Häromdagen körde vi några mil norrut. Vi hade varit flitiga hemma i trädgården och var sugna på en rundtur med bilen. Eventuellt hitta några nya vägar men framförallt se den frodiga sensommaren innan allt det gröna ger upp, byter färg och senare faller mot marken.

Vi valde slingrande vägar i bokskogstunnlar över Romelseåsen och på några ställen är det hisnande vackert med sjöar i botten på andra sidan åsen med en karta av åkrar och dungar runtomkring.
Små byar, vita kyrkor, gamla korsvirkeshus och stugor passerades. Frodigheten var slående frodig och det gröna var djupt grönt, det hade fallit minst 40 mm de senaste 12 timmarna. Gott för jorden och växtligheten.
Under färden bestämde vi oss för att stanna vid Hunden och herden. En affär belägen ute på landet som antagligen har sin största försäljning via nätet.
Jag hittar vanligtvis överallt om jag bara har tittat på karta eller varit på platsen tidigare. Men nu tog vi hjälp av GPS och leddes förbi Övedskloster och guidades vidare mot Skarhult. På väg där emellan sa jag bestämt, att här någonstans bodde förr Peter Larsson, den duktige fågelmålaren, som vi besökt på konstrundan i området för många år sen.

Hunden och herden låg vid en grusväg en bit bortanför Skarhult. Vi som varken har hund eller får kanske ändå skulle kunna hitta en praktisk regnrock till dagens chaufför. Jag själv äger en alldeles utmärkt regnrock från Irland som kommer att hålla en evighet.
Det gamla rödmålade uthuset var fyllt med engelska kläder och skodon för jakt- häst- och hundfolk, ja, och åt herdar också förstås. Vi har inte så värst många herdar runtom där vi bor vid Sydkusten men här var de möjligen mer frekventa.

Trevligt bemötande av en man i skägg, klädd som sig bör i jägargrön ylleväst. Efter lite turer fram och tillbaka blev det affär. I hyllan vid sidan av kassan fanns muggar, diverse småsaker samt några ex av en fin liten fågelbok skriven och illustrerad av Peter Larsson.
AHA, tänkte vi samtidigt och frågade om PL bodde i närheten… ett par pliriga sekunders tystnad:
– Peter Larsson det är jag!
Och han fortsatte lite senare: Jo, om ni var och tittade på mina målade grejer så var det här. Ateljén ligger här bakom, sa han med ett stort smil och en gest bakåt.

Vilket gott skratt vi fick, ingen stor händelse men rolig, och vi förstod bättre varför det, lite nonchalant så där, kunde stå en stor olja av Peter Larsson inne på den halvgamla toan. Den prydde onekligen platsen!
Jag kommer aldrig mer säga att jag hittar överallt bara jag har kört eller åkt där en gång tidigare. Maskineriet börjar väl bli lite rostigt.

Jag hittade i alla fall vägen till goda vänner som det var längesen vi träffade. Utan att anmäla vårt besök svängde vi upp på den frodiga uppfarten till deras gård. Vi hann knappt parkera förrän vi möttes av glada ansikten och utsträckta välkomstarmar. Sen blev vi sittande och bubblade i några timmar efter en god lunchfika. Så trevligt med det sociala mötet.

Lite längre fram på eftermiddagen styrde vi hemåt. Jag ville ta reda på om en pekande skylt kunde leda oss hemåt på tidigare icke körda vägar. På så vis fick jag en ny väg i min stora samling. Inte så lång men ack så fin. Sen var det bara en knapp mil hem.

Lev väl och blomstra!/Agneta