Jag började gråta när den unga libanesiska mamman, full av bottenlös sorg, berättade för reportern om hur hennes tvåårige son hade dött av hunger och uttorkning på en båt som irrat omkring på Medelhavet. De hade sålt sin bostad och betalat några människosmugglare för att kunna fly bort från ett hopplöst liv i Libanon och komma till Europa dvs i detta fall Cypern.

Man kan gråta med den sörjande mamman som i två dygn hållit sin döde son i famnen innan hon, om jag förstod det rätt, hade släppt taget om honom.

Man kan också gråta åt en hjärtlös högerkantring i det politiska tänkandet runt invandringen. Hårdare tag, hårdare tag och och hårdare tag, ropas det från många håll.
2013 började det blåsa runt den dåvarande moderate migrationsministern Tobias Billström när att han sa: Volymen måste ner. De flesta upprördes då av detta ord som beskrivning av människor. Är det någon som bryr sig idag? Jag hoppas det.

Vi måste få ner volymen, säger politiker, vadå, är ljudet för högt?  Eller volymerna!
Tänk en tredimensionell rymd, till exempel en tunna. Hur stor volymen är beror på mängden vatten som får plats i just den tunnan. Det har inget som helst med antal människor att göra eller hur stor volym själva människan i sig har.

Varför används ordet volym så ofta nu jämfört med för några år sedan? Endast i avledande syfte bara för att vi inte ska se, inte känna med de enskilda människorna eller ens vilja ge någon hopp om ett bättre liv. 

Nu mer använder politiker nästan genomgående ordet volym för att avhumanisera flyktingarna. De blir en grå massa utan mänskliga drag.
Till slut blir ordet volym slentrian, man varken ser eller hör vad det är man säger. En människa består av kött och blod, tankar och känslor i en kropp som kan vara en libanesisk mamma som hoppats på ett bättre liv – men just just släppt sin döde tvååring i havet.

Lev väl och fall inte i slentriangropen! /Agneta