Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


2 kommentarer

Wallåkra Stenkärlsfabrik

Häromdagen besökte vi den här vackra gamla platsen, ett kulturarv som räddats från förfall och nu vårdas ömt. Omgivningen är magiskt vacker i Rååns dalgång. På foldern som vi fick med oss står det ”Krukor och krog i naturreservat”. Krogen är byggd över en porlande bäck och hela miljön runtom är trolsk och speciell. Vi var inte hungriga och sparade naturreservatet till en annan gång men upplevde skönheten i den gamla rustika stenkärlsfabriken.

Sedan 1860-talet har man tagit upp lera och gjort kärl i den minsta av ugnarna i Skåne. Två familjer försörjde sig på det man kunde tillverka här på platsen. När man sökte stenkol hittade man också bra lera som egentligen bara var en biprodukt till kolet.
Allt var öppet och tillgängligt och på andra våningen fann vi Åsa Orrmell vars titel är fabrikör. Hon levandegjorde mycket av hur det var från början och berättade gärna om allt trots att hon satt och arbetade när vi kom. Åsa O har tilldelats flera fina priser för sitt arbete med att bevara det här kulturarvet. Tur för oss andra att det finns eldsjälar.

Blir du intresserad och vill veta mer sök på http://www.wallakra.com

Lev väl och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

Paeonia lactiflora ‘Coral Charm’

Vissa pioner är så mycket mer än de flesta – i alla fall storleksmässigt. När den här storblommiga varianten växte som mest i våras var jag inte i form för något som helst trädgårdsarbete.

Raringen fick inget som helst stöd i livet och därför lutar den sig nu mot vad som gives. Nordisk stormhatt och Davidsolvon är väl inte det sämsta. En annan knopp, som är på väg att slå ut, lutar sig åt ett annat håll och har hamnat mitt i Gillenian. De här stora och maffiga pionerna behöver verkligen stöd. Nu är det för sent de långa stjälkarna har böjt sig av blommornas tyngd och går inte att räta ut. Nästa år ska jag…

Man man kan inte ens se skymten av min utsträckta hand. Jag ska nog mäta diametern och den som är road att gissa och svara kan ju göra det! (P. Coral Charm heter den, iaf köpte jag den som CC.)

Lev väl och blomstra!/Agneta


4 kommentarer

Trädgården (6) misstag och planteringsiver

Detta är en repris från 2014 mitt första år som bloggare.

Det är otroligt så många vackra misstag jag har gjort i den här trädgården. Först ÄR det ju alltid bara vackert när plantan är efterlängtad och nyplanterad och man sätter sig ner på en stol och väntar på att den ska växa till sig och bli stor! Jag tänkte visa några foton av växter som man visst ska ha i sin trädgård bara man är medveten om hur de uppför sig. En del har helt enkelt ingen hyfs, man måste antingen vara på dem i ett eller ha dem avgränsade på något sätt eller som solitärer.
Att avgränsa växter med hinder, rotspärr, för rötterna är inte så svårt att göra men det är ju många växter som sprider sig med frön. (Då får man ju vara snabb att klippa blommorna så snart det är överblommat). Likaså kan man gräva ner en kruka, utan botten, i rabatten utan att det känns övermäktigt jobbigt, men hur kan man veta att rötterna inte sprider sig i alla fall?!. Däremot känner jag ett förtjusande par i Österbotten där mannen har grävt ner hela vattentunnor, såna blå, för att hålla växterna på plats! I det här fallet handlade det om rosor och det är ju ett beundransvärt företag.
Förut visste jag ju naturligtvis inte vilka växter som sprider sig på vilket sätt och eftersom jag ibland är som barn ‘kan-bäst-själv’ så var jag dum nog att inte efterforska svaret på frågan som jag borde ha ställt eller om jag fick veta så tänkte jag: den håller jag efter, så klart!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

På bilden är en rabatt med allehanda växter som jag tycker mycket om. Det lyser lite gult längst fram och det är Lysimachia ciliata ‘Fire Cracker’ som jag mest planterade för bladverkets mörkröda färg. I dagens läge har den i princip tagit över hela rabatten! Den är lätt att dra bort men den återkommer alltid. Vill man ha den i en rabatt så får man helt enkelt vara ihärdig och dra bort de flesta plantorna på våren och försommaren. Astranthia major, stjärnflocka, fröförökar sig mycket och den kan också helt ta över en rabatt och tro inte att den frågar om lov! Den är ljuvligt söt och nu finns det många olika sortnamn som mer håller sig på sin plats, men de ser ju annorlunda ut.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA
Vitlysing, Lysimachia clethroides

En annan besvärlig men mycket vacker typ är Lysimachia clethroides, vitlysing. Den böjer så fint på nacken och har en fantastiskt lång blomningstid. Jag grävde bort den från platsen vid springbrunnen på innergården och satte några plantor som solitär på ett helt annat ställe. Där trivdes den inte… och här kom den tillbaka. Det är inte lätt att få bort rötter från ett ställe där det är ett virrvarr av rötter under marken. Vitlysingen är också lätt att dra bort men ihärdighet ska till om man bara vill ha den i en liten mängd på ett visst ställe. Ge den stor plats där den inte konkurrerar med andra är väl mitt råd. Jag ska lyssna på mig själv och ska göra ett försök till att få bort vitlysingen helt och hållet för jag vill ha ner höjden på den här rabatten.

SONY DSC

På innergården växer vitblommande röllikekrage, Tanacetum macrophyllum (fast inte nu längre 2022)! En gång såg jag en hel trädgård med bara såna och borde därmed ha blivit varnad. Men det såg ju maffigt ut just då när alla ruggarna blommade. Den sprider sig lätt med frön så den hittar man överallt där det är en öppen bit jord. Dra bort. Lätt som en plätt. Klipp blomställningarna i tid!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA
SAMSUNG DIGITAL CAMERA

En av mina första trädgårdskärlekar, höstanemonen, såg jag som ung hos mina barns farmor, Anemone hupehensis, som är en underbar växt på rätt ställe. Jag tog in den på innergården och den tar över en hel hörna och förstör väldigt mycket i sitt behov att breda ut sig. Visst känner man såna som vill bre ut sig på andras bekostnad. Rötterna är svåra.

I skogen, där vi tog bort 30 granar, får de växa fritt på flera ställen. Hur trevligt som helst och den börjar blomma i juli och håller på i minst ett par månader!
Även om vi har ett utsatt väderläge här nere på sydkusten så odlar vi i zon ett (noll, säger en del). En del spännande växter går att odla här och en av dem såg jag för första gången på Bornholm. Den växte högt i en pampig bok och klädde in en stam, Jag satte den därför mot en gammal avsågad gren och ledde upp den mot ett äppelträd! Inte smart alls eftersom jag hade sett hur stor den kunde bli. Jag talar om Akebia quinata, jag har inte hört något svenskt namn på den. Fembladsakebia viskar nån, men vem väljer ett längre namn? Vackert ljusgrönt bladverk, väldoftande underliga vaxartade blommor.

SONY DSC
SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Vilket är nu mitt största misstag? Kanske rosengången som placerades lite tokigt med tanke på solens gång eller kanske att vilja ha en skogsklematis, Clematis vitalba och plantera den intill en vacker prydnadsapel. Jag tänkte att det kunde vara vackert med en vit sensommarblomning invävt i prydnadsapeln mörka bladverk.
Pyttsan, allt man ser nerifrån är en stor vit babyhjälm på toppen av det stackars trädet! Jag har minsann sett hur den har börjat infiltrera den bakomväxande rönnen också. Aj, aj, aj! Det måste till en utryckning och nermontering!
Round Up, viskade någon i mitt öra men jag,säger no, no, eftersom jag odlar giftfritt.

Just nu, juni 2022, lever vi i ett grönt paradis eller om man så vill en ren djungel med ett virrvarr av växter. På grund av ålder och andra omständigheter har trädgården nästan fått sköta sig själv och faktiskt så väljer vi att älska det också!
Vilka misstag med trevliga och efterlängtade växter har du gjort?

Lev väl och blomstra!/Agneta


2 kommentarer

Trädgården (5) misstag och planteringsiver

Repris på ett av de tidigaste inläggen från 2014 i min blogg. I statistiken ser jag att två av mina inlägg under årens lopp har blivit mest lästa, båda handlar om de misstag man kan göra i trädgården när man är okunnig eller kanske nonchalant. Här är det första och tyvärr blev det inte bra med bilderna, fick inte in dem i texten, ha överseende med det!

Utsikt mot rapsfält
I maj när rapsen blommar ser det ut så här!
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
Huset vid en liten grusväg har inget skydd mot väster. När snöstormen kom den första vinterstormen blev vi insnöade.
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
Vi var aningslösa och fattade inte att de buskarna var skydd mot vind och snö som vällde in från alla håll!

Ni som har följt bloggen vet att jag tidigare har beskrivit hur vi tursamt hamnade här på en kulle med Östersjön i horisonten och ett böljande landskap med Romeleåsen åt norr. Jag berättade hur en utmattningsdepression och en bok om rosor, i kombination med en längtan efter att skapa, fick mig att överhuvudtaget tänka på trädgård och att verkligen upptäcka vår egen trädgård. Jag såg möjligheter.
Mina första försök var ganska trevande, ja, rent av både famlande och fumliga. Men jag är bra på att fantisera och jag visste (i alla fall fläckvis) hur jag ville ha det och hur jag skulle gå till väga (trodde jag).
Visionen var att skapa en vackert blommande oas med många gammaldags och rotäkta rosor där fåglar och fjärilar trivdes. Engelsk cottage-stil kanske med växter som vävde ihop underbart romantiskt. Paletten var ju inte alldeles tom eftersom någon brukat trädgården sedan huset byggdes på 1920-talet. En riktigt stor ormhassel var det bästa och raderna av planerade granar på en del av tomten var det sämsta. Där emellan fanns det redan en del träd och buskar samt några röda rosor.
Man ska ju alltid göra sina egna misstag och lära sig av dem men somliga misstag kan vara ganska fatala; som att ta bort vindskyddande buskar när man bor på en kulle vid kusten. Man måste uppleva alla årstider på ett nytt ställe för att förstå platsen. I maj kan det ju se så här underbart ut när rapsen blommar, se överst.
I februari när vinden drar med sig snö till skånsk snöstorm kan det se som ovan! Vi tog helt sonika bort en mängd buskar för att jag tyckte att de bara var fula och stickiga och trodde att trädgården skulle bli finare utan dem. I alla år därefter har jag ångrat tilltaget. Jag vet inte hur många buskar vi tog bort och vill inte tänka på det ekonomiskt heller (buskarnas pris x tiden de fått växa sig stora)…
Och jag hade ju missat något annat väsentligt; buskarnas röda vackra bladverk och jag hade inte heller sett de söta ljusgula blommorna. Vi fattade helt enkelt inte det viktiga med att buskarna var stora och täta, helt perfekta för att sila vinden även på vintern, speciellt som de var planterade innanför en yttre rad med popplar och glesare buskar. Det blev helt klart dragigare och mer inbjudande för snön. Varsågod alla isande vindar och snödrev, kom in i vår trädgård!
Vi sparade en buske och ytterligare en har skjutit upp ur marken så nu har vi två men de förslår ingenting mot den här östliga vintervinden. För att man ska förstå vad snö betyder här i det öppna landskapet jämfört med snö längre uppåt landet måste man ha upplevt skånsk vinter. Här blir det snökaos även vid mindre snömängder på grund av att vinden driver ihop snön. Titta på den här bilden som visar hur snön från öster har lagt sig i drivor.

När jag väl hade upptäckt vilka möjligheter trädgården erbjöd mig så började det hända saker. Det som satte in var växtbegäret, roslängtan, blomsjukan, nyplanteringsglädjen och det var det som drev mig framåt. Jag gjorde en massa nybörjarfel. Jag valde inte växter efter platsen utan bara efter hur jag tyckte att de såg ut; vackert, sött och spännande skulle de vara. Jag tänkte inte så mycket på att olika växter önskar olika miljöer. Växter dör om de inte trivs! Eller så förtvinar de långsamt och lever i skuggan av sitt rätta jag. Alla växter trivs absolut inte i styv lera. Jorden här består allra mest av lera blandat med en del kalksten. Det finns plus och minus med det.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Jag besökte plantskolor, läste, tittade i andras trädgårdar och då upptäckte jag en massa härliga växter som jag ville ha. Jag skaffade en hel del växter och planterade i små grupper i ytterkanterna på den stora gräsytan. Jag köpte, fick och kunde till och med byta mig till några plantor och så uppstod min första planteringskö. Hjälp, var skulle jag plantera allt? Ibland fick jag till en asylrabatt där växterna fick stå och vänta tills den riktiga rabatten var uppgrävd och klar…så de nya plantorna kunde flytta in på riktigt. Varje gång jag behövde en ny rabatt var jag tvungen att be min man gräva. Mina armar lyfte spaden och så klang det till och tog tvärstopp. Väl grävt en gång kunde jag ta vid och gräva om och jordförbättra. Asylen blev min räddning, jag ordnade det med pallkragar.
Jag vet att jag inte är ensam om att ständigt ha kö och inte heller om att springa omkring med galen blick och leta plats för de där två, tre senast införskaffade älsklingarna som bara ber om att få komma ner i jorden. Vissa har fått vänta i asylen i ett par år innan de har fått komma i jord på ett riktigt ställe.
Här kanske? eller här…men om jag flyttar den dit så kan jag få ner de här två där borta om jag tar bort den höga och flyttar längre bak eller…
Principen borde vara; tänk ut var rabatten ska vara, gör i ordning platsen, gräv, jordförbättra och skaffa plantorna först när rabatten är formad och klar. Plantera efter en färg-, form- och höjdplan och håll dig till den! Bilden visar en plats som bara var gräs/ogräs från början. Här gjorde vi gångar med grus en stenlagd del och rabatt med springbrunn. Bilden en liten bit upp i texten.

Rena tokerier är det att ta in invasiva växter i rabatter om man inte håller efter dem. Det kan vara mycket vackra och fina växter men de vet inte hut, håller sig inte på sin plats utan brer ut sig som om de vill äga hela världen. När min trädgårdslust nyss var väckt fick jag en växt som kallades för fattigmansbambu (fel, fel, fel). Jag tyckte den var väldigt snygg och planterade den i en nyuppgrävd rabatt i ett hörn av den då stooora gräsmattan. Sedan läste jag på AoT Trädgårdsforum och på google att växten var pakslide och att den i princip kunde få ett sånt rotsystem att den lyfte hus eller i alla fall lite åt det hållet. Det var katastrofberättelser även från England och själv såg jag snart enorma snår av den i t.ex. Sandskogen i Ystad. Jag utmanade ödet i ett par säsonger och sen grävde jag bort slidet. Jag tog bort allt, trodde jag i alla fall. Fortfarande (många år senare) kan de speciella bladen titta upp. Det betyder att någonstans där nere håller deni värsta fall på med underjordisk verksamhet.
I nästa avsnitt om misstag (för det finns ju flera feltänk i mitt trädgårdsliv) kommer jag bl a att visa bilder på vackra men invasiva växter. Om du inte har somnat ännu så får du gärna kommentera!

Lev väl och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

Gammalt och omtyckt

Varför sparar vi på gamla grejer? Det handlar absolut inte om att sakerna vi sparar kan vara värda någonting. De har något annat sorts värde! Många människor har hållit i dem och använt dem i sitt hem eller på sitt jobb, de är dekorativa och har fin form. På en hörnhylla i köket har vi en del saker som vi bara sparar på för att vi gillar att titta på dem. Förvaring från förr kan vara charmerande och estetisk.

Bleckburkarna som det står kaffe och socker på är slitna och anonyma men så härliga. Jag var med om att rädda dem ur ett hus som skulle rivas. De var lämnade åt sitt öde kan man säga. Kanske är de mer än 100 år gamla. Den runda burken har vi te i, den är minst 100 år gammal. De bruna glasflaskorna köpte jag för mer än 50 år sedan då apoteket Bävern i hörnet av Hornsgatan-Ringvägen i Stockholm skulle stängas. Jag har ingen aning om hur gamla de är men jag tycker de är så fina. Högst upp på hörnhyllan finns diverse förpackningar och annat. Av en händelse såg vi en rolig lampa i Stockholm för många år sedan. Den passar fint i vårt lilla köksfönster. Vi tyckte den blev pricken över i:et på den platsen. En broderad kaffeduk blev gardin ett tag men sen tröttnade vi på den… någonting annat kommer eller så blir det en smörblomsgardin igen i sommar, det var några år sen vi hade en sån. Vi får se!

Lev väl och blomstra!/Agneta


16 kommentarer

Gammalt mög

Ett frostfritt förvaringsutrymme i gamla garaget hade de pratat länge om. Nu äntligen skulle det bli av. Han var ivrig att sätta igång och hon såg fram emot att få en klädkammare eftersom det var dåligt med klädförvaring i huset. Men allra först var de tvungna att röja bort gammalt mög som samlats just där under många år. Uttjänta redskap, en massa trasig elektronik och gamla kartonger fyllda med stötdämpande plast. En utsliten trasmatta, oanvändbara verktyg och gammal torkad färg i hinkar, hennes gamla cykel med trasigt drev och strandleksaker som gått sönder. Den sedan många år döda kattens gamla plädar låg i botten av en kartong med diverse slängbart. Hon funderade på varför de lagrat allt det där och ännu många fler saker som de nu bar ut till kärran.

I solsken körde de till närmaste Återvinningscentral för att göra sin medborgerliga plikt att sortera och slänga saker på rätt sätt. Det var bara några andra besökare där när bommen fälldes upp så att de kom in på området. Nu jobbade de metodiskt och gick lugnt iväg med alla trasiga, utslitna och oanvändbara saker mellan de olika sorteringsställena och kom till slut till botten på kärran. Hon blev lite sur på alla icke läskunniga som inte hade öppnat och tömt sina plastsäckar trots att det stod så på en tydlig skylt. Förmodligen var de bara lata eller så fanns det äckliga gamla madrasser, lik eller en trasig uppblåsbar Barbara och möjligen också en kull döda kattungar i säckarna, fantiserade hon medan hon öppnade sin säck och tömde den i containern.

I Lions bås för gåvor ställde de in ett litet fint fotbollsmål och hoppades det skulle hitta fram till en barnfamilj. Glasrutan som var kvar skulle till brännbart och hennes gubbe sa att hon kunde borsta av sig och vila medan han tog rutan och började gå iväg. Hon såg hur den gled honom ur händerna och gick i tusen bitar. Det osade till av svordomar över den soliga platsen men snart var skärvorna uppsopade och slängda i containern för brännbart.

Nöjda med sitt värv körde de hem genom det fina landskapet och såg att rapsen precis var på väg att börja blomma – ännu bara gulgröna men snart så!

Lev väl och gör som rapsen!/Agneta


10 kommentarer

B12-brist en realitet (repris

B12 låter lite som ett bombplan från det sorgliga Vietnamkriget eller något sådant. Istället för Vietnam kan man sätta in ordet VITAMIN före B12. (Alla somriga rosfoton har jag tagit här hemma för några år sen.)IMG_20180612_173628154

Brist på vitamin B12 kan få förödande konsekvenser. B12 behövs för produktionen av röda blodkroppar, det behövs för cellernas nybildning och ämnesomsättning. Brist på B12 kan bl a ge allvarliga skador på nervsystemet.
Kroppen kan inte tillverka  vitamin B12 själv utan vi måste få det i oss via maten. Genom att äta kött, fisk, ägg och mejeriprodukter får vi i oss B12.
Vi är av naturen allätare och inte vegetarianer eller veganer som en del tror. Jag känner flera som valt att undvika animalisk föda och självklart respekterar jag deras val.  Det viktiga är att särskilt veganer måste äta kosttillskott med vitamin B12 för att inte dra på sig allvarliga skador för resten av livet.

20180608 Dolomiti

Sent i höstas blev min brist på B12 helt uppenbar för mig. Jag hade långsamt märkt vissa förändringar i känslan av att vara jag. Jag menar den fysiska känslan men eftersom åren går så är det väl inte konstigt att man blir lite svag och att annat händer med kroppen.

20180529 Poppius i vas

En vinterkväll skulle jag hämta min man som var ute och åt julbord med arbetskamrater. Jag hade en längre tid haft yrsel och känt mig svag men inte klagat. Mina tår var ömma och brukade domna och ibland även fingrarna, jag tog det inte för så allvarliga problem men den här kvällen fick jag en fruktansvärd kramp i fötter och tår.

– Vad är det som händer? ropade jag rakt ut i min ensamhet. Krampen gjorde att tårna spretade uppåt. Smärtan var nästan outhärdlig. Jag försökte stampa omkring på golvet för att ”ruska liv” i fötterna. Den normala känseln försvann precis samtidigt från båda fötterna. Värst var det under fotsulorna och det tog tvärstopp precis där ett par gammaldags sockor brukar sluta en bit upp på vristen. Fötterna domnade, det stack och bråkade lika mycket på den vänstra foten som den högra.

20180611 Alred Colomb

Påföljande vardag ringde jag vårdcentralen och fick ganska snabbt tid till en läkare. Han frågade mig lite om olika saker och jag fick gå till laboratoriet. Efter provtagning och kort väntan på svar fick jag veta att några blodvärden var dåliga.

– Du har blodbrist och behöver B12, sa doktorn, du kan välja tablettform eller injektion.
– Vilket är det effektivaste? frågade jag fast jag egentligen förstod vad svaret skulle bli.

Jag fick receptet och hämtade snart min kartong med ampuller på apoteket och har just nu fått den tredje sprutan av distriktssköterskan. Var tredje månad tar jag en ampull till vårdcentralen och får en injektion. Rättar: Nu på våren 2022 får jag sprutan med B 12 lite oftare, var tionde vecka.

20180611 John Davies
Vilken lycka att bo i ett land där man kan lösa ett ganska vanligt åldersproblem så pass enkelt! Om inte bristen på B12 upptäcks i tid så kan skadorna bli bestående. Då kan det till exempel handla om svåra nervskador.
Nu när jag har börjat få sprutorna lite tätare hoppas jag slippa känna mig seg och konstig, att tårna gör ont och att yrseln kommer tillbaka. Jag har inte utforskat allt på nätet om B12 men det finns massor av kunskap att hämta där. Jag hade verkligen ingen aning om att man kunde få brist på något trots att man äter rätt typ av balanserad kost. Det beror på en försämring av mag- tarmsystemet som kan komma med att man åldras. En relativt vanlig åkomma bland äldre människor helt enkelt.20180604 Rosa Officinalis

Någonstans läste jag att var femte person över 70 år har någon form av B12-brist. Nu vet jag vad det var som förorsakat mig en del problem. Det kan ha pågått en längre tid och jag hade bara tänkt att det hörde till det normala åldrandet. Kanske ska du kontrollera dina värden, även om du är yngre, det är lätt som en plätt med ett vanligt blodprov! / Agneta

IMG_20180607_100010117

PS Handfatsvasen har olika blommor hela året. Under tiden då det finns något i trädgården att plocka gör jag givetvis det. På vintern botaniserar jag oftast inomhus, nyper av gröna blad och rar stänglar från blommande krukväxter eller några kvistar utifrån. Lev väl och blomstra!/Agneta


Lämna en kommentar

Kul-tur (12) Aquanauts

Om man tror på det man ser och läser, blir intresserad och uppfylld av informationen men strax därpå får höra att allt bara är påhittat kan man bli riktigt förbannad eller hur?!
Men den här gången blev vi precis tvärtom: Glada, upplyfta och uppfyllda av att hela det kreativa innehållet var så konsekvent genomfört. I första rummet så mötte vi de två unga universitetsutbildade 1800-talskvinnorna, Beata Gardelius och Inga-Lisa Blomgren.

Här är alla deras koffertar, de behöver mycket för sin vetenskapliga expedition till Siljansringen och så de tjusiga reskläderna från 1897. De tar tåget och sommaren ska de tillbringa i naturen vid Siljansringen med spår av ett meteoritnedslag för 377 miljoner år sedan. Just det om meteoritnedslaget kan vi läsa om i vilket uppslagsverk som helst. Det är också det enda. Här har vi en utställning som är ett konstverk i sig själv. Tack, Pompe Hedengren och alla dina medarbetare, för allt som den här ”föreställningen” gav oss. En slags lek med falska nyheter kanske, vad vet jag, underbart bra var det i alla fall!

De unga forskarna bor i ett litet torp i skogen nära sina forskningsområden. De misslyckas, hittar inget och tvivlar angående expeditionen men sen börjar de se spår av liv och förnimma olika varelser som lever sitt liv om natten och undkommer på så sätt kontakt med civilisationen. Livet blir ett tag lättare och ljusare. I dagböckerna beskriver Beata allt som händer och Inga-Lisa dokumenterar sina fynd genom fotografier, teckningar. De blir kära i varandra och hot utifrån finns, de kan bli upptäckta men än värre är att marken har mineraler och gruvfogden är intresserad av området.

Långt senare får Ontologiska muséet deras donerade material. Allt som fanns i donationen hade gömts undan mycket ordentligt paketerat i en jordkällare, flykten var väl planerad.
Fotonegativ på glasskivor framkallades, en bok tryckes och en film producerades. Muséet skapade också replikor av de olika arterna i naturlig storlek.
Allt det där fanns med på utställningen plus fynden; Ett kranium med underligt spiralformat öra, embryon av vattenlevande varelser som hittats i ett vattendrag och nu förvarats i ett akvarium, doftprover från varelserna, som apotekardottern Inga-Lisa hade framställt, och mycket mer som forskningslitteratur och liknande.

De unga kvinnorna hade bestämt sig för att försvinna spårlöst, kan de ha valt livet med de lugna och kärleksfulla varelserna? Varelsernas boplats var hotad eftersom mineralfynd har gjorts på platsen där de höll till… och i lokaltidningen kan man läsa om dem och då måste det vara sanning.

I dessa tider behöver vi just detta för att klara av att leva och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

Kul-tur (11) Thielska och Carl Johan

Thielska Galleriet har en speciell och delvis dramatisk bakgrundshistoria som inte tar plats här. Den kanske kommer i ett senare inlägg. Det flotta huset, som blev statligt konstmuseum redan 1924, ligger på en höjd längst ut på Djurgården i Stockholm. En fin plats med utsikt och ett utmärkt konstmuseum.

Vi ville se utställningen Den stora missuppfattningen som främst visar Carl Johan de Geers textilier. Han skapade ju mycket annat också men detta handlar om textilierna från 60-talet och framåt i minst fem decennier. Mungiporna var konstant uppåt medan vi vandrade runt i utställningslokalerna, härliga textilier i mestadels glada färger, skojiga tryck, fotografier och bra texter.
Genom att slå sig ner några gånger för att se tre olika filmer av och om honom själv fick vi en bra uppfattning om den här mångsidiga och mångkunniga konstnären född 1938.
Här nere är vi tre kvinnor i ett multikonstverk av CJdG. I den målade bilen sitter hans andra fru Marie-Louise de Geer som senare kom att heta Ekman i efternamn. Vi tillhörde den rörliga enheten och precis så där glada var vi medan vi travade runt på utställningen.

I en av filmerna berättar han om sin uppväxt och den starka kärleken till sin mormor. Hon såg barnen och förstod sig på barn på ett särskilt sätt, att hon var nazist ända till sin död på 70-talet var däremot obegripligt för Carl Johan.
I en annan film säger han att det mest användbara han lärde sig under de fyra åren på Konstfack var hur man skär papp så det blir fina snitt. Han visade mycket pedagogiskt hur man gör mönster med evighetsrapporter, Carl Johan hade svårt att uthärda tomma ytor i sina mönster, allt skulle fyllas ut. Det såg man ju på de många olika trycken. Han var så uppfylld av sitt skapande att han tänkte att han kunde göra ett nytt mönster varje dag och ett till varje land i Europa men blev nedslagen när han upptäckte att han hade svårt att få ut sina mönster på marknaden. Han sålde dock mönster till Marimekko och KF och skapade 10-gruppen med andra textilare. De hade butik på Götgatan, Södermalm.
Fem bilder döljer sig här nere!

Carl Johan de Geer utmanade samhällets normer och fjärmade sig rejält från sin borgerliga uppväxt. Han avskydde alla tingen, murrigheten och ville göra revolt mot konservatismen!

Den stora missuppfattningen var att starka färger, mönster och musik inte förändrar ett samhälle eller rent av bygger en bättre värld utan krig och elände! Han var med i proggbandet Blå tåget där han spelade trombon i nästan 30 år, vi konstaterade att han kämpade på.

Det var roligt att känna igen en del tankegångar om vackert och fult och hur tidsandan påverkade Carl Johan de Geers skapande. Men det som följer nu kunde varken jag eller någon annan i mitt sällskap känna igen: CJdG och hans första fru Lena de Geer avstod från att ha glas, porslin och bestick. Att äga saker som porslin, glas och bestick var nämligen borgerligt och därför åt de kallskuret på papperstallrikar och med plastbestick. På ett enormt foto från ett hörn i parets kök såg man att väggen var klädd med textilier i knalliga färger, gladmålade gamla stolar att sitta på och med grönsaker, frukt och kallskuret direkt på bordet.
Det här var ju under perioden från början av 60-talet som vi benämner som slit-och-släng-epoken. Den perioden känns ju vansinnigt idag och jag associerade genast till obekväma papperstrosor och osköna papperslakan som jag hade med på en resa som 13-åring. Är du så gammal att du själv minns slit och släng?

Tyvärr har utställningen haft sin sista dag men vi var glada att vi hann se allt och resten av huset också! .

Lev väl och blomstra/Agneta


10 kommentarer

Vem smygläser?

Jag undrar hur många som har suttit i sin ensamhet och försökt skapa något läsbart i dessa tider? Medan huvudet ännu är någorlunda intakt och tid finns vill jag skriva. Nu tänker någon du har väl oceaner av tid – nej, så känns det inte! Det gäller att jag jobbar på och jag är så lyckligt lottad, jag har tak över huvudet och en bra dator, papper, skrivare och ett rart skrivbord. Bästa gubben lagar mat när jag är inne i skrivandet och han drar med mig ut på promenader. Det är lätt att fastna i en osund ställning hängande över tangentbordet när man smattrar på eller letar efter fakta och gräver i 40-åriga minnen.

Jag har en mycket stillsam vän med mig i processen. Ällingen tittar nyfiket på de renskrivna och färdiga kapitlen. Fy, inte smygläsa! Jag täcker ofta texten men mest för mig själv som börjar läsa och hela tiden hittar saker att ändra eller lägga till. Jag har snart gått igenom alla färdiga kapitel och vet att jag har ytterligare några att skriva innan sista punkten är satt. Det där känns lite ångestladdat att tänka på men då tittar jag upp från skrivandet vid datorn vänder mig mot skrivbordet och möter blicken.

Det kommer att bli bra, det blir bra!

Ällingen kommer från en gammal skolsamling med uppstoppade djur från den tiden när det var vanligt att man förevisade verkligheten på det viset. De gamla folkskolorna hade mängder av planscher och uppstoppade djur. Samlingarna såldes ut och Ällingen fick följa med mig hem!

Lev väl och blomstra!/Agneta