Två gamla foton från slutet av 1800-talet eller eventuellt sekelskiftet hittade jag in en låda. Den ensamma kvinnan är Leontina Lund med sitt återhållna leende. Det var en viktig sak att fotograferas på den här tiden inget som man flamsade bort. Det prudentliga paret med hund bor i Danmark. Kvinnan på fotot heter Hanna Lauritsen och hennes man heter Emil. Fotografen till det fotot hade sin fotoateljé i Helsingör men enligt information bodde paret i Köpenhamn. Hannas imposanta hatt, make och hund skvallrar om ett gott liv – åtminstone vad det verkar till det yttre.
Hanna och Leontina är systrar. Det finns fler systrar som heter Lund i efternamn men nu är det Hanna Lauritsen och Leontina Lund det här handlar om. Leontina gifte sig med Ernst Pettersson. De fick två söner Artur och Sven.
1910 föddes min pappa Sven och några år tidigare hade hans storebror Artur kommit till världen, familjen bodde i Stockholm. Ett ställe som jag minns att min pappa nämnde var de kalla och dragiga arbetarbostäderna vid sockerbruket intill Årstaviken. Jag antar att min farfar arbetade på sockerbruket då.
Medan jag inbillar mig att Hanna i Köpenhamn levde ett gott liv vet jag att Leontina hade det svårare. Pappa Sven har aldrig klagat men inte heller berättat så mycket om sin mamma och pappa. Jag kände det som om han inte ville prata om det. Sven ville studera vidare men föräldrarna sa att de inte hade råd med det. Så var det bara.
Vid något tillfälle lät pappas moster Hanna fotografera sig och göra vykort av fotot. Kortet är adresserat till min pappas bror Artur. Jegargatan var en adress vid sockerbruket intill Årstaviken. På det stämplade frimärket ser man att vykortet delades ut med dagens andra brevbärartur, tyvärr är jag inte säker på årtalet. Så här skrev Hanna för mer än hundra år sedan: Artur gratuleras Hjertligt av moster H.L. Hälsa mamma samt Svenne.
Om farmor och farfars separation, som kom senare, vet jag ytterst lite men om farfar sas det att att han var en ”charmör” (och det kan ju vara påfrestande för familjen). 1958 när farmor dog var jag bara nio år och jag hade aldrig någonsin sett henne och farfar tillsammans. Om farfar, som jag träffade mer frekvent visste jag ju lite men om farmor hördes inte mycket trevligt eller roligt sägas men det kanske inte var så konstigt! Leontina drabbades av demens och hon bodde de sista åren på Stureby ålderdomshem i Stockholm. Jag har tyvärr bara vaga minnen därifrån.
Jag vet inte säkert men jag har fått för mig att min farmor fick ett ganska trist liv. Jag vet inte ens om hon var i Danmark och hälsade på sin syster eller om hon hade förmåga att uppskatta livets ljusa stunder.
Kanske vet mina äldre syskon lite mer och även om jag är nyfiken så är jag inte så sugen på att släktforska. Men tänk om jag gör det och det skulle visa sig att…
Lev väl och blomstra!/Agneta
Pensionär, nyss pensionär! 
4 maj, 2021 kl. 7:36 f m
Visst är det spännande med gamla fotografier! Vilken skatt det är. Ett hårt liv var det för många i de tidigare generationerna. Att inte ha råd att läsa vidare, är något som din pappa Svenne delar med många. Eller att de inte fick utbilda sig till det de ville, om nu pengarna fanns. Mycket som vi tar för självklart numera, var en ouppnåelig dröm för många en gång i tiden.
4 maj, 2021 kl. 8:27 f m
Javisst, det är så sant! Alltihop du skriver och vi borde lära oss att vara mer nöjda nu, vi som lever i ett överflöd. Inte gapa över mer helt enkelt. Skulle vilja säga det till en som har miljonersmiljoner: Hörru, lugna ner din konsumtionstakt lite, dela med dig och… Utvecklingen har sprungit på och ofta med bara vinsttankar högst upp i skallarna på de som styr och ställer och har kapital. Undras om det inte är just det som måste förändras och jag hoppas allt styr mot en mer hållbar värld OCH en jämlikare sådan.
Lådan med gamla foton har lite mer i sina gömmor.
Kram Kjerstin och kul att du skriver här!
4 maj, 2021 kl. 9:02 f m
Som Kerstin skriver ovan, visst är det spännande med gamla fotografier och tänk hur de kan trigga igång fantasin. Precis som många med mig tog jag mig aldrig tid att fråga, medan tid fanns, vilka människorna var på många av de bilder som finns kvar efter mina föräldrar. Vem tänkte att det kunde vara viktigt när man var ung? Idag kan jag undra om t ex den gamle mannen i krimmermössa på en bild är en släkting, kanske t o m min farfar (född 1856! och som jag aldrig träffat eller sett någon bild på som gammal), någon annan släkting, en gammal vän eller arbetskamrat eller kanske en ryss. Kanske rentav en spion, ja, så kan mina tankar löpa iväg 🙂
4 maj, 2021 kl. 9:26 f m
Meggie, just så fungerar det ofta för mig också ! Fantasin flödar och tänk om den där farfadern var en spion och spionerade för tsaren… Alla foton som varken har namn eller datum är intetsägande.
Då är det fint att låta fantasin löpa fritt men visst kunde vi i ungdomen ha varit lite mer intresserade av de gamla. Jag var det inte alls och nu är det meningslöst att banna sig för den saken. Jag är ju ändå jag för att jag har en del av utseendet och kanske lynnet från flera de där människorna.
En gång i mer vuxen ålder ville jag skriva om mina föräldrar från deras respektive barndom och framåt – men de avböjde utan motivering mitt förslag. Den gången blev jag mycket förvånad och massor med frågor väcktes i mig.
Nu sätter jag mig ner och pratar lite med Leontina och Hanna!
4 maj, 2021 kl. 11:37 f m
Ser fram emot fler spännande inlägg, själv blev jag lite inspirerad att börja forska kring mina egna gamla bilder.
4 maj, 2021 kl. 1:53 e m
Jag tycker så mycket om sådana här gamla fina fotografier! Och det var en intressant berättelse om dom. Det var ett helt annat liv de levde. Min far kom ihåg mycket om både sina och min mors släktingar och berättade gärna. Men inte skrev man ner något av detta. Men när jag tittar på gamla foton finns det ändå en del kvar i minnet. Även om släktforskning inte ligger riktigt för mig är jag ändå fascinerad av tidens gång och vad man har fått med sig.
4 maj, 2021 kl. 2:43 e m
Det var ju ändå klokt av din far att berätta och du lyssnade. Du har fått med dig saker som du inte ens tänker på men som plötsligt kan dyka upp när du ser ett foto eller hör ett namn eller en plats nämnas. Sånt tycker jag är väldigt spännande. Jag tror att släktforskning kanske skulle kunna fånga mig och sluka mig så, haha, det måste jag låta bli i nuläget!
14 maj, 2021 kl. 2:28 e m
Det är mycket som aldrig berättats. Vissa saker kan glimta fram, fattigdom, sjukdom och skam, sånt som skulle skulle hållas dolt och helst glömmas bort. Undrar vilka bilder och berättelser som finns kvar efter oss om hundra år. (Det är roligt att fotografens namn ofta finns på bilderna, som på kortet av Leonita. Elise Hirsch i Västerås, en av många kvinnor som satsade på det nya yrket fotograf.)
15 maj, 2021 kl. 7:11 f m
De var pionjärer de där kvinnliga fotograferna! Modiga kvinnor, tror jag. Leontina , farmor, var från Västerås och farfar fosterbarn i Dannemora. Hon svarade på en annons och blev hans hushållerska…Min äldsta syster visste ännu lite mer visade det sig. Efter oss – för mycket digitalt o det försvinner nog.