Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Vinterpromenader

14 kommentarer

När vi var barn sa vi: Mamma, jag har inget att göra! Vad ska jag hitta på att göra, pappa? Jag för min del fick ofta svaret: Gå ut och lek! På gatan bodde flera barn och om ingen var ute så gick man och ringde på dörren. I bästa fall fick man napp av flera lekkamrater och så satte vi igång att leka på gatan eller så bestämde att vi skulle gå och åka skridskor på Zinkensdamm om det var vinter. Sen lekte vi tafattlekar på isen eller bara åkte omkring tillsammans. Vilade i snöhögarna vid sidan av isen och filosoferade en stund innan vi stack ut på isen igen. Vi visste ju inte att vi filosoferade men det gjorde vi mycket. Vi bytte tankar om himlen och universums slut. Vad som fanns där om det nu fanns ett slut och om slutet inte fanns så vad fanns det då och vart tog man vägen när man dog. Vi filosoferade så där på barns vis när vi låg på snöhögarna och tittade upp mot himlen. Vi hade kunnat fråga: Kan vatten vara rutigt? Kan man gå på månen? Kommer solen att slockna?
Nu frågar vi varandra så här i pandemikarantänen: Vad ska vi hitta på idag? En tur till lilla staden? Eller kanske en kort biltur till havet för en längre promenad där eller i någon liten skog? Ibland åker vi till de små byarna i närheten och går varenda liten väg som finns just där. En promenad i vår egen omgivning och titta på frusna spår efter harar, rådjur, fasaner och människor blir det ju ganska ofta förstås.. Det är inte så dumt att ha ögon för det fina i det som bjuds alldeles nära. En blandad kompott av mobilfoton från några av våra promenader. Här nere ett besök i Abbekås den tionde februari!

Solen och snön har lyst upp dagarna men idag är luften mjölkvit, sikten dålig och våra solceller har vilodag. Nja, lite solljus verkar tränga genom det mjölkiga. I appen ser jag att just nu tar vi in 188w, inte mycket men jag trodde det skulle vara 0 w. Den första bilden här nere var bara någon dag innan snön kom! De två sista fotona hemifrån är tagna ungefär från samma plats.

Här nere finns bilder från en skön promenad i solsken här hemma för några dagar sedan. Vi gick över frusna åkrar och marker fick en runda på några kuperade kilometer när vi band ihop allt med snuttar av vägar här och där. Vi gick förbi ett tomt hus som ligger ganska nära oss. Det står tomt och vi tycker det är synd om tomma hus. Hus ska vara bebodda!

2 februari 2021 havet blir rutigt när vågorna möts vid engelska revet öster om Ystad.

Lev väl och blomstra!/Tjingeling från Agneta

Författare: Agneta Croneld

Rännstensunge från Stockholm som genom att leva själva livet har konverterat till pensionär i Skåne.

14 tankar om “Vinterpromenader

  1. Det har verkligen varit många härliga dagar och snö och is har gjort så vackra skapelser. Men nu är det slut, grått och tråkigt. Men jag är så glad över att vi har haft riktig vinter i år. Jag kommer att njuta ännu ner av den stundande våren! Nu får man gå ut och leta upp vintergäcken igen!

    • De raringarna ligger under snö här hos oss men som tiden rusar så är de snart nog både gröna och lysande gula! Fint att du skriver här det ekar så tomt annars. Det är inte färre som läser men som kommenterar med detta sagt ingen tvångströja på dig Karin! Hur sjutton skulle du då kunna gulla med Majken eller sticka för den delen🙄❣

  2. Fina vinterbilder, Agneta!
    Ja, vi får passa på att njuta av allt det vita vackra, innan det förvandlas till gråbrunt slask och blask.
    Precis som du skriver minns jag också barndomens vinterlekar. På skridskobanan träffade man andra barn och kunde stanna i timmar. Vi tjejer åkte två och två, med händerna korsade framför oss och tränade på konståkning. Tyckte vi att vi gjorde iaf. Tränade konståkning alltså. Sedan stolpade man hem på skridskorna. Inget ombyte till skor där inte. Och inte minns jag heller att jag hade tråkigt som barn. Vi lekte och lekte. Min bästa kompis och jag ägnade mycket tid åt att rita, pyssla och ”sy”, eller iaf knåpa ihop något som dockorna kunde ha.
    Och så fanns ju biblioteket! Bästisen och jag lånade hem travar med böcker, tills hennes föräldrar insåg att läxläsningen blev lidande.
    Så det blev inskränkningar på antalet böcker. Inte mer än tre per vecka. Tufft beslut tyckte vi!

    • Hejhej, Kjerstin! Här håller det vita på att försvinna idag. Det blaskar och barmarksfläckarna ökar i storlek.
      Jag tycker att jag minns att det var tråkigt ibland att jag väntade på något ganska ofta. Men jag läste ju också väldigt mycket och var ofta på biblioteket och lånade utan restriktioner vad jag minns. Kamrater saknades bara om somrarna och ibland under de stora helgerna. Från elva års ålder var jag med Lotta väldigt ofta. Vi skrev ju sjörövarberättelser ihop, det var kul.
      Gick du hem på skridskoskydden? På Zinkensdamm fanns det omklädningsrum så där ställde man sina skor eller kängor. Ibland kunde man köpa varm saft eller korv med bröd där i en liten lucka ut mot isen. Jag hade sällan pengar och minns att jag blev suktad av de som köpte, den varma saften var väldigt god så förmodligen fanns det pengar i fickan nån gång.
      Det var roligt att läsa din kommentar här!

      • Jag kan faktiskt inte minnas att jag hade tråkigt, men det kan ju vara fel på minnet. 😄
        Det fanns inga organiserade isbanor i Vännäs under 50-talet vad jag kan minnas, så några omklädningsrum fanns inte. Ibland bytte jag väl om från skor till skridskor, men det var så obehagligt att sätta på sig skor som stått i minusgrader ett antal timmar. Så enklast var att trava dit i skridskor med skydd på. Tur att jag hade spark att ha stöd av under promenaden.

      • Det är ju en välsignelse om de ”tråkiga minnena” håller sig borta! Jag tycker problemet är att allt man kommer ihåg är en mix av vad som hände, ens känslor o tankar, vad andra berättat och sammanblandningar av liknande situationer!

  3. Fantastiskt med det rutiga havet. Så vackert det är där ni bor!

  4. Trevlig läsning, Agneta, som väckte många barndomsminnen hos mig också. Därtill vackra vinterbilder och spännande film med de ”rutiga” vågorna. Påminner om Grenen ytterst på Skagen där Skagerack och Kattegatt möts, där blir det också rutiga vågor.
    Trevlig söndag hälsar Meggie!

    • Tack, Meggie! Jag jämförde dessa rutigheter med Skagen i ett svar på FB men nono, så var det inte där… Kan det vara så att det beror på den upplevda dagens vågornas höjd mm!?
      Visst är det gott att minnas barndomen ur vissa perspektiv! Det är så roligt att du skriver här!
      TACK det samma från sydligaste Skåne./A

  5. Hej Agneta,vackra bilder från dagar vi har haft med fint väder . Nu känns det som våren är här,tänkte gå på utegympan på torsdag . Det blir nog en vandring på Österlens långa stränder någon dag. Kram vi får väl ses snart ,B-M

    • Hej B-M! Kul att du hänger kvar på F&S och gympa. Om det är någon jag känner så kan du hälsa från mig. Jag kanske dyker upp men är inte så intresserad än. Jag har många järn i elden och hinner inte allt jag vill trots pandemin som på ett sätt ger oss mer tid. Tack för att du läser och kommenterar, det uppskattar jag mycket ska du veta!
      Agneta

Lämna ett svar till Eva Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s