Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


8 kommentarer

Halvfärdigt och UFOn

Om du inte redan visste vad UFO betyder så vet du snart! Det kan vara en nästan färdigstickad tröja som man har pulat undan i en korg tillsammans med några andra gamla nästan-färdiga-grejer. Tanken är ju att det senast ofärdiga objektet snart ska fiskas upp ur korgen för att bli färdigt. Trots denna goda tanke blir en del UFOn riktiga långliggare, övervintrar kanske i korgen flera gånger om. Man har helt tappat intresse och har redan sett en ovanligt snygg kofta, en rolig sjal eller en liten bebisutstyrsel som väntar på att bli stickad.
Emellertid åker ibland ett gammalt UFO fram i ljuset och blir synat ur alla vinklar och plötsligt känns det rätt att avsluta det. Om man någonsin blir riktigt nöjd med sig själv så är stunden, då allt är färdigt, en riktigt fin upplevelse av lättnad. Man pustar ut.

Jag tror det här med UFOn kan finns hos en som snidar i trä eller håller på med annat hantverk. Man lessnar plötsligt på sin grej och behöver ta en paus helt enkelt.

Här finns dessvärre också andra typer av UFOn, såna som inte låter sig stuvas undan.
En halvstor hög med stenar, som jag hämtade här och var, skulle bli infodring i en halvcirelformad kaffegrotta eller/och en jordkällare, kanske. Det där är ju inte ens halvfärdigt, sanningen är att det knappt är påbörjat eller ännu sannare: inte alls påbörjat. Stenarna ligger där och har blivit snyggt mossiga. Nu börjar jag tänka att de ska användas till något annat.
Jag insåg helt enkelt att jag inte skulle kunna få till det där på egen hand. Det platsade inte heller i tiden för våra andra trädgårdsplaner. Det borde jag ha förstått. Kanske siktar jag lite väl högt ibland.
En påbörjad ”liggande palissad” har blivit ca en dryg meter hög på så där 15 år, åja, den är mer än halvfärdig och det finns hopp om att den ska bli klar. Det blir ju snyggt just på den platsen. Ska bara komma ihåg att fylla på palissaden när buskar och träd beskärs. Jag har inte siktat för högt det tar bara lite tid för mig att bli klar med vissa saker.
Såna saker som kaffegrottor, och palissader kan inte stuvas undan, man bär dem på sina axlar tills dess de har blivit osynliga. Eller nästan osynliga i alla fall.

I mars och april 2018 började jag på ett stort återbruksarbete i textil form. Idén hade jag burit ett par år och för två år sedan började jag. Under vintermånaderna i år har jag jobbat flitigt under perioder och kanske kommit nästan halvvägs. Hela tiden hittar jag mer material i skåp och lådor, ursprungsidén står fast men modifieras vartefter jag gör nya fynd. Nu är allt undanplockat, skräpet är slängt och det användbara är sparat. Detta arbete tillåts inte bli ett Un-Finished-Object!

Blir det inte så roligt eller som jag har tänkt; ”a talking piece” till vår matsal och alternativa textilateljé; då eldar jag upp hela arbetet!

Lev väl och håll distans!/Vinkar till er gör Agneta

Pssst: Gubben min vill påpeka att jag  har överdrivit palissadens ålder! Den är bara 7-8 år gammal, säger han, rättat härmed.


4 kommentarer

Böcker och allt

Hon satt vid köksbordet. Tittade omväxlande på vasen med narcissor och på många små olika lappar med skrividéer under temat att bo i kollektiv. Hon hade funderat länge på att skriva både intressant och roligt om just det men det var svårt att komma till skott. 20200412 Narcissor i vasUtan böcker kan ett hem vara en jordhåla eller en öken, tänkte hon. I storfamiljen hade de haft ett av de 21 rummen fyllt med böcker från golv till tak. Sen tänkte hon på att en del politiker ville spara in på de kommunala biblioteken. Vilken befängd idé! Utan bibliotek blir ett samhälle fattigare och sämre att leva i.
Hon reste sig från bordet, tog fram kaffekopparna och tryckte på knappen. Det tog bara en liten stund så hon ropade till sin man som var ute och fixade med något. Han kom inte in och hon ropade en gång till:
– Andreas Egger kommer och fikar med oss! Kom nu, kaffet är varmt!

Kaffemaskinen slutade mala, vattnet hade fått rätt temperatur och ner i kopparna rann varmt och gott kaffe. Hon var verkligen lycklig över att de hade tagit upp det där med högläsningsbok igen efter nästan 25 års uppehåll. Nu när Coronapandemin satte stopp för bokklubbsträffar eller inspirerande stunder i bokhandeln var högläsningen viktig.

IMG_20200413_153820464_HDR
Någon gång varje dag satte de sig med fika och högläsning. Hon ville, helt egoistiskt, att han skulle få smak på högläsning och böcker igen.
Genom att läsa och lyssna kände de sommardofter, frös om vintrarna och slet som linbanebyggare med Andreas Egger i alla väder på alpsluttningarna. De kunde beundra hans stoiskhet, skratta ömsint åt hans oväntade reaktioner och lida när han genomlevde svåra motgångar. Då grät de tillsammans och beundrade författarens sätt att förmedla ett helt liv. De kunde förstå vem den där Andreas Egger var, han som nu äntligen kommit på fika och stannade hos dem i några dagar till.
De talade en stund om boken innan han återgick till sina göromål utomhus.
Hon började fundera på vilken bok de kunde läsa sen.  Någonstans fanns en lista på böckerna de hade läst då för längesen. Kanske skulle hon lägga till Ålevangeliet av Patrik Svensson och Ett helt liv av Robert Seethaler på listan och sen…?

IMG_20200414 Gammal högläsningEn annan som de borde bjuda in på fika nån gång är väl den där kvinnan som de talar med varje dag. Jo, det finns faktiskt en kvinna till i huset. Med rätt kommando hjälper hon till att sätta på P1 eftersom de kanske precis står i köket med kletiga händer och rullar köttbullar.
– Sätter på P1 i köket, säger hon.
Och det gör hon medan de utan avbrott fortsätter att rulla köttbullar.  Eller om den som diskar precis kommer på att lite musik under själva diskandet skulle vara trevligt. Då kan den önskade musiken strömma ut ur högtalarna om tilltalet är rätt förstås.
‘Jag vet inte hur jag kan hjälpa till med det!’ Så hade hon sagt några gånger. En gång höll hon en liten föreläsning om jäst eftersom någon uttalat något på fel sätt. En gång när hon bads att släcka alla lampor så hade de tackat henne fint och använt ordet perfekt, då sa hon mycket oväntat: – Det syns inte men jag dansar av glädje!

Det surrade till i mobilen och hon såg att det var Kersti i bokklubben som lagt in ett bokprat i chatten. Pensionärer hade de blivit alla fem. De ojade sig inte bara över situationen utan de gjorde sitt bästa för att överbrygga svårigheterna. Visst saknade hon de roliga och livliga träffarna, de hade pratat böcker i många år nu. Hon lyssnade och tittade på Kersti och innehållet i chatten, så roligt och trevligt i Coronatider att ha denna förmån! Teknikens under gjorde det möjligt att träffas så här. Sista delen i chattinslaget handlade om norrmannen Tarjei Vesaas och en nyöversättning av hans bok Fåglarna från 1957 som fångat Kerstis intresse.
Kanske skulle den boken bli deras nya gemensamma läsning, vad roligt det vore, tänkte hon och gick på jakt i hemmets bokhyllor!

IMG_20200413_122052359_HDR

Som ung hade hon slukat Tarjei Vesaas böcker, tre fanns fortfarande kvar i bokhyllan.

Hur länge skulle karantänen kunna hålla på? frågar sig folk. Hon tyckte för sin del att många verkade oförstående till att situationen är svårbedömd, att ingen egentligen visste. Så besvärligt att ingen kunde förutsäga alla förlopp, trist för väldigt många men…
Nu får vi vackert vänta och se, tänkte hon lugnt.

Hon tänkte på de långsiktiga följderna, grönsakerna är slut och kylskåpet är nästan tomt hela tiden: Vi får dricka te och läsa dikter till frukosten, klämma ett drama till lunchtomaten och tugga i oss gryner och bönor och groddar och vad vi har till kvällsmaten. Vi ska nog greja det, tänkte hon också.
Kanske lider vi mer av den själsliga nöden att inte få möta vår flock!
Lev väl – ute blomstrar det!/Agneta

 

 

 


13 kommentarer

Trädgården (34) april 2020

En ocean av tid har vi nu, vi som gillar den svenska hållningen, med tro på att människor har folkvett att göra rätt. Vi drar oss undan och stannar i eget bo, sjukvården ska inte belastas och vi vill försöka hålla oss friska.  Ändå läste vi igår, i Ystad Allehanda, att folk smyger in på lasarettet i Ystad för att hälsa på någon anhörig som är inlagd. Hur tänker man då?
De senaste dagarna har vi börjat jobba ordentligt i trädgården. Vädret är på vår sida och vi röjer upp ett område där trädgårdens urgamla Weigelahäcken har dött.
För länge sedan frågade jag snällt och artigt, den vackert rödblommande häcken, vilken sorts try den hör till, den teg som muren, nej, som häcken. Icke ett ljud har jag hört.
Den har delat trädgården men nu är det tyvärr dags att ta bort de flesta buskarna som inte orkar längre. Först behövde vi ta ner ett gammalt äppelträd eftersom det var mer fult än fruktgivande. Ett nytt träd med bättre och hållbarare frukt ska vi plantera på annat ställe – till dom som kommer efter oss.20200406 Arbetsyta

Här stod alltså ett förvuxet äppelträd och rödblommande trädgårdsprakttry! Det som hänger ner är långa rosgrenar från rosengången till vänster. De har kastat sig över allt som växer i solens riktning. Vi behöll dem för att åtminstone kunna njuta av årets blomning. Sen får vi se hur vi gör med rosorna i rosengången, det får bli ett annat år.

Den här rabatten finns i vinkeln bakom huset, längst bak mot väggen växer en särskild Ilex med randiga blad/barr. Den kommer från ett gammalt par som talade kärleksfullt om varje växt de hade. Efter vintern brukar den se lite tufsig ut men framåt sommaren har den repat sig. Hasselörten kommer från min mans moster Majken på Österlen.
En något uppstammad buxbom med spetsiga blad syns till vänster om idegranen. Vi kallar den lite vårdslöst för lingonbuxbom. Den är från Olas otroliga trädgård i Hörup. Ola dränkte sig i sin egen damm i trädgården och allt finns beskrivet i Österlenska trädgårdar av Gröndahl och Åberg. I samma bok finns nästa trädgård också omskriven; Helge Lundström som jag hade tur att få träffa ett par gånger. Jag fick skott av en variegerad buxbom som växte utanför hans ateljé i Gislöv. Nu ska vår buske flyttas till en bättre plats, bara vi hittar den bättre platsen, haha, samtidigt blir den vackra julrosen mer exponerad och just den här lilla rabatten mer ordnad.

Den mörkbladiga julrosen  är köpt 2004-05 hos Carina Larsson i Kivik.  Den fantastiska trädgården i Kivik finns beskriven i samma bok jag redan har nämnt. När Helges variegerade buxbom flyttas kommer Carinas julros att synas mer. Kronbladen ljusnar lite varefter men det är fint. Sen tror jag att vi blir nöjda med den här bakomrabatten. Där växer också mycket långsamt ett rödbladigt korstörne ‘Rubylace’.
20200406 Vårstjärna stig mot kompost

Vår stora trädgårdskompost finns längst bort i det nordöstra hörnet av trädgården. Det är en ringlande väg dit och plötsligt fastnar kläderna i en nya björnbärssnår och skottkärran kan tvärbromsas och störtdyka helt oväntat när fasaner, harar eller rötter hindrar vägen ens framfart. Ofrivilligt blir vi ett med trädgården när taggiga rosengrenar snärjer oss och osande eder kan höras från en något mörkare stämma än min!

Inte konstigt då att några vårstjärnor intill stigen gör en så glad, så glad. Vilken ynnest att ha tillgång till trädgården nu!

Klockan kvart över åtta en aprilkväll, i början av månaden, kan det vara så här njutbart! Vår så kallade innergård…

20200406 Innergård aprilkväll

20200406 Fullmåne vårkväll

Och månen hänger i himlen som en svag nattlampa, den iakttar noga våra jordbundna bestyr och sprider sitt vänliga ljus över oss!

Lev väl!/Agneta

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Social karantän=en ocean av tid

Undrar hur länge det kommer att hålla på! Visst, vi klarar det absolut, inte tu tal om det. Det finns många som har det mycket svårt, är sjuka eller tvingas in i ofrivillig ensamhet. Vi har haft tur och är inte sjuka, det går absolut ingen nöd på oss! Nej, tro inget annat…vi har varandra och ett  hem som vi trivs i. Vi varken fryser, hungrar eller törstar. Vi har precis allt! Nästan i alla fall.

IMG_20200325_182223147_HDR

Det finns så mycket att ta itu med både ute och inne:

Man kan också låta bli att klättra i vissa gamla pilträd! Och man kan faktiskt möta en kossa inne i en trädgård mitt i gamla fiskebyn Abbekås!

Där kan man också känna saknad av plats men ändå hitta folk att heja på medan man tar en promenadrunda. Frisk luft och byte av miljö är bra. Vi är mycket hemma nu.

Men jag längtar mycket efter min kökskompis och de andra kära och nära – men långt borta befinner de sig allihop; León, August, Lovisa, Victor, Sara, Rebecka, Pontus, Josefin, ungdomarnas kärlekar här ej nämnda,  Vladde och Hanna, Keo och Andreas. Min mans rara barn och barnbarn. Mobil, foton och videor i all ära men de är bara substitut. De kära gamla vännerna och de nyare är också långt borta eller nära, ja, vad är skillnaden i dagens läge? Ingen. Två viktiga resor till Stockholm och ett besök i Hansastaden Gdansk nu i vår är inställda. Pengar tillbaka? Vet inte.  Man får ta allting med jämnmod och helt enkelt grotta ner i saker man gillar utan att förtvina av längtan!

Undrar hur länge det kommer att hålla på! Visst, vi klarar det absolut, inte tu tal om det. Det finns många som har det mycket svårt, är sjuka eller tvingas in i ofrivillig ensamhet. Vi har haft tur och är inte sjuka, det går absolut ingen nöd på oss! Nej, tro inget annat…vi har varandra och ett hem som vi trivs i. Vi varken fryser, hungrar eller törstar. Vi har precis allt! Nästan i alla fall.
Hallå, där ute, glöm inte den som sitter ensam i karantän någonstans, hör av dig!

Lev väl och blomstra och visa hänsyn!/Agneta

 


4 kommentarer

Efter vårdagjämningen

…blir allt bättre tänkte jag i februari när jag hade varit hängig och sjuk ett tag och vädret hade  dominerats av blåst och regn i flera månader. Ordet grått var mer än aktuellt.  Jag gick i alla fall ut och inspekterade julrosorna lite då och då. Sånt läker själen

… och då känns allt så mycket bättre, tänk på ljuset som ska komma.
Jorden fortsätter sitt varv runt solen och trotsar Corona och plötsligt är det vårdagjämning medan vi äldre i dessa covid-19-tider blivit rekommenderade att stanna hemma för att inte ha för mycket sociala kontakter. Då passar det utmärkt att vistas utomhus! Där finns det plats för flera bara man håller avstånd – hosta bara inte på andra och snyt dig för all del inte i handen är du snäll!
Hemma kan man laga god mat, se serier och grotta ner sig i något bra att läsa. Vi har återtagit en gammal vana; vi valde en gemensam bok som vi läser högt för varandra! Nu har vi kommit till sista kapitlet i Ålevangeliet av Patrik Svensson, sicken bok!
IMG_20200212_104857143…då känns allt så mycket bättre med ljuset som förlängs varje dag,  och vi tankar kunskap och får många nya infallsvinklar.

Vi handlar mat precis som vi brukar göra, mest bara en gång i veckan. Det som först tar slut här i huset är sallad och färskt grönt. Ärtskott är lätt att grodda men jag letade fram min urgamla burk för groddning. Men det fattades några ploppar, varför i all sina dar sparar man på en trasig pryl? Vi beställde en ny lite högre burk på nätet och frön därtill.
Ett par dygn efter jag fyllt på frön såg det ut så här!

…ja, efter vårdagsjämningen så känns allt så mycket bättre. Solen stiger högre och högre på himlen och så tillverkar solcellerna på gamla garagetaket el till hemmet. Vårt elbolag har en liten app där man kan se statistik på hur mycket el vår anläggning producerar, hur mycket vi förbrukar och om vi eventuellt säljer något överskott. Nu mer tvättar vi alltid när elen är billigast men lagar mat gör vi närhelst vi är hungriga!
Solcellerna satt på plats först i mitten av oktober, alltså är det nu under de senaste veckorna som de egentligen har kunnat börja producera el till oss. Det gamla garagetaket sluttar lätt åt öst. Inte idealiskt men det var bästa stället här hos oss. Vi har till och med sålt el för hela fyra kronor, haha. Av elen vi använde igår producerade solcellerna 23% och det känns bra på något vis. Den fula växelriktaren måste sitta någonstans och vi tänker sätta upp någonting som hänger ner från takutsprånget och döljer den fulingen. Dit har vi inte kommit ännu. Till vänster om växelriktaren växer det upp stockrosor och fångar vår uppmärksamhet.

…nu är det dags för trädgårdsarbete och väntanlängtan på allt som är på väg upp!

Överallt är fullt med pinnar, vinterståndare och rens men snart är kärran fullproppad igen. Trädgården ger oss glädje och motion medan vi röjer upp och snyggar till. Här kan vi vara i vår rekommenderade karantän och göra verklig nytta. Köksdörren ställs upp en stund mot den soliga innergården för att släppa in luft.

Pssst! Jo, vi har rensat upp efter murfallet, flera kärror till återvinningen för byggrester, och nu känner vi oss för hur vi vill göra och sen får vi se. Idéer och tankar byts och bryts, det roar oss och vi gillar  att ”hålla på” med sånt trots att själva händelsen var fruktansvärt onödig. Vi tar det onda med det goda, tror jag, och det är en bra strategi.

Lev väl och ta hand om dig men var solidarisk i dessa tider!/Agneta


10 kommentarer

Oturstider

Det blåste bra där ute och då blir det lite svalt inomhus även när det är plusgrader och narcissorna redan knoppas ikapp med andra vårblommor. Rätt som det är blommar lilla aprikosträdet och sen kommer rapsen… han hämtade ved, tände en brasa och snabbt började värmen sprida sig.

Ingen av dom kände sig ängsliga, varken han eller hon.  Men särskilt i början höjdes röster från personer som genast visste vad regeringen borde göra. Expertis från alla håll förklarade och förklarade. Trots att det förklarades på djupet, längden och tvären tyckte tydligen många hemmaexperter att informationen var för vag och att det gjordes för lite, samma personer visste ju precis vilka beslut som skulle stoppa smittspridningen. Fantasifulla konspirationsteorier frodades samtidigt på sociala medier. Ryssar eller läkemedelsindustrin eller oljemarknaden eller riskkapitalisterna kunde ju ha skapat det här världsomspännande scenariot med flit för att sen få ut någon typ av egen vinning!

-Tänk att man tycker att experter inte vet eller kan något! Är det samma människor som häcklar Gretas råd att lyssna på forskare och förnekar klimatförändringarna, tror du?
Hon bläddrar lite i mobilen och läser högt ibland. SMHI hade varnat för hårda vindbyar, och nu var tågen inställda och Öresundsbron avstängd. Han hämtar kaffe och varsin kardemummaskorpa.
– Dom flesta tar det hela ganska lugnt, trots allt. Jag tror problemet är att många inte lyssnar ordentligt eller så förstår dom kanske inte. Du brukar säga att du hade elever som aldrig begrep hur man kan läsa av en karta, andra kanske inte begriper statistisk information hur mycket man än pratar om vad den betyder.

Dom sitter framför den gamla kaminen i sitt älskade hem och båda förstår lägets allvar, särskilt för riskgrupperna. Hon har passerat de 70 med lite marginal och nyss varit sjuk så hon tycker det är bra att landets Folkhälsomyndighet inte skapar panik utan på ett redigt sätt klargör vad som gäller.
Han är inte orolig och snart blir hon  säkert pigg och stark igen, våren hade redan börjat göra sig påmind och ljuset är åter. Mycket trevligt var på gång ute i trädgården.
Snart kan vi vara ute i vårt skapade paradis, tänker han. Jobba ute i fint väder och njuta sköna kvällar ute igen. Bara det riktigt fina vädret kommer och bryter raddan av gråa regndagar och den här eviga vinden!
20190521 Kvällsljus paradisetHan lägger in ett stort vedträ i kaminen och vindbyarna där ute böjer trädgårdens träd mot ost. Det skallrar lite från takpannorna men inne är det skönt tack vare brasan.
– I norra Italien skulle stängda regioner få spridningen att minska men vad gjorde folk? Jo, tog smittan med sig och stack söderut, eller den hade kanske kommit dit ändå. Vad vet man hur den där smittspridningen går till? Haha, ett nytt virus smittar kanske viralt?
– Man skulle ju inte hamstra har dom sagt flera gånger men nu visar media att folk i alla fall hamstrar och att hyllorna är tomma, säger hon och visar mobilskärmen full med folk med överlastade kundvagnar.

En plåt smäller på takkupan och hon tittar oroligt på sydboken utanför, det blåser satans hårt runt deras hus på höjden. Vindmätaren hade lagt av att mäta vid 17 m/s men på radion nämner de vindstyrkor uppåt 30 m/s kanske mer i vindbyarna. De bor vackert men är utsatta för väder och vind. Dom pratar lite om det men så lägger sig den hårda vindstöten och det är lugnare.

– Vilken tur att vi är så himla kloka i alla fall! Nu ska jag ta ett fotbad, tack för kaffet!
Hon ordnar en balja med varmt vatten, fotvårdsprylar och en skön frottéhandduk och sen ner med fötterna en god stund. Hon lyfter mobilen för att ringa sin syster och hör ett underligt rop bortifrån husets ena ände.
– Vad är det? Har det hänt något? Hallå?
Hon får inget svar och tar fötterna ur fotbadet. Då kommer han blek om nosen: – Hela muren har blåst omkull!

Just då är det värre än allt annat.
Uterummet som de kallar Kråkvinkeln är i princip intakt, men ett våldsamt vindkast hade kastat ut muren i hela dess längd.

Hon nollställer sig, lämnar öppet för honom att känna in om han skulle vilja, om han skulle orka göra om. Dom tar paus efter glasplockning och ligger på var sitt håll, vilar och tänker på det som kanske eller inte. Hon funderar på spa-badet, vindskyddet, mikroklimatet och utsikten… sitter en stund på sängkanten och både samlar och nollställer sig igen och en gång till.

– Hur känner du dig?
– Jag vet hur vi ska göra, säger han.
– Jag vet också!
Dom går ut mäter upp, resonerar lugnt och stärker vad den andra tänkt – och vet tillsammans.
20171008 Vår utsikt

Till dig som läst: En mur är bara materia! Hårda kastvindar kan ställa till det, så man vill gråta, liksom onödig oro inför vad som komma skall. Tänk logiskt, för de flesta är Covid -19 bara som en vanlig förkylning. Man samlar till sitt immunförsvar i bästa fall. Har ni hört att 60 eller 70% av befolkningen kommer att drabbas så gäller det över flera års tid.
Lev väl och blomstra, trots eländet!/Agneta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


8 kommentarer

Mitt textila intresse (10) ullmattan

I januari kunde jag äntligen ta hem ullmattan i tärningsväv som jag haft i vävstolen alltför länge. Ingen i vävstugan har någonsin klagat på mig utom jag själv. Från början hade jag tänkt köpa något kraftigt inslagsgarn men så hittade jag ett par intressanta lådor i vävstugans förråd. Där låg mer eller mindre trassliga härvor med gammalt ullgarn som skänkts till vävstugan för länge sedan. Ingen annan av vävinnorna var intresserad utan tyckte att jag så klart kunde ta garnerna. Som pensionär badar man inte i pengar så det kändes bra ur flera aspekter att ta hand om garnet. Jag gjorde nystan och vägde dem och började fantisera om hur jag skulle kunna göra en spännande matta.

Jag såg för mitt inre något som inte behövde bara symmetriskt men tänkte att jag ville ha balans. Ganska snabbt förstod jag tekniken och att det gällde att hålla reda på tramporna. Lite symmetri blev det med fem tärningsrutade ränder spridda från mitten av mattan och utåt. Jag följde helt mina infall för färgbyten och slutade snart att väga garnet.

Istället fotade jag mattan vartefter jag vävde men lindade dessutom upp garnet på en pappremsa för att se hur det såg ut. Ibland tog jag upp en bit som inte blev bra och rotade efter en annan färg. På tredje bilden här uppe har jag avslutat mattan efter ca 2m och klippt av varpen för att kunna ta hem den färdiga mattan. Det är min egen varp som är kvar i vävstolen och den får vänta där medan jag väver färdigt en pälsullsjal, jag är mer än halvvägs på den. Sedan blir det förmodligen en ullmatta till.

20200111 Frans eller bandkant
Nu skulle jag bestämma mig för om det skulle vara bandkant eller frans, kanske drejade eller flätade fransar. Jag fotade mattan där den skulle ligga, skickade den till textilintresserade vänner som jag bad skulle tycka till. Jag fick ungefär lika många som sa bandkant som frans. Jag lutade mest åt bandkant själv och så blev det.

Jag hade tänkt ripsband men fann bara moderna tunna, breda band i blank polyester.  Till slut blev det svarta ganska grova bomullsband. Jag sydde ihop dessa på längden så att jag kunde trä bandet över mattänden. På så vis blev det en tunn fin kant mot golvytan.

Kortändarna sydde jag också på maskin men fick ta till en del handsömnad där. Varpen ligger nu fint fästad inne i bandkantningen. Mattan fick en bra distinkt form med de stadiga bandavsluten. Färgbytena blev ibland väl häftiga men när man ser helheten så uppfattas allt annorlunda.
Varje morgon blir jag lika glad när jag sätter fötterna på den härliga mattan.

Väv 20191007_160220590Jag ska ju väva en matta till men då ska jag väva med dubbelt så tjockt inslag, tänker jag just nu i alla fall. Färgvalet måste bli lite snävare eftersom jag använt en hel del garn redan. Men jag tycker det känns bra att bruka något som bara blivit liggande år efter år i en papplåda.
Nu får vi se om mattan min kan bli liggande på golvet så länge som jag tänker.

Lev väl och blomstra!/Agneta


9 kommentarer

Vem älskar Lapsang Souchong?

Vi! Det är ett svart rökt te som vi inte vill vara utan. Det luktar som tjärad märling och kanske är det inte så nyttigt – men vi vill inte vara utan den där smaken.  En EU-föreskrift reglerar nu mer hur rökigt LS får vara. Vi upptäckte det genom att vår lokale tehandlare inte hade så gott Lapsang Souchong som han tidigare hade haft. Vilken enorm besvikelse för oss.
Vi vill inte ha te med frukt- eller örtsmak, inte heller Roibus eller grönt te utan traditionellt svart lösviktste med stora fina blad och absoluta favoriten är just Lapsang Souchong. Vi brukar ha några andra tesorter hemma också men om vi är utan LS så är vi nästan lite olyckliga.

Nu har vi prövat på att direktimportera te från Kina, som bekant odlas det mycket te där, med tullavgift blir priset ungefär detsamma som priset här hemma hos tehandlaren. Teet smakar lite annorlunda men är så gott! Det står Socker på en gammal blå plåtburk till höger på fotot här nere. Det är ljug för i den finns – gissa vad!.

20200302 Tekannor

I vårt kök har vi en liten samling med tekannor. Våra absoluta favoriter står till höger på den nedersta och den mellersta hyllan. Det är Bente Brosbøl Hansen som har gjort både den blårandiga och den gråsvartrandiga kannan. Den blå, som vi har haft i många år, fick för ett tag sen en smäll på pipen och även om den lagades tyckte vi att vi behövde en hel kanna. Ett nytt lock kan man alltid få hos Bente men en ny pip är ju mycket knepigare. Vi gjorde en långutflykt till keramikerns ateljé på Söderåsen.
Jisses så vackert det är på Söderåsen även i slutet på december; höjderna, ravinerna, bokskogarna allt måste ses med egna ögon.
Bente berättade att hon hade en utställning på gång med dyra tekannor på Höganäs keramiskas utställningslokal. Efter avklarat köp körde vi på ringlande vägar till utställningen och njöt av dessa eleganta kannor men var samtidigt mycket nöjda med vårt eget val. Bente är glaseringsexpert och att få till en pip som INTE droppar vilket är superviktigt, tycker vi.

Så praktiskt att kunna natta över hos sonens familj i Helsingborg när man är ute på dylika äventyr. Både vi och kannan landade dagen efter här hemma och sen dess har vi bryggt många koppar te i den. Och förresten när vi dricker kaffe gör vi det ur 21 år gamla kaffekoppar som också kommer ur Bentes kreativa produktion. De finns som sista bild i mitt förra blogginlägg; Påminnelser.

En stilig och annorlunda vattenkokare fick jag i födelsedagspresent förra veckan. När man ska göra gott, riktigt gott, te så låt först vattnet koka upp lite elegant i en sån här…

Ibland är det ju dyrt att t ex handla hos en konsthantverkare men vi tycker att vissa saker vill man njuta av länge, tycka om att se på och hantera ofta utan att tröttna på dem. Min man, som är expert att söka på nätet, fann vattenkokaren på rea och tekannan vi köpte var en andrasortering!

Med några av trädgårdens primadonnor i blickpunkten just nu hälsar vi välkommen till mars månad! Må solen skina på oss alla, torka upp marken lite så att man njuter av att vara ute i trädgården och greja!
Idag gick vi en promenad vid havet, frisk luft är att leva väl!/Agneta

 

 

 


13 kommentarer

Påminnelser

Drömde gjorde hon inte särskilt ofta, i alla fall kom hon sällan ihåg någon dröm. När hon nyss vaknade hade hon haft en rolig dröm som hon försökte hålla kvar när hon gick ner till frukost. Några glada barn hade ropat något obegripligt efter henne när hon hasade förbi i alldeles för stora skor.

– Jag drömde nåt! Här tvekade hon lite med orden och fortsatte: Jag var en dansant tant i för stora och knäppa skor. Hon mindes ett skyltfönster i Amsterdam.
– Mmm, sa han och fortsatta läsa tidningen.
– Och så skulle jag uppträda i en burlesk freakshow och… Nu försvann bilderna och känslan från drömmen.
– Ja-a?
– Lyssnar du? Hon var inte irriterade på honom mest på sig själv.
– Nu lyssnar jag!
Hon drog på orden och försökte minnas. Dum och rörig och osynlig blev drömmen.  Hon fick inget grepp om den. Han var tillbaka i nyheterna. Så där var det ibland, drömmen var egentligen oviktig . Det var mest irriterande när man verkligen ville säga något viktigt i ett samtal med flera. Tankarna slank undan och dök upp för sent medan diskussionen hade fortsatt runt bordet. Det man ville säga hade blivit inaktuellt. Ibland avbröt hon någon burdust för att säkra sin kommentar eller sitt inlägg men det kändes inte trevligt. Sen ville hon inte förklara varför hon gjort så. Ack, ja, så var det med det.

SONY DSC

Ett par timmar senare satt hon vid sitt skrivbord och funderade på om hon skulle skriva blogg, rensa i de staplade pappershögarna, stryka tvätt eller ta en lässtund. Det surrade i mobilen. Biblioteket påminner om att hon måste lämna tillbaka…nej, hon lånar om Werner Aspenströms samlade istället, det var smidigt över nätet bara hon kom ihåg sin inloggning på bibliotekets hemsida!

Hon satte sig vid datorn och rensade lite i några fotomappar. Enskilda bilder på skrivbordet var lätta att klicka upp. Ett foto från den torra sommaren 2018 fick henne att kippa lite efter andan; trädgården i allra bästa rostiden, solen och värmen som bruntorkat gräset till slut, hur de ändå kunnat hylla lerjorden som sparat fukt långt nere under rabatterna; den vita molnfria himlen och fika under det röda parasollet.
IMG_20180615_163940144

Den eviga sydvästan ven och regnet kom på tvären igen. Hon hörde hur det busade där ute. Sveriges vattenmagasin var väl fulla vid det här laget. De hade skojat om att bonden snart kunde sätta ris på den stora åkern västerut. Egentligen var det inget roligt med det men de skojade ofta om det farliga och sånt som var fel och obekvämt. De kunde ligga i sängen och skratta åt någon dumrolig kommentar långt efter att lampan var släckt.

Visst fattade folk i allmänhet att de snart måste ta gemensam ställning? Visst måste politiker fatta jobbiga beslut men om även folk börjar stoppa huvudet i sanden så… Tänk om allt faller isär! Så svårt som det ändå måste bli med vanor som måste brytas och privilegier som måste dras in.
IMG_0538
Hon klickade upp ett foto. Hit längtade hon för den magiska känslan platsen hade förmedlat. En trädgård som ingen annan.

Hans steg i trappen och tittut  där kom en kopp kaffe framför henne. Doften av kaffe, äntligen gillade hon den igen och hon sken upp. Han sjönk ner i fåtöljen med utsikt mot havet och den gamla kyrkan. Hon drack det goda kaffet i arbetsstolen. Nu smakade det äntligen efter en veckas tärande kombination av magsjuka och förkylning.
– Jag oroar mig för att allt kommer falla isär, sa hon och fortsatte: En sammanklappning som försvårar allt som måste göras. Klimatflyktingar som inte är välkomna, krigsflyktingar som fastnar vid murar och stängsel… Egot är stort och hur ska det bli med alla tjockhudade empatilösa gubbar som bestämmer runt om?

Det blev tyst en stund sen: – Nationalstatslängtan verkar ploppa upp ur jordens inre som giftig flugsvamp och denna plågsamma fattigdom OCH överdådiga rikedom. Det går helt enkelt inte ihop och jag är för gammal.
Du, sa han lugnt, nu tänker vi oss att något händer, folk tänker till, nu i Corona-epidemins tid, fattar folk plötsligt att det inte bara är att köra på i de gamla hjulspåren att allt hänger ihop iallafall. Man kan inte låta allt fortgå!
– Jo, ja, sa hon, låt oss hoppas.  Nu ska de ut och fiska ål igen, far och son! Vi läser väl vidare efter kaffet?

IMG_20200212_104857143

Hon hade skaffat en tjock tegelsten som heter ‘FRIHET Makt, kontroll och kampen för vår framtid’ skriven av den brittiska filosofen Raoul Martinez. Den skulle hon ta itu med när ljuset räckte, sinnet var lugnt och hjärnan kunde ta emot innehållet.

Lev väl och dela med dig om du kommer på något bra./ Agneta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


8 kommentarer

Kul-tur (9) … ett restlager

I albumen i molnet hittar jag bilder, fångar upp några tappade trådar från hösten 2019.
Som den här nere: en liten flicka tittar ner på sin T-shirt medan många av  nötkreaturen bakom henne liksom  studerar henne. Lite längre ner hittar du mer text om fotografen.

IMG_20191024_135810904_BURST001

Tappade trådar från hösten var det, jag menar inte bokstavligen tappade trådar från mina textila grejer jag håller på med. De trådarna ligger just nu överallt i min tillfälliga textilverkstad och på husets längsta bord i matsalen. Kanske blir det ett slags textilt verk som blir något att visa så småningom. Jag jobbar på det!

Det har blivit ett litet lager med bilder från utställningar som jag vill dela med mig av.  Under höstens regnande och gråväder höll vi helt enkelt på att bli innekatter, såna som stannar i dörren, vänder om och går in igen, såna som bara vill slumra vid den varma kaminen. Alldeles mjuka och slöa blev vi.

När vi var på Fotografiska muséet i Stockholm såg vi flera utställningar som gav oss näst intill andnöd. En av dem var Saga Wendottes ”In between realities” och här gör mina mobilfoton nästan narr av de fantastiska bilder som visades. Efter gymnasiet kom SW direkt in på Fotoskolan i Stockholm. Saga Wendottes fotobarn är ett resultat av hennes genomarbetade bilder. Fotografering, klippa, klistra, flera gånger och  förstås däremellan manipulationer i datorn om jag begrep det rätt. Det skulle ha varit lätt att bara släntra förbi, nickande mot de docklika barnen, men, tack, vi stannade upp. Här fanns rysansvärda undertoner och rättfram eller underförstådd samhällskritik.

Barnen ser så gulliga ut med sina stora huvuden och fina drag, miljöerna där barnen befinner sig är trolska och sagolika men allt är en chimär. I träden ovanför ‘Rödluvan’ sitter mängder av svartfåglar vakande i hotfull stillhet. I handen har den förtjusande lilla flickan, med den blommiga klänningen, en kniv. Håll utkik efter namnet, Saga Wendotte, och om det finns en utställning i närheten åk på direkten!

IMG_20191024_122338551

Nästa stora och mäktiga utställning fick oss tårögda!  Fotografen har rest runt jorden i flera år och dokumenterat olika minoritetsfolk i sina högtidskläder och i deras naturliga miljö. Fotot ovan är från Anderna. Det går inte att återge utställningen så ett enda simpelt mobilfoto får räcka. Fotografen heter Jimmy Nelsson: ”…utan att vilja romantisera deras svåra liv, eller förneka de privilegier vi åtnjuter, blir det mer och mer tydligt att den industrialiserade världen inte har monopol på visdom.”

Nä, just det!

Inträdet till Fotografiska är rätt saftigt och det var dyrt att ta en fika där men skåda utsikten över Saltsjön och Stockholms inlopp! Maten på restaurangen, ytterligare en trappa upp, lär inte gå av för hackor men så tjocka plånböcker hade inte vi.

En konstnär som Stina Wollter mötte jag första gången för flera år sedan i radion som en röst med ett personligt tilltal, så såg jag hennes härliga dans i underkläder på You Tube, då fick hon en kropp till rösten och i början av december var vi på Pumphuset i Borstahusen, Landskrona och såg hennes måleri, collage och andra uttryck. Återigen vill jag framhålla att dessa mobilfoton inte gynnar konstverken men ni får en aning om vad denna kvinna kan! På Pumphuset bidrog man med en frivillig slant i en låda. Konstlokalen och ett litet lokalmuseum ligger beläget alldeles intill Öresund.

Jag fick ett tips av en vän att det fanns ett sommarprogram från 26 juni 2019 på SR-play som  jag borde lyssna på. Stina Wollter berättar där hur hon hade en fyra månader lång relation med en mycket, mycket sjuk flicka. Jag satt trollbunden i soffan, alldeles varm i hjärtat och grät tyst. Vilken flicka och vilken Stina! Programmet finns kvar, lyssna!

IMG_20191024_121722359
Och vi kommer ihåg att den industrialiserade världen inte har monopol på visdom!

Lev väl!/Kram från Agneta