Detta är en repris från 2014 mitt första år som bloggare.

Det är otroligt så många vackra misstag jag har gjort i den här trädgården. Först ÄR det ju alltid bara vackert när plantan är efterlängtad och nyplanterad och man sätter sig ner på en stol och väntar på att den ska växa till sig och bli stor! Jag tänkte visa några foton av växter som man visst ska ha i sin trädgård bara man är medveten om hur de uppför sig. En del har helt enkelt ingen hyfs, man måste antingen vara på dem i ett eller ha dem avgränsade på något sätt eller som solitärer.
Att avgränsa växter med hinder, rotspärr, för rötterna är inte så svårt att göra men det är ju många växter som sprider sig med frön. (Då får man ju vara snabb att klippa blommorna så snart det är överblommat). Likaså kan man gräva ner en kruka, utan botten, i rabatten utan att det känns övermäktigt jobbigt, men hur kan man veta att rötterna inte sprider sig i alla fall?!. Däremot känner jag ett förtjusande par i Österbotten där mannen har grävt ner hela vattentunnor, såna blå, för att hålla växterna på plats! I det här fallet handlade det om rosor och det är ju ett beundransvärt företag.
Förut visste jag ju naturligtvis inte vilka växter som sprider sig på vilket sätt och eftersom jag ibland är som barn ‘kan-bäst-själv’ så var jag dum nog att inte efterforska svaret på frågan som jag borde ha ställt eller om jag fick veta så tänkte jag: den håller jag efter, så klart!

På bilden är en rabatt med allehanda växter som jag tycker mycket om. Det lyser lite gult längst fram och det är Lysimachia ciliata ‘Fire Cracker’ som jag mest planterade för bladverkets mörkröda färg. I dagens läge har den i princip tagit över hela rabatten! Den är lätt att dra bort men den återkommer alltid. Vill man ha den i en rabatt så får man helt enkelt vara ihärdig och dra bort de flesta plantorna på våren och försommaren. Astranthia major, stjärnflocka, fröförökar sig mycket och den kan också helt ta över en rabatt och tro inte att den frågar om lov! Den är ljuvligt söt och nu finns det många olika sortnamn som mer håller sig på sin plats, men de ser ju annorlunda ut.

En annan besvärlig men mycket vacker typ är Lysimachia clethroides, vitlysing. Den böjer så fint på nacken och har en fantastiskt lång blomningstid. Jag grävde bort den från platsen vid springbrunnen på innergården och satte några plantor som solitär på ett helt annat ställe. Där trivdes den inte… och här kom den tillbaka. Det är inte lätt att få bort rötter från ett ställe där det är ett virrvarr av rötter under marken. Vitlysingen är också lätt att dra bort men ihärdighet ska till om man bara vill ha den i en liten mängd på ett visst ställe. Ge den stor plats där den inte konkurrerar med andra är väl mitt råd. Jag ska lyssna på mig själv och ska göra ett försök till att få bort vitlysingen helt och hållet för jag vill ha ner höjden på den här rabatten.

På innergården växer vitblommande röllikekrage, Tanacetum macrophyllum (fast inte nu längre 2022)! En gång såg jag en hel trädgård med bara såna och borde därmed ha blivit varnad. Men det såg ju maffigt ut just då när alla ruggarna blommade. Den sprider sig lätt med frön så den hittar man överallt där det är en öppen bit jord. Dra bort. Lätt som en plätt. Klipp blomställningarna i tid!

En av mina första trädgårdskärlekar, höstanemonen, såg jag som ung hos mina barns farmor, Anemone hupehensis, som är en underbar växt på rätt ställe. Jag tog in den på innergården och den tar över en hel hörna och förstör väldigt mycket i sitt behov att breda ut sig. Visst känner man såna som vill bre ut sig på andras bekostnad. Rötterna är svåra.

I skogen, där vi tog bort 30 granar, får de växa fritt på flera ställen. Hur trevligt som helst och den börjar blomma i juli och håller på i minst ett par månader!
Även om vi har ett utsatt väderläge här nere på sydkusten så odlar vi i zon ett (noll, säger en del). En del spännande växter går att odla här och en av dem såg jag för första gången på Bornholm. Den växte högt i en pampig bok och klädde in en stam, Jag satte den därför mot en gammal avsågad gren och ledde upp den mot ett äppelträd! Inte smart alls eftersom jag hade sett hur stor den kunde bli. Jag talar om Akebia quinata, jag har inte hört något svenskt namn på den. Fembladsakebia viskar nån, men vem väljer ett längre namn? Vackert ljusgrönt bladverk, väldoftande underliga vaxartade blommor.

Vilket är nu mitt största misstag? Kanske rosengången som placerades lite tokigt med tanke på solens gång eller kanske att vilja ha en skogsklematis, Clematis vitalba och plantera den intill en vacker prydnadsapel. Jag tänkte att det kunde vara vackert med en vit sensommarblomning invävt i prydnadsapeln mörka bladverk.
Pyttsan, allt man ser nerifrån är en stor vit babyhjälm på toppen av det stackars trädet! Jag har minsann sett hur den har börjat infiltrera den bakomväxande rönnen också. Aj, aj, aj! Det måste till en utryckning och nermontering!
Round Up, viskade någon i mitt öra men jag,säger no, no, eftersom jag odlar giftfritt.

Just nu, juni 2022, lever vi i ett grönt paradis eller om man så vill en ren djungel med ett virrvarr av växter. På grund av ålder och andra omständigheter har trädgården nästan fått sköta sig själv och faktiskt så väljer vi att älska det också!
Vilka misstag med trevliga och efterlängtade växter har du gjort?

Lev väl och blomstra!/Agneta