Pensionär, nyss pensionär!

Till midsommar vill man dekorera sillbordet och andra platser med vilda blommor men i år blev det naturligt att hämta de flesta blommorna från vår trädgårdsdjungel. Vi hade bestämt att plocka blommor till vaser men avstå midsommarstång. Istället ville vi göra en stor krans som skulle dekorera vårt uterum. Där kan man vara på kvällen när det eventuellt blir för kyligt på vår öppna veranda. Vi plockade och klippte flera olika rosor, klasar från schersminen, pioner, daggkåpa, blåklint och annat som kunde passa in.

Vi var tre, yngsta barnbarnet, gamla vännen och jag, se här ovan, som hjälptes åt att fritt skapa en förgänglig skönhet av björklöv och blommor. En metallring skulle kläs och hängas vågrätt mitt över bordet. Torkställningen kom till pass och höll upp kransen som blev allt tyngre ju fler blommor vi stack in i de virade björkgrenarna.

Titta så snyggt det blev!

Om man inte har en trädgård finns det mycket i vägkanten eller i skogen eller på ängen som man kan göra fina buketter av. Ta med en sax, gå en blomsterplockarpromenad! Det är ju så roligt!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Jag känner en kille som har beskrivits som klok, snäll och finurlig. Det kan jag skriva under på! Man skulle också kunna säga att han är smart, bra på dans och är uppmärksam på ett fint sätt. Vi känner varandra mycket väl Victor och jag, vi har gjort många kul saker tillsammans sedan han var liten, lekt, spelat spel och jobbat mycket i köket till exempel. Tiden går och nu i dagarna slutar han mellanstadiet och efter sommarlovet väntar högstadiet. Vart tar tiden vägen? Lite längre ner ska jag berätta vad vi gjorde mellan pastalunch i luften ovanför Ven och födelsedagstårtan på kvällen.

Nu skriver jag till dig, Victor! Klicka gärna upp bilderna.

I fredags blev du ju13 år och blev firad med paket och ”upplevelsepresenter”. I sommar ska du få vara med om flera mysiga och trevliga saker. En liten skämtsam punkt på din önskelista var att få en roll i den nya filmen om Jurrasic Park! Storebror hade kokat ihop något roligt så att du kan medverka där. Manuset var ju skrivet och klart men det var hemligstämplat för utomstående, undertecknad farmor tillhör den kategorin. Det hela blir säkert mycket underhållande!

Victor, du överraskade mig rejält när du berättade att du hade börjat med geocaching. Jag berättade för dig att vi här hemma hade gjort det vid några tillfällen och på olika platser för ca tio år sen. Om jag kommer ihåg rätt hade vi fått låna något litet instrument med vilket man tog in koordinater.
Du har ju allt i mobilen och ger dig ut efter en geocache i närheten där du är.
Din önskelunch blev Carbonara på ett bra pastaställe och efteråt skulle vi en kort bilresa bort och sen ut i skogen.

Lite information: Så här fungerar Geocaching med en enkel förklaring. Läs mer på nätet om du blir intresserad. Nästan var du än är i världen kan du ägna dig åt denna aktivitet i städer eller i naturen. På en utvald plats har någon gömt en sorts låda. Det ska finnas en logga och en penna och några ”skatter”. En studsboll, en liten minifigur, en glaskula, ett hårspänne man tar en sak och lägger i en annan. Det är själva sökandet som är det viktiga och att hitta stället. När man har hittat skatten ska man fylla i datum och signatur.
Den här geocachen i skogen var gömd 2013 och några hade skrivit kommentarer om den finurligt kamouflerade väskan som låg gömd i snåren. En annan besökare från juni förra året skrev om brännässlorna som vi också tvingades vada genom. Vi ville absolut inte vända om utan slog med en grov pinne eller trampade stigar åt varandra!
Visst var vårt möte med räven i skogen fantastiskt! En sån vacker ung räv. Huvudet och öronen var så stora och pälsen så röd att vi blev helt förstummade. Vi och räven stod stilla och iakttog varandra. Räven tänkte säkert: Äsch, de där är bara ute på geocaching! Sedan passerade den oss på ganska nära håll. Det var speciellt.

Det var en finfin och underbar dag och helg med dig, Victor! Det var kul att träffa dina syskon och alla andra, hälsa mamma och pappa!

Lev väl och blomstra!/ Kram från farmor Agneta

Ibland händer saker som inte borde hända, som den att en mur slås omkull av en kastvind. En ganska hög mur som vi själva hade rest för att få ett varmare mikroklimat i vårt eget ”Medelhav”. Genom att ha sju stora fönster i muren behöll vi den vida utsikten som vi älskar.

Muren som vette mot sydost var skyddad från alla vindar utom de som kom från just sydost. Men sydostan är aldrig hård utan bara lite mer kylig vissa årstider eftersom den kommer från havet.
Den dagen det hände blåste det hårt från västsydväst och somliga byar var långt över stormbyar. En sådan vind måste ha passerat bostadshuset klämts ihop vid mötet med huskroppar och en annan mur, i ilskan över att inte komma framåt vred sig vinden i ett häftigt kast och tryckte på allt vad den var värd från nordväst. Där låg muren platt på åkern, utåt från tomten. Vi var inomhus och hade inte märkt något. Armeringen höll ihop själva muren så den låg med sina fönster alla nästan intakta och murgrönan under sig, den klängde på utsidan… Det blev ett rejält röjningsarbete och sen kunde vi börja fundera på hur vi ville ha det.

Hela förra sommaren älskade vi den öppna vyn mot det vackra landskapet. Hur skulle vi lösa det hela? Vi pratade fram och tillbaka, murgrönan fick ligga på marken och bara vegetera medan vi tänkte, vi skissade lite, vi pratade om en fallen vacker antik mur, drömde och fantiserade om olika lösningar. Vi närmade oss en ganska enkel lösning men…

Vi kom fram till hur vi ville ha det och den händigaste av oss pensionärer, på det här stället, slutförde jobbet. Den med många idéer hade en fantasi om murgröna som slingrade sig runt amforor och annat. På så vis skulle den låga muren få en speciell karaktär. En stor dyr rackare beställdes på nätet och kördes hem. Den stod ordentligt på en kvadratisk pall och hade ett rejält och helt intakt emballage. Vi var fulla av förväntan men när vi kom in under lager av papp och bubbelplast så var amforan helt trasig. Kaputt. I skärvor, stora skärvor och genomgående skärvor!
Besvikna? Ja-a, verkligen! Samtal direkt med den som sålt urnan. Tyvärr var just den här fina modellen slut och ingen ny i sikte förrän i slutet av sommaren.

Säljaren erbjöd några andra modeller till bättre pris, men näää, vet man vad som är rätt så kan man vänta! Vi önskar att urnan kunde tala om vad som hade hänt och i vilket skede den sprack. Men nu får vi vackert vänta tills det försäljaren får hem en ny sändning eller om vi kommer på något annat.

Hur muren blev? Det kommer så småningom, lev väl och blomstra!/Agneta

PS Jag skrev som en liten novell, OTURSTIDER, om själva händelsen med fler bilder. DS

En yttepytteliten text och sex bilder från senare delen av maj 2021. Vad ser du? Det står redan vad jag har fotat men vad ser du? Jag ser hopp!

Lev väl och blomstra!/Agneta

En dag ringde en granne och sa att han hade plockat alldeles för mycket ramslök. Vår granne hade varit hos vänner och där växte massor av ramslök i en skogsdunge. Han fick ta hur mycket han ville. Tack-tack, sa vi, fast till honom!

Det var 7 hg sköljd och rensad ramslök som åkte in i vår extrakyl. Där klarade sig ramslöken utmärkt i mer än ett dygn.

Vi gjorde rejält med pesto som förvaras i en burk i kylen. Recept finns på nätet i mängder. Peston verkar hålla riktigt bra i kylen och den behåller sin vackra gröna färg! Den smakar gott till kyckling, på potatis, pizza och förstås till pasta.

Tydligen kan ramslök också mer ovanligt kallas för björnlök. Enligt Jens Corneliuson som skrivit VÄXTERNAS NAMN så kan man härleda ursinum till både nordlig och ordet björn. Allium är vitlök hos de gamla romarna och då tycker jag att det vetenskapliga namnet Allium ursinum hellre skulle betyda ungefär nordlig vitlök eller vitlök från norr än björnlök. Vad rams- kommer ifrån vete katten, hrm, har någon en förklaring eller ytterligare ett namn för denna underbara växt?

Jämför knopparna på det översta fotot och det näst sista här så syns utvecklingen. Skogen med utslagen ramslök är en dröm och doftar gott gör det också!

Lev väl och blomstra!/Agneta

PS. Trädgården, trädgården, trädgården. DS

Två gamla foton från slutet av 1800-talet eller eventuellt sekelskiftet hittade jag in en låda. Den ensamma kvinnan är Leontina Lund med sitt återhållna leende. Det var en viktig sak att fotograferas på den här tiden inget som man flamsade bort. Det prudentliga paret med hund bor i Danmark. Kvinnan på fotot heter Hanna Lauritsen och hennes man heter Emil. Fotografen till det fotot hade sin fotoateljé i Helsingör men enligt information bodde paret i Köpenhamn. Hannas imposanta hatt, make och hund skvallrar om ett gott liv – åtminstone vad det verkar till det yttre.
Hanna och Leontina är systrar. Det finns fler systrar som heter Lund i efternamn men nu är det Hanna Lauritsen och Leontina Lund det här handlar om. Leontina gifte sig med Ernst Pettersson. De fick två söner Artur och Sven.

1910 föddes min pappa Sven och några år tidigare hade hans storebror Artur kommit till världen, familjen bodde i Stockholm. Ett ställe som jag minns att min pappa nämnde var de kalla och dragiga arbetarbostäderna vid sockerbruket intill Årstaviken. Jag antar att min farfar arbetade på sockerbruket då.

Medan jag inbillar mig att Hanna i Köpenhamn levde ett gott liv vet jag att Leontina hade det svårare. Pappa Sven har aldrig klagat men inte heller berättat så mycket om sin mamma och pappa. Jag kände det som om han inte ville prata om det. Sven ville studera vidare men föräldrarna sa att de inte hade råd med det. Så var det bara.

Vid något tillfälle lät pappas moster Hanna fotografera sig och göra vykort av fotot. Kortet är adresserat till min pappas bror Artur. Jegargatan var en adress vid sockerbruket intill Årstaviken. På det stämplade frimärket ser man att vykortet delades ut med dagens andra brevbärartur, tyvärr är jag inte säker på årtalet. Så här skrev Hanna för mer än hundra år sedan: Artur gratuleras Hjertligt av moster H.L. Hälsa mamma samt Svenne.

Om farmor och farfars separation, som kom senare, vet jag ytterst lite men om farfar sas det att att han var en ”charmör” (och det kan ju vara påfrestande för familjen). 1958 när farmor dog var jag bara nio år och jag hade aldrig någonsin sett henne och farfar tillsammans. Om farfar, som jag träffade mer frekvent visste jag ju lite men om farmor hördes inte mycket trevligt eller roligt sägas men det kanske inte var så konstigt! Leontina drabbades av demens och hon bodde de sista åren på Stureby ålderdomshem i Stockholm. Jag har tyvärr bara vaga minnen därifrån.

Jag vet inte säkert men jag har fått för mig att min farmor fick ett ganska trist liv. Jag vet inte ens om hon var i Danmark och hälsade på sin syster eller om hon hade förmåga att uppskatta livets ljusa stunder.
Kanske vet mina äldre syskon lite mer och även om jag är nyfiken så är jag inte så sugen på att släktforska. Men tänk om jag gör det och det skulle visa sig att…

Lev väl och blomstra!/Agneta

För ungefär 60 år sedan togs det här fotot med en gammal lådkamera. Min mamma, Ingrid, är drygt 50 år där och jag tycker om det jag ser. Hon är klädd i sina bruna fritidsbyxor och koftan är ljust turkos, om jag minns rätt. Håret är klädsamt uppsatt. Jag var 13 år och tyckte att jag hade en gammal mamma. Nu tycker jag att hon ser trevlig och snygg ut. Vad kikar hon på? Kanske det första barnbarnet som var med vid det där tillfället, så är det nog.

Mannen bakom henne är min farfar, hennes svärfar Ernst. Under hela min uppväxt såg jag honom som en jättetjock gammal gubbe och vad ser jag? Bara en måttlig gubbmage på honom och en rätt liten farfar.
Det står kaffekoppar på bordet och mamma har kaffepannan i högerhanden, ska några fler komma? Verandan bakom mamma och farfar hör till ett litet ruckligt träskjul men med en liten vedspis att koka kaffe och potatis på. Där kunde man ta skydd när det regnade. Jag älskade det där lilla skjulet för det liknade en koja på något vis.

Platsen är en skogstomt på Hölö där Evert Taubes Sjösala äng ligger och Nämdöfjärdens vatten finns inom gångavstånd. Något halvår tidigare hade pappa, som var en van tippare, lyckats få in en fullträff på Tipset och vunnit pengar nog att att köpa den här tomten med några rejäla stenknallar och blåbärsplantor mellan träden. Äntligen kunde pappa, Sven, förverkliga sin dröm om att kunna skaffa tomt och stuga i skärgården. Det ruckliga skjulet revs när den nya stugan kom på plats. Det var en liten men rejält byggd sommarstuga med två rum och veranda. Pappa kom att älska sitt ställe, jo, det var vårt men det var han som älskade det mest.

Igår skulle han ha fyllt 111 år och jag kan se honom sitta på verandan med en kaffekopp i arla morgonstunden och se solen gå upp över Orrberget medan… Tänk, om jag hade ett foto på honom där i den stunden!
Idag drunknar vi i alla våra foton men sällsynta stunder som finns förevigade är guld värda!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Vi såg så mycket vackert med mäktiga stenmurar, en ravinliknande dalgång och hönsen på en gödselstack som hade det bra med två stiliga tuppar och hunden Zack var lycklig hela tiden. Efteråt blev vi bjudna på en mycket god lunch i vännernas nya orangeri byggt av återbruksmaterial. Stort tack, Hasse och Lena och Z för den fina dagen!

Vi har också skaffat höns lagom till påskhelgen. Yngsta barnbarnet Victor hjälpte till att få dem på plats. De får ströva fritt i trädgården så länge. Här har det legat en vedhög och tänk så lyckliga påskliljorna blev att slippa veden ovanför!

Victor kom hit med tåget och några dagar senare kom hans föräldrar. På påskafton var det dags att plocka lite ramslök och gå en promenad. Victors mamma är från Laos och hon har koll på mycket som växer vilt och går att äta. Här omkring odlas raps och man gör olja av den, i Laos odlar man raps för att äta själva växten i ett tidigt skede, tror jag.

Det blev en skön och vacker promenad på Kärleksstigen och över bäcken flög en pytteliten kungsfågel! Vi fortsatte ner till havet och visst, vi hittade fina ramslöksblad att lägga i kassen som vi bar hem. Vi hade härliga dagar ihop men utan närhet, inga kramar och pussar. Snart så…på onsdag ska jag minsann få min första spruta!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Bokträdet, det ståtliga vackra, som kan vara helt magiskt när det växer tillsammans med andra bokar till en hel skog. Att vandra i bokskogen på våren är underbart och att glida fram med bilen en sommardag genom välvuxen bokskog är en lisa för själen. Det är vackert på vintern också förstås. Vi har inte långt till närmaste bokskog och snart så…

Att krama en bok kan ju vara tvetydigt eller symboliskt. Här kramar min vän M en stadig bok.

Bok och bokstav, böcker och bokstäver är givetvis betydelsefulla för människan som kulturell varelse. Vi överför tankar och utbyter åsikter, underhåller varandra, sätter igång processer genom att nyttja dessa fiffiga ”uppfinningar”!

I början av veckan träffades vi i bokklubben bestående av fem pensionerade lärare. Nu i pandemitider kramas vi inte och sitter så långt från varandra vi kan utan att behöva ropa till varandra förstås.
Boken vi hade läst var Sofi Oksanens Hundparken. Inte en av de bästa böckerna vi har läst, tyckte vi nog alla fem men av olika skäl. Det blir alltid diskussioner och citat och funderingar om innehållet eller våra olika uppfattningar. Alltid givande och roliga samtal oavsett vad vi tycker om boken. Det känns aldrig bortkastat att läsa en bok om man vet att vi kommer att diskutera den.

Sedan i höstas läser jag högt för mina bokvänner något jag skriver själv – en ännu ofärdig bok. Det är bra för mig att höra deras spontana reaktioner, små skratt eller det jag kallar fylld tystnad, det ger mig lust att komma vidare. Nu har jag läst åtta kapitel och det är så svårt och lätt på samma gång att läsa högt. Kanske kan jag förklara det där när jag har kommit till slutet och satt den sista punkten. Jag har ytterligare några kapitel färdiga och skriver vidare på resten. Ibland är det lätt men för det mesta är det ett slit som känns svårt men också roligt. Då går det långsamt framåt och oftast blir det bäst då.
Här nere fotade jag en bit av mitt mysiga skrivbord med den gröna lampan och man ser bokhyllan som vi byggt in i trappväggen mitt emot. På baksidan av mitt skrivbord har vi en annan bokhylla också den öppen mot trappan, på det här sättet sparar vi väggytor i huset. När jag sitter vid skrivbordet har jag ryggen vänd mot datorn och titta (!) skärmen är påslagen jag snurrar runt och rullar en knapp meter, drar ut hyllan med tangentbordet: Redo att skriva bok, blogg eller ett brev kanske men hur skulle det gå utan bokstäver?

På bokklubbsträffarna hinner vi prata om allt möjligt och när vi går hem efter tre-fyra timmar är man nöjd och glad för att man har varandra. Man måste genast beställa den nya gemensamma boken som vi ska läsa till nästa träff. Jag har redan börjat på nästa bok eftersom jag laddar ner den i min läsplatta. Då har man boken och bokstäverna under ögonen inom ett par minuter. Till nästa bokmöte ska vi läsa Eufori av Elin Cullhed och början lovar intressant läsning.

Det enda som är tråkigt med läsplattan är att den fysiska boken är trevligare, böcker hör till ett hem, det är helt enkelt hemtrevligt med fulla bokhyllor och bokhögar lite här och var. Vi har bokhyllor i trappan och längs med taket på några ställen. Se här ovan!
Läsplattan är en god vän om natten om man inte kan sova, man behöver ingen sänglampa och boken man läser kan vara på 750 sidor och ändå kännas lätt och smidig. Därför knäcker den heller inte din näsa om du skulle somna mitt i handlingen vilket kan hända.

Orden bok och bokstav hänger samman, de hör ihop med boken, trädet alltså som i sin tur har med bokstäverna i boken eller texten att göra! I en tjock men lättläst bok som gavs ut 1966 kan man läsa många underhållande texter om ords ursprung. Titeln är Ord med historia, en bok som jag läser i då och då för att jag tycker att det är spännande och roligt. Professor Gösta Bergman (1894-1984) var språkvetare och kunde det där med etymologi, att härleda ordens ursprung, reda ut begreppen helt enkelt.

Vad berättar nu etymologin om orden i rubriken? Boken man läser och trädet bok är egentligen ett och samma ord. Bokstäver har ett nära samband med trädet bok. Runor ristades inte bara i stenar utan också i trä, till exempel bok och ask, genom träets struktur fick runorna den kantiga formen. Runorna består ofta av ett lodrätt streck, en stav, som blev det allmänna ordet för runa. Senare när det latinska alfabetet kom i bruk så ville man skilja på runstavar och bokstavar… alltså bokstäver. Visst blev du väl lite mer upplyst nu.

Lev väl och blomstra, precis som kamelian, just nu!/Agneta