Så länge jag kan minnas har jag fantiserat om att göra en riktigt långvandring mot solen. På ryggen bär jag, i min fantasi, en liten packning med extratröja, solhatt, dryck och lite förtäring. Med lätt hjärta och öppet sinne tar jag in omgivningen och låter tankarna fara och flyga.
Häromdagen, fast på morgonen, vandrade och flanerade jag från en plats på Kustvägen och hem där förmiddagskaffet kom att smaka extra gott. Det är verkligen inte detsamma som en tvåveckorsvandring men jag fick min fantasi att kännas verklig i ett par timmar. Morgonsolen värmde mig i nacken och i var och varannan buske sjöng en näktergal. En sån stark stämma och rolig sång den har den där oansenliga fågeln!
Jag gick, flanerade och strosade kanske 8 km med diverse mobilfotostop och små avvikelser för att sitta på en sten och lyssna på vågskvalpet.

Det är sånt man kan och ska kosta på sig som pensionär. Inte kostar det något annat än tid och lite slitage av skosulor förstås. Av nödvändighet var jag tvungen att krypa ihop och huka bakom en sten vid havet och en gång nästan hemma bakom ett litet skjul med skrikande råkor som tyckte att jag störde dem i deras familjeetableringsperiod… och det var ju sant. Jag skyndade därifrån.

Varje vår och försommar har svanarna årsmöte i vattnet precis utanför Mossbystrand. Jag undrar så vad de talar om och vilka beslut som fattas.
Backsipporna har snart blommat över men jag hittade några som fortfarande var ludna och söta. Men de på bilderna här nere fotade jag i början av veckan.

Jag tröttnar aldrig på vägen och havet utmed Sydkusten – man blir varken fartblind eller hemmablind.  Nu lyste slånbärssnåren i vitt och de gamla oxlarna utmed vägen hade börjat skifta i milt grågrönt. De stora gårdarna som ligger glest utmed vägen har ljusgröna  alléer. Jag såg några magnolior i blom som skymtade från mer skyddade lägen bakom hus i bakkanten av trädgårdar.

Ibland gick jag på den härliga cykelvägen som blev färdig efter många års planering och prat mellan kommunerna längs kusten. Någon gång klättrade jag över en stätta och hittade stigar jag inte gått på tidigare. Det var lite för kallt att gå barfota i vattnet men jag kunde gå långt på den hårt packade sandstranden.

 

Sen vände jag snoken norrut och tog tag i backarna hemåt. Vi bor ca 68 m ö h och vägen hemåt från stranden böljar upp, upp och lite ner och sen upp och djupt ner och upp och en svacka och segt upp… men rapsen har börjat blomma, fötterna bär och kaffekoppen hägrar. Jag trivs bäst i öppna landskap och i solen vill jag gå!
Nu får man skynda, skynda om man vill möta den ljusa grönskan i en bokskog. Och det vill man…och den djupa grönskan och doften i en barrskog och den ljuvliga orkidéblomningen på Öland och… Skönt att längta!/Agneta