Geocaching är en väldigt trevlig sysselsättning för en hyfsat rörlig farmor och ett alert barnbarn. Senast gångerna som Victor, mitt yngsta barnbarn, och jag ägnade oss åt geocaching var nog i höstas 2021. Jag saknar våra roliga stunder tillsammans med ”skattjakter” i stadsmiljö eller ute i naturen någonstans. Kanske kan det bli någon mer gång framöver. Tonåringen har givetvis behov av egentid efter skola och andra intressen. Här är några bilder på hur det kan se ut när man har hittat en cache mer eller mindre väl gömd!

Nästan var man än är i världen kan det finnas en cache gömd och via internet får man instruktioner var man ska leta. Det är privatpersoner som utan att känna varandra gömmer små obetydliga skatter för varandra eller bara själva pappret för rapporten som ska skrivas.
En gång i Ystad satt ett par pratglada äldre kvinnor på en bänk där vi anade att en skatt fanns gömd. Vi cirklade runt där tills ”tanterna på bänken” reste sig och gick och mycket riktigt fanns den minsta modeller av skattgömman i en springa. Vi har fått sällskap av kelsjuka katter, sett en skygg räv passera i skogen och skrämt upp fåglar när vi har letat efter gömda skatter på de mest skiftande ställen.
Vill du veta mera så hoppas jag att det fortfarande finns mycket info på nätet.

Fortsättning följer med minst ett inlägg till!
Lev väl och blomstra!/Agneta