Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


11 kommentarer

Kul-tur (7)… ställa av sig skorna

Jag har för det mesta och allra helst mycket bekväma skor – bara de är snygga i mina ögon,  åtminstone från början! Nu mer har jag gärna kängor i olika modeller och med sköna läster. Skor och kängor har jag alltid vurmat för och har dem ofta tills de är helt nergångna. Man kan inte slänga sina skönaste skor bara för att de är lite fula!

Detsamma tycks också en hel del Malmöartister ha tänkt. På Davidshallsbron i Malmö finns det 19 olika par skodon placerade vid räckena på vardera sidan av bron. Det finns plats för många fler par men eftersom skorna är avbildade efter avlidna artisters skor så vill man ju inte önska livet av någon, vare sig känd eller okänd.

Konstnären heter Åsa Maria Bengtson och något år har kulturnämnden i Malmö valt artister utifrån Malmöbors förslag på artister som redan har ställt av sig skorna så att säga. Projektet heter WAY TO GO. Jag tycker det är så fantastiskt roligt och stannar gärna på väg över bron åt endera hållet. Dessutom är jag tillräckligt gammal för att känna igen de flesta personerna bakom namnen som står att läsa intill skorna. Själva skorna känner man väl bara igen om man på något sätt har varit nära personen ifråga.

Jag vet verkligen inte om jag skulle ha velat gå i något av fotspåren och inte heller bokstavligen i deras skor. Här nere syns en för mig okänd bondkomikers träskor av modell äldre och Nils Poppes kängor. Nils Poppe stal mitt hjärta som barn – men kängorna!

Minnenas bro säger en del om den här platsen och det är klart att en massa minnen och tankar väcks till liv här av alla associationer de fint skulpterade skorna startar!

Klicka upp bilderna så ser du vem som har burit originalet av läder eller trä. Man förstår att dessa artisters fötter troligtvis har avgett vissa doftspår och utbuktningar av knölar och tår.  Hoppas att konstnären hittills älskat uppgiften – det tror jag – men undras om hon också, genom att arbeta med projektet, önskade att få gå i någons fotspår?/Agneta

 


4 kommentarer

Vädrar tankar och mitt bildskafferi

– Hej månen!
En tidig morgon, för ett par dagar sen, tittade månen in genom vårt sovrumsfönster.
IMG_20190421_053408294

Men vi sa inte: – Hej, ökensand från Sahara! Inte heller: – Mors, alla småpartiklar från Polen, och industrier ännu längre bort, kul att ni hittat hit…
Sydliga vindar förde det oönskade stoffet hit. Himlen blev gråaktig och underlig och vi kände ett slags obehag. Det underliga ”vädret” lät sig inte dokumenteras på rätt sätt så därför har jag ingen intressant bild att visa. Jag gick i stället in i vårt uterum, Kråkvinkeln, och beundrade en floribundaros som fått hålla till i en kruka i Kråkvinkeln den gångna vintern. Torkan förra sommaren gjorde jorden till cement och omöjlig att gräva ner en ros i. Inte ens en livskraftig ros som Odyssey! Se här nere…så fin.

Idag öppnades de första vackra knopparna och vecklade ut sina kronblad och vi kunde sniffa in den söta och fina rosdoften. Må inte den kommande sommaren bli lika torr som förra årets. Då blir det verkligen kris.

Här ovan är bilder från juni 2018 då visste vi inte att torkan skulle hålla i sig i några månader till. Då var det ännu bara gräsmattan som hade tagit stryk. Jag lovprisade många gånger vår fukthållande lerjord. När vi skulle byta spabadsvatten så…
Läste i en artikel att man inte ska använda spabadsvatten på odlingar. Nej, inte på sånt man äter men förra året ledde vi ut det använda badvattnet till rabatterna. Det var nog tur det.

Jag lekte pollinatör, för en dryg vecka sedan, med en pensel svepte jag frömjöl från blomma till blomma på lilla aprikosträdet och gjorde detsamma på persikoträdet. Jag såg inga bin eller någon annan som var villig att pollinera våra tidigblommande växter.
Kan man ens föreställa sig en värd utan våra små bevingade arbetare i trädgårdarna, i fruktodlingarna … näää, hu! Som tur är har jag nu sett flera humlor och många bin!

Jag hade hjälp att laga mat och koka vaniljkräm till påsktårtan och att pynta lite lagom och göra påsk inne. Ser du förresten hönan som tittar ut genom fönstret?
Med yngsta barnbarnet Victor och äldsta barnbarnsbarnet Lovisa gjorde vi en skön pannkaksutflykt också. Vi lekte i solen på stranden i Abbekås och jag är så innerligt glad att glaciärerna ännu inte har smält bort och att havet därför höll sig på sin kant.
Man vill ju alltid att kommande generationer också ska kunna leka, leva och uppleva skönheten, plocka bär, dricka rent vatten och få vara glada över en tallrik bra mat!

Visst unnar vi dem det!? Heja, heja, Greta Thunberg, förresten!/Agneta


8 kommentarer

Mitt textila intresse (7) litet urval från Nationalmuseum

Vi kom gående i snålblåsten över slottsbacken och tittade förväntansfullt över vattnet mot nyrenoverade Nationalmuseum. Det stod en massa människor utanför ingången. Ja, ja, tänkte vi, det har ju blivit invasion efter renovering och omdaning av muséets salar. Folksamlingen var försvunnen när vi kom fram och det var bara att gå in. Kultur för alla sorters plånböcker, gratis att titta på hela härligheten som fanns där inne.
Min gamla bästis pappa var intendent där när vi var barn och jag minns i princip bara stora tavlor och mörka vrår. Så ser det inte ut nu;  vackra takvalv, glada mättade färger, äggskal och tegel, ljus och finesser. Vackert i allra högsta grad. Här kan man se lite av de härliga färgerna.

Men mest fastnar blicken på den underbara väven. Den fanns med i TIDSLINJEN som började med konst från 1500-talet. Man visade konst, möbler och ting som hörde ihop under olika tidsepoker. Den här väven från 1908 hörde ihop med möbler och konst från Karin och Carl Larssons tid.
20190405 Naturen är skön

Väven här ovan heter Månsken. Månskenets glitter leder blicken förbi hängpilens grenar. Den skulle man äga eller ännu hellre ha vävt! Konstnären Gunnar G:son Wennerberg har använt sig av principer som är vanliga i japansk bildkonst kan man läsa på informationstavlan. Jag letar förstås efter namnet på vem det är som har vävt… Förmodligen är den vävd av Handarbetets Vänner.

En tillfällig utställning visade danskt, för oss okänt, måleri från i huvudsak 1800-talet. Här nere en stickande jylländsk fåraherde, målad 1855 av Fredrik Vermehren. Vad jag förstår så hade konstnären själv känt oro inför tidens förändringar. Han längtade tillbaka till en lugnare tid. Kanske applicerade han sin egen oro hos fåraherden som i själva verket gick där så nöjd med sin stickning och fårhjord.

20190405 Jylländs fåraherde NM

‘Den danska guldåldern’  var en omfattande utställning med fantastiskt fin konst och ibland dök man in i tavlorna och såg allt och läste texterna. Ibland var kärlet fullt och det gick inte att ta emot mer.

Målningen av den unga kvinnan som tar en paus och skriver sin kärestas namn på det fuktiga fönsterglaset fastnade jag för. Vad är det hon tar paus från, jo, hon har en härva ullgarn som hon nystar och snett bakom henne ligger ett färdigt nystan.  Målad av Christen Dalsgaard 1852  som en lovsång till en vardaglig tillvaro.IMG_20190405_133448651

Nästa gång på Nationalmuseum ska jag koncentrera mig på att följa tidslinjen mer ordentligt. Sängen med sänghimmel, här ovan togs till Sverige av Nils Bielke som var ambassadör i Frankrike vid Ludvig den XIV: hov 1679-1682.  Dyrbara textilier, broderier i det här fallet, som monterats på sammet, drogs över en enkel stomme av trä. ”Fina människor” tog emot gäster av hög rang i sovrummet.

Har elefanter klor, eller? Titta på detaljer, klicka upp elefanten på den här gobelängen. På orientaliska och exotiska motiv förvrängdes och romantiserades verkligheten – men de fantastiska textila arbetena kan man bara beundra.

Här nere är ett mycket modernare uttryck i Ulla Anderssons broderi Rosa stolen från 2016. Allt handlar om kvinnans kamp för lika rättigheter. Jag hittade både humor och allvar i texter och bilder. Under en bild står det: FRIHET JÄMLIKHET OCH BRODERI.     Jag läser att hantverk kopplat till politisk aktivism ibland kallas för craft-ivism.

IMG_20190405_155225807

Sista textilen är vävd av Elisabet Hasselmark som har gjort det välkända motivet med kobbar och skär som hänger i riksdagens plenisal. Jag vet inte vad EH vill säga med den här ljusa damkappan på vit galge som liksom försvinner. Fascinerande idé och kanske inte så lätt att lägga märke eller ta till sig i vår virvlande tid med mängder av intryck. Många känner sig osynliga i flödet… nu spekulerar jag.  Jag glömde läsa skylten vid väven, kärlet var överfullt efter att ha gått runt i nästan fem timmar… tyvärr omöjligt att ta in allt!

IMG_20190405_155814024 (2)

Om du har tillfälle att besöka Nationalmuseum så gör det, ja, gör det. Konsten och det andra i huset tillhör oss!/Agneta


9 kommentarer

Trädgården (30) Om julrosor – Helleborus

En vår för rätt längesen besökte jag en stor trädgård på Österlen, där marken täcktes, så till den milda grad, av julrosor att man både tappade andan och hakan. Det var så otroligt fint och det satte igång en längtan efter släktet Helleborus, julrosor.
Nu många år senare är vår trädgård ännu långt från den drömmen men varje år blir det några fler. Dels för att jag emellanåt skaffar nya, som den i kraftig blåst här nedan, men också för att dessa växter är promiskuösa. De korsar sig med varandra och barnen är lika med nya varianter som dyker upp både här och där. Det är spännande det där!

I slutet av februari tog jag några foton på några av våra tidiga julrosor, nedan, och tänkte att en vacker dag tar jag och rensar bort fjolårsbladen, annat skräp och sen videofilmar jag dem.

Men just de vackraste dagarna var vi i Paris, synd om oss ju, och sedan har det bara varit regnigt, grått och blåsigt. Julrosor står länge och är tåliga men till slut blir de trötta på blåsten och fnasiga här och där.
Idag är det sista mars och tack vare svala nätter så är många julrosor fortfarande fina. Den här blandade gruppen ser vi från köksfönstret.

Den vita julrosen Helleborus niger (roten är svart), blommar tidigast av alla, kronbladen är rent vita och ett litet under sker när den blommar här i december – februari. På engelska kallas den Christmas Rose och det är därifrån vi har fått det svenska tillmälet; julros. Den kan säcka ihop på grund av väderförändringar men hämtar sig snart igen. Ett under som kan blomma i snö. Kommande år ska jag nog välta en glasburk eller något över den finaste!
När jag tittar i min gamla lista med växter i trädgården; den är från den tiden då jag var flitig och bokförde  det vetenskapliga namnet, det svenska, varifrån plantan kom och vilket år den planterades;  läser jag Helleborus abschasicus, H. atrorubens, H. caucasicus, H. foetidies, H. niger, H. orientalis, Helleborus x sterni, H. turqatus, H. virides… och nu vet jag att förädlaren kan ha begått misstag och att allt inte är vad det har stått på skylten. Många korsningar är dessutom hybrider och har inget namn – men mig gör det inget. För mig är uttrycket det viktigaste. Här nere har vi en som jag har trott var en orientalis, om du tror något annat så berätta det för mig!

 

Egentligen ser man inte ”hur det blev” redan nästa år, det tar tid innan frösådden växer till sig. Ruggen här nere är en som kan vara en frifräsare! Eller?!

Den här nere är verkligen en liten läcker sak…

Igår var jag ute och började äntligen städa i rabatterna, det var härligt med sol för den har vi verkligen längtat efter. Som pensionär har man fördelen att allt måste inte bara ske på helgerna! Man kan vänta in både väder och lust!
Nu vänder jag datorn ryggen och går ut, Helleborus på er!/Agneta

 


2 kommentarer

Gott och blandat

Det är tidig morgon, jag ligger kvar i sängvärmen och lyssnar på radion. Det är väder och nyheter, sen en kvinnlig präst som läser ur bibeln och jag hör: …vi tar en bärs till!
Jag fnittrar högt utan att väcka min snarkande man i sängen intill. Roligt att höra fel eftersom jag i det här fallet genast förstår ändå.
För ett tag sen hörde jag på radion: ”Fasaner har ingen känsla för ekonomi!” Det lät ju roligt, jag har en god associationsförmåga och ett tämligen stort ordförråd men vad skulle det vara? Inte bananer i alla fall…  Förr i världen verkade säkert en del äldre helt förvirrade när de gav svar på felhörda fraser. Nu har många av mina vänner och bekanta hörapparater, små fina och välfungerande. Jag måste absolut kontrollera min hörsel igen, det blir allt tydligare! … kan det ha varit afghaner… men hur var sammanhanget? Det har jag glömt.
Montmartre 2 Eiffel

Just nu läser jag Marie-Hélène Lafons ‘Våra liv’ som passande nog har en handling förlagd i Paris. Vi var ju där för några veckor sedan och jag ser med lätthet många inre bilder från Paris när jag läser. Jag kan känna igen mig i berättarjaget i boken. Det är en kvinna som nyligen blivit pensionär och som hela tiden fantiserar om personer som hon ser på Metron men mest några från snabbköpet. Hon iakttar dem och fantiserar ihop deras liv med många livliga bilder och detaljer. Så har jag också gjort i bussar, på caféer och i liknande situationer. I början av april ska vi diskutera ‘Våra liv’ i lilla bokklubben.
Vid vårt senaste möte började vi med ett nytt inslag inspirerat av detta: Alla fem i klubben hade med förtjusning följt Fredrik Lindströms underbara ‘Helt lyriskt’ på teve.  Olika musiker valde i programmen en dikt att framföra på ett musikaliskt sätt i en sommarpyntad loge. Så många fina och läckra tolkningar det bjöds på! Det finns på SVT-play!
Musik och loge fick utgå för vår del men bokklubbens Kersti presenterade en ömsint dikt av Agneta Pleijel. Vi fick också ta del av författarens intressanta bakgrund med bl a en javanesisk mormor. Stafettpinne med lyrik går nu vidare…

Nog trodde jag, när jag var yngre, att det kunde kännas lite deprimerande att bli 70 år men där hade jag fel! Vilken tur! Visst finns det skavanker och sånt men mer är det en frihetskänsla och inneboende glädje.


Jag vill känna engagemang, göra trevliga saker, skapa mer med mina händer och glädja andra! Som att ordna med ”herrmiddag” för min man och hans yngre före detta kollegor. Min man beställde menyn, och dukade. Jag skötte matlagning och såg till att kvällen flöt på… och skjutsade hem gästerna halv tre på natten! Det kändes bra.
Här nere var jag inte så koncentrerad på att fota som att uppleva gemenskapen…

Förra helgen blev jag firad av min stora och geografiskt ganska utspridda familj. Tack alla!  Även ni som inte kom med på fotona! Det var så roligt att träffas, jag njöt hela vägen och fick presenter fast jag verkligen avböjt det! Den största presenten var väl att det i höst ska komma ett tredje barnbarnsbarn! Det är fett grymt och häftigt – för att uttrycka saken tydligt så att alla förstår!IMG_8407

Och nu kommer våren! Jag brukar ju gå ut i trädgården i mars och vända in igen i oktober, vi får väl se. Vårdofter sprids genast här från sydkusten!/Agneta

 


12 kommentarer

Paris på flera vis

Vi firade i fyra dagar i Paris min man och jag.  Lite Champagne vid några tillfällen, konst, och vår – mer behövdes inte. Absolut inga fancy inköp eller stordådiga fester. Vi hade ett charmigt och enkelt boende på ett litet hotell vid en tyst gata.

 

Det fanns mängder av restauranger runt hörnan, promenadvänliga kvarter, Luxembourgparken, Seine och Notre Dame alldeles nära.

 

Man flanerar omkring med ett bestämt mål för dagen och ibland alldeles bara för att upptäcka staden. Metron för oss till eller från när fötterna är trötta. Paris strålar och ler mot oss. Det är februari och i solen blir det mer än tjugo grader om man sätter sig på en sån där stol som står vänd utåt mot gatan. Med väggen mot ryggen och något äta eller dricka så mår man som en prins. Inga förpliktelser eller svårigheter.

 

Nästan ingen blir längre sur för att man inte talar franska. Jag anstränger mig ändå att säga några skolfraser och försöker så gott jag kan.  Det är ett vackert språk och önskar jag kunde… Och så minns jag vår unge fransklärare i nian. Manchesterkostym och sjal runt halsen. Sådana män finns på riktigt i Paris, jag lovar.

Vi ser fantastiskt mycket fint varje dag. Konstmuséet Orsay i en gammal vacker stationsbyggnad. Statyer, oljor, impressionister och andra. Vi har en replik av Edgar Degas balettflicka på matbordet hemma och jag är så förälskad i henne! Har sett henne på Glyptoteket i Köpenhamn och misstänker starkt att ED var en snuskgubbe men också en bra konstnär förstås. Men med nutidens glasögon rätt mycket gubbiga saker.

 

Vi ser många vackra gamla hus och spännande moderna fräcka byggnader. Det skinande vita Sacre Coeur, solens ljus som öppnar och gör ansikten milda i bruset.

 

Seines stränder, Montmartre, trevliga restauranger och caféer överallt. Så mycket människor det är i en stad med 10 miljoner invånare, många turister och så tiggarna.
En äldre kvinna ber mig om pengar. Liten och påbylsad men också påstridig, jag upprepar att jag inga kontanter har. Hon går efter mig och jag upprepar min fras på engelska. Gestikulerar, använder mitt kroppsspråk. Kvickt rundar hon min man som går bredvid. Nu trycker hon upp en wellpappskiva med fransk text mot mig. Jag blir irriterad och lessen samtidigt. Mest arg kanske. Jag känner hennes fria hand under pappskivan som söker öppningen på min handväska. Med en knuff får jag bort henne. Jag är inte rädd, min man finns bredvid, kvinnan är lite otymplig men ungefär lika gammal som jag. Hon drar sig tillbaka. Vem är jag som skuffar bort en fattig människa?
I stunden arg på henne men i djupet förtvivlad över orättvisan i samhället, hemma som här! Varför är politikerna oförmögna att göra något?

I vackra romantiska Paris hade vi fyra härliga dagar medan folk sov på madrasser på gatan, i prång, ja, nästan överallt.  De tjocka gubbarna satt stilla i flera timmar och jag såg att folk gav dem påsar från bageriet eller från snabbmatskedjan i närheten. Några av de tiggande männen hade små hundar inbäddade ovanpå den stora magen. Där låg de och sov, vilket hundliv – för båda!

 

Man ser det roliga också förstås. Det japanska brudparet poserar för fotografen. Mina ögon fastnar vid fönstret till höger. En stor högtidsdag för brud och brudgum och för mannen i fönstret var det vanlig arbetsdag.
På vårt gamla hotell fanns en modern men mycket smal hiss. Djupet på hissen syns på bilden mina axlar tar i väggarna. Jag är inte bredaxlad och min käre kunde intestå så på sin sida utan att sträcka fram armarna mot mig. Haha, vad vi skrattade och tog trappan upp. Resväskor kunde väl fraktas upp och ned och spensliga ungdomar och barn…

 

För att min man och jag ska hinna ha några gemensamma år som hyfsat pigga pensionärer har vi sparat, och så måste vi framåt vara ekonomiska, krångligare är det inte.
Jag är 8 år äldre och fyllde sju decennier i förra veckan! Han hade avverkat sin sista arbetsdag någon vecka dessförinnan. Det var det vi ville fira! Bonjour, au revoir, bonsoir, le fromagerie,  le jardin, la galerie d’art, très bien, merci mon amie!/Agneta