Tack, Sara Stridsberg, för en fantastisk roman! Vi fem, som nu mer ingår i bokklubben, var helt eniga; du har skrivit en otroligt gripande, fasansfull men samtidigt vacker bok. Hur du förmådde att försiktigt men brutalt lotsa oss genom allt utan att vi tappade tron på det vi läste; det sociala arvet, det gruvliga drogbegäret, mödraskapets ljuvligheter och våndor, det otäcka och utstuderade mordet och de poetiska beskrivningarna samtidigt som du förde oss fram och tillbaka i den egentliga berättelsens kronologi, genom små pusselbitar, förblir en gåta för oss läsare.

Det är huvudpersonen, den mördade Kristina, som berättar från sin döda tillvaro. Det verkar helt omöjligt att man kan ge sig på en sådan uppgift men du gjorde det och utan att du lockade läsarna med mystik eller ockultism. Bit för bit får vi förståelse för vem Kristina var som barn och hela bakgrunden till att allt blev som det blev. Det är tydligt och trovärdigt.

Ur boken citerar jag från sidan 149: Den sista gång då någon säger vårt namn på jorden får vi respass. Sedan behöver vi inte hänga kvar här längre, man får tillstånd att sjunka tillbaka in i det som var innan. Evighetens tystnad.
Det där funderade vi på och kände att så är det… och så skönt att inte behöva hänga kvar eller att vara någon. Det som så många är upptagna med under sina liv.

Citat från sidan 206: Många gånger hade jag tänkt att döden inte ville ha mig, att den smakade på mig och spottade ut mig. Men till slut hade den uppenbarligen ändrat sig. Vad ska man säga om det? Det var ju tråkigt att jag inte kulle leva, men det är ändå ingen som överlever livet.
Romanen är till synes komplicerad men skriven på ett enkelt språk och för mig är det det allra svåraste. Vi var överens, vi hade läst ett mästerverk!

Före ‘Kärlekens Antarktis’ läste vi den amerikanska författaren George Saunders bok ‘Lincoln i bardo’ och vi tyckte att det fanns en sorts parallell mellan dessa böcker trots att de är mycket, mycket olika. I Saunders bok är det en massa olika döda individer som med olika röster och infallsvinklar berättar om skeendet mellan en grupp redan döda personer i bardo, tillståndet före det att de döda så småningom upptas i dödsriket.
Saunders bok är drastisk, poetisk och gripande men som sagt helt annorlunda än ‘Kärlekens Antarktis’. Jag med mina koncentrationssvårigheter har ännu inte läst ut hela. Jag läser ikapp när tid infinner sig. Jag gillade det jag hade läst i alla fall men vi hade delade meningar om den här boken. Det är helt normalt och vanligt.

När jag lade ‘Lincoln i bardo’ åt sidan så berättade just en av en av de döda om Trevor Williams som hade varit jägare och dödat en massa djur under sitt liv. Nu måste han visa alla djur och insekter han dödat, en efter en, kärleksfull omsorg och det beskrivs hur de, stora och små,  ligger i en kolossal trave framför honom. Trevor Williams tar upp djuren och håller kärleksfullt om dem. Ibland krävdes att djuret blev omhållet i flera månader. Det var i de fall där djuret i dödsögonblicket befunnit sig i ett tillstånd av stor rädsla. Efter en sådan kärleksfull omfamning kunde djuret plötsligt häva sig upp och trava, flyga eller slingra sig iväg och minska jägarens trave med en individ åt gången.

Linnea Axelsson mottog igår Augustpriset 2018 för bästa skönlitterära bok om i huvudsak två samiska familjer under 100 år i norra Sverige. Den läste vi i somras och det var återigen en helt fantastisk bok! Tänk så mycket fin litteratur det finns.

Förresten vem har lånat Linnea Axelssons ‘AEDNAN’ av mig? Man kan ju inte glömma bort den stor och tjock som den är. Läs ut och lämna tillbaka…
Bra och god litteratur på er alla läskunniga! / Agneta