Jag undrar hur många som har suttit i sin ensamhet och försökt skapa något läsbart i dessa tider? Medan huvudet ännu är någorlunda intakt och tid finns vill jag skriva. Nu tänker någon du har väl oceaner av tid – nej, så känns det inte! Det gäller att jag jobbar på och jag är så lyckligt lottad, jag har tak över huvudet och en bra dator, papper, skrivare och ett rart skrivbord. Bästa gubben lagar mat när jag är inne i skrivandet och han drar med mig ut på promenader. Det är lätt att fastna i en osund ställning hängande över tangentbordet när man smattrar på eller letar efter fakta och gräver i 40-åriga minnen.

Jag har en mycket stillsam vän med mig i processen. Ällingen tittar nyfiket på de renskrivna och färdiga kapitlen. Fy, inte smygläsa! Jag täcker ofta texten men mest för mig själv som börjar läsa och hela tiden hittar saker att ändra eller lägga till. Jag har snart gått igenom alla färdiga kapitel och vet att jag har ytterligare några att skriva innan sista punkten är satt. Det där känns lite ångestladdat att tänka på men då tittar jag upp från skrivandet vid datorn vänder mig mot skrivbordet och möter blicken.

Det kommer att bli bra, det blir bra!

Ällingen kommer från en gammal skolsamling med uppstoppade djur från den tiden när det var vanligt att man förevisade verkligheten på det viset. De gamla folkskolorna hade mängder av planscher och uppstoppade djur. Samlingarna såldes ut och Ällingen fick följa med mig hem!

Lev väl och blomstra!/Agneta