Hela Öland badade i septembersol när vi fortsatte vår resa och från bron vinkade vi till kryssande segelbåtar och till fina Kalmar men dit skulle vi inte. Vi styrde kosan mot norr och vägen slingrade vackert mot vårt första utvalda stopp. En gång för längesen hade jag besökt Pataholm och sedan dess längtat efter att komma tillbaka. Redan före infarten blir bebyggelsen speciell på något sätt; gamla hus, först mest röda med vita knutar, somliga med snickarglädje, olika stora och små, tätt inbäddade i sensommarträdgårdar utmed vägens båda sidor. Vägen tar ut mot en liten udde med vacker utsikt mot små öar och vikar. Tvärs över Kalmarsund syns Borgholms mäktiga slottsruin men allt det där ser man inte förrän man passerat den gamla handelsplatsen med sin otroligt fina bebyggelse.

Flera gamla köpmansgårdar och andra hus kantar infartens båda sidor och alldeles snart tar den stenlagda vägen slut med en rund plats eller om man vill ett litet torg. Vi ställde bilen bakom husen nere vid lilla småbåtshamnen och gick runt och kikade på vyer, helheter och detaljer, mycket att titta på fast platsen inte är stor.
Det var liv och rörelse på bryggorna och på den stora grönytan närmare husen satt familjer vid långbord och fikade medan hembygdsföreningen höll på att musta äpplen. På den sidan bakom de grå trähusen fanns en gång en brunnspark för här har man druckit brunn. Vädret var på vår sida och känslan av sommar var stark. Vi blev så fikasugna, men besvikelse, fiket hade slagit igen för sommaren! Vid borden satt alla med korgar, egna termosar, kakor och bullar och rulltårta och wienerbröd och ostmackor och surdegsfrallor och platsen fylldes av kaffedoft och aj, aj, vi som inte alls hade varit förutseende! Inte kunde vi gå där bland folk och sukta, Pataholm var ändå Pataholm och tillräcklig i sig, men adjö och farväl och vi ses igen!

Lev väl och blomstra!/Agneta