Livet beskrivs ibland som en transportsträcka från födseln till döden.  Då börjar jag närma mig den senare delen av resan nu. Men än är det en bra bit kvar – om jag får bestämma! En sista knapp tredjedel ungefär, kan jag kanske tänka mig.

Jag befinner mig väl ungefär vid den kinesiska gränsen om jag ska till Peking och har åkt med Transsibiriska järnvägen hela vägen från Moskva och passerat över Ural, åkt genom Sibirien och mött det vackra området runt Bajkalsjön världens äldsta sjö och tåget tuffat vidare mot gränsstationen mot Kina. Vilken resa! Ja, för det där har jag ju gjort.

Jag tänker att det är kanske där jag befinner mig just nu. Jag står och tittar mot molnen och hör i huvudet Pugh Rogefeldts låt från 1969:

Små lätta moln
Ser jag på din himmel
Din himmel som är blå
Här är du nu min sommar med
Små lätta moln

Just den varma sommaren 1969 gick jag då och då på Hornsgatan i Stockholm till BVC med en liten söt bebis i en grön manchesterklädd barnvagn. Det var en lite otrevlig transportsträcka på grund av avgaserna. Krukmakargatans parallella sträckning gjorde att vi kom undan avgaserna en bit. Jag var ung och stolt över det lilla barnet som kallades Pelleplutt eftersom vi inte hade valt hans namn ännu. När pojken var ett halvår var vi tvungna att ange hans riktiga namn så det blev inskrivet i kyrkoböckerna. Något dop ville vi inte ha, pojken skulle vara fri att välja sin livsåskådning själv. Så blev det.

Små lätta moln
Ser jag på din himmel
Din himmel som är blå
Här är du nu min sommar med
Små lätta moln.
Min kärlek har du sommar,
Din himmel så blå

En gång för längesedan flög jag till Kenya, inte flög jag själv, men med ett jätteflygplan och väldigt högt upp var vi. Vi somnade in för natten men jag vaknade när vi hade den afrikanska kontinenten långt under oss. Just då såg jag, på vänstra sidan, en strimma ljus från solen och hisnade då jordens rundning visade sig i det ökande dagsljuset. I den stunden var jag på besök i ett overkligt universum, det var helt magiskt.
Vissa bilder har man bara inom sig.

Som ung var jag både land- och sjöscout. Det var riktigt roligt och med mina barns pappa blev vi sen, under ganska många år, en seglande familj med fyra ombord. Det kunde  vara underbart fint att segla genom vackra skärgårdar i smult vatten. Naturen är helt fantastisk utmed Sveriges långa kust och i de stora sjöarna.

Men för att tala klarspråk: De tuffa seglingarna passade inte mig; min livliga fantasi kombinerat med ett katastroftänkande förstörde många seglatser. Otrygga vatten med många grynnor och upprörd sjö var ingen höjdare, inte ens på väg in mot en fin naturhamn.
Att äntligen komma iland på en ö, särskilt efter en dags tuff segling, var ändå att vinna storvinst! Inte visa sin rädsla, bara vara glad utanpå. Det om något är en sorts transportsträcka; att helskinnad klara sig till nästa målsnöre; att göra något man egentligen inte vill eller vågar för att man kanske kan lära sig. Jag ville vara tapper och så skulle jag inte förstöra för de andra i familjen.
För varje människa finns såna tider i livet när man biter ihop och bara GÖR saker för att anpassa sig eller inte göra en annan ledsen, jobbiga transportsträckor!
De enkla är det finaste och det sker till fots och gärna med vänner vid havet.

Här sitter jag och tänker och letar foton, som vi har i ett privat moln, och villar nästan bort mig i vad jag ville säga med transportsträckor. Hur skulle min mamma ha förstått att man kan ha foton i ett moln som man sen kan hämta hem och skriva ut. Vilket transportmedel tar en bild som ska färdas hit till min dator? ADSL har vi nu men…
Vi ska snart få fiber, hur kan så mycket susa genom de där tämligen smala fiberkablarna som nu är framdragna till huset? Otroligt, skulle mamma säga, och jag me’!

Så här presenterade jag mig på FB när jag sent omsider hade bestämt mig för att finnas där: En rännstensunge från Stockholm som genom att leva själva livet konverterat till  pensionär i Skåne.
På den vägen är det och själva livet består av massor med transportsträckor från rännstensungen till pensionären – man kan inte räkna dem alla!

Lev väl och blomstra!/Agneta