Kan fantasi lyfta en människa från att drunkna i bekymmer eller tråkighet? Jo, det VET jag men kan en människa erövra eller skapa fantasi genom träning? Som lärare har jag under årens lopp mött elever som med bestämdhet hävdat att de inte har  någon fantasi och att de lider av det. Dessa elever njuter och kan ha stor glädje av andras skapade fantasier. Böcker, TV, dataspel och filmer konsumeras i dessa dagar i stora mängder i denna del av världen av såväl vuxna som barn. Någon annans fantasi och kreativitet konsumeras med lätthet om man gillar mediet förstås.

Dessa kan fördriva tristess i vardagslivet och lysa upp ensamma stunder och för barn ge stoff till lekar där man stjäl någon annans påhitt och kanske persongalleri. Nej, inte stjäl, man lånar bara exempelvis Pippis eller Harry Potters identiteter så klart. Barn använder dessa i socialisationsprocessen och sätter guldkant på tillvaron utan att ha en aning om vad de gör eller så förstår de omedvetet att de måste träna inför framtiden. Man hjälps i stunden åt att få ihop leken med sina lekkamrater eller för egen del i ensamhet i tysta tankar och småprat med sig själv medan man tar ett bad eller precis ska till att somna. Jag var full av mest egna men också lånade fantasier som barn och har fortsatt hela livet att drömma och tänka i fantasier. För mig har nog den egna fantasin varit en livlina som hjälpt mig att slippa långtråkighet och fått jobbiga stunder att blomma.
Det hjälper inte alltid eller alla gånger men vilken medicin hjälper mot alla sjukdomar och skavanker?

När jag nu ser filmer från sönderbombade samhällen så undrar jag varifrån barnen, som man ser på filmer från krigsområden, hämtar sin inspiration. Var hittar de en livlina? Kan de hitta något att bygga en fantasi runt som inte har med sorg, grymhet och hat att göra? Är det över huvud taget möjligt att fantisera och skapa inre världar som innehåller glädje och värme när man växer upp och ska utvecklas i sådan miljö? Måste man inte det för att överleva och fortsätta vara människa? Jag vet inte men jag tänker mycket på det här och på de vi brukar kalla för maskrosbarn. De klarar sig  på något vis ändå!  Kanske kan man klara sig utan livlig fantasi men … å, vad jag önskar att alla kunde få känna hur härligt det är att fantisera sig bort till något annat! En tankeflykt som ger kraft!

Jag är inte älskare av fantasy-litteratur men har förstås som tonåring läst Sagan om ringens alla delar men inte njutit filmerna helt och fullt. En bok är en bok. För mig handlar litteratur över huvud taget om att skapa egna bilder i huvudet utifrån författarens förmåga att beskriva personer, miljöer och att frammana trovärdiga känslor.

Jag har precis läst en fantastisk bok ‘Ljuset vi inte ser’ av Anthony Doerr. Jag tycker den behandlar precis det jag skriver om fast ändå inte! Att läsa boken kändes som att vara tonåring på nytt ville läsa vidare men önskade att boken aldrig någonsin skulle ta slut!
Boken tar oss med på ett fruktansvärt men också sinnligt beskrivet äventyr, en fantasiresa  i verkligheten som är både vacker och fasansfull och har handlingen mestadels förlagd till åren före och under andra världskriget.
Jag tycker författaren har lyckats skapa något ovanligt och hoppingivande trots skräck och hemskheter som huvudpersonerna får uppleva under årens lopp.

Jag berättar inte mer utan tänker att du ska uppleva den själv. Jag är säker på att någon i detta nu vill gör film av den och jag, jag är så tveksam om jag skulle vilja se den filmen!

Ha det fint och stort hjärta till er från mig/A