Lille August, en vecka gammal, kom på besök. Naturligtvis inte ensam, hans mamma, mitt barnbarn lokföraren, skulle inte sätta honom ensam på ett tåg, även om hon gillar att köra dem. Hon tog helt enkelt sin dotter lilla L. sin bror och sin nyfödde son med sig i bilen och körde hit. Jag beundrar henne mycket! Gossen förlöstes med kejsarsnitt och hon gör detta efter en vecka. Tar hand om, är vänlig, bryr sig om och hinner ägna sig åt sitt äldsta barn också… vi försökte väl avlasta henne så mycket det gick. En sjudagarsbebis sover, som tur är, ganska mycket!
Och jag kände mig helt överväldigad när jag fick hålla den lille plutten.

 Bara mor- och farföräldrar förstår hur detta känns! Att hålla en nyfödd i sin famn är fröjdefullt! En ny generation i familjen är lycka. Han är lik sin far, sin morbror och nog såg jag hans mammas fint formade mun. Vartefter ser vi vilka drag som formar hans utseende och vem han liknar mest. Det brukar ju bero på vem som tittar. Nu har han brunrött hår och ögon som djupa brunnar…

Jag saknar, svenska språket saknar, ett bra ord för vem jag är i förhållande till lille August som är mitt andra barnbarnsbarn. Jag vill säga att jag är morfarsmor eftersom min son är morfar till den nyfödde gossen. Ologisk nog så kallas jag för farmor Agneta eftersom jag är farmor till Augusts mamma och till hennes båda bröder. Men, men det lilla barnet HAR ju en egen riktig farmor, farmor Monica… så jag säger ändå att jag är morfarsmor för att markera generationerna också.
När August och jag lärt känna varandra vet vi hur som helst vilka vi är – båda två!

I måndags träffades vi alla för att på tisdagen ta emot Augusts morfar med familj som skulle komma hem på semester efter ett första år med jobb i Thailand. Det skriver jag snart om i nästa inlägg.

Så underbart att ha förmånen att få leva och uppleva detta!/A