kvinna som nyligen blivit pensionär och som hela tiden fantiserar om personer som hon ser på Metron eller för det mesta några från snabbköpet. Hon iakttar dem och fantiserar ihop deras liv med många livliga bilder och detaljer. Så har jag också gjort i bussar, på caféer och i liknande situationer.
I början av april skulle vi diskutera ‘Våra liv’ i lilla bokklubben. Vid vårt senaste möte hade vi börjat med ett nytt inslag inspirerat av detta: Alla fem i klubben hade med förtjusning följt Fredrik Lindströms underbara ‘Helt lyriskt’ på teve.  Olika musiker valde i programmen en dikt att framföra den musikaliskt i en sommarpyntad loge. Så många fina och läckra tolkningar det bjöds på! Programmen finns kanske kvar på SVT-play!
Musik och loge fick utgå för vår del men bokklubbens Kersti presenterade en ömsint dikt av Agneta Pleijel. Vi fick också ta del av författarens intressanta bakgrund med bl a en javanesisk mormor. Vi har under åren läst flera mycket bra böcker av Agneta Pleijel. Stafettpinne med lyrik går nu vidare…

Och stafettpinnen har vandrat vidare sen den där första gången. Vi njuter, skrattar och gråter och vidgar vårt seende på vad lyrik är för det är så mycket mer än man oftast tror.
Att vara med i en liten bokklubb med några kära kamrater är viktigt för mig och mitt läsande. Det är alltid spännande att dela med sig av funderingar och upplevelser av en bok och att lyssna på de andras. Det blir ofta livliga diskussioner, skratt och citat, frågor och svar korsar luften där vi sitter, ingen kan vara bäst eller vinna när vi byter tankar. Vinner gör alltid litteraturen!
Lev väl och blomstra med en bok!/Agneta

PST På torsdag vet vi vem som får Nobelpriset i litteratur 2022!
Hurra! Annie Ernaux, fransyska, född 1940 fick priset! Hurra!