Vår hall har verkligen sina begränsningar men när vi kom hit var vi tvungna att vara påhittiga och söka lösningar som inte var för kostsamma. Vi hade bara bott ihop i en andrahandslägenhet och förstod nog inte riktigt hur bra vi skulle komma att komplettera varandra när vi började renovera och inreda vårt lilla hus, ca 10m x 5m, som var byggt i lertegel med putsad fasad. Lertegel är obränt tegel som de fattiga byggde sina hus av. Renoveringsjobbet med syllar och bjälkar, golv och innertak, kök och badrum lämnar vi därhän just nu och önskar er välkomna in i huset!

Den röda mattan i vår hall markerar var man tar av sig ytterkläder och skor. Min mans skicklighet att mäta, såga, skära och foga ihop olika material framgick mer och mer för mig. Skarven mellan torkmattan och trägolvet gör en elegant böj och talar för sig! Den första kokosmattan var av samma kvalitet men brun och efter 15 års trampande med leriga kängor, våta stövlar och grusiga dojor bytte vi till en röd kokosmatta.
När man ser brittiska hem på film så finns det sällan någonstans att hänga av sig ytterkläderna. Man viker ihop även blöta jackor och kastar dem över vilken stoppad möbel som helst. Halsdukar och mössor hamnar i en annan hög, man blir förbluffad. Vi letade lösningar för att slippa ha det så.
När vi öppnade den gamla igenslagna entrén och hade fått trappan på plats så byggde vi in en nersågad byrå för förvaring. Vi bytte bort mässingshandtag och valde enkla järnringar istället. Inget som stack ut passade där. Byrån var grönbetsad och av stadig furu vid inköpet 1969.
Bakom mig där jag står och fotograferar hängs ytterkläderna på galgar bakom ett broderat draperi.
Den svarta stolen heter Piano Chair, formgiven 1955 av den danske arkitekten Vilhelm Wohlert, som också skapat Louisiana Museum i Humlebäck, och när vi kom över den svarta stolen gav vi bort pallen vi hade haft där. Det hänger en tofs och dinglar där i trappen en likadan finns ovanför trappen till alla barns förtjusning. Trappljuset tänds och släcks på så vis. Dock håller inte snöret för några Tarzansvingar.
Det trevliga lilla skåpet på väggen med alla porslinslådor är indiskt men köpt i Nora under en semester i trakten. Efter en liten operation kunde det hängas på väggen och blev perfekt till mina genom åren samlade örhängen. Men se, när man står där i hallen ser man köksbordet – bredare är inte huset än några steg! Fotot är några år gammalt, det ser jag på en del detaljer och så kan det bli i kommande inlägg. Vi är absolut inte för att göra om hela tiden oavsett vilka tider vi lever i. Våra behov är i grunden ändå desamma och allt måste inte vara fläckfritt eller följa trender – det får andra hålla på med.
En höstkväll speglades kvällsljuset från en solnedgång så fint mot väggen, jag tycker det är enkelt och vackert att kunna uppskatta sånt!
Lev väl!/Agneta




4 juli, 2023 kl. 4:50 am
Ser väldigt fint ut. Behöver man större, nej det tror jag inte. Efter att vi gått från ett relativt litet hus på ca 164 kvm (inkl inrett och beboligt källarplan) till lägenhet på 71 kvm inser vi att mer behöver vi inte. Är man bara två kan man t.o.m. minska lite till. Bara man gör sig av med prylar och inte är en samlare av något skrymmande, för några uthus kan vi ju inte fixa. Tack för titten.
4 juli, 2023 kl. 8:50 pm
Jag för min del växte upp i en etta på Söder i Stockholm. Vi var fem på 42 m2 efter att min äldsta syster flyttat
hemmifrån. Jag blev van att visa hänsyn, vänta på toan, att mamma ofta stod och åt och annat nyttigt som formar en för livet! Som tonåring så byggde jag om ettan till en drömlägenhet för bara mig – i mina tankar alltså. Så jag vet att det inte behövs så mycket yta och att man kan fixa till saker om man har lite fantasi.
5 juli, 2023 kl. 5:08 am
Det ger perspektiv. Jag kan misstänka att som tonåring var det som tuffast.
5 juli, 2023 kl. 9:04 am
Då hade mina syskon flyttat hemifrån och mina föräldrar var ofta ute i stugan. Då var jag själv hemma och fick frihet, jag tyckte inte det var tufft alls men jag längtade efter ett eget boende.
4 juli, 2023 kl. 5:52 pm
Så fint utnyttjande av utrymmet. Visst är det bra att ha en händig människa i hushållet!
4 juli, 2023 kl. 8:56 pm
Jag är mycket glad för min mans händighet, det är guld värt! Den lilla hallen funkar alltid bra bara man inte är för många som kommer på samma gång. Roligt att du läser och kommenterar!
5 juli, 2023 kl. 3:38 pm
Det är inte dumt att ha en händig man som kan fixa till de lösningar man kommer på! Ni har det så trivsamt!
5 juli, 2023 kl. 3:59 pm
Nä, inte dumt alls! Under pandemin när vi var mycket hemma tyckte jag extra mycket om hur vi har det hemma.
6 juli, 2023 kl. 4:54 am
Ser trivsamt ut. Enda ?-tecknet är trappan utan räcke eller något annat att hålla sig i när ålder och yrsel börjar göra sig bemärkta.
Trevlig sommar därnere på sydsidan!
6 juli, 2023 kl. 5:29 am
Jag fick samma fråga på FB. Man ser inte allt på bilden men visst – räcke saknas. Upp behövs än så länge inget stöd bara ner. Ovandelen av trappan har på båda sidor inbyggda bokhyllor. Där har jag skjutit in böckerna med lagom mellanrum. Där stöder jag mig lätt med händerna. Bra dagar behövs inte det. När/innan det blir omöjligt att gå på det viset så flyttar vi ner till Gubbasängen som är där våra gäster härbärgeras idag. Då kommer jag att sakna läsfåtöljerna i kupan med utsikt över havet.