Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


2 kommentarer

Återbesök i min imaginära gungstol

Sist jag skrev något från min imaginära gungstol var den 29 september 2016. Då skrev jag här i bloggen utifrån associationer kring ett foto från 1953. Tolv barn i olika åldrar från Onsdagsvägen i Hökarängen var på gemensamt kalas, jag var fyra år och ett av de yngre barnen.

Naturligtvis funderar alla på sin barn- och ungdom och varför livet sen blev som det blev. Jag lever nog mer och mer i nuet och vill gärna göra så, kanske är det typiskt för min ålder eller den människa jag har blivit. Det som är passerat är passerat, sa flickan som gjorde saft och tog en klunk.
Man får läska sig med goda och bra minnen och släppa det andra – det som irriterar, skaver och kliar ska man låta bero.

Idag kan man spara sina fotoalbum och skrivprojekt i molnet. När jag tänker på det så svindlar det men egentligen handlar det om några gigantiska datorer med servrar som ägs av Facebook, Google, Amazon och vad de nu heter. En svindlande utveckling är det i alla fall sedan min uppväxt. Vi har bara lite stoff sparat i ett sådant stort kommersiellt gemensamt moln. Vår egen server står under ett skrivbord och den servern svävar inte ett dugg men det ”molnet” kan innehålla mycket. Kraschar den servern så försvinner åtskilligt. Men i det långa loppet vad gör väl det!?


I vårt eget ”moln” hittade jag ett dåligt fotografi av en reklamannons från när jag var 17. Jag sitter på en äng full med prästkragar och har fått på mig en knallgul tröja och prästkragar instuckna i håret. En fotograf hade hittat mig på ett tehus och ordnat ett litet jobb, jag  skulle göra reklam för ett schampo och tjäna några hundringar.

Agneta reklambild (2)

Jag kände mig helt fel under hela fotograferingen och ännu värre var det att fotografen sa att han kunde hjälpa mig in i branschen. Vad ville han egentligen? – Nej, inget för mig, sa jag sturskt.
När jag tittar på bilden så ser jag flickan som hoppade av latinlinjens andra ring på gymnasiet, hon som var osäker och blyg men som trots det kände det som om hon kunde förvandla världen på något sätt. Världen skulle kunna bli bättre om… det var fred överallt, om flickor inte var tvungna att ha BH, om inte folk behövde bo i trånga ettor…

När jag ibland halkar in på tankar om hur det hade kunnat bli om inte om hade funnits så är det ju bra att veta att jag faktiskt inte minns allt.
Jag tror att man tar vissa beslut i livet och de är baserade på mycket mer än du kan minnas 40-50-60-70 år efteråt. Vi stuvar om, ändrar och tror att det var på ett visst sätt som troligtvis inte alls stämmer och den där hypotetiska funderingen om hur det kunde ha gått om inte… ja, släng den i sjön om den inte roar dig! Om tankarna roar dig kan du gunga på i den imaginära gungstolen och kanske se dig som någon som aldrig blev du men som lyfter dig ändå och gör dig glad!
Jag fantiserade om att göra allt möjligt och tänkte att jag hade en slags konstnärssjäl, fast jag vågade inte yppa det för någon – jag var ju dålig i bildämnet, men ibland dagdrömde jag och var ihop med en piprökande, skäggig konstnär som jag delade ateljé med! Det är ju roliga minnen .
Jag vet att jag under de sena tonåren ville skriva men blivit rådd att mogna lite, skriva noveller och läsa mycket. Jo, jag läste och skrev, läste och skrev, hade en låda med citat ur böckerna jag tyckte om. Den lådan finns inte längre.

Och läser gör jag fortfarande. Prosa är det mest och poesi till en viss del. I bloggavsnittet om Malmö Stadsbibliotek lånade jag en bok av en hemlig poet. Det var min tur att i lilla bokklubben presentera en poet och läsa något utvalt.
IMG_20190902_180803385
Jag presenterade Tua Forsström, poeten som blev invald i svenska akademin 2018. TF är finska men har svenska som modersmål. Hon efterträder Katarina Frostensson på stol nr 18. Jag tycker Tua F verkar jordnära och äkta så kanske hon förmår bidra med något som moderniserar denna hemlighetsfulla institution. Jag läste ‘Efter att ha tillbringat en natt bland hästar’ och den senaste från 2018 ‘Anteckningar’.  Låna på biblioteket om du vill läsa!

Nutid och dåtid blandas och rörs ihop både i livet och i litteraturen. Jag inbillar mig att jag blir lite klokare av att läsa och att tala om böcker och att odla rosor!

20190613 Schneekoppe

Schneekoppe

Gunga gärna i din imaginära gungstol men lev väl och blomstra!/Agneta

 

 

 

 

 


2 kommentarer

Öppna omgivningar och naturdrama

Tidig morgon mot norr, med Romeleåsens sluttningar i fjärran, och med solen i öster och vyn lite mot sydsydost med den blå randen av Östersjön så svår att fånga på bild.

– Det är så underbart att bo så här på landet och följa årstiderna, säger vi förnumstigt till gäster som inte är här så ofta. (Ja, det finns ganska stor risk att vi tjatar om det alldeles för oss själva också)!
-Vi älskar ju naturen här och åkrarna och de böljande vidderna och…allt sånt som finns här att glädjas åt, fortsätter vi och pekar på rådjuret som just passerar förbi på åkern utanför (som beställd från en inspicient på någon teater i närheten).
– Det är lugnt och skönt hela året men underbarast är det just ikväll, skål och välkomna till vår veranda, säger vi och sen är det ju inte bara vi som talar!

Just denna sommar har det hänt oss vid flera tillfällen att någon bekant, vän eller tidigare arbetskamrat har kommit hit med sina gamla vänner, grannar, mammor eller fruar bara för att se om vi bor så fint som det sägs! Vid ett tillfälle hoppade två goda vänner glatt ur bilen, de var väntade, men överraskade med två gamla vänner från down under… ‘o, min ringrostiga engelska’ hann jag tänka, men jag fick lite tidsfrist för i mitt öra fick jag viskat: Kan du blanda var sin drink?
 Jag for in och gjorde en alldeles egen hittepådrink, i med en skvätt ProViva allra sist, det ska ju vara lite nyttigt också. Det blev en informell och trevlig eftermiddag då vi oförblommerat kunde berätta om allt vi gjort ute och inne under våra nästan 25 år här.

Åkrarna är rejält stora runtomkring oss och där odlas bland annat tre av Sveriges stora sädesslag. Vete, korn och havre, råg saknas,  för övrigt är det mest raps och betor. Det är vackert med sädesfältens färger på sensommaren.
Vår trädgård liknar mest en förvuxen djungel så här års. Men den älskas av alla våra fåglar – från de stora fasanerna, skogsduvorna, trastarna, sångarna, finkarna och de söta rödstjärtarna och rödhakarna och… jag älskar våra fåglar som flyger som spjut och kan varenda gren och buske och var de ska flyga lite högre eller lägre eller svänga åt något håll utan att kraschlanda.
En duvfamilj har kommit närmare och närmare vårt hus och haft ett bo i björken knappt ett tiotal meter från huset. Häromdagen tog jag en liten videofilm när de kelar på duvors vis och matade ungen som blivit ganska stor nu. De här duvorna sitter ofta på hustaket, badar i springbrunnen, bajsar där de vill och jag vill helst ha dem på andra sidan huset, nere i det vi kallar skogen där det finna fler träd. Men de har helt klart inte lyssnat på migs.
Plötsligt i går eftermiddag hörde vi en kraftig smäll mot ett fönster. En stor fågel måste ha flugit rakt i rutan. Jag noterade en glada i luften som flög iväg men såg ingen annan fågel. Min man hade sett hur gladan cirklat över oss ett bra tag. Jag tänkte på duvungen.

Senare igår tog vi lilla rundan, en backig fyra kilometerspromenad med fina vyer, mestadels på grusväg. Vi såg andra rovfåglar och talade om vår duvfamilj som vi inte riktigt ville ha så nära men undrade ändå hur de skulle klara sin unge nu med så många rovfåglar i luften.

När vi kom hem från rundan så insåg vi att två av tre duvor i familjen gått hädan.

Två döda duvor betyder att endast en är kvar i livet. Det är så det är och det är tomt och konstigt för den tredje duvan. Ensamt där uppe på hustaket. Inte tror vi att den just idag tjatar sitt vanliga:  -Jag vill ha godis, jag vill ha godis, jag vill ha godis…
(Lotta, du som fick mig att höra orden i ramsan, hur låter den nu?)

Sensommarkram till alla och akta er för höken!/Hälsar Agneta

 

 


7 kommentarer

Victors sommarcamp 2019

Nu tänker jag tillbaka på den kvällen då vi låg i gubbasängen bredvid varandra. Mitt yngsta barnbarn och jag sida vida sida. Han är elva nu och stora grabben och vi var rejält trötta efter att ha varit aktiva hela dagen. Vi hade släckt lamporna vid elvatiden och här på landet blir det verkligen mörkt när månaden heter augusti. Vi småpratade lite och spelade WordFeud med varandra och jag fylls av en stor värme – lycka! Bättre än så här kan jag inte ha det.

Med enkla medel ägnade vi oss också åt lekfulla hemmasporter; Darttavlan kom fram ur gamla garaget, jisses så mycket matte det blev då; likaså kom krocketspelet fram igen, badmintomgrejerna och bocchian. Allt blev använt och ibland makade vi ihop våra egna regler för att de passade bättre. Roligt var det för oss båda.

WF är ett av spelen vi roade oss med på mobilerna men också en modern variant av Monopol. Monopoly som har kortläsare och bankkort för varje spelare, det är kul och rappt. Ibland hinner liksom min hjärna inte riktigt med när V registrerar köp och annat med hjälp av kortläsaren – men jag tror faktiskt inte han luras. Det måste vara en kombination av tur och skicklighet för att man ska vinna.

Under fem hela dagar med varandra hann vi med väldigt mycket. Som vanligt lagade vi mat tillsammans flera gånger och vi bakade både fröknäcke och långjäst matbröd. Mitt under knådandet kom ett glatt: Det här är ju roligt!
Roligt att få med sig egenbakade bröd hem efter sommarlägret…

Tre olika typer av ban- eller äventyrsgolf hann vi med. Först den gamla vid Granhyddan i Beddingestrand. Mysigt och välskött är det där och lagom många andra spelande.

Den andra banan låg i Folkets Park i Malmö, se här nere, varje bana var inspirerade av en plats eller byggnad i Malmö. Men-se-där-ja, en farmor hukar sig inför slaget.

Äventyrsgolfen här ovan ligger intill Öresund vid Gröningen i Helsingborg. Det är en riktigt rolig och utmanande bana med vattengravar och allt. Den där bangolfsåldern, som V är i just nu, är också bra för alla åldrar. Jag trivs med variationen och att man inte måste vara i toppform för att nå hyfsat resultat ibland, tralla-la!
Vi avslutade sommarlägret i Helsingborg med diverse andra aktiviteter där. Sånglektion, äta på restaurang och inte minst titta på storebror Pontus vars sommarjobb i Fredriksdals trädgårdar har varit att spela rolig och informativ vandringsteater om sjukdomar och hälsa.

Och passa på att fota blommor. Sådan farmor sådant barnbarn!

Jag tänker att Victor i framtiden, i något sammanhang, kommer att säga: Min farmor lärde mig i alla fall att hantera en riktig kinesisk kockkniv!
Jag tycker mycket om våra tvåmansläger och vet att de är till nytta och nöje för oss båda. Fast jag har ju inte precis  frågat efter en utvärdering – den ser jag direkt i stället!

Lev väl och blomstra!/Agneta


2 kommentarer

Malmö Stadsbiblioteks källare

20190728 bib 1ex

Det här är Malmö Stadsbibliotek!  Det var endast här jag kunde hitta en speciell bok som jag sökte. Det visade sig att den fanns i källaren, oj då, en bok så sällan läst att den stoppats undan och en sån som hämtas upp först efter någons förfrågan. Var kan källaren ligga i för huskropp? tänker jag, när jag ser fotot på hela bygget. Förmodligen i den äldsta delen, Slottet som den delen kallas, men säker är jag inte. Det måste ju kanske vara nytt, fräscht och torrt i källaren för att böckerna inte ska börja mögla.

Så Slottet till vänster, den runda delen i mitten kallas Cylindern och delen till höger heter Ljusets Kalender. I Malmö var det många som inte tyckte om att det gamla skulle byggas ihop med något modernt. Pengarna tog visst slut ett tag och den råa betonggrunden låg där till ingen nytta och gav upphov till visst missnöje. Jag tillhörde inte den skaran då och inte nu heller. Med den då nyanlagda dammen i Slottsparkens sydöstra hörn  blir allt som ett smycke. Ljusets kalender invigdes 1997 och är ritat av den danske arkitekten Henning Larsen (1925-2013).

Medan personalen letade sig ner i källaren, för att hitta boken jag så gärna ville låna, satt vi vackert i det luftiga rummet. Det var inte så många besökare ännu men snart skulle nog alla stolar vara upptagna.

På vinterhalvåret lyser det vackert i den glasade delen och även dammen är belyst. Jag njuter av att gå runt den där dammen alla årstider och tänker alltid på konstnären Helge Lundström som har valt stenar och växter och formgivit alltsammans. För länge sedan var jag på besök i hans lilla pärla till trädgård i Gislöv på Österlen. Det huset, lills trädgården och allt hade gott och väl fått plats i den här väl tilltagna dammen.

20190728 bib 2ex

Jag fick min lilla tunna bok och vi tog ett extra varv runt dammen för att fånga in bibliotek och damm i mobilen och samtidigt njuta av växter, stenar och vatten.

Så småningom hamnade vi på ett fik och tog var sin kopp kaffe och jag fingrade lite på boken och läste lite här och där; det här blir nog bra, tänkte jag; nu är jag rustad för ett uppdrag i lilla bokklubben.
TV-programmen Helt lyriskt, 2018, med Fredrik Lindström som programledare (finns på SVTplay) gjorde att vi lade till ett nytt inslag i våra bokträffar. Till varje träff skulle en av oss ha i uppdrag att presentera en poet och sedan läsa något utav hen. Dock utan loge, musik och djupare kunskaper!

Men jag kan ju välja att sjunga texten, rappa eller dansa den kanske. Näää, så roligt ska bokklubbsvännerna inte ha, jag läser nog på vanligt vis – men vem vet? Vilken författare jag har valt vill jag inte avslöja i förväg.

Och nästa gång jag besöker Malmö Stadsbibliotek ska jag fråga var källaren med böckerna finns! Läs mycket poesi och prosa så blir du rik!/Agneta

 

 

 

 


1 kommentar

Pensionärer på vift (3)…mer Amsterdam

02.15, den gångna natten, avslutade jag det här inlägget och var mycket nöjd med både bilder och texten.  Sju timmars jobb hade gett resultat! Några minuter senare stirrade jag förfärat på bloggsidan som jag nyss var så nöjd med. Allt jag hade jobbat med, utom precis det första utkastet, som jag skev dagen före, var borta. När jag tittade på historiken var både den kompletterande texten och den nya puts väck.
Supporten kunde inte hjälpa mig inlägget i sin helhet var borta och förblir borta. Det åtgår så mycket energi att orka ladda om så jag väljer detta; jag lägger in bilder och gör kommentarer rakt av. Här kommer det första, det som inte försvann:

Frukostbrickan på rummet med utsikt mot Amstel och en ny dag, är en bra start. Alla smala hus i Amsterdam med hissanordning högst upp har inte alls varit lagerhus som jag trodde. När riktlinjerna för kanaler och tomter för bostadshus drogs upp så fick man skattelättnader om man byggde smala hus. I smala hus behövs fler våningar och trapporna måste vara smala – annars blir det ingen plats för några rum. Inga skåp eller ens vanliga sängar kan bäras upp eller för den delen ner för sådana trappschakt.
Hissanordningen högst uppe på gaveln är till för möblerna, fönsteröppningarna är stora och möblerna tas helt enkelt in den vägen.

Ovan är ett mixat fotosvep, kanske något av en repetition av förra inlägget. Hittar du fotot med den grönskande entrén till en husbåt? Det såg så mysigt ut där och jag såg en kvinna i ungefär min ålder som pysslade med växterna. Det kunde kanske ha varit jag.
En dag hamnade vi i en trevlig ekologisk butik och köpte mat och dryck till en lunchpicknick i en park. Efteråt behövde några vila i gräset. Den tröttande picknicken hade faktiskt föregåtts av ett långt och trevligt besök i Rembrandts hus, vill jag påpeka.

Rembrandt van Rijn föddes 1606 och blev en av konstens centralgestalter, en sådan som alla vill lära av och härma. Många påtalar att ljuset i hans tavlor är hemligheten – HÄRIFRÅN försvann all bearbetad text ihop med utvalda bilder. Som tur är finns bilderna  kvar i mitt mediatek. Alltid lite tröst.
Man har försökt återställa huset som Rembrandt och Saskia flyttade till 1639.  Flera av husets rum hade högt i tak och plats för många tavlor på väggarna. Trappan upp var vindlande och smal.

I huset fanns ateljé där R tog emot elever och R fungerade också som gallerist. Han sålde egna och andras alster. När hans Saskia dog gick det utför för R och han gjorde personlig konkurs efter några besvärliga år.

Ett annat hus från 1672 beboddes allra först av Rembrandts mest berömde elev Ferdinand Bol. Där var vi också på besök. Huset byggdes om i mitten av 1700-talet och det är den stilen som man vårdat och behållit. 1884 köptes huset för att bli bröllopsgåva och sedan dess bor familjen Van Loon kvar i en del av huset medan resten är öppet för allmänheten.

Efter ombyggnationen på 1700-talet: inga smala trappor här. Det här trapphuset var då utsökt i sin rymd och stil. Ovanligt för Amsterdam.

Och jisses vilket härligt kök det låg en halvtrappa ner. Titta på spisen och…allt!

Målade motiv på väggarna, porträtten på anhöriga och dåtidens kändisar  och inredningen i sig var alla konversationsmotorer.  Den vackra matsalen kan ta emot 24 sittande gäster vid samma bord. Matsalen hyrs nu mer ut till bröllop och privata fester.

I huset fanns det gott om porträtt av barn, det här är bara några. Titta på mössorna som de har! Tavlan på den blåmönstrade tapeten är underbar: Jag vill också hålla dockan!

Man rekonstruerade den gamla trädgården 1973 efter ett tryck,  från senare delen av 1600-talet, som i fågelperspektiv visade hur trädgården var anlagd. Trädgården sträcker sig mellan bostadshuset och vagnhuset med plats för 6 hästar.

Det var midsommarhelg och Kjerstins födelsedag – som började med frukostbubbel på rummet med utsikt… Och så hade vi spanat in en meny på en trevlig restaurang. I Holland äter man haring, fisk som läggs in rå, påminner lite om sill tänkte vi. Haring med potatissallad och lite stekt bröd plus holländska friterade bollar med stuvning i!

Ja, och gott öl till och trevlig miljö och födelsedagsbarnet blev glad och nöjd. PST de friterade bollarna var en intressant smakupplevelse kan vi säga.

20190623 Ytterdörren inifrånMen nu lämnar vi det här blogginlägget genom Rembrandts ytterdörr! Om innehållet blev torrt och torftigt så vet ni varför! Må något liknande aldrig ha hänt er!/Agneta


4 kommentarer

Pensionärer på vift (2)… i Amsterdam

Nu mer använder vi ganska frekvent sökfunktionerna på Internet, när man ska ut och resa är det förstås bra med en resehandbok om den plats som man ska besöka. Denna gång var det också några olika tidningsartiklar om öppna kanalträdgårdar i Amsterdam, en viss helg i juni, som hade frestat och lockat just mig. Jag läste lite på nätet om det där också och delade med mig av de målande beskrivningarna jag fann därifrån. Vi fick även tips på en mängd olika sorts muséer som folk i vår närhet hade besökt.
Rembrandts hus ville vi besöka. Det blir i nästa inlägg, det tredje från den här resan.

20190623 Rembrandt och Saskia

Vi hade alltså en liten lättburen kappsäck fylld av idéer med vad vi skulle och ville göra;
lära känna stadens historia, geografi och arkitektur genom promenader; konstmuséer, det finns flera stora; privata kanalträdgårdar, gärna också botaniska trädgården; äta någon lokal maträtt med lokalbryggt öl, ta en genever; smaka något hembakat och, ja, en mysig rundtur i kanalerna med båt förstås.
Promenader gick vi många och ganska långa varje dag, Så läckert att titta på arkitektur och folk. Amsterdamsborna sägs vara trötta på turister men hur skulle det gå för alla matställen, småaffärer och muséer utan besökare som blir förtjusta i den härliga staden?

Shopping var vi inte så intresserade av men några roliga affärer råkade vi komma förbi. De där ätbara sakerna i fönstret lockade inte in oss, men i skoaffären åkte mungiporna upp för att inte tala om affären med alla miniatyrmiljöer bebodda av olika möss!
Kanalerna och gatorna var ibland smala och kolla parkeringen här! HU!

En bil i veckan far ner i någon av kanalerna enligt statistiken.

20190621 Kanal parkering

Ett gott råd är i alla fall från min sida att undersöka om en besöks-idé bär. Alltså jag tappade hakan när jag stegade in på det ställe där jag skulle köpa fyra tredagarspass till de öppna kanalträdgårdarna år 2019. MEN det evenemanget hade redan varit helgen innan vi kom till Amsterdam! Slarviga jag hade läst lite summariskt på nätet… Mina reskamrater bannade mig inte särskilt mycket. Nå, vi hade verkligen fullt upp ändå. Bland annat fullt upp med att se upp för de vildsinta cyklisterna när de cyklade som skjutna ur kanoner på cykelbanorna – som mycket ofta korsade gångbanor. Vi var glada för hela hälsenor!

De här cyklisterna utgjorde ingen fara för oss eftersom de hade låst fast sina cyklar och gått sin väg. Oh, så fin den gerillavirkade/stickade cykeln är! Ett konstverk på gatan.

Nära vårt hotell hittade vi ett ställe med bar, gott öl, soppa, smårätter och en katt. Trivsamt och enkelt, bord ute vid kanalen och inne förstås. Hit återkom vi flera gånger.

Hotellet var inhyst i ett gammalt hus med Queer-klubb längst ner och en annan klubb på baksidan och en irländsk pub några tiotal meter bort på gatan. Vi bodde mycket centralt i alla fall, haha! Redan halv fem på morgonsidan blev det stilla och tyst. Våra reskamrater använde öronproppar…
Frukosten serverades på bricka på rummet, vi åt gemensam frukost i våra reskamraters rum som hade fin utsikt utsikt över Amstel.

Vi ville undersöka inre staden ordentligt och att hitta bra ställen att ta en öl, fika eller att äta på kan ibland bli ett ganska tröttsamt uppdrag … inte så trivsamt här, det är för dyrt, inget bord för fyra ledigt, ingen ordentlig mat… till slut hasar  man trött framåt som hungriga vålnader – men det var egentligen bara en gång vi till slut blev lite gnälliga. En kväll råkade vi dock ut för en riktig otrevlig servitör som ilsket snäste åt oss att en meny per bord räckte varpå han ryckte meny nummer två och tre ur våra händer… Jo, vi gick hungriga därifrån och hittade ett annat ställe.

I nästa, det sista, inlägget från Amsterdam innehåller konst och ‘inredningsreportage’ från två gamla hus, en trädgård och lite till. Ha det fint tills dess!/Agneta

 


11 kommentarer

Pensionärer på vift (1)…resa med tåg

Nu tar vi resan baklänges och börjar med den sista delen! Med många intryck, minnen och ganska trötta fötter efter drygt fyra mils vandringar på stenlagda ytor var det dags för oss att lämna den fina staden Amsterdam. Det kommer snart fler inlägg om staden som gav oss så mycket.

Vi, fyra vänner sen ungdomen, har med åren blivit så som man kan bli med åren, pigga men ibland trötta, dansanta men också lite halta och lytta. Skavanker som ska accepteras och genomlevas men inte styra hela tillvaron. Vi har rest ihop tidigare och känner varandra väl. Det är bra när man emellanåt behöver jämka ihop sig till en fungerande enhet.
Trots en del kroppsliga defekter så ville vi bestämt pröva det där med en längre tågresa. Vi tog därför flyg till Amsterdam men tåget hem. Tågbiljetterna beställdes lätt över nätet på tyska Deutche Bahns hemsida.  Man bokar tåg som i Sverige och kan söka informationen på engelska om man inte kan tyska. Så här glada kände vi oss både inför själva resan till Amsterdam och i verkligheten när vi äntligen kommit på första tåget och hittat våra bokade platser.

Men först bjöd den sista dagen på en underbart fin morgon, tåget skulle gå lite efter elva vilket var ett medvetet val av oss som inte tål stress. En skön förmiddagspromenad med rullande handbagageväskor tog oss från vårt hotell till Huvudbangården. Vi hade gott om tid att dricka kaffe och leta efter rätt utgång och plattform.

Tre månader i förväg, inte tidigare, gick det att beställa biljetter och sittplatser. Vi hängde på låset sas för att få de biljetter vi tänkte var bäst för oss. Vi sökte inte den snabbaste utan den mest ekonomiska resvägen. Det kostade med platsbokningar 650:-  per person att resa från Amsterdam till Köpenhamn. För det fick vi elva timmars resa! Just det fanns det både plus och minus med förstås.
Amsterdam – Osnabrück – Hamburg – Flensburg – Fredericia – Köpenhamn.  Sittplatsbiljetter krävdes på de två första tågen med högt passagerartryck och där fanns också restaurangvagnarna. Vi åt på lunch mellan Amsterdam och Osnabrück. Jag valde vegetarisk gryta med ris och det var riktigt gott! 20190624 Vegetarisk

Det hade varit bra med en bistrovagn på något av de andra senare tågen men där fanns inte ens en sådan rullande vagn med någon som sköter försäljning av mackor, kaffe och sånt i sittvagnarna. Oj, vad vi saknade det och inte vid något byte fanns tillräcklig med tid för att kuta iväg och handla något.
Sammanlagt bytte vi tåg fem gånger och ibland med lite snäv marginal. Positivt tänkande; bra att få röra på sig och se en ny station; det är ju inte hälsosamt att bli för bekväm, trots allt.
För spänningens skull behövs ingen thriller eller deckare, det räcker att vara ordentligt försenad på ett tåg inför bytet till ett annat! I vårt fall gjorde förseningen att det endast var en minut mellan att tåget skulle anlända till Hamburg och det nya skulle avgå från en perrong som, av numreringen att döma, verkade ligga i fjärran regioner av stationen. Det blev en riktig nagelbitare!
Hurra! för lokförare och  övriga ansvariga som gjorde att tåget kunde köra in en del av förseningen!

Trevliga samtal, bok, hörlurar, korsord, ja, det var sånt vi roade oss med under resan och att titta ut genom fönstren förstås. Under nästan hela resan så var slättlandskapet förhärskande. Mycket grönt och jordbruk, kreatur, gamla gårdar, små byar och några vattendrag. Längs med några sträckor var det som en grön ridå av buskage och småträd som skymde utsikten. Släpljuset över böljande sädesfält när vi korsade Fyn och utsikten från broarna var nog det vackraste. Söker man ha mer spännande natur ska man nog inte resa just den här sträckan. Vi tänker också att det är bättre att åka kortare sträckor om man vill tågluffa som äldre och få mer nöjsamt utbyte av både resa resmål. Det vill vi i alla fall, det finns så mycket intressant och vackert att se.
Kanske t.o.m. sånt man inte ens visste fanns!
20190624 Fotolek
Vi hade helt klart planerat dåligt så min nödproviant med fyra fesljumma yoghurts, två plastskedar och några söta mjuka kakor sparade från hotellfrukosten kom till pass framåt kvällen. Det slutade med att vi åt burgare mitt i natten i Malmö innan vi sen körde hem. Glada, nöjda och trötta.

Vart skulle du vilja resa med tåg, undrar Agneta.