Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


4 kommentarer

Nästan vilse

Solen stod lite lågt på himlen men det var ändå ljust nog, samtidigt fanns det lite upptornande moln bortåt havet till. De klädde sig för en skön nästan-vår-promenad och varsin liten clementin hade de med sig. Trollhasseln intill huset lyste med sina gula små kvastar och snödropparna i hörnet av rabatten visade lite av det vita i de annars så gröna knopparna men snart så, snart så. Ljuset!
De tittade på varandra och sa med en mun: Nu kommer det!

De var väl inte riktigt gamla än men han hade ofta ont i fötterna och hon hade sin yrsel. Men för tillfället var det inte så farligt med något av det där. Specialskorna hjälpte honom att klara promenaderna. Han kunde liksom rullade fram på sina rejält rundade sulor och den här dagen var inte hennes yrsel så påtaglig.
20200125 Hästhage 1De körde några få kilometer och parkerade vid fiskeklubbens hus. Ingen bil fanns på den lilla vändplatsen men så fort de kom upp på stigen mot åmynningen möttes de av en hund som vallade sin flock glada människor.
Solen, tänkte hon, det är solen som gör oss snälla och nöjda.

Stenskravlet klapprade lågmält då vågorna sakta rullade in. En stund blickade de ut mot horisonten och tog in allt det vackra. Den lite skrangliga träbron förde dem över åns glittrande virvlar på väg mot havet.
De traskade upp mot kanten av en hage och fortsatte rakt över kustvägen. Tysta gick de förbi några hus och svängde in på en stig kantad av nyponbuskar. När hon gick här senast var det försommar och hon deltog i en fågelskådarvandring. Nu ville hon visa den fina biten natur mellan golfbanan och havet.
– Jag tror att vi gick in genom den här grinden eller så var det där borta! Hon pekade framåt mot ‘där borta’ och det var dit de gick.
– Läste du om fördelningen av världens rikedomar?

20200125 Fårhage 2Hon svarade nekande och tänkte att det hade hon upprörts över så många gånger att hon inte alltid måste uppröras ytterligare en gång. De kom fram till den smarta stättan som lätt förde in dem i fårhagen med minst ett hundratal nyponbuskar glest utspridda och med några gamla ekar i fonden. Där hade fågelskådargruppen stått i maj med kikare och lyssnat efter några fåglar, vilka fåglar det var kunde hon inte minnas nu.

– Man blir arg när man läser att de redan rikaste i världen förra året ökade sina förmögenheter med 12000 miljarder kronor. Du, det är femhundra personer vi talar om, som på bara ett år… De kunde ju göra massor och vara med och lösa klimatfrågan!
Hans röst var verkligen arg men inte uppgiven.
– Mmm, håller med men glöm inte att se hur fint det är här!

20200125 Skivarpsån krökDe stannade upp mellan träden där stigen vände neråt mot ån. Här måste vattnets strömmar i årtusenden ha gröpt ur en dalgång i vars botten åvattnet fortfarande letade sig fram till havet. Störande rop hördes från golfbanan en bra bit bort och hennes inre bilder av förfäder vid en eld försvann kvickt. Men det berodde nog också på bilderna av klimatflyktingarna hon sett. Torka, regn, jordskred och fattigdom samlade i några få bilder hade fastnat på näthinnan.
20200125 Skivarpsån i fårhagenHan för sin del kunde inte släppa artikeln han läst samma morgon. Han visste att hon visste och att de tyckte lika, så egentligen kunde han bara vara tyst men det kunde han inte. Så hela vägen längs den slingrande ån återgav han de siffror och fakta han kom ihåg.
– Man fattar ju att de där 500 rikaste skulle kunna göra världens bästa om de bara ville. De vet väl inte hur man gör när man beslutar något tillsammans med jämlikar men de skulle ändå kunna leva gott om de avstod från några procent av sina förmögenheter för att göra en klimatförbättrande GOD GÄRNING. Ser de inte potentialen med att satsa på framtiden och ge unga hopp? Tänk att få vara med om att rädda jorden! Vilken fantastisk grej!
– Är du inte lite väl optimistisk nu? sa hon torrt och klättrade över ett nätstaket där många klättrat tidigare. Har vi kommit lite vilse nu? fortsatte hon, det är bara blött här, vi tvingas gå tillbaka! Om vi inte ska balansera på stocken där.20200125 Stock över ånHagen var omgärdat av staket och nu klättrade de tillbaka för att gå åt ett annat håll. De rundade en damm och följde staketet på andra sidan åt ett annat håll.
– Nä, nu känns det tungt, sa hon.
– Jag håller med, sa han och tänkte vidare på de som byggt sin förmögenhet på fossila bränslen och helt enkelt som bot  för klimatskadlig verksamhet borde betala tillbaka till mänskligheten. Hög tid för det!
– Jag har tappat min vante och måste gå tillbaka, vänta här!
Leran under stövlarna och det höga vassliknande gräset gjorde henne trött i benen. Hon brukade säga att hon hade ett bra ben och ett sur-ben. Åderbrocksbenet var det dåliga benet men hon stod ut. Vanten låg i det höga gräset där hon hade stannat för att ta ett foto med mobilen.
– Hittat vanten!

En stund senare släntrade de på kanten av golfbanan där en vik av det kortklippta gräset och några sandbunkrar stod i skarp kontrast mot den sköna miljön där de nyss hade vandrat. De närmade sig vägen via en oröjd del av åkanten. Hög benföring över fallna stammar och grenhögar där han som var längre snabbare kom fram på nästan plan mark. Hon ropade att han kunde ta ett foto på henne medan han väntade.
20200125 OframkomligtBilen stod kvar vid fiskestugan. Solen hade sjunkit lite och molnbankarna hade rört sig obetydligt. De körde hem och följde havet så länge det gick.

20200125 Hav o tall

Lev väl!/Agneta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


4 kommentarer

Åter i den imaginära gungstolen

Med hjälp av svartvita foton har jag tidigare kommit åt tankar i min något grumliga minnesbank. Där finns mycket som kanske kan förlösas med hjälp av fotografier och en sittning i den där imaginära gungstolen. Jag gungar lugnt och mediterar lite över åren då jag var 5-6 år. Barngruppen på bilden är från 1954 och mitt kindergarten eller lekis, som jag tror att vi sa. Spana in tapeten med indianer och hästar!

De första åren av mitt liv bodde vi på Onsdagsvägen i Hökarängen. I samma trappuppgång bodde det barn på alla tre våningsplan. Sammanlagt var det minst elva barn i vår port. Två lägenheter på varje plan och Inger L. bodde mitt emot oss. Hon var ett år äldre än jag och ensambarn. Hennes mamma var hovsömmerska och det var fint, det förstod jag redan som femåring. En gång sydde hon ett sött linne i vitt sidentyg till mig, det var när jag var 6 år och Årets Lekparksprinsessa, ja, hon var ju hovsömmerska!

Inger är flickan med kort lugg och rosett i mellanraden. Hon tittar lite åt sidan och jag minns att hon var väldigt söt och hade tjockt rött hår och massor med fina fräknar.

Lekskola på Onsdagsvägen från 1954. Agneta Pettersson 5 år tredje fr vänster nederst
På fotot är sexåringarna barnen i de två översta raderna. Stackars barn i mellanraden som ser ut att stå på knä! Sexåringarna skulle börja i skolan och det ville jag också göra! Just den längtan kan jag minnas, den var mycket, mycket stark!
Jag sitter med vit krage och randiga byxor på tredje plats till vänster längst fram. Eftersom jag kunde läsa, tyckte jag att jag ville följa med mina äldre kamrater men mamma tyckte att jag skulle leka ett år till. Om det var rätt eller fel är svårt att säga men första klass blev ingen hit för mig. Men det kan ha berott på andra saker.

När man kunde börja se på TV i Stockholm införskaffades en sådan förnämlig apparat inne hos Inger. Det var så spännande och jag vill minnas ett program som hette Andy Pandy som vi såg flera gånger.
I gengäld kom Inger och andra barn i nattkläder in till oss vissa kvällar för att lyssna då min mamma hittade på roliga sagor om en mus med röda snickarbyxor. Musen hette förstås Pip. Mamma var en bra berättare och det var roligt att ha flera kamrater uppkrupna på sängen för att lyssna! Mamma hittade på berättelserna vartefter och ibland lånade hon idéer ur böcker eller sagor men det fattade jag ju inte då.
På lekis blev jag kär för första gången och det var en svindlande upplevelse. Jag kan inte se att den pojken är med på fotot men jag minns tydligt hans ljusa hår och bruna ögon och mina svallande känslor.

Agneta är brudtärna 1955

Ett minne som jag måste ha hjälp med är detta. Hur mycket jag än fiskar efter trådar att fånga upp så är det tomt i mig, jag har väldigt lite att associera med, jag tittar får inte tag i några tankar. Året är 1955 och jag är brudnäbb då min äldsta syster gifte sig 19 år gammal. För att publicera hela fotot med brud och brudgum så vill jag ha mer kött på benen och behöver min systers medgivande.
Jag är sex år, håret är bångstyrigt men någon har fått ihop en sorts frisyr med rosetter på var sida. Frågan får gå till min syster om bröllopsfotot och nog undrar jag lite vad som finns i den där lilla flickans huvud.
Det är inget att grubbla över det vore bara kul att veta!

Lev väl och blomstra!/AgnetaIMG_20191215 till blogg_161325895 (15)


8 kommentarer

Skåne är väl inte platt!

IMG_20180608_072515830_HDR

Så här ser landskapet ut där jag bor, det är så vackert, tycker jag. Öppet, böljande och backigt. Hemifrån ser vi Östersjön och ut till horisonten, där hav och himmel möts, är det 28 km från höjden där vårt hus ligger. Landskapet är öppet för vindar och sol och snödrev – om det numer skulle komma att bli snö någon gång.
Inte är det platt heller som jag hörde någon på radion säga för ett litet tag sen. Då började jag fundera på att det var något jag hört till och från sen jag var barn, Skåne är platt! Jag säger: På några ställen, ja, men i övrigt nej.

På stenåldern när jag gick i Nya Maria (skolan bygges i början av 1900-talet) på Södermalm i Stockholm fick vi lära oss ganska ingående om hur olika landskap såg ut. Skåne var platt, stod det i läroboken, ja, förutom alla åsarna Hallandsåsen, Södersåsen, Romelesåsen  …. som vi också fick rabbla. Vi skojade om namnen, det blev Halland-såsen, Söder-såsen och så vidare och  vi undrade hur dessa kunde smaka, Halland-såsen blev förstås Hallonsåsen och den var godast!

Jag har alltid tyckt att kartor har varit spännande. Med svajig skrivstil har jag skrivit mitt flicknamn och klass III. Man fick den i trean och hade sin kartbok, tryckt 1956, med sig genom åren och någonstans på vägen fick man ta hem den.

Vi studerade Sveriges geografi noga första året på mellanstadiet.  Jag har alltid gillat allmänbildning, som man sa om sån kunskap, när jag var barn. Det hörde till att kunna rätt många fakta om Sveriges olika landskapen; känna igen blindkartor över dem, veta var båtar byggs och var textilindustrin ligger… men sådana fakta stämmer inte idag. Jag har alltid haft lätt för det där med kartor men ska erkänna att det var lite tradigt att läsa så mycket om varje landskap.
En engelsktalande person skulle kanske kunna säga att Skåne är Sveriges breadbasket medan vi i fyran fick läsa i geografiboken att Skåne är Sveriges kornbod. Jag tänkte kanske bokstavligt på en massa röda bodar fulla med sädeskorn.

Till vänster en kornåker och höger är det mogna veteax, åkrarna är mycket stora här.

Kanske förklarade fröken Tyle i fyran i Nya Maria vad det där med kornbod betydde men det minns jag faktiskt inte. Det är ju sextio år sen men Skåne är fortfarande bördigt och bara verkligt PLATT på några ställen men i övrigt mer eller mindre kuperat.

Inget vidare fotografier från Forsakar på Linderödsåsen nära Degeberga några mil hemifrån. Härliga leder och gångstigar går genom den kuperade bokskogen. Vår närmaste ås är Romeleåsen, den sydligaste åsen, som vi ser hemifrån, en böljande höjdlinje åt norr. När man kommer upp på Stenberget, ca 185 möh, kan man vid klart väder se både Östersjön och Malmö vid Öresund. Och ska du turista i Skåne måste du… åh, det finns så mycket att se!

I sommar har jag bott här i 24 år och jag har ännu inte hunnit se allt vackert och jag är ändå en nyfiken person! Så härligt att ha mycket fint att se fram emot!
IMG_20191215 till blogg_161325895 (10)

Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 


9 kommentarer

Trädgården (33) lite i backspegeln

Vi har ingen vinter i år, inte än i alla fall, det är helt enkelt en enda lång regnperiod! Många gånger säger jag: Så bra för grundvattnet! Rösten börjar bli falskt glättig och jag letar efter tröst i bilder från trädgården.
Jag är ingen klimatförnekare men behöver en strategi för att klara av hur det är just nu. Sommaren 2018 var extremt lång, torr och varm. Hösten 2019 har varit extremt mild och regnig, gråmulen och blåsig.
Vår zon(1) har förändrats på de snart 25 år vi har bott här och är nu mildare. Vi hade vintrar med lite eller mycket snö till och från och nu är vintern mest grön, brun och grå och så blöt förstås. Nu mer har vi en hörna där vi samlar värme med murar. Här är vår marockanska springbrunn och där vi också har olivträd i krukor och fikon i jorden.20190601 murbrunnHär nere syns den nymurade lecamuren som är vitputsad på fotot här ovan. Det lilla sneda trädet är Parrotisa persica, papegojbuske, fast i uppstammad form. Den växer långsamt och eftersom jag lät den stå kvar hoppas jag att den ska sträcka på sig lite till och ger lite vacker skugga här, se så underbar höstfärg!

Har man trädgård tar man givetvis in både blommor och grönt. I badrummet har vi en Malmövas, köpt på Blomsterpigan i Malmö,  som jag ser till att ha blommor i hela året. Pelargoner och bladgrönt fyller vasen under de grå vintermånaderna i övrigt blir det vad som finns. Vasen står sällan tom – utom när den diskas förstås!

Men om man behöver både tröstas och piggas upp så fastnar man ju här:

Röda toner och vackra blad samt växter i krukor hör trädgården till!

IMG_20180702_084428569

Och här sitter mitt andra barnbarnsbarn A, en tidig sommarmorgon, ”herre på täppan” och tittar ut över sina/mina domäner… och äter äpplen!

Nu känns det lite bättre, lev väl och blomstra!/Agneta


4 kommentarer

Varannan dag i repris

Här är ett foto av min vän Kjerstin och mig från augusti 2002. På fotot sitter vi på knä på golvet hemma hos Kjerstin och tittar på bilderna som vi har tecknat varannan dag så att vi gemensamt har täckt ett helt år. Från en sommar till nästa sommar. När jag ville berätta om det här i bloggen 2014  hörde av mig till min vän och fick hennes tillåtelse att berätta om vårt årslånga projekt ‘Varannan dag’.

Den första bilden ritade jag första augusti 2001. Situationen var sådan att vi båda, som då bodde på 50 mils avstånd från varandra, var i eller hade varit i en kris på var sitt håll. Jag för min del hade varit fullständigt utmattad och deprimerad och därför  varit sjukskriven men snart skulle jag börja jobba igen. Då fick jag en idé och ville dra in Kjerstin i ett projekt som jag tänkte på något sätt kunde vara bra för oss. Det handlade om att göra enkla ”porträtt” av hur vi mådde varannan dag. Jag ringde och förberedde mig för att hon skulle säga nej men till min glädje sa hon ja. Vi bestämde måttet 13×13 cm och att vi inte skulle måla i olja precis utan vara flyhänta men ärliga med bilderna. Däremot skulle vi inte visa varandra vad vi hade gjort utan titta på våra bilder först när projektet var genomfört. Här nere kan jag bara visa mina teckningar.

Nu sitter vi där på knä och många känslor far genom oss och vi visar, pekar och förklarar. Våra män håller sig lite avvaktande och låter oss samtala. En massa bilder har det blivit under året och vi pratar lågmält om hur och varför en del bilder blev precis så som de blev. Kjestin har knutit ihop en del av sina bilder med linjer från den ena teckningen till den andra. Jag ser hur dåligt hon har mått under året men inte bara det. Det finns andra som visar en smula glädje och hopp. Jag tycker att hennes bilder är konstnärliga och intressanta och hon för sin del säger : – Varför kom jag inte på en sån idé? och så pekar hon på något jag själv inte är så nöjd med.

Jag använde inte bara vitt papper utan tog olika bakgrunder som kunde förmedla något av hur jag mådde och hade det. På den högra bilden med cykeln här ovan sticker mitt huvud upp ur en cykelkorg. Min första bild har jag ritat på en textsida ur min bok som jag hade skrivit på till och från i tio år. Anteckningen från den dagen är: ” Mitt skrivande har gått i stå och på kvällen bara trista telefonsamtal.” Skrev anteckningar till många av bilderna. Jag hade planerat o lagat mat till gäster. Anteckningarna: ”Mycket mattankar men det blev stjälkselleri med mandelsmör, citronpeppar och rosenbröd, laxpasta, spenat med gorgonzolasås, vitvinssabayonne med färska frukter, trevlig kväll på verandan.” Så livet pågick som vanligt.
Ibland försökte jag visa hur samma dag kunde kännas svajig. Jag oroade mig mycket för arbetet som hade börjat. Citat: ”Kände mig som en ballong som lättade under dagen men sen gick luften ur ganska rejält.” Det blev flera ballongbilder och jag väljer en.

Tillbaka till de där dagarna sommaren 2002 när Kjerstin och jag för första gången visar våra teckningar för varandra och ser dem alla på en gång. Vi pratar och låter bilderna ligga till sig, flyttar dem lite i andra grupperingar än varannan dag ett helt år… så efter ett par dagar är det dags för hemfärd.

Jag tar mina bilder med mig och vagt säger vi att vi borde kanske göra något av projektet. Ingen av oss har riktigt kraften att ta tag och skapa något utåt för andra.

Då, 2014, kände Kjerstin att det hade varit bra för henne att delta i ett sammanhang men att göra bilderna inte hade betytt något för att må bättre. Så var det nog för mig också men jag har skrivit några gånger att jag tänkte bra just när jag gjorde bilden. Jag tyckte att det hade hjälpt mig att få analysera och rita.
Så blev det som det blev. Mina teckningar har legat nerpackade i en låda tillsammans med korta anteckningar och Kjerstin, ja, hon eldade upp sina.

Eftersom jag hittade teckningarna igen och har använt några få i nya blogginlägg så känns det bra att berätta bakgrunden en gång till. Det här är en lätt bearbetad repris från 2014, som var mitt första år som bloggare.

Lev väl och blomstra!/Agneta


8 kommentarer

Välkommen 2020!

Gott Nytt År 2020

Ett riktigt fint och bra 2020 önskar jag alla som läser Pensionär, nyss pensionär! Det är roligt att ni finns! Välkomna tillbaka under det nya året; följ bloggen, kika bara in, läs sporadiskt, skratta eller skaka på huvudet, fundera, skumma texten; gå på utställningar med mig, följ årstiderna i vår trädgård här, titta på vackra och fula foton; börja kommentera eller inte, det är ju ändå bara mina tankar och plötsliga infall.
Nu blir det ett nytt decennium under vars sista år jag blir 80 år. Så märkligt livet är!  Jag ska med humor och ömhet vårda alla åldrar som ännu lever och finns kvar i mig.

20191215 till blogg_använd (13)

Den här teckningen är från 5 juli 2002 ur ‘Varannan dag’ där jag gjorde en bild, just varannan dag, av hur jag kände mig. Hittade bunten med 183 teckningar och tyckte det var synd att de bara låg där och hade det tråkigt i en bortglömd vrå. Idag är det nyårsafton 2019, jag är förkyld och hängig.  Teckningen förmedlar lite trötthet men också något som pekar uppåt och lyfter. Så den passar just idag!

Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 

 

 

 


9 kommentarer

Mitt textila intresse (9) lappat och lagat

Det ligger i tiden att laga och ta vara på de textilier som vi har runt oss. Vi har nog lite till mans varit både lata och slösaktiga vad gäller våra textilier. Det är ju en kul utmaning att försöka laga med lite finess och att våga laga så att det blir synligt och är roligare än att finlaga om man nu inte kan få till det så som proffs kan.
Att många anser att det är fin en konst att laga förstår man lätt av detta verk som jag såg på en konstutställning för ett tag sedan. Jag blev i alla fall glad över hyllningen till alla som ägnar tid åt att laga textilier.

Konst att laga 20190319

Först visar jag hur jag lagade en ullklänning som jag blev nöjd med. Kläder av stickad ull kan bli tunnslitna och eller få små hål. Jag hade en sån klänning nej två, en lila och en gråbeige. Den lila lyckades jag förstöra i tvätten. O, så dum jag var som slängde den!  Det ångrar jag, den hade kunnat bli finfina och användbara lagningslappar! Klänningen med hål lagade jag med hjälp av trasiga ärmar från en kofta i samma färg som klänningen. I förrådet fanns gammalt brodergarn i olika färger att  sy fast laglapparna med.

Koftan hade tryckta ringar och därför fick jag infallet att göra runda laglappar som jag klippte ut runt det tryckta mönstret. Lapparna broderades fast med enkla sömnadssätt.
Se här ovan: Vid fickan var det slitet och det blev tre lappar där.

Snygga och sköna skjortor, vars kragar är utslitna, har jag alltid räddat från att slängas. När jag tänker efter har det blivit ganska många fixade skjortor under alla år. Jag gör det enkelt för mig och det handlar inte om några extravaganta skjortor.
Börja med att sprätta upp sömmen som håller kragen på plats. Efter det rensar man bort lösa trådar och så sätts knappnålar tätt så att sömmen kan bli snygg på både ut- och insidan. Hitta sytråd med rätt färg och sen syr maskinen igen alltihop i ett litet kick. Jag syr ganska långsamt, tar bort knappnålarna vartefter men ett litet kick är det ändå!

Här ovan är tre moment och olika skjortor. Det är lätt som en plätt!  Jag tycker det blir ett tillräckligt bra resultat och den lagade skjortan kan hålla länge – vilket är vinsten!

För längesedan gjorde jag ett vitt lapptäcke som skulle ligga på en gästsäng. Där använde jag helt osentimentalt tyg från mitt första bröllop, gardiner, gamla skjortor, lakan, nattlinnen, dukar och provbitar från en tygaffär. När det färdiga överkastet hade legat ett tag så blev det tråkigt i mina ögon och då fick jag för mig att brodera med enkla improviserade linjer i centrum av varje kvadrat… inte blev det så värst mycket roligare! Förstod nog att jag skulle vara tvungen att  ta ut svängarna lite till men själva jobbet med att brodera mer lockade inte alls.

Medan jag höll på med det såg jag att sömmarna hade spruckit lite i monteringen mellan kvadraterna. Överkastet skulle gå sönder om jag inte gjorde något där – det fick bli  kråksparkssömmar. De sömmarna håller ihop täcket med fodret på baksidan så nu slits inte täcket på samma sätt när någon slänger sig ovanpå sängen. Men eftersom det där överkastet nu mer är undanplockat så får slitaget anstå till en eventuell framtid.

Lagad klänning 20190311

Det här mobilfotot tog min man av mig i mars detta år när klänningen åter gick att använda. Jag ser precis så nöjd ut som jag kände mig.

Lev väl och ta vara på det som går att laga! /Agneta