Nästan alla jag känner samlar på något. Går på loppis och letar efter gamla blomkrukor eller samlar tallrikar med olika blå mönster för att duka med. Vinylplattor från ungdomen kan locka eller att ha huset fullt med CD-skivor. En av mina systrar hade ett tag en kille som samlade på gamla sportbilar och lyxåk, han hade 18 stycken – eller så skröt han bara. Konst som kostar mer eller mindre mycket pengar kan somliga samla på. Doftpelargoner finns det … ojojoj, vad mycket det finns att samla på.

Jag samlar på vägar, det är billigt om man tar det som bisyssla när man ändå ska köra eller cykla någonstans.  Jag har berättat om det där i ett inlägg för länge sedan. Det går inte att samla vägar i en byrå eller på en hylla och inte kan jag sätta upp dem på väggen heller.
Däremot har jag ett litet skåp köpt i Nora för länge sedan. Jag hade en tid kikat efter ett skåp med många små lådor. Inte var det där skåpet tillverkat i Nora inte, ett indiskt skåp är det, med en massa porslinslådor, närmare bestämt 25st. Inte för vägarna men för något annat som jag har samlat på de senaste 30 åren. Det passar så bra i vår lilla hall! Titta visst är det roligt och läckert!

När jag fyllde 40 gjorde jag hål i öronen. Jag gillade silver- och bronssmycken med historiska förtecken. Nu kunde jag komplettera med örhängen i samma stil. Sen upptäckte jag att det fanns roliga örhängen: böcker, skedar, trädgårdsredskap och så vidare. Böckerna är de örhängen som vem som helst och var som helst kan kommentera och som faktiskt är mina absoluta favoriter. På ett café i Majorelle Garden i Marrakech var det en servitör som blev mycket nyfiken. Jag sa att jag hade skrivit mitt livs historia i dem – med osynligt bläck. Det har jag sagt många gånger sen dess och sidorna i böckerna gulnar lite efter hand med min livsberättelse väl dold.

Med åren så blir även öronen rynkiga, trallala, inget att gråta åt. De här emaljerade kattansiktena är annorlunda, kul och tunga! I en av de små lådorna i skåpet i hallen så ligger mina kattörhängen. Tre av paren är gåvor och ett par har jag  köpt i Kalmar och ett annat i södra Cornwall. Det är så där samlartingen hjälper till att knyta ihop ens minnen på något sätt.

Ibland tömmer jag ut lådorna på köksbordet för att sortera upp dem lite. Om det har försvunnit ett örhänge så hittar man i bästa fall det andra i fel låda. Man kan behöva laga ett hänge eller kanske göra om en berlock till ett örhänge. Nä, två berlocker blir två örhängen, jag känner mig faktiskt fånig med bara ett örhänge.

Alla dessa tre köpte jag på berlockrea för många år sedan – två av vardera. Så har jag sån tur att det bor en hjälpsam och händig man ihop med mig så han fixar det där på några minuter.
På frågan ”Har du din väska med dig?” (Händer att jag glömmer den). Kan jag utan att ljuga svara JA medan jag hämtar den riktiga handväskan. Och om solen skiner kan jag nöjt påstå att jag redan har solglasögonen på mig – trots att jag aldrig eller mycket sällan har riktiga solglasögon. Flickan i svartvit klänning har jag gärna till en svart klänning med vita prickar men örhängena är aningens för tunga. Inget för en lång kväll.

Vinkannan köpte jag i Marrakech 2010  och 2004 köpte jag den fina silverstolen, som Eva Hedberg har gjort. Stolarna syns bättre på bordet här ovan – mellan solglasögonen och knapparna – om du vill titta närmare. Eva var trä- och metallslöjdlärare när jag lärde känna henne men hon jobbar också som konsthantverkare här i trakten. För många år sedan deltog jag i en kurs i silversmide som Eva ledde och då gjorde jag dessa tekoppar:

Tekoppar i silver, lite sneda och vinda men jag är stolt över dem trots det!

När jag jobbade i skolan bytte jag örhängen varje dag. Om jag någon gång glömde så kände jag mig inte klädd. Det roade elever och mig själv att knyta an till något vi höll på med. Det kunde ju bli lite långsökt men i bästa fall väcka ett intresse . De tre paren här ovan är sådana som alltid fick positiva och skojiga kommentarer.
– Har du ögon i öronen? Jag trodde lärare hade ögon i nacken!
– Ska vi hamra idag, får jag pröva?
– Nja, det här är skomakarhammare. Jag köpte dom i Örebro för där tillverkade man en massa skor förr. Senare idag ska vi prata om jobb förr och nu.

Kniven och gaffeln var poppis, särskilt de ”tuffa” pojkarna på skolan ville känna på knivarna. De tog försiktigt och fingrade lite nära min kind och mitt öra.  När det väl var gjort kunde de intressera sig att prata om annat med mig.

De örhängen jag använder mest idag är böckerna, väskorna och så de första jag köpte. De som jag kallar för Kalevala-örhängena även om alla inte är sådana. De i silver och brons syns på bordet nere lite till vänster.
Om du nu letar efter pärlor, diamanter och guld bland mina örhängen, så finns de inte. Jag har aldrig intresserat mig för såna dyrbarheter.
Så jag samlar på vägar och örhängen vad samlar du själv på?/ Agneta – som skickar rosiga hälsningar, de börjar minsann slå ut nu!