Det finns människor man längtar efter att få träffa och det finns platser man längtar att komma tillbaka till eller att få besöka någon gång! Jag såg en skärva av en trasig koboltblå kruka och så kom den här bilden upp i mitt huvud:

En damm i en underbar trädgård Jardin Majorelle i Marrakech, Marocko! En underbar plats i en sagoomspunnen stad som får mig glad och spritsig i kroppen. Jag har skrivit om den här trädgården och pratat om den och visat bilder från den på trädgårdsmöten. Den är extraordinär på alla sätt och vis. I jultid var det inte mycket som blommade där men strukturen och färgerna…jag säger då det!

Vi var där med de gamla vännerna, jag tror att alla njöt av den speciella miljön men jag var väl saligast eftersom jag längtat dit och såg att min dröm uppfylldes med råge. Trädgården är inte stor men jag kunde ha gått många flera varv än vi gjorde. Tur att det fanns ett litet fik också.

Nu går flyktingströmmar över Medelhavet från många länder och även från Marocko kommer det människor som flyr en svår verklighet. I synnerhet kommer tydligen ensamkommande barn därifrån nu. I trädgården gick barn med sina lärare i lagom prydliga rader och de barnen har det säkert mycket bra medan de barn vi såg sniffa i det skumma ljuset  i staden om kvällarna lever i en svårare verklighet.

Jag är väldigt tacksam över att ha fått se den här trädgården som jag kan visa bilder ifrån. Men varje vacker bild har en motbild som ej finns fotograferad av respekt för människan där på gatan i Medinan, den gamla staden innanför murarna. De inre bilderna ger mig ingen ordentlig frid men de gör så att jag kan förstå verkligheten bättre. Hur allt hänger ihop och att vi inte kan eller ska skärma oss från det svåra! Men för att orka får man försvinna in i sin lyckliga bubbla ibland – det måste vi alla.

När vi kom till Jardin Majorelle blev jag så innerligt glad. Tänk att detta vackra var skapat av en fransk konstnär och nu nästan ett sekel senare sköttes om så att vi kunde få njuta! Allt fanns kvar, somligt hade utvecklats och hela härligheten vårdades av en stiftelse för eftervärlden.

Tänk om någon skulle få för sig att detta var djävulens verk och vilja slå sönder det! Ja, jag tänker på det aktuella  läget med krig och planerad förstörelse av de uråldriga byggnaderna i Palmyra, Syrien, som bara slås sönder av några som i stunden inte tänker klart eller förstår vad de gör. Eller gör de!?

Var snäll mot de som kommer hit, de som inte längre står ut med fasorna, dela med dig av dig själv om du har möjlighet. Ibland undrar de: Var är alla svenskar?

Kanske är de på resa till ett annat land eller sitter inne och ser sport och är i sin lyckliga bubbla.

 

Jag kan längta tillbaka hit men ska sanningen fram så tror jag att jag får nöja mig med bilder och minnen och det är inte så dumt det heller! Tack, kära vänner för jag fick låna några av era bilder!