När jag vävde den här pläden var jag varken flink eller nöjd – speciellt inte i början. Så här: Jag hade vävt med damastteknik tidigare och ville göra något på samma tema som förra pläden; då rader av olika och roliga yllemössor! Men på något sätt tänkte jag fel, inga skisser blev bra och jag tog långsamt ut en annan riktning.
Varpen var vit och jag försökte fånga inre bilder hur jag skulle få till en annorlunda pläd med de färger jag hade valt till inslagen. Pläden skulle få två olika sidor en ljus baksida och en mer färgstark ovansida. Tänkte fritt och fick idéer värda att pröva. Väl färdig lämnade jag lättad resten av varpen till sista väverskan. Jag vet inte riktigt hur det gick till men den färdiga pläden vävd i en damastvävstol blev nog det finaste jag har vävt.

Invävt i pläden finns tvivel på mig själv, som tur är syns det inte på pläden! Jag kunde inte heller förklara riktigt för vävinnorna hur mönstret skulle bli, det var ju abstrakt och jag tyckte jag var ute på hal is. ”På ett sätt blir det både randigt och rutigt…” försökte jag någon gång förklara. Jag hade ju ingen skiss bara mina tankar hur det skulle kunna bli.

Senast jag kom ner till vävstugan så fick jag min färdiga pläd i handen, nej, i famnen! Jag som inte ens själv hade lagat min pläd så som man måste göra före ruggningen höll något fluffigt och vackert i famnen. Ingenting är perfekt men ändå så kärt!
Tack, Kerstin Person på Vävhalla för extrajobbet du gjorde före ruggningen och under det arbetet. Du är fenomenal!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Mina fötter har varit tyngre än vanligt, farten i kroppen seg som kola och längtan efter att orka träffa våra närmaste familjemedlemmar och vänner har ökat med kvadraten på sommardagarna! Min bättre hälft har haft besvär av pollenallergi så vi har pustat var och en efter sin näbb men ändå har vi velat gå promenader ett tag nu. Dagsformen får avgöra längden men vi vinner inget i den allmänna stegkampen men är nöjda även med små framgångar. Precis före midsommar ringde njurexperten och sa att inom ett halvår är mina njurar återställda och jag blev hjärteglad och orkade nog gå lite mer tack vare beskedet! Att gå vid eller nära havet är för det mesta underbart så här års. Vi bor nära Mossbystrand.

Olika sorts trädgårdsarbete anpassat efter förmåga har vi ägnat oss åt. Alla våra rosor bara blommar på utom de tidigaste som nu ägnar sig åt nypontillverkning. Jag har aldrig sett make till rosblomning och inte har jag kunnat fånga härligheten i kameran så det blir begripligt i sin maffighet. Några familjemedlemmar och vänner har varit här och så här skrev vännen Kersti i bokklubben efter besöket: ”Det kändes som om jag befann mig i ett sagolandskap med alla ljuvliga rosor.” Några andra tyckte att jag kunde ta inträde eftersom trädgården var en upplevelse – härligt att höra från seriösa vänner men många andra skulle bara se det som är illa skött. Gräsgångarna klipps av den bättre hälften och sen får nästan allt annat bara vara, det blir lite styrketräning för mig med två vattenkannor som töms vid behövande växter. Med sekatör i handen klipper jag till här och där, än håller jag mig på marken och låter bli att kika högt i buskagen, någon stege klättrar jag inte upp på än så länge, det känns vingligt. Men som sagt rosorna sköter sig och om inte slagregn och storm drabbar oss så är de vackra än en lång period.

Handfatsvasens rosor får representera alla rosor i trädgården just nu! Du som funderar på hur det blev med min bok kan nog läsa lite om det snart på mitt instagramkonto som ska få liv, har jag tänkt!
Lev väl och blomstra så gott det går i denna värld!/ Allt det bästa från Agneta

…utan många nystan med bomullsgarn och ullgarn, äfsingar efter slutvävda dukar, plädar och servietter, ofärdigt gods av diverse karaktär, mängder med udda mönstrade strumpbyxor, små fina bitar från trasiga broderade dukar, knypplade spetsar och andra spetsar som används till vem vet vad, broderigarner i alla kvalitéer och färger, mängder av randiga band och tofsar i olika färger, antika underkläder, tryckknappar på gamla kartor, små, små säkerhetsnålar, märken och påsar med och utan innehåll…
Mitt livs samlade intresse för textilier låg utspritt på matbordet och alla stolar och jag ville göra något av allt det där. Det var mycket stoff som kunde bli något intressant att montera mellan två fönster i matsalen.

Det var vinter och pandemi och jag ockuperade matsalsbordet inga gäster skulle komma och vilja sitta där på länge. Symaskinen stod redo, jag prövade mig fram, hade idéer, nålade fast, klippte isär, testade och började se något som kändes som rätt väg. Ett draperi blev bakgrund till hela mitt arbete. När trädgårdssäsongen började packade jag ihop allt och stuvade undan det, tankarna kunde behöva mogna.
Sen låg allt och undanstuvat och mognade i tre hela år. Jag hade nämligen äntligen bestämt mig för att skriva en bok som länge funnits i mina tankar. De mörka årstiderna blev skrivtid för mig – inte för att jag skrev något ruskigt utan för att det var krävande att sitta och skriva hela tiden. Jag kände det i både knoppen och kroppen!
Efter tre skrivperioder var boken äntligen klar och jag hade tät kontakt med mitt förlag Lava.
I väntan på en del processer runt boken så upplevde jag en stor tomhet och började tänka på allt det där undanstuvade och tog fram det och blev glad och ivrig, det här var i början av 2024.
Om jag hade velat lite fram och tillbaka hur jag skulle göra, den där första vintern, så tvekade jag inte ett ögonblick nu! Pang på rödbetan och materialet jag hade att jobba med var min största inspiration.

Min man var mycket uppmuntrande när han såg hur målmedveten jag var och det var en fröjd att få upp KNAPPAST på väggen. Sällan har jag känt mig så nöjd med något att jag har brustit ut i skratt när allt äntligen var klart och monterat som med med just Knappast.

Lev väl och blomstra!/Agneta

Det var längesen jag skrev här. Jag hade planer för hur och vad jag skulle göra efter boksläppet men inte mycket av det skedde. Istället blev jag sjuk. Jag hade en efterlängtad operation inbokad. Gallblåsan skulle bort och det kändes så bra. Veckan före det skulle ske blev jag allt törstigare, inget ville jag äta men drack vatten som aldrig räckte till för att släcka törsten, samtidigt som jag blev jag allt tröttare och funderade jag på om det verkligen var lämpligt att lägga sig på operationsbordet. Jag ställde frågan, det togs prover och läkaren skickade mig till akuten på Ystad lasarett. De skrev in mig och ”alla” mina värden var kass. Njursvikt, infektion… Personalen, som tog hand om mig och de andra, var underbar även om jag inte gillade ställningen för droppet som gjorde nätterna till en plåga då jag rörde mig olämpligt eller sömndrucken trasslade till det när vi två, droppställningen och jag, skulle in på toa. Det var skönt att bli utskriven men än är jag trött och får finna mig i det ett tag. Njurarna återhämtar sig långsamt och för att undkomma njursten dricker jag massor med vatten. Försöker att bara vara.

Till boksläppet hade jag hyrt Magiska teatern i Vretstorp, lokalen som är en gammal biograf var perfekt. Jag tror att jag egentligen redan här var sjuk. Det var hur som helst så fint att se att så många kom och det blev skratt och allvar om vartannat. Här ovan håller min vän Bitte W ett fint tal till mig. Hon var den jag med förtroende hade skickat de nya kapitlen till.

Den andra april blev jag intervjuad av Nerikes Allehanda om mitt storfamiljsliv i Viby, i Hallsbergs kommun. Vi bodde där med vår storfamilj i tio minnesrika år. Det blev inspirationen till min roman ”Vi kom från Stockholm” om att bo i kollektiv, hjälpas åt med barn och allt. Intervjun fick ett helt uppslag i Nerikes Allehanda och publicerades i lördags och tidningen har de lovat ska sändas till mig. Jag fick rapport samma dag av vänner som bor i Närke. Jag hade skött mig , sa de. Jag fick också en fotad version men den går tyvärr inte att läsa. Fotad med Iphone och jag har Android… känt problem, tror jag.

Fotot är från dan före boksläppet. Det är väldigt roligt att få en liten rapport från någon som har läst och gillat boken. Flera personer har skrivit så fint att jag har gråtit lite, andra har skrivit roliga kommentarer eller bra analyser… Jag ska nog samla dem nån gång när jag är piggare än nu! Glad blev jag också när ett par klasskamrater ända från högstadiet på Högalidskolan hörde av sig; var för sig hade de beställt boken. Så det kanske rullar på lite försiktigt. Den 4 juni släpps den inlästa versionen.

Lev väl och blomstra, själv är jag lite vissen just nu!/Agneta

På baksidan av min roman, som släpps 27 mars, finns den här beskrivningen av boken.

Året är 1975 när en grupp färgstarka unga vuxna lämnar huvudstadens avgaser och betong för att följa sina drömmar om ett kollektiv på landet. Efter en noga planering köper de ett nerlagt ålderdomshem i Närke, där börjar deras liv ihop. De tre barnen är viktiga för hela storfamiljen och fler barn vill de ha i det stora huset. Det är inte alla anhöriga som accepterat flytten och grannarna kan vara påträngande nyfikna. ”Men hur sover ni här egentligen”?

Storfamiljen har lovat att hjälpa varandra med ekonomin, några har stadiga inkomster andra tar tillfälliga jobb eller studerar, de diskuterar om högt och lågt i livet och har nästan alltid någon renovering i huset på gång. Allra roligast har de när de planerar och genomför stora fester eller när de sjunger och spelar tillsammans.

Tidsandan påverkar storfamiljen, under årens lopp blir barnaskaran större. Plötsliga och obehagliga händelser förändrar hela balansen i storfamiljen. Genom en känd radioröst får de vara med och göra radio om olika slags familjer. I samband med det träffar två andra kollektiv som på olika sätt påverkar dem och det blir tydligt hur svårt men också underbart livet är.  

 Det fina omslaget och lite annat hittar du genom att söka på nätet: Vi kom från Stockholm + mitt namn!

Där kan man också förbeställa böcker glöm inte att jämföra priserna. Den inlästa boken kommer fjärde juni. Det är Bodil Carr Granlid som läser.

Lev väl och blomstra!/Agneta

I slutet av februari fyller jag år och min önskelista var mycket kort: Inga saker men en vandring med fikaryggsäck i Hilleshögs dalar med man och yngsta barnbarnet! Gärna med hela familjegänget men det får bli ett annat år.
En fantastisk dag med vår i luften och sol sent i februari ska man fylla år. I år kunde det inte vara bättre! Landskapet är underbart storslaget med Öresund och Danmark i fonden. Mina mobilfoton kan inte göra naturen rättvisa men våra ögon kunde och känslan av ett slags historiskt sceneri kunde inte lämna oss. Rätt vad det var skulle de komma ridande över kullarna – riddarna eller kanske rövarna. Det är drygt två kilometer ner till vattnet och där ville vi fika och en fin vandring blev det.

Det fanns en smal grusväg som vi tog tillbaka till bilen. Mycket uppför men annars lättgått där, vägen syns på fotot med staket.

Fikaplatser och vågkluck väntade oss vid Rustningshamn. Norrut längs Sundet såg vi Ålabodarna och söderut var kustlinjen lik den vi sett på Ven. I vattenbrynet rester av gamla vågslipade tegelstenar. Varför har vi aldrig varit här tidigare, frågade vi oss, och bestämde nya vandringar i området i sommar. Från Ålabodarna till Borstahusen eller Landskrona kanske.

Har du inte varit vid den här delen av Öresund så har du kanske snabbt kört förbi Glumslöv på E6 och anat ett fint landskap mot Öresundssidan. Sväng av och tag ett stopp och det behöver ju inte vara födelsedag!

Lev väl och blomstra! Som Victor på sista bilden där han närstuderar snödroppar.

Det här var en repris från februari 2021! Som sagt LEV VÄL!

Förra hösten och vintern arbetade jag intensivt med mitt ambitiösa skrivprojekt. Under sommarhalvåret har texterna fått ligga till sig men nu tar jag tag i skrivandet igen. Så skrev jag hösten 2021 och då tog jag tag i skrivandet igen. Jobbade vidare även under höst- o vintermånaderna när det blev -22 och -23 sammanlagt drygt 16 månader. Mellan varven fick texten ligga till sig och mogna – man rensar, byter ut ord, kommer på ett annat sätt att berätta om en särskild händelse, ser med ny ögon, tvivlar och blir glad om vartannat.

I skönlitterär form berättar jag om en blivande storfamilj som köpt och flyttat in i ett stort gammalt hus på landet i Närke på 70-talet. Texten bygger på mina egna och inlånade minnen och erfarenheter men är absolut ingen rapport om vår storfamilj. Vi var unga, par och familjer med barn med stark framtidstro. Vi hade anammat tidsandan med gröna vågen, alla människors lika värde och USA hade äntligen lämnat Vietnam. Vi själva hade lämnat Stockholm för landsbygden och bodde ihop 1975-1985. Det var tio mycket viktiga år och barnen säger: ”Vi kunde inte ha haft bättre uppväxt!”
Ett tag när jag inte tyckte jag kom någonstans hade jag yviga fantasier om en lånad ”liten studio” där jag i lugn och ro kunde skriva och ta mina promenader. Det var ett visst ställe på en udde på Djurgården.

I själva verket har jag haft det hur bra som helst här hemma i vårt eklektiska hem. Min käre M stod för markservicen när jag glömde tid och rum och var mitt uppe i författandet, är evigt tacksam! Ibland behövde jag tänka och tog paus i en av fåtöljerna i kupan med finaste utsikten över det öppna landskapet bort och ut över Östersjön.
Och nu nu är jag nästan vid målsnöret! Den 27 mars är det officiellt boksläpp, hurra, några dagar efter ska jag fira ihop med de gamla vännerna och familjen, hurra!
Förlaget Lava har förpublicerat omslaget, en blyertsteckning från 1979, och med en målande baksidetext. Boken kommer att finnas tryckt i danskt band, som E-bok och även bli inläst.

Förlaget Lava Vulkanmedia har hjälpt mig sy ihop allt med korrektur, tryckning, formgivning osv. Redan från början har jag varit jag beredd på att bli refuserad, vem vill satsa pengar på en gammal människa som dessutom är okänd, tömde spargrisen helt enkelt! Jag längtar efter att hålla boken i min hand – först då är den verklig för mig!
Vill du kika i förväg så sök på Agneta Croneld plus boktitel! Bokens titel: Vi kom från Stockholm 

Lev väl och blomstra!/Agneta

En gång frågade ett barn oss varför vi inte hade någon TV. Du får väl leta, sa vi och den lilla ytan skulle väl vara lätt att undersöka, tyckte vi, men hon gick bet. Så vi lyfte ett hörn på den ugandiska väggbonaden och gåtan fick sin lösning. Jag tycker inte om TV-skärmar som inredningsobjekt men visst ser vi allt möjligt på TV, som alla andra. TV:n som flickan letade efter är väldigt centralt placerad i vårt hem. Den tunna skärmen sitter på en arm som dras ut och går att vinkla åt alla håll t.o.m. ut mot trädgården om fasanerna och hararna vill se på Älgvandringen… När man ska se något på skärmen lyfts bonaden ner med sin gardinstång som hängs upp på krokar som dolts under tyget. Jag kom på det där när en gammal TV på ett golvstativ skulle bytas ut. Mats fixade så skärmen kom på rätt plats, jag sydde fast hankarna på bonaden och en gardinstång fanns redan i huset, simsalabim så syns intet av skärmen.

I matsalen har vi flera fina saker och ting som vänner förskönat vårt hem med. Alla är konstnärssjälar och vi uppskattar att förvalta deras verk. På fler foton syns speciella ljusstakar som vännen Allan har tillverkat men ni som har följt alla inläggen känner igen att han redan är presenterad.
Lena Blommegårds textila verk över bufféskåpet är skapat utifrån några foton på rosor från vår trädgården. Jag älskar färgerna, strukturen och helheten! Se närbilden längre ner!

På ovanvåningen finns de här två verken av Lena det första i textil och betong. Den blåhåriga damen kikar ner från sin position under det ganska låga taket. Jag blir glad när jag vaknar och ser henne plira mot oss i sängen! Lena och jag var arbetskamrater och Lena överraskade mig med ett sytt porträtt. Jag känner igen mig själv, frisyren och den grå blusjackan! Från början var det fint monterat på min planeringskalender men så här är det mer synligt.

Flera av er har sett foton från matsalen och frågat om fågeltavlorna i hörnet. Nisse Forshed blev 81 år och var för mig en vän som jag känt i hela mitt vuxna liv. Ibland blev det långt mellan gångerna men alltid kändes det bra att träffas. Nisse var utbildad jägmästare men försörjde sig som illustratör och konstnär. I 26 år skickade han varje jul ett långt personligt brev och en fin fågelstudie. Vi har ramat in alla och vartefter antalet tavlor växte fick de flyttas runt men när matsalen blev klar landade alla fåglar där.

2016 blev Nisse promoverad till hedersdoktor av Lunds universitet för sina pedagogiska meriter. I våra hyllor har vi flera böcker där han har sina fantastiska illustrationer, små och stora konstverk.
Jag minns Nisse som en varm och generös människa men som också kunde spegla sitt tungsinne emellanåt, speciellt i sina brev. Det är vänskap när man vågar blotta sig men vad fick han av oss?
Nu ska ni snart kliva ut från vårt hem men känn er välkomna tillbaka! Allt finns kvar på nätet!

Gå till hallen, dra ifrån draperiet och ta ditt ytterplagg, om ni puttar undan några andra jackor ser ni att bakom finns rosa kakel och sex kakelplattor som tillsammans blir ett motiv med körsbärskvistar i full blom. ”Lova mig att aldrig ta bort dom där! Jag bar dom hit i min famn och dom kostade 100 kronor stycket!” Så sa kvinnan som en gång bott i vårt hus. Vi lät så klart kaklet vara kvar!
Ett eklektiskt hem kanske vill något mer nån gång, jag vet inte, vi får se!

Lev väl och blomstra, det behövs i denna dystra tid!/Agneta

Vår ovanvåning har inte så många kvadratmeter med full höjd. Här uppe finns sovrummet med ett vackert halvmånefönster, från början var det bara ett litet fönster här på sydvästsidan. Vi sover delvis under snedtaket vilket är väldigt trevligt när det regnar lagom men kan vara skrämmande då orkanvindar får tegelpannorna att klappra olycksbådande. En gång hörde vi hur ett antal pannor blåste iväg och kraschade mot marken. Den gången trodde vi att alla pannor skulle flyga bort och undertaket med dem. Som tur var blev det inte så och vi hade extra tegelpannor som kunde ersätta de trasiga. Många fler är de kvällar när stjärnorna tittar ner på oss eller den ljusa sommarhimlens moln vaggar oss till ro och fåglarna har börjat sjunga igen efter den mörka årstiden, ni vet då när årstiden tillåter att fönstren står på glänt.

Vi har var sin arbetsplats på ovanvåningen och ett par läsfåtöljer i kupan, som fanns på plats när vi köpte huset, med utsikt mot havet. Däremot var golvet svajigt och mycket jobb blev det innan det fina trägolvet kom på plats. Här sitter jag ofta och läser eller funderar när jag håller på att skriva. Förr stickade jag mycket, det passar att sitta här och sy i knappar eller laga hål, det finns sygrejer nära till hands.
Den textila bilden gjorde jag något år efter en resa till Kina 1974. Jag var inspirerad av att ”alla” kineser cyklade överallt det var få privatbilar då, av gamla kvinnor som hade snörda fötter, överallt kunde man köpa färdiglagad mat och barnen var så söta och nyfikna på oss” långnäsor” som de kallade oss.

Ni som har sett föregående inlägg vet att vi har byggt in bokhyllor lite här och var i huset, Vår röda färg återkommer också på trädetaljer överallt i hela huset. Vi tycker det ger harmoni till vårt annars lite röriga hem med vinklar och vrår. Eftersom vi båda jobbade som lärare behövde vi ha var sitt skrivbord. Jag hade länge fantiserat om ett skrivbord som så att säga växte ut från ett trekantigt fönster. Min käresta och mästerbyggare tog upp ett hål i snedtaket och nästan som simsalabim så var ett nytt öga öppnat mot nordväst. Jag blev än en gång imponerad av min man. Grannen hjälpte oss med att tillverka delarna till mitt lite ovanliga och nätta skrivbord med en enda skrivbordslåda. Å ena sidan trappan och å den andra finns mitt skrivbord och även datorhörna.

Till sovrummet köpte vi en sorts enkel köpmansbyrå med många lådor men vi sänkte benhöjden så den kom längre in mot snedtaket. Den målades givetvis om, de utstickande träknopparna togs bort och byttes ut mot såna i metall som hänger ner. Vi blev så nöjda! När jag fotar från sovrummet bortåt min mans lilla arbetsrum vid gavelfönstret står jag på sängmattan i ylle som jag vävde för några år sen av fådda garner. Bortanför skorstensstocken har vi också vår mesta klädförvaring i huset. Jag formgav en herr- och dambetjänt som vår förträfflige snickargranne Lars tillverkade. Jag lyfte fram den för att kunna ta ett foto.

Nu väntar vi på att ljuset ska återkomma och det kan få gå fort sen sätter vi kalendern på sparlåga så vi hinner med. Det är mycket vi vill hinna göra och njuta av!

Lev väl och blomstra så mycket det går i denna dystra tid!/Agneta

Här kommer en bildkavalkad från vinterträdgården, två öppningsbilder från första början och sedan lite gott och blandat. När jag letade efter foton så fann jag mitt blogginlägg om just vinterträdgården…

allt redan finns beskrivet i det där blogginlägget från 2019, är ni intresserade att läsa och se lite fler foton så klicka på länken här nedanför! Lev väl och blomstra som kamelior i en vinterträdgård!/Agneta

https://pensionarnysspensionar.com/2019/11/02/tradgarden-32-vintertradgarden