Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


10 kommentarer

B12-brist en realitet (repris

B12 låter lite som ett bombplan från det sorgliga Vietnamkriget eller något sådant. Istället för Vietnam kan man sätta in ordet VITAMIN före B12. (Alla somriga rosfoton har jag tagit här hemma för några år sen.)IMG_20180612_173628154

Brist på vitamin B12 kan få förödande konsekvenser. B12 behövs för produktionen av röda blodkroppar, det behövs för cellernas nybildning och ämnesomsättning. Brist på B12 kan bl a ge allvarliga skador på nervsystemet.
Kroppen kan inte tillverka  vitamin B12 själv utan vi måste få det i oss via maten. Genom att äta kött, fisk, ägg och mejeriprodukter får vi i oss B12.
Vi är av naturen allätare och inte vegetarianer eller veganer som en del tror. Jag känner flera som valt att undvika animalisk föda och självklart respekterar jag deras val.  Det viktiga är att särskilt veganer måste äta kosttillskott med vitamin B12 för att inte dra på sig allvarliga skador för resten av livet.

20180608 Dolomiti

Sent i höstas blev min brist på B12 helt uppenbar för mig. Jag hade långsamt märkt vissa förändringar i känslan av att vara jag. Jag menar den fysiska känslan men eftersom åren går så är det väl inte konstigt att man blir lite svag och att annat händer med kroppen.

20180529 Poppius i vas

En vinterkväll skulle jag hämta min man som var ute och åt julbord med arbetskamrater. Jag hade en längre tid haft yrsel och känt mig svag men inte klagat. Mina tår var ömma och brukade domna och ibland även fingrarna, jag tog det inte för så allvarliga problem men den här kvällen fick jag en fruktansvärd kramp i fötter och tår.

– Vad är det som händer? ropade jag rakt ut i min ensamhet. Krampen gjorde att tårna spretade uppåt. Smärtan var nästan outhärdlig. Jag försökte stampa omkring på golvet för att ”ruska liv” i fötterna. Den normala känseln försvann precis samtidigt från båda fötterna. Värst var det under fotsulorna och det tog tvärstopp precis där ett par gammaldags sockor brukar sluta en bit upp på vristen. Fötterna domnade, det stack och bråkade lika mycket på den vänstra foten som den högra.

20180611 Alred Colomb

Påföljande vardag ringde jag vårdcentralen och fick ganska snabbt tid till en läkare. Han frågade mig lite om olika saker och jag fick gå till laboratoriet. Efter provtagning och kort väntan på svar fick jag veta att några blodvärden var dåliga.

– Du har blodbrist och behöver B12, sa doktorn, du kan välja tablettform eller injektion.
– Vilket är det effektivaste? frågade jag fast jag egentligen förstod vad svaret skulle bli.

Jag fick receptet och hämtade snart min kartong med ampuller på apoteket och har just nu fått den tredje sprutan av distriktssköterskan. Var tredje månad tar jag en ampull till vårdcentralen och får en injektion. Rättar: Nu på våren 2022 får jag sprutan med B 12 lite oftare, var tionde vecka.

20180611 John Davies
Vilken lycka att bo i ett land där man kan lösa ett ganska vanligt åldersproblem så pass enkelt! Om inte bristen på B12 upptäcks i tid så kan skadorna bli bestående. Då kan det till exempel handla om svåra nervskador.
Nu när jag har börjat få sprutorna lite tätare hoppas jag slippa känna mig seg och konstig, att tårna gör ont och att yrseln kommer tillbaka. Jag har inte utforskat allt på nätet om B12 men det finns massor av kunskap att hämta där. Jag hade verkligen ingen aning om att man kunde få brist på något trots att man äter rätt typ av balanserad kost. Det beror på en försämring av mag- tarmsystemet som kan komma med att man åldras. En relativt vanlig åkomma bland äldre människor helt enkelt.20180604 Rosa Officinalis

Någonstans läste jag att var femte person över 70 år har någon form av B12-brist. Nu vet jag vad det var som förorsakat mig en del problem. Det kan ha pågått en längre tid och jag hade bara tänkt att det hörde till det normala åldrandet. Kanske ska du kontrollera dina värden, även om du är yngre, det är lätt som en plätt med ett vanligt blodprov! / Agneta

IMG_20180607_100010117

PS Handfatsvasen har olika blommor hela året. Under tiden då det finns något i trädgården att plocka gör jag givetvis det. På vintern botaniserar jag oftast inomhus, nyper av gröna blad och rar stänglar från blommande krukväxter eller några kvistar utifrån. Lev väl och blomstra!/Agneta


Lämna en kommentar

Kul-tur (12) Aquanauts

Om man tror på det man ser och läser, blir intresserad och uppfylld av informationen men strax därpå får höra att allt bara är påhittat kan man bli riktigt förbannad eller hur?!
Men den här gången blev vi precis tvärtom: Glada, upplyfta och uppfyllda av att hela det kreativa innehållet var så konsekvent genomfört. I första rummet så mötte vi de två unga universitetsutbildade 1800-talskvinnorna, Beata Gardelius och Inga-Lisa Blomgren.

Här är alla deras koffertar, de behöver mycket för sin vetenskapliga expedition till Siljansringen och så de tjusiga reskläderna från 1897. De tar tåget och sommaren ska de tillbringa i naturen vid Siljansringen med spår av ett meteoritnedslag för 377 miljoner år sedan. Just det om meteoritnedslaget kan vi läsa om i vilket uppslagsverk som helst. Det är också det enda. Här har vi en utställning som är ett konstverk i sig själv. Tack, Pompe Hedengren och alla dina medarbetare, för allt som den här ”föreställningen” gav oss. En slags lek med falska nyheter kanske, vad vet jag, underbart bra var det i alla fall!

De unga forskarna bor i ett litet torp i skogen nära sina forskningsområden. De misslyckas, hittar inget och tvivlar angående expeditionen men sen börjar de se spår av liv och förnimma olika varelser som lever sitt liv om natten och undkommer på så sätt kontakt med civilisationen. Livet blir ett tag lättare och ljusare. I dagböckerna beskriver Beata allt som händer och Inga-Lisa dokumenterar sina fynd genom fotografier, teckningar. De blir kära i varandra och hot utifrån finns, de kan bli upptäckta men än värre är att marken har mineraler och gruvfogden är intresserad av området.

Långt senare får Ontologiska muséet deras donerade material. Allt som fanns i donationen hade gömts undan mycket ordentligt paketerat i en jordkällare, flykten var väl planerad.
Fotonegativ på glasskivor framkallades, en bok tryckes och en film producerades. Muséet skapade också replikor av de olika arterna i naturlig storlek.
Allt det där fanns med på utställningen plus fynden; Ett kranium med underligt spiralformat öra, embryon av vattenlevande varelser som hittats i ett vattendrag och nu förvarats i ett akvarium, doftprover från varelserna, som apotekardottern Inga-Lisa hade framställt, och mycket mer som forskningslitteratur och liknande.

De unga kvinnorna hade bestämt sig för att försvinna spårlöst, kan de ha valt livet med de lugna och kärleksfulla varelserna? Varelsernas boplats var hotad eftersom mineralfynd har gjorts på platsen där de höll till… och i lokaltidningen kan man läsa om dem och då måste det vara sanning.

I dessa tider behöver vi just detta för att klara av att leva och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

Kul-tur (11) Thielska och Carl Johan

Thielska Galleriet har en speciell och delvis dramatisk bakgrundshistoria som inte tar plats här. Den kanske kommer i ett senare inlägg. Det flotta huset, som blev statligt konstmuseum redan 1924, ligger på en höjd längst ut på Djurgården i Stockholm. En fin plats med utsikt och ett utmärkt konstmuseum.

Vi ville se utställningen Den stora missuppfattningen som främst visar Carl Johan de Geers textilier. Han skapade ju mycket annat också men detta handlar om textilierna från 60-talet och framåt i minst fem decennier. Mungiporna var konstant uppåt medan vi vandrade runt i utställningslokalerna, härliga textilier i mestadels glada färger, skojiga tryck, fotografier och bra texter.
Genom att slå sig ner några gånger för att se tre olika filmer av och om honom själv fick vi en bra uppfattning om den här mångsidiga och mångkunniga konstnären född 1938.
Här nere är vi tre kvinnor i ett multikonstverk av CJdG. I den målade bilen sitter hans andra fru Marie-Louise de Geer som senare kom att heta Ekman i efternamn. Vi tillhörde den rörliga enheten och precis så där glada var vi medan vi travade runt på utställningen.

I en av filmerna berättar han om sin uppväxt och den starka kärleken till sin mormor. Hon såg barnen och förstod sig på barn på ett särskilt sätt, att hon var nazist ända till sin död på 70-talet var däremot obegripligt för Carl Johan.
I en annan film säger han att det mest användbara han lärde sig under de fyra åren på Konstfack var hur man skär papp så det blir fina snitt. Han visade mycket pedagogiskt hur man gör mönster med evighetsrapporter, Carl Johan hade svårt att uthärda tomma ytor i sina mönster, allt skulle fyllas ut. Det såg man ju på de många olika trycken. Han var så uppfylld av sitt skapande att han tänkte att han kunde göra ett nytt mönster varje dag och ett till varje land i Europa men blev nedslagen när han upptäckte att han hade svårt att få ut sina mönster på marknaden. Han sålde dock mönster till Marimekko och KF och skapade 10-gruppen med andra textilare. De hade butik på Götgatan, Södermalm.
Fem bilder döljer sig här nere!

Carl Johan de Geer utmanade samhällets normer och fjärmade sig rejält från sin borgerliga uppväxt. Han avskydde alla tingen, murrigheten och ville göra revolt mot konservatismen!

Den stora missuppfattningen var att starka färger, mönster och musik inte förändrar ett samhälle eller rent av bygger en bättre värld utan krig och elände! Han var med i proggbandet Blå tåget där han spelade trombon i nästan 30 år, vi konstaterade att han kämpade på.

Det var roligt att känna igen en del tankegångar om vackert och fult och hur tidsandan påverkade Carl Johan de Geers skapande. Men det som följer nu kunde varken jag eller någon annan i mitt sällskap känna igen: CJdG och hans första fru Lena de Geer avstod från att ha glas, porslin och bestick. Att äga saker som porslin, glas och bestick var nämligen borgerligt och därför åt de kallskuret på papperstallrikar och med plastbestick. På ett enormt foto från ett hörn i parets kök såg man att väggen var klädd med textilier i knalliga färger, gladmålade gamla stolar att sitta på och med grönsaker, frukt och kallskuret direkt på bordet.
Det här var ju under perioden från början av 60-talet som vi benämner som slit-och-släng-epoken. Den perioden känns ju vansinnigt idag och jag associerade genast till obekväma papperstrosor och osköna papperslakan som jag hade med på en resa som 13-åring. Är du så gammal att du själv minns slit och släng?

Tyvärr har utställningen haft sin sista dag men vi var glada att vi hann se allt och resten av huset också! .

Lev väl och blomstra/Agneta


10 kommentarer

Vem smygläser?

Jag undrar hur många som har suttit i sin ensamhet och försökt skapa något läsbart i dessa tider? Medan huvudet ännu är någorlunda intakt och tid finns vill jag skriva. Nu tänker någon du har väl oceaner av tid – nej, så känns det inte! Det gäller att jag jobbar på och jag är så lyckligt lottad, jag har tak över huvudet och en bra dator, papper, skrivare och ett rart skrivbord. Bästa gubben lagar mat när jag är inne i skrivandet och han drar med mig ut på promenader. Det är lätt att fastna i en osund ställning hängande över tangentbordet när man smattrar på eller letar efter fakta och gräver i 40-åriga minnen.

Jag har en mycket stillsam vän med mig i processen. Ällingen tittar nyfiket på de renskrivna och färdiga kapitlen. Fy, inte smygläsa! Jag täcker ofta texten men mest för mig själv som börjar läsa och hela tiden hittar saker att ändra eller lägga till. Jag har snart gått igenom alla färdiga kapitel och vet att jag har ytterligare några att skriva innan sista punkten är satt. Det där känns lite ångestladdat att tänka på men då tittar jag upp från skrivandet vid datorn vänder mig mot skrivbordet och möter blicken.

Det kommer att bli bra, det blir bra!

Ällingen kommer från en gammal skolsamling med uppstoppade djur från den tiden när det var vanligt att man förevisade verkligheten på det viset. De gamla folkskolorna hade mängder av planscher och uppstoppade djur. Samlingarna såldes ut och Ällingen fick följa med mig hem!

Lev väl och blomstra!/Agneta


2 kommentarer

I böckernas värld och början av pandemin

– Ligger Sara Danius i bilen?

Han såg förvånat på henne och höjde ögonbrynen men hann inte protestera innan hon sköt in ett förtydligande.
– Ja, jag menar boken, Husmoderns död. Jag kan förstås ha glömt den i Helsingborg.
– Den röda med det morbida omslaget?
– Mmm, vi hade bestämt i bokklubben att läsa essän om Tomas Tranströmer och sedan välja en dikt av honom. Hon, Sara alltså, har gått i Tranströmers barndomskvarter i Stockholm och berättar om ditten och datten, som en guidning, på den del av Söder som jag mycket väl känner till. Kul grepp och högt och lågt om vartannat.
– Vilken dikt valde du? Jag såg att du tagit boken från lyrikstället.

Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnat sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med MR och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

– Men varför har Danius bok det morbida omslaget? frågade han utan att kommentera Tranströmer.
– Första essän i boken är en jämförelse av innehållet i kokböcker. I den äldsta kokboken är husmodern hemmafru och förbereder middagar enligt boken genom att nacka fåglar, ta ur innanmätet ur djur, flå skinnet av en ål som hon hängt upp på en spik på väggen och så finns instruktioner hur man sätter kniven i en levande hummer innan man lagar till den. Sen jämförs denna bok med senare upplagor av kokboken där husmodern har börjat arbeta och hushållsbestyren och matlagningen får allt mindre plats i livet. Den essän är både rolig och intressant. Men nu ligger boken kvar i Helsingborg och jag får spara de andra essäerna till senare tillfällen.

12 20181203 väder

I januari hade allt varit som vanligt. Ingen anade vad som komma skulle. Boklubben hade möte hos Britta och började med god lunch i det stora härliga köket, samtalet hade surrat runt egna val av böcker. Hon kunde inte minnas precis vilka böcker och författare de hade diskuterat mest. Kanske var det Peter Handke och om man ska och kan skilja på författaren som person och hens verk. Hon tycker man kan det – man kan tycka om en litterär text, ett drama eller något liknande utan att alls behöva uppskatta personen eller hens handlingar.
Även februarimötet hos Maria hade varit utan pandemipåverkan och de åt en gemensam lunch sida vid sida runt ett vackert dukat bord. De hade läst en nyöversättning av Carson McCullers Bröllopsgästen. En författare som hon mindes från början av 70-talet, Hjärtat jagar allena och Balladen om det sorgsna caféet, bra litteratur som tar läsaren med på olika slags resor. Det gällde även Bröllopsgästen.

5 IMG_20200528_111533318_HDR

Sen drabbade Covid-19 världen med olika restriktioner. Vilken tur att de har en gemensam mötesplats på nätet och nu började de bokprata för varandra där. Hon hade tyckt det var hur roligt som helst att se de välbekanta ansiktena och höra vad de hade att berätta. Det var riktigt spännande att ge sig på att försöka berätta levande och samtidigt videofilma sig själv. Hon berättade om högläsningsboken som de läste hemma för tillfället; den otroligt fina Ett helt liv skriven av Robert Seethaler och att de sen valt Ålevangeliet av Patrik Svensson som nästa högläsning. Nu visste hon att det hade varit två mycket bra val för gemensamma lässtunder i soffan oftast efter förmiddagsfikat.
Efter dessa två lyckade högläsningsböckerna hade han lakoniskt sagt:
– Nu gör vi uppehåll ett tag.
Så blev det. Det får vänta, tänker hon, nu är det mer reparera-verandan-liv, trädgårdsliv och sånt som hör sommaren till som gäller och gästerna håller avstånd, långt avstånd till och med. Snart känner vi oss som törstande eremiter i öknen.

I juli blir det bokklubbsmöte igen, det fjärde, med varsin lunchkorg, luftiga sittplatser och trevliga bokhögar. På mötet hos Gunilla bland kuddiga nävor i trädgården bestämde de att läsa Valeria Luisellis fjärde bok som fått så fina omdömen; De förlorade barnen – ett arkiv. En recension i tidningen Vi hade kittlat hennes läslust. Eftersom hon läser långsamt så var det bra att det blev den boken. Svårt att hinna med att läsa allt roligt och intressant annars!  Listan på böcker hon skulle vilja läsa är alltid längre än de böcker hon hinner läsa.
Hon gick för att leta upp  boken.

– Har du sett Valeria Luiselli? ropade hon.

Hon fick inget svar från den i huset som var bäst på att leta. Hon rotade runt lite på måfå på skrivbordet och i några kassar men Valeria Luiselli var inte där men det var Werner Aspenström. Några snabba anteckningar på ett skrynkligt papper så här stod det: Werner Aspenström 1943-1997
”…från hårt anspänd 40-talist till vardagsnära poet med brett genomslag hos  läsarna.”

Ett enda finger och en enda ton
Den valsen blev för liten
Tonen flaxar och slår
mot skymningsfönstren
Klaviaturen ligger frusen
som en vinterväg
Så får man inte göra med pianot

Läs väl o blomstra!/Agneta


9 kommentarer

Hur har du det?

Men finns ni verkligen kvar där ute, mina kära läsare!

Vad gör ni nu för tiden när ni inte läser och skriver här: Pensionär, nyss pensionär! Jag håller på med mitt skrivprojekt flera timmar nästan varje dag. Ibland har jag roligt och ibland tvivlar jag på att jag ska ro mitt projekt i hamn. Det är svårt och intressant och utmanande, det är egentligen något som passar mig när det är svårt, intressant och utmanande. Jag har en väldigt bra stöttepelare här hemma! Han lagar ofta mat, sköter huset och så går vi promenader tillsammans och ser filmer på kvällarna. En kväll såg vi en film som heter Vår i Paris som vi streamde ner från Cineasterna (tjänst från vissa bibliotek). En finstämd film om en ung flicka, 16 år, som blir kär i en minst dubbelt så gammal man, dvs i mina ögon är han ung. I en scen sitter de på ett fik i Paris vid var sitt litet runt bord. Jag hör fantastisk musik och ser en sittande koreografi som visar deras samstämdhet vid det tillfället. Mer vill jag inte berätta om någon ska se filmen, jag vill inte förta upplevelsen.

Musiken har jag lyssnat på flera gånger via Spotify och i måndags också. Jag lyssnar ibland på Klassisk Morgon i P2 och hade skrivit på deras Instagramsida och önskat fantastiska Vivaldis Stabat Mater med kontratenoren Andreas Scholl , vilken röst, och till min stora glädje så spelade de den för just mig och givetvis för alla andra som lyssnade. Redan på morgonkvisten blev jag sprallig – trots temat i musiken! Jag hoppas du kan få igång länken (jag vet inte om du måste ha Spotify). Ha det fint och skriv gärna något på bloggen eller FB.

Lev väl och blomstra/Agneta


10 kommentarer

Ett nytt år 2022

Saker går sönder, år tar slut och människor man känt lämnar plötsligt jordelivet. Det blir ännu fler framöver, tänker jag sorgset, döden kommer oftare om man själv får leva. Det är naturens gång och vi är en del av den. Det kan jag acceptera och också att mina ögon nu mer tåras av en sång, en röst, någons snällhet, en annans grymhet. Samtidigt finns en stor glädje över livet och att ännu en gång få önska alla Ett Gott Nytt År!

Lev väl och blomstra!/Agneta


19 kommentarer

Rapport eller roman?

23 juli 2022
Förra hösten och vintern arbetade jag intensivt med mitt ambitiösa skrivprojekt. Under sommarhalvåret har texterna fått ligga till sig men nu tar jag tag i skrivandet igen. Men inte riktigt ännu, det där skrev jag hösten 2021 och då tog jag tag i skrivandet och jobbade vidare även när det blev 2022 och drygt fyra månader framåt. Sen dess har skrivarbetet fått ligga till sig och mogna lite.
Jag berättar i skönlitterär form om en storfamilj som köpt och flyttat in i ett stort gammalt hus på landet i Närke på 70-talet. Texten bygger på mina egna erfarenheter men är absolut inte en rapport om just vår storfamilj. Vi var tre par med barn som lämnat Stockholm för landsbygden och bodde ihop 1975-1985. Det var tio mycket viktiga år i mitt liv och barnen säger: ”Vi kunde inte ha haft bättre uppväxt!”

Nu är det högsommar och jag låter som sagt arbetet vara ett tag till innan jag går in i slutspurten. För målet ligger ändå fast – jag vill bli klar detta år! Vi får se hur det blir men jag måste bli klar innan lust, kraft och förmåga eventuellt sviker mig.

När jag sätter igång igen låtsas jag att jag har lånat en liten studio där jag i lugn och ro kan skriva och ta mina promenader när jag behöver tanka lite luft och få nya perspektiv på det redan skrivna! Jag låtsas visst ganska yvigt att jag sitter i ett visst hus på en udde på Djurgården.

Därför har inläggen på min blogg varit sporadiska och förblir så också en tid framöver.

Lev väl och blomstra, vi ses väl igen!?/Agneta


2 kommentarer

Höstlov 2021

Om man är hos en farmor på ett höstlov kan man göra mycket. Om man är farmor kan man ha kul med sitt barnbarn Victor. Vi har till exempel lagat en massa mat, sparkat fotboll och rusat efter en boll som vi sparkar på vägar eller över åkrar. På kvällarna äter vi vår huvudmåltid som vi alltid har lagat tillsammans. En av kvällarna lagade vi potatislåda med chorizo och sallad som tillbehör. Så här såg potatislådan ut innan den gräddades:

Detta var en mycket enkel måltid att göra. Det tar lite tid och tålamod men det är så gott! Här ovan finns receptet!

Nästan sist varje kväll ser vi på film, just nu är Harry Potter i fokus, ikväll är det sjätte filmen vi ska se. Tidigare lov har vi tittat på filmer som till exempel Jurassic Park och Indiana Jones.

Varje dag måste vi göra något fysiskt med stora bollen ute eller med en mjuk boll inne och några gången kör vi ett hantelprogram, jag har dubbelt så tunga hantlar som farmor!

Vi har också spelat en massa spel och igår kväll la vi ett Sverigepussel. Ett spel som vi har spelat många gånger är Lynx, vildkatten, som man tränar sitt minne med.

Hugga ved är kul! Igår så högg jag ved till kaminerna, några av vedbitarna var svåra att hugga men jag klarade det bra. Däremot var min pricksäkerhet inte på topp, så jag träffade ibland lite på kanten. Då flög klabbarna iväg åt ett håll och stickorna ett annat, det gjorde ingenting för veden skulle ändå brinna upp. Victor högg ved flera gånger och kände av vilka muskler han hade använt i armar och rygg. Bra fysisk träning det där men mer mental träning för en farmor som fanns nära om något skulle hända.

Ny dag, idag satte vi vitlök på fyra ställen i trädgården. Nu hoppas vi på bra skörd.

Ikväll kommer Victors föräldrar och vi ska laga en god middag åt oss. Sen Victor var tre-fyra år har han hängt med mig i köket och blivit mer och mer självständig. För i början var han mest ett bra sällskap. Då fick jag säga var försiktig…ta fram den skålen, tappa den inte… nu har du smet på kinderna… och sånt. Nu vet han var allt finns i köket och tar fram det utan att jag behöver säga något alls.

I morgon, lördag, är det den sista dagen för oss tillsammans den här gången. Det här skrev vi vid några olika tillfällen och genom att växla om vid tangentbordet.
Lev väl och blomstra!/Farmor A och Victor


14 kommentarer

På vift (10)

I Dalsland finns det många knattar och det är inte alls småbarn man syftar på utan kullar från vilka man kan ha vidsträckt och fin utsikt. Vi hade läst om Sörknatten med utsikt över sjöar och ett vildmarksliknande landskap med spännande topografi. Väster om sjön Ånimmen är Tage Danielssons film om Ronja Rövardotter inspelad. Där hade vi gärna vandrat och gått upp på toppen för utsiktens och motionens skull. Men regnet, jag säger bara regnet! Vi hade ju redan missat Åmåls gamla fina stadskärna i trä på grund av regnet och vi bestämde oss för att köra direkt till Håverud och utan att bry oss om vädret skulle vi besöka området och akvedukten. Sen fick vi se hur vädret skulle arta sig.

Här ovan finns text och foton från Håverud och just när vi var där lugnade sig regnet en liten stund. Vi läste på skyltar och plakat och gick ut på kanalbron, som spänner över Upperudsälven som tidigare hade varit omöjlig att passera med båt. Ingenjören hette Nils Ericson och utan hans ingenjörskonst hade Sverige kanske inte haft sin enda akvedukt. Kung Carl XV och drottning Lovisa var med på ångaren Laxen när Dalslands kanal invigdes 1868. Kungligheternas närvaro visade att kanalen var viktig och skulle få stor betydelse för bygden men betydelsen minskade ganska snart eftersom man också byggde järnväg här. En järnvägsbro och en landsvägsbro går över kanalen idag. På en av bilderna ovan syns en sluss för kanalbåtarna och ovanför går tågen och sen finns en bro för biltrafiken.
Kanalbåtar utgår från Köpmannebro vid Vänern och det är alldeles säkert en mycket vacker tur uppåt i de långsträckta sjöarna. Från Mellerud till Bengtsfors kan man åka rälsbuss och sträckan benämns som”de vackra vyernas järnväg.” Vi planerar lite på skoj att vi skulle kunna åka med rälsbuss och eller kanalbåt en solig fin sommardag – nån gång i framtiden om kassan tillåter och hälsan tiger still. Det känns inte som vi är färdiga med Dalsland. Förresten vilket landskap är vi färdiga med? Absolut inget!

När det började regna mer och ännu lite mer kände vi oss ganska mätta på regn men vi var sugna på mat! Sommarserveringar hade bord med nerfällda solparasoller ute men ingen verksamhet i övrigt. Vart skulle vi nu? Nu kändes det lite tokigt att åka norrut. För första gången på resan kände vi oss veliga. Vi började rulla söderut och jag mindes några rader om Dals Rostock och så tänkte vi att vi kanske skulle hitta ett matställe på vägen, men vi hittade ett fint stationshus i skala 1:50 i stället Det var en kopia på det allra första stationshuset i Dals Rostock. Sen körde vi till Mellerud, parkerade och sprang i ösregnet till en restaurang… vi kikade efter väderleksrapporter och sen bestämde vi oss. Några ställen på Västkusten hade vi funderat på att besöka och några gamla vänner att ta kontakt med om de var hemma… Regnet fick till slut bestämma mer än vi själva. Ett samtal senare visste vi att vi hade sovplatser i Helsingborg samma kväll.

Trots regnet som dominerade de sista dagarna så var vi så nöjda med vår bil-luff. Tusen tack för säng och mat på Öland, i Nyköping och i Helsingborg. I Nyköping såg vi en fin bok som heter Upplev Sverige av Mats Ottosson och Åsa Ottosson. Den ska vi skaffa till nästa gång vi ger oss iväg. Vår gamla trotjänare Värt att se i Sverige är sliten och rätt trist.
Må väl och blomstra!/Agneta