Pensionär, nyss pensionär!

– Ligger Sara Danius i bilen?

Han såg förvånat på henne och höjde ögonbrynen men hann inte protestera innan hon sköt in ett förtydligande.
– Ja, jag menar boken, Husmoderns död. Jag kan förstås ha glömt den i Helsingborg.
– Den röda med det morbida omslaget?
– Mmm, vi hade bestämt i bokklubben att läsa essän om Tomas Tranströmer och sedan välja en dikt av honom. Hon, Sara alltså, har gått i Tranströmers barndomskvarter i Stockholm och berättar om ditten och datten, som en guidning, på den del av Söder som jag mycket väl känner till. Kul grepp och högt och lågt om vartannat.
– Vilken dikt valde du? Jag såg att du tagit boken från lyrikstället.

Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnat sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med MR och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

– Men varför har Danius bok det morbida omslaget? frågade han utan att kommentera Tranströmer.
– Första essän i boken är en jämförelse av innehållet i kokböcker. I den äldsta kokboken är husmodern hemmafru och förbereder middagar enligt boken genom att nacka fåglar, ta ur innanmätet ur djur, flå skinnet av en ål som hon hängt upp på en spik på väggen och så finns instruktioner hur man sätter kniven i en levande hummer innan man lagar till den. Sen jämförs denna bok med senare upplagor av kokboken där husmodern har börjat arbeta och hushållsbestyren och matlagningen får allt mindre plats i livet. Den essän är både rolig och intressant. Men nu ligger boken kvar i Helsingborg och jag får spara de andra essäerna till senare tillfällen.

I januari hade allt varit som vanligt. Ingen anade vad som komma skulle. Boklubben hade möte hos Britta och började med god lunch i det stora härliga köket, samtalet hade surrat runt egna val av böcker. Hon kunde inte minnas precis vilka böcker och författare de hade diskuterat mest. Kanske var det Peter Handke och om man ska och kan skilja på författaren som person och hens verk. Hon tycker man kan det – man kan tycka om en litterär text, ett drama eller något liknande utan att alls behöva uppskatta personen eller hens handlingar.
Även februarimötet hos Maria hade varit utan pandemipåverkan och de åt en gemensam lunch sida vid sida runt ett vackert dukat bord. De hade läst en nyöversättning av Carson McCullers Bröllopsgästen. En författare som hon mindes från början av 70-talet, Hjärtat jagar allena och Balladen om det sorgsna caféet, bra litteratur som tar läsaren med på olika slags resor. Det gällde även Bröllopsgästen.

Sen drabbade Covid-19 världen med olika restriktioner. Vilken tur att de har en gemensam mötesplats på nätet och nu började de bokprata för varandra där. Hon hade tyckt det var hur roligt som helst att se de välbekanta ansiktena och höra vad de hade att berätta. Det var riktigt spännande att ge sig på att försöka berätta levande och samtidigt videofilma sig själv. Hon berättade om högläsningsboken som de läste hemma för tillfället; den otroligt fina Ett helt liv skriven av Robert Seethaler och att de sen valt Ålevangeliet av Patrik Svensson som nästa högläsning. Nu visste hon att det hade varit två mycket bra val för gemensamma lässtunder i soffan oftast efter förmiddagsfikat.
Efter dessa två lyckade högläsningsböckerna hade han lakoniskt sagt:
– Nu gör vi uppehåll ett tag.
Så blev det. Det får vänta, tänker hon, nu är det mer reparera-verandan-liv, trädgårdsliv och sånt som hör sommaren till som gäller och gästerna håller avstånd, långt avstånd till och med. Snart känner vi oss som törstande eremiter i öknen.

I juli blir det bokklubbsmöte igen, det fjärde, med varsin lunchkorg, luftiga sittplatser och trevliga bokhögar. På mötet hos Gunilla bland kuddiga nävor i trädgården bestämde de att läsa Valeria Luisellis fjärde bok som fått så fina omdömen; De förlorade barnen – ett arkiv. En recension i tidningen Vi hade kittlat hennes läslust. Eftersom hon läser långsamt så var det bra att det blev den boken. Svårt att hinna med att läsa allt roligt och intressant annars!  Listan på böcker hon skulle vilja läsa är alltid längre än de böcker hon hinner läsa.
Hon gick för att leta upp  boken.

– Har du sett Valeria Luiselli? ropade hon.

Hon fick inget svar från den i huset som var bäst på att leta. Hon rotade runt lite på måfå på skrivbordet och i några kassar men Valeria Luiselli var inte där men det var Werner Aspenström. Några snabba anteckningar på ett skrynkligt papper så här stod det: Werner Aspenström 1943-1997
”…från hårt anspänd 40-talist till vardagsnära poet med brett genomslag hos  läsarna.”

Ett enda finger och en enda ton
Den valsen blev för liten
Tonen flaxar och slår
mot skymningsfönstren
Klaviaturen ligger frusen
som en vinterväg
Så får man inte göra med pianot

Läs väl o blomstra!/Agneta

Men finns ni verkligen kvar där ute, mina kära läsare!

Vad gör ni nu för tiden när ni inte läser och skriver här: Pensionär, nyss pensionär! Jag håller på med mitt skrivprojekt flera timmar nästan varje dag. Ibland har jag roligt och ibland tvivlar jag på att jag ska ro mitt projekt i hamn. Det är svårt och intressant och utmanande, det är egentligen något som passar mig när det är svårt, intressant och utmanande. Jag har en väldigt bra stöttepelare här hemma! Han lagar ofta mat, sköter huset och så går vi promenader tillsammans och ser filmer på kvällarna. En kväll såg vi en film som heter Vår i Paris som vi streamde ner från Cineasterna (tjänst från vissa bibliotek). En finstämd film om en ung flicka, 16 år, som blir kär i en minst dubbelt så gammal man, dvs i mina ögon är han ung. I en scen sitter de på ett fik i Paris vid var sitt litet runt bord. Jag hör fantastisk musik och ser en sittande koreografi som visar deras samstämdhet vid det tillfället. Mer vill jag inte berätta om någon ska se filmen, jag vill inte förta upplevelsen.

Musiken har jag lyssnat på flera gånger via Spotify och i måndags också. Jag lyssnar ibland på Klassisk Morgon i P2 och hade skrivit på deras Instagramsida och önskat fantastiska Vivaldis Stabat Mater med kontratenoren Andreas Scholl , vilken röst, och till min stora glädje så spelade de den för just mig och givetvis för alla andra som lyssnade. Redan på morgonkvisten blev jag sprallig – trots temat i musiken! Jag hoppas du kan få igång länken (jag vet inte om du måste ha Spotify). Ha det fint och skriv gärna något på bloggen eller FB.

Lev väl och blomstra/Agneta

Saker går sönder, år tar slut och människor man känt lämnar plötsligt jordelivet. Det blir ännu fler framöver, tänker jag sorgset, döden kommer oftare om man själv får leva. Det är naturens gång och vi är en del av den. Det kan jag acceptera och också att mina ögon nu mer tåras av en sång, en röst, någons snällhet, en annans grymhet. Samtidigt finns en stor glädje över livet och att ännu en gång få önska alla Ett Gott Nytt År!

Lev väl och blomstra!/Agneta

23 juli 2022
Förra hösten och vintern arbetade jag intensivt med mitt ambitiösa skrivprojekt. Under sommarhalvåret har texterna fått ligga till sig men nu tar jag tag i skrivandet igen. Men inte riktigt ännu, det där skrev jag hösten 2021 och då tog jag tag i skrivandet och jobbade vidare även när det blev 2022 och drygt fyra månader framåt. Sen dess har skrivarbetet fått ligga till sig och mogna lite.
Jag berättar i skönlitterär form om en storfamilj som köpt och flyttat in i ett stort gammalt hus på landet i Närke på 70-talet. Texten bygger på mina egna erfarenheter men är absolut inte en rapport om just vår storfamilj. Vi var tre par med barn som lämnat Stockholm för landsbygden och bodde ihop 1975-1985. Det var tio mycket viktiga år i mitt liv och barnen säger: ”Vi kunde inte ha haft bättre uppväxt!”

Nu är det högsommar och jag låter som sagt arbetet vara ett tag till innan jag går in i slutspurten. För målet ligger ändå fast – jag vill bli klar detta år! Vi får se hur det blir men jag måste bli klar innan lust, kraft och förmåga eventuellt sviker mig.

När jag sätter igång igen låtsas jag att jag har lånat en liten studio där jag i lugn och ro kan skriva och ta mina promenader när jag behöver tanka lite luft och få nya perspektiv på det redan skrivna! Jag låtsas visst ganska yvigt att jag sitter i ett visst hus på en udde på Djurgården.

Därför har inläggen på min blogg varit sporadiska och förblir så också en tid framöver.

Lev väl och blomstra, vi ses väl igen!?/Agneta

Om man är hos en farmor på ett höstlov kan man göra mycket. Om man är farmor kan man ha kul med sitt barnbarn Victor. Vi har till exempel lagat en massa mat, sparkat fotboll och rusat efter en boll som vi sparkar på vägar eller över åkrar. På kvällarna äter vi vår huvudmåltid som vi alltid har lagat tillsammans. En av kvällarna lagade vi potatislåda med chorizo och sallad som tillbehör. Så här såg potatislådan ut innan den gräddades:

Detta var en mycket enkel måltid att göra. Det tar lite tid och tålamod men det är så gott! Här ovan finns receptet!

Nästan sist varje kväll ser vi på film, just nu är Harry Potter i fokus, ikväll är det sjätte filmen vi ska se. Tidigare lov har vi tittat på filmer som till exempel Jurassic Park och Indiana Jones.

Varje dag måste vi göra något fysiskt med stora bollen ute eller med en mjuk boll inne och några gången kör vi ett hantelprogram, jag har dubbelt så tunga hantlar som farmor!

Vi har också spelat en massa spel och igår kväll la vi ett Sverigepussel. Ett spel som vi har spelat många gånger är Lynx, vildkatten, som man tränar sitt minne med.

Hugga ved är kul! Igår så högg jag ved till kaminerna, några av vedbitarna var svåra att hugga men jag klarade det bra. Däremot var min pricksäkerhet inte på topp, så jag träffade ibland lite på kanten. Då flög klabbarna iväg åt ett håll och stickorna ett annat, det gjorde ingenting för veden skulle ändå brinna upp. Victor högg ved flera gånger och kände av vilka muskler han hade använt i armar och rygg. Bra fysisk träning det där men mer mental träning för en farmor som fanns nära om något skulle hända.

Ikväll kommer Victors föräldrar och vi ska laga en god middag åt oss. Sen Victor var tre-fyra år har han hängt med mig i köket och blivit mer och mer självständig. För i början var han mest ett bra sällskap. Då fick jag säga var försiktig…ta fram den skålen, tappa den inte… nu har du smet på kinderna… och sånt. Nu vet han var allt finns i köket och tar fram det utan att jag behöver säga något alls.

I morgon, lördag, är det den sista dagen för oss tillsammans den här gången. Det här skrev vi vid några olika tillfällen och genom att växla om vid tangentbordet.
Lev väl och blomstra!/Farmor A och Victor

I Dalsland finns det många knattar och det är inte alls småbarn man syftar på utan kullar från vilka man kan ha vidsträckt och fin utsikt. Vi hade läst om Sörknatten med utsikt över sjöar och ett vildmarksliknande landskap med spännande topografi. Väster om sjön Ånimmen är Tage Danielssons film om Ronja Rövardotter inspelad. Där hade vi gärna vandrat och gått upp på toppen för utsiktens och motionens skull. Men regnet, jag säger bara regnet! Vi hade ju redan missat Åmåls gamla fina stadskärna i trä på grund av regnet och vi bestämde oss för att köra direkt till Håverud och utan att bry oss om vädret skulle vi besöka området och akvedukten. Sen fick vi se hur vädret skulle arta sig.

Här ovan finns text och foton från Håverud och just när vi var där lugnade sig regnet en liten stund. Vi läste på skyltar och plakat och gick ut på kanalbron, som spänner över Upperudsälven som tidigare hade varit omöjlig att passera med båt. Ingenjören hette Nils Ericson och utan hans ingenjörskonst hade Sverige kanske inte haft sin enda akvedukt. Kung Carl XV och drottning Lovisa var med på ångaren Laxen när Dalslands kanal invigdes 1868. Kungligheternas närvaro visade att kanalen var viktig och skulle få stor betydelse för bygden men betydelsen minskade ganska snart eftersom man också byggde järnväg här. En järnvägsbro och en landsvägsbro går över kanalen idag. På en av bilderna ovan syns en sluss för kanalbåtarna och ovanför går tågen och sen finns en bro för biltrafiken.
Kanalbåtar utgår från Köpmannebro vid Vänern och det är alldeles säkert en mycket vacker tur uppåt i de långsträckta sjöarna. Från Mellerud till Bengtsfors kan man åka rälsbuss och sträckan benämns som”de vackra vyernas järnväg.” Vi planerar lite på skoj att vi skulle kunna åka med rälsbuss och eller kanalbåt en solig fin sommardag – nån gång i framtiden om kassan tillåter och hälsan tiger still. Det känns inte som vi är färdiga med Dalsland. Förresten vilket landskap är vi färdiga med? Absolut inget!

När det började regna mer och ännu lite mer kände vi oss ganska mätta på regn men vi var sugna på mat! Sommarserveringar hade bord med nerfällda solparasoller ute men ingen verksamhet i övrigt. Vart skulle vi nu? Nu kändes det lite tokigt att åka norrut. För första gången på resan kände vi oss veliga. Vi började rulla söderut och jag mindes några rader om Dals Rostock och så tänkte vi att vi kanske skulle hitta ett matställe på vägen, men vi hittade ett fint stationshus i skala 1:50 i stället Det var en kopia på det allra första stationshuset i Dals Rostock. Sen körde vi till Mellerud, parkerade och sprang i ösregnet till en restaurang… vi kikade efter väderleksrapporter och sen bestämde vi oss. Några ställen på Västkusten hade vi funderat på att besöka och några gamla vänner att ta kontakt med om de var hemma… Regnet fick till slut bestämma mer än vi själva. Ett samtal senare visste vi att vi hade sovplatser i Helsingborg samma kväll.

Trots regnet som dominerade de sista dagarna så var vi så nöjda med vår bil-luff. Tusen tack för säng och mat på Öland, i Nyköping och i Helsingborg. I Nyköping såg vi en fin bok som heter Upplev Sverige av Mats Ottosson och Åsa Ottosson. Den ska vi skaffa till nästa gång vi ger oss iväg. Vår gamla trotjänare Värt att se i Sverige är sliten och rätt trist.
Må väl och blomstra!/Agneta

Vi var på vift och hade varit så i en dryg vecka. Fria för improvisationer och snabbt tagna beslut var vår melodi. Så skönt att resa så och göra lite som man vill och kan. Vädret kunde vi emellertid inte alls göra något åt, endast soliga dagar allra först och nu hällregn. Vi hade planerat en morgonpromenad i Åmål, följa ån ner mot Vänern och …nä, den promenaden ställde vi in! Packade ihop och lämnade det trevliga stadshotellet och följde en löst ihopsatt plan för dagens exkursioner i Dalsland.

Vi ville se de trolska skogarna och de långsmala sjöarna, Dalslands kanal och rara byar, hällristningar och konst. Ett viktigt mål var också att få se den gamla akvedukten i Håverud. Men på väg dit skulle vi fara runt några av de fina sjöarna. Så vi siktade på det, följde faktiskt vår GPS för att komma rätt – så vi kom fel, helt. Det visade sig att mottagningen var så dålig att vi slog av GPS-funktionen. Vi brukar ändå inte använda den särskilt ofta.

När vi kom fram hit där förfäderna ristat spår och skulle ut ur plåtbubblan var det absolut regnjackstvång!

På några skyltar hittade vi ortsnamnet Tisselskog vilket vi tyckte lät så trevligt dalsländskt. Åh, så fin natur och regnet avtog lite medan vi gick vid Råvarp, sjön på bilderna här ovan. På vår dåliga vägkarta stod det bara Högsbyn, ett slags centrum för området, med camping och annat. Här finns det kaffeservering på somrarna men nu var det stängt.

Och det var just här som vi såg dem för första gången i våra liv. Stora inhägnader höll dem på plats och det var nog de som höll landskapet öppet. Nötkreatur med ursprung från Skottland av rasen Belted Galloway. Enligt oviss hörsägen hade vikingarna med sig såna hornlösa kreatur till Skottland! Då har det blivit rundgång nu kan man säga. Den som har riktig information om detta kan gärna höra av sig!
Jag är lättroad ibland och blev fnittrig när jag såg de roliga vita maggördlarna och kreaturen som stod närmast höjde sina fina huvuden och tittade på mig. Jag såg väl ut som ett dränkt oidentifierat objekt i min långa regnrock med kapuschong. Och tänk, de skuffade lite på varandra, blinkade mot mig med sina milda ögon och fnissade tillbaka. Sen återgick de lugnt till sitt betande.

Regnet verkade plötsligt avta lite men det var fel, det blev snart värre med den saken. Vi tog av oss regnplaggen och rullade iväg söderut. Vägen visade sig ha några hisnande bergochdalbaneliknande svängar och höjdskillnader. Varför gå på Tivoli när vi har ett Dalsland? Det stod en gråhårig tomte med långt skägg utanför sitt icke underhållna hus och vinkade rart åt oss, aha, det är så de ser ut dalslänningarna åt det här hållet. Två välrustade vandrare hade vi sett efter Åmål och fram till Tisselskog. Nu hade vi sett sammanlagt tre av 50 045!

Må väl och blomstra! Agneta

Regnet skvalade hela tiden, eftermiddagströtthet och hunger drabbade oss och regnet fortsatte följa vår färd ända till Åmål. Vi hittade stadshotellet och talade med varandra om att checka in och sen snygga till oss lite för att gå ut och äta.
– Varför gå ut, när hotellet har öppet nu för After Work, sa kvinnan i receptionen, det ösregnar och där inne finns en hel del tilltugg som vi bjuder gästerna på! Gå in och titta!
Vi gick in och såg mängder med små ölkorvar, olika ostar, bröd och kex, frukt och grönt, plock av olika slag som kan passa till vin eller öl. Hon kallade oss tillbaka: – En trubadur kommer om ett tag och ska underhålla i den inre matsalen! Men sitter ni här i första matsalen så hör ni bra också, sa hon och la till lite förtroligt: – Det kan bli lite högljutt i den inre matsalen.

Vi hittade ett bord vid fönstret och det regnade fortfarande ymnigt. Receptionisten hade säkert tyckt att vi såg gamla och trötta ut och hon menade väl. Det var inte trubaduren som fick oss att stanna, det var den glada och trevliga stämningen, folk som droppade in mest hela tiden och beställde mat och dryck eller plockade från AW-buffén. Och sen kom elva män, mest äldre, och en kvinna (1) och satte sig vid ett långbord. Vi hade beställt vår mat precis innan de dök upp. Pust! Trubaduren började spela och sjunga, medan sorlet ökade och glada skratt hördes.
Vi fick in vår mat, fisk på den ena tallriken och kött på den andra, precis som vi hade beställt. Nu var båda matsalarna nästan fulla och kanske även en del personer, men ingen störde ohejdat eller verkade påflugen eller otrevlig. Här i Åmål verkar de roa sig tillsammans i alla åldrar och ha det så trevligt. Det kan så klart vara fel men det var intrycket vi fick! Några applåder och hejarop fick trubaduren där inne i andra matsalen. Det trevliga stojet avtog lite, det regnade ute och vi var nöjda med allt!
Morgonen efter var matsalen full med hantverkare och byggare och om vi själva tyckte att vi åt mycket så var det nada jämfört med vad de satte i sig. Efter den fantastiska hotellfrukosten var vi redo för denna dag helt vikt för Dalsland.

Stadshotellet är byggt precis i början på 1900-talet och så här såg trappavsatserna ut på två av våningarna.

Må väl och blomstra!/Agneta

”Små, små ord av kärlek…” Kavaljeren sjunger i flickans öron, ihop med Berth Idoffs på scenen, han vågar inte säga de där orden direkt men nu får han fram dem här på dansgolvet! Kanske kan det också ha varit Flamingokvintetten eller Sven-Ingvars eller någon av alla de där andra dansbandsorkestrarna som hjälpte till med raggningen för kvällen, sommaren eller för livet.

Sedan 2012 är det gamla danspalatset Sandgrund en plats för Lars Lerins konst. För den populäre Värmlandssonen tillhandahåller Karlstad Kommun de enorma väggarna; vilken hyllning och upphöjelse till en nu levande konstnär! Lars Lerin, som tidigare levde ett hårt liv, har öppet berättat om sitt liv och delat med sig hur han har hanterat det svåra. Under de senaste, låt säga 15 åren, har han blivit folkkär, för sin konst och sitt sätt att se på människor, detta inte minst tack vare media. Nu kan nästan vem som helst komma till Sandgrund och studera vilken enastående akvarellist han är. Han bodde många år på Lofoten och flera motiv ser ut att vara från den tiden. Allt här nedan är precis den färgskala som han behärskar till fullo.

Vi hade knappt två timmar på oss och jag kan säga att efter en timme så var jag helt slut av alla intryck. Så många fantastiska stora, jag menar stooora akvareller, små akvareller, studier och färdiga verk att det gick runt i huvudet på mig. Vi sackade lite båda och fann intressanta böcker att kika i som den produktive Lars Lerin har skrivit och gett ut på eget förlag, han är författare också! Han är fem år yngre än jag och enligt personalen kommer han med nya verk och byter ut mot några gamla, han har kanske ingen broms, vill som det verkar bara skapa vidare!

Jag ser en risk i att det blir för mycket av skicklighet, kan det bli det? Och samma samma att fastna i… jag vet inte, tvekar där i mina funderingar MEN nä, titta på den taniga björkskogen här nere. Allt är bara så skickligt och alla har vi varit något liknande ställe och många har en relation till det vi tittar på här.

Det var svårfotograferat med blänk från många lampor glasen. Enastående vattenblänk och liknande står LL själv för så därför väljer jag bort fler foton..
Jag tittade in i en avdelning där jag inte hade varit. Oj, ett arkiv, med skisser, brev och utkast till böcker, tänkte jag. Hans gamla favoritböcker, material från konstutbildningarna, fotografier och ja, hela hans liv samlat i det här arkivet. Men tji fick jag allt var målat och jag tog en video som tyvärr blev för stor för bloggen. Men, åk dit vet jag! Till Karlstad och Sandgrund. Bara de riktiga verken är de som räknas!
Må väl och blomstra!/Agneta

Nästan det sista jag gjorde var att titta på två mycket bekanta applikationer som hängde i köket hos våra vänner B o W. De är gjorda av min allra käraste Lotta L i början av 80-talet. Då var vi familjemedlemmar i en storfamilj i Viby och jag minns när L jobbade med stora och små bilder för en utställning i Askersund och nu hänger de här två kopparna med te och kaffe i Nyköping. Så kul!
Sen tog vi farväl av våra värdar ute vid bilen med ett glatt: -Vi ses igen och tack för allt!
Väderprognosen för dagen var halvbra men framåt eftermiddagen skulle det regna mycket. Körplanen var: Sörmland, Närke, Värmland och till kvällen hade vi bokat rum på Stadshotellet i Åmål – alltså Dalsland. Vi skulle vara i Karlstad före klockan två var ambitionen men hyfsat tidigt kom vi frukostmätta iväg . Vi hade alltså gott om tid. Det blev småvägar först, sen lite större och när vi närmade oss vägen söder om Hjälmaren började vi tänka på vänner som bara bodde några mil bort ifrån vägarna vi körde. L o P i Brevensbruk hej,hej! E i Hallsberg, hej på dig! L o M i Vretstorp, men hallå där, Lotta, dina gamla koppar i engelskt porslin finns i Nyköping! Och sen slutade vi heja, det skulle bli alldeles för många hejhej medan vi körde söder om Örebro för att komma till snabba E18.

På FB hade jag sett några lockande foton från Tant Grön i Vintrosa, vi hittade dit för en fika och körpaus. Mycket mysigt ställe på alla sätt och vis och minsann köpte jag en fin ljungfärgad linkofta också innan vi körde vidare. Milen rann på och väl en bit in i Värmland stannade vi på en trevlig rastplats vid en liten sjö med barrskog runt omkring. Javisst, så ser ju naturen ut i de här trakterna. Det ösregnade och vi satt kvar i bilen och åt de goda pizzabitarna som vi inte hade orkat äta upp kvällen innan på Bryggerier i Nyköping. Mätta och nöjda körde vi sen raka vägen till det gamla dansstället Sandgrund i Karlstad. Klockan var fem över två och nu hade vi nästan två timmar på oss för att äntligen få se Lars Lerins stora akvareller!

Lev väl och blomstra!/Agneta