Vi bodde vid Medelhavets strand och med några få steg från hotellet var vi i vattnet – alltså den dagen vi badade. Vattentemperaturen var kanske 19 grader men kalendern visade att det var sista veckan i oktober så…

Från havsytan är det 1762 m upp till bergskedjan Biokovos högsta topp som heter Sv. Jure.  (St George, kanske). Biokovo är en massiv och dramatisk bergvägg, en ljusgrå jättekuliss som placerats bakom vår lilla stad Makarska.
En av dagarna lämnade vi hotellet i två minibussar eftersom en vanlig buss inte skulle kunna komma upp för de vindlande smala vägarna upp till toppen. Vi skulle upp och se på utsikten, kanske Italien på andra sidan Adriatiska havet.

Om det var klart väder, vill säga.

På 1200 m ö h blev det ett stopp, där sista toalettbesöket kunde göras, och de mest höjdrädda kunde samla mod för att åka med hela vägen upp. Lucija satte sig på muren och berättade om djurlivet, endemiska arter,  övergivna stenhus i små byar och de vilda hästarna här uppe och om potatisodlarna som odlade den godaste potatisen i Dalmatien på små åkrar här och där på ställen som såg helt omöjliga ut.

Alla i gruppen bestämde sig för att hänga med ända upp till toppen trots att bromslamellerna hade osat bränt och att minibussarna i riktiga hårnålskurvor hade behövt backa bakåt för att komma runt i kurvan. På videon syns en bit av den smala vägen upp, en bit när det ändå var ganska plant. Vi fick några möten och chauffören tröstade oss med att han alltid blundade om det blev för ruskigt!

Ni kan ju gissa om ni tror att vi såg ända till Italien…
Högst upp fanns ett litet kapell med en vacker mosaik på insidan. Här kikas det:

En helt annan dag var vi i Nationalparken Krka, efter floden med samma namn. Säg nu namnet på floden konsonant för konsonant utan vokalljud mellan Krk och sen ett a. Krka, så heter alltså floden, som rinner genom nationalparken, och vars trappsteg eller barriärer av travertin, kalksinter, blir till forsar och vattenfall allt eftersom vattnet letar sig neråt och framåt i sin väg mot havet.

Vad är härligare än vatten som porlar och forsar? Den lilla pojken, vars röst fångades på den här lilla videon har sitt svar: I love the fish!
Han visste också vad fiskarna gjorde: De köar! Lyssna noga så hör ni hur rar den där lilla pojken var!

En vattenkvarn byggdes för länge sedan för att utnyttja vattenkraften och senare ett kraftverk för elproduktion.

Nu är allt skyddat och turistifierat, där fanns promenad- och cykelstråk, utomhusrestauranger och annat för turisterna. Det strömmade in folk i området från alla håll. Vi åkte buss, gick till fots och åkte båt till en liten stad där bussen tog upp oss. Man kan det där med turism i Kroatien! Detta var ingen cynism utan är dagsens sanning.

På väg tillbaka till Makarska stannade vi i kvällningen på ett fågelcenter där de rehabiliterade vilda fåglar som skulle tillbaka till frihet i det vilda efteråt. Den här berguven hade blivit tillfångatagen som liten och blivit domesticerade av en människa. Det fanns ingen bot för den eftersom den inte skulle klara sig i det vilda. Mannen berättade mycket intressant och kunnigt men berguven var absolut stiligast!
På resan var det så många trevliga människor. De som kom allra längst bortifrån var Pitebor. Häromdagen var jag hemma hos Christina… det visade sig nämligen att det endast är ca en mil mellan våra ställen på landet utanför Ystad. Visst är det roliga sammanträffanden och när vi träffades  så… ja, just, fikade vi och tittade på bilder från Dalmatien!
Ett inlägg till måste det bli!/Agneta