Vår hall har verkligen sina begränsningar men när vi kom hit var vi tvungna att vara påhittiga och söka lösningar som inte var för kostsamma. Vi hade bara bott ihop i en andrahandslägenhet och förstod nog inte riktigt hur bra vi skulle komma att komplettera varandra när vi började renovera och inreda vårt lilla hus, ca 10m x 5m, som var byggt i lertegel med putsad fasad. Lertegel är obränt tegel som de fattiga byggde sina hus av. Renoveringsjobbet med syllar och bjälkar, golv och innertak, kök och badrum lämnar vi därhän just nu och önskar er välkomna in i huset!

Den röda mattan i vår hall markerar var man tar av sig ytterkläder och skor. Min mans skicklighet att mäta, såga, skära och foga ihop olika material framgick mer och mer för mig. Skarven mellan torkmattan och trägolvet gör en elegant böj och talar för sig! Den första kokosmattan var av samma kvalitet men brun och efter 15 års trampande med leriga kängor, våta stövlar och grusiga dojor bytte vi till en röd kokosmatta.
När man ser brittiska hem på film så finns det sällan någonstans att hänga av sig ytterkläderna. Man viker ihop även blöta jackor och kastar dem över vilken stoppad möbel som helst. Halsdukar och mössor hamnar i en annan hög, man blir förbluffad. Vi letade lösningar för att slippa ha det så.
När vi öppnade den gamla igenslagna entrén och hade fått trappan på plats så byggde vi in en nersågad byrå för förvaring. Vi bytte bort mässingshandtag och valde enkla järnringar istället. Inget som stack ut passade där. Byrån var grönbetsad och av stadig furu vid inköpet 1969.
Bakom mig där jag står och fotograferar hängs ytterkläderna på galgar bakom ett broderat draperi.
Den svarta stolen heter Piano Chair, formgiven 1955 av den danske arkitekten Vilhelm Wohlert, som också skapat Louisiana Museum i Humlebäck, och när vi kom över den svarta stolen gav vi bort pallen vi hade haft där. Det hänger en tofs och dinglar där i trappen en likadan finns ovanför trappen till alla barns förtjusning. Trappljuset tänds och släcks på så vis. Dock håller inte snöret för några Tarzansvingar.

Det trevliga lilla skåpet på väggen med alla porslinslådor är indiskt men köpt i Nora under en semester i trakten. Efter en liten operation kunde det hängas på väggen och blev perfekt till mina genom åren samlade örhängen. Men se, när man står där i hallen ser man köksbordet – bredare är inte huset än några steg! Fotot är några år gammalt, det ser jag på en del detaljer och så kan det bli i kommande inlägg. Vi är absolut inte för att göra om hela tiden oavsett vilka tider vi lever i. Våra behov är i grunden ändå desamma och allt måste inte vara fläckfritt eller följa trender – det får andra hålla på med.
En höstkväll speglades kvällsljuset från en solnedgång så fint mot väggen, jag tycker det är enkelt och vackert att kunna uppskatta sånt!

Lev väl!/Agneta