Repris på ett av de tidigaste inläggen från 2014 i min blogg. I statistiken ser jag att två av mina inlägg under årens lopp har blivit mest lästa, båda handlar om de misstag man kan göra i trädgården när man är okunnig eller kanske nonchalant. Här är det första och tyvärr blev det inte bra med bilderna, fick inte in dem i texten, ha överseende med det!

Ni som har följt bloggen vet att jag tidigare har beskrivit hur vi tursamt hamnade här på en kulle med Östersjön i horisonten och ett böljande landskap med Romeleåsen åt norr. Jag berättade hur en utmattningsdepression och en bok om rosor, i kombination med en längtan efter att skapa, fick mig att överhuvudtaget tänka på trädgård och att verkligen upptäcka vår egen trädgård. Jag såg möjligheter.
Mina första försök var ganska trevande, ja, rent av både famlande och fumliga. Men jag är bra på att fantisera och jag visste (i alla fall fläckvis) hur jag ville ha det och hur jag skulle gå till väga (trodde jag).
Visionen var att skapa en vackert blommande oas med många gammaldags och rotäkta rosor där fåglar och fjärilar trivdes. Engelsk cottage-stil kanske med växter som vävde ihop underbart romantiskt. Paletten var ju inte alldeles tom eftersom någon brukat trädgården sedan huset byggdes på 1920-talet. En riktigt stor ormhassel var det bästa och raderna av planerade granar på en del av tomten var det sämsta. Där emellan fanns det redan en del träd och buskar samt några röda rosor.
Man ska ju alltid göra sina egna misstag och lära sig av dem men somliga misstag kan vara ganska fatala; som att ta bort vindskyddande buskar när man bor på en kulle vid kusten. Man måste uppleva alla årstider på ett nytt ställe för att förstå platsen. I maj kan det ju se så här underbart ut när rapsen blommar, se överst.
I februari när vinden drar med sig snö till skånsk snöstorm kan det se som ovan! Vi tog helt sonika bort en mängd buskar för att jag tyckte att de bara var fula och stickiga och trodde att trädgården skulle bli finare utan dem. I alla år därefter har jag ångrat tilltaget. Jag vet inte hur många buskar vi tog bort och vill inte tänka på det ekonomiskt heller (buskarnas pris x tiden de fått växa sig stora)…
Och jag hade ju missat något annat väsentligt; buskarnas röda vackra bladverk och jag hade inte heller sett de söta ljusgula blommorna. Vi fattade helt enkelt inte det viktiga med att buskarna var stora och täta, helt perfekta för att sila vinden även på vintern, speciellt som de var planterade innanför en yttre rad med popplar och glesare buskar. Det blev helt klart dragigare och mer inbjudande för snön. Varsågod alla isande vindar och snödrev, kom in i vår trädgård!
Vi sparade en buske och ytterligare en har skjutit upp ur marken så nu har vi två men de förslår ingenting mot den här östliga vintervinden. För att man ska förstå vad snö betyder här i det öppna landskapet jämfört med snö längre uppåt landet måste man ha upplevt skånsk vinter. Här blir det snökaos även vid mindre snömängder på grund av att vinden driver ihop snön. Titta på den här bilden som visar hur snön från öster har lagt sig i drivor.

När jag väl hade upptäckt vilka möjligheter trädgården erbjöd mig så började det hända saker. Det som satte in var växtbegäret, roslängtan, blomsjukan, nyplanteringsglädjen och det var det som drev mig framåt. Jag gjorde en massa nybörjarfel. Jag valde inte växter efter platsen utan bara efter hur jag tyckte att de såg ut; vackert, sött och spännande skulle de vara. Jag tänkte inte så mycket på att olika växter önskar olika miljöer. Växter dör om de inte trivs! Eller så förtvinar de långsamt och lever i skuggan av sitt rätta jag. Alla växter trivs absolut inte i styv lera. Jorden här består allra mest av lera blandat med en del kalksten. Det finns plus och minus med det.

Jag besökte plantskolor, läste, tittade i andras trädgårdar och då upptäckte jag en massa härliga växter som jag ville ha. Jag skaffade en hel del växter och planterade i små grupper i ytterkanterna på den stora gräsytan. Jag köpte, fick och kunde till och med byta mig till några plantor och så uppstod min första planteringskö. Hjälp, var skulle jag plantera allt? Ibland fick jag till en asylrabatt där växterna fick stå och vänta tills den riktiga rabatten var uppgrävd och klar…så de nya plantorna kunde flytta in på riktigt. Varje gång jag behövde en ny rabatt var jag tvungen att be min man gräva. Mina armar lyfte spaden och så klang det till och tog tvärstopp. Väl grävt en gång kunde jag ta vid och gräva om och jordförbättra. Asylen blev min räddning, jag ordnade det med pallkragar.
Jag vet att jag inte är ensam om att ständigt ha kö och inte heller om att springa omkring med galen blick och leta plats för de där två, tre senast införskaffade älsklingarna som bara ber om att få komma ner i jorden. Vissa har fått vänta i asylen i ett par år innan de har fått komma i jord på ett riktigt ställe.
Här kanske? eller här…men om jag flyttar den dit så kan jag få ner de här två där borta om jag tar bort den höga och flyttar längre bak eller…
Principen borde vara; tänk ut var rabatten ska vara, gör i ordning platsen, gräv, jordförbättra och skaffa plantorna först när rabatten är formad och klar. Plantera efter en färg-, form- och höjdplan och håll dig till den! Bilden visar en plats som bara var gräs/ogräs från början. Här gjorde vi gångar med grus en stenlagd del och rabatt med springbrunn. Bilden en liten bit upp i texten.

Rena tokerier är det att ta in invasiva växter i rabatter om man inte håller efter dem. Det kan vara mycket vackra och fina växter men de vet inte hut, håller sig inte på sin plats utan brer ut sig som om de vill äga hela världen. När min trädgårdslust nyss var väckt fick jag en växt som kallades för fattigmansbambu (fel, fel, fel). Jag tyckte den var väldigt snygg och planterade den i en nyuppgrävd rabatt i ett hörn av den då stooora gräsmattan. Sedan läste jag på AoT Trädgårdsforum och på google att växten var pakslide och att den i princip kunde få ett sånt rotsystem att den lyfte hus eller i alla fall lite åt det hållet. Det var katastrofberättelser även från England och själv såg jag snart enorma snår av den i t.ex. Sandskogen i Ystad. Jag utmanade ödet i ett par säsonger och sen grävde jag bort slidet. Jag tog bort allt, trodde jag i alla fall. Fortfarande (många år senare) kan de speciella bladen titta upp. Det betyder att någonstans där nere håller deni värsta fall på med underjordisk verksamhet.
I nästa avsnitt om misstag (för det finns ju flera feltänk i mitt trädgårdsliv) kommer jag bl a att visa bilder på vackra men invasiva växter. Om du inte har somnat ännu så får du gärna kommentera!

Lev väl och blomstra!/Agneta