Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Det känns som längesen (6) The Blue-berries in the tomato sauce, Austin, Texas

5 kommentarer

Jag avslutade förra inlägget med något som en pratsam taxichaufför sa till min vän Tina och mig på väg till flygplatsen i Austin. Vi skulle flyga hem med alla våra erfarenheter från studiebesöket på skolan för gravt synskadade barn och ungdomar, Texas School for the Blind and Visually Impaired, TSBVI. Detta var för 13 år sedan i november 2007.

Vi berättade för taxichauffören vad vi huvudsakligen hade gjort i Austin under en vecka men att vi också hade besökt den botaniska trädgården. Han visste givetvis var den låg men hade aldrig varit där. Vi berättade att vi hade hittat några trevliga affärer med vackra kläder och saker, ekobutiker och skojiga affärer med återbruksgrejer. Nej, dem kände han inte alls till. Vi själva var faktiskt mycket förtjusta i dessa butiker, sa vi, även om de bara tillhörde ett fåtal butiker. Jag berättade för honom om soffan här nere, lite för stor att ta med sig hem… och säkert dyr. Den var nog inte ens till salu.

Anthropologie shop med vackra ting och kläder, Whole Foods med fantastiskt fina ekolivsmedel är kedjor som finns i hela USA.

Vad kan du berätta för oss om din hemstad? frågade vi, fast på engelska förstås, och det första han sa var: -We are the blue-berries in the tomato sauce!
Vänta nu, vad menas, hann jag aldrig säga, för han pratade på om universitetet, musikstaden Austin, de uppdelade områdena mellan rika och fattiga och en massa mer. Texas är en röd stat, sa han sen, i ett försök att förklara, men här i Austin är vi blå. Han var lite mer nyfikenpå hur vi hade uppfattat staden, ingen fara att åka på bussar där det bara åkte svarta människor, sa vi, fast just det hade vi blivit varnade för. Han höjde på ögonbrynen och frågade oss en del om Sverige. Så var vi framme vid flygplatsen och samtalet var över.

Jag försökte bena ut det där med blåbär och tomatsås och tyckte att det han hade sagt lät konstigt för jag hade hört att Texasborna var generellt sett konservativa men att folk i Austin ansågs mer vänsterliberala, lite rödare? Men vad hade blue-berries med det hela att göra?
Först några år senare gick det upp för mig att den röda färgen är republikanernas färg och den blå är demokraternas färg och uttrycket med blåbären i tomatsåsen förklarar just det politiska läget i staden Austin jämfört med hela Texas. Inte så smarrigt kanske med den blandningen. Många människor vi mötte var rejält överviktiga men det hade nog mer med andra matvanor att göra.

Det där med mat är ju alltid intressant när man reser. Mitt första intryck var att portionerna var enorma och att många åt något sött på mornarna. Vi hittade ett bra frukostställe och lunch åt vi ute på olika ställen. Köken på TSBVI lagade mat till eleverna och de köken hade vissa veckor i uppgift att laga mat och distribuera den till äldre människor. En sorts volontäruppgift som snurrade runt mellan olika ställen. I Austin finns fler enkla restauranger med mexikansk mat. De ställena letade vi gärna upp. Var man än åt fick man en doggy bag om man inte orkade äta upp.
En kväll blev vi hembjudna till en ung barnfamilj; Robin och Lars, vänner till Tinas bror. De bodde i en villa i ett kuperat område alldeles utanför stadens kärna. Jag tror vi bytte buss ett par gånger för att komma dit. Vid deras pool blev vi bjudna på frozen Margaritas och Texaskvällen var mörk och ljummen. Det kändes exotiskt men ändå lite som hemma. En trimmad rosmarinhäck kantade tomten och längst nere vid gatan hade soptunnorna sin plats. Grannskapet hade stora problem med tvättbjörnar som demolerade trädgårdarna och samtidigt letade efter något ätbart i soptunnorna.

Så kunde vi mycket nöjda lämna Austin, Texas fjärde största stad, som också är delstatens huvudstad. Staden har nästan en miljon invånare och med en mystisk och konstig slogan ”Keep Austin Weird”. Austinborna anser att deras stad är Live Music Capital of the World. Världens största och bästa allting kanske, visst är det något mycket amerikanskt över det!?
Det var en trevlig stad och vi hade väl gärna turistat mer men vi var ju där på studiebesök. Vi flög hem med gott samvete och skrev rapporter till organisationer som hjälpt oss med pengar. Och vi skrev en bok tillsammans också och Tina jobbar fortfarande med synfrågor, nu mer på Specialpedagogiska Skolmyndigheten. Jag själv vårdar min pensionärstid så gott jag kan. Hinner aldrig göra allt jag vill för mellan allt jag gör vill jag gärna ha lite tid att skriva och läsa och greja med växter och…

Lev väl och blomstra!/Agneta

Författare: Agneta Croneld

Rännstensunge från Stockholm som genom att leva själva livet har konverterat till pensionär i Skåne.

5 tankar om “Det känns som längesen (6) The Blue-berries in the tomato sauce, Austin, Texas

  1. Du har så mycket intressant att berätta!
    Jag tycker att jag, åtminstone just nu, hinner med mycket roligt på min pensionärstid. Mycket tid för stickning och läsning och jag syr igen. Det känns som om jag lever väl! Kanske blomstrar jag lite också……/ Karin

    • Ja, det gör du alldeles säkert! Låt det fortsätta på det viset. Kul att se dig här!

      • Hej Karin! Så härligt att du skrev som du skrev om dig själv! Man måste få känna så ibland, inse det positiva i att vara i nuet och gilla det. Om jag nu tolkade dig rätt!? Nu är det lite senare på kvällen. Idag satte jag upp ett mål för mig själv men jag lyckades inte riktigt nå fram. Ibland går det trögt att komma framåt när man håller på med något projekt. Jag ska försöka lite mer i morgon.
        Det är som ett stickUFO, det är svårt att fiska upp det ur korgen och sätta igång igen. Du kanske tittar ner i vävstugan ibland, eller hur, och jag har haft ambitionen men inte riktigt kommit till skott. Vi får se hur det blir framöver, i februari tror jag vi borde ha årsmöte men samtidigt är det inte tillrådligt just nu.
        En trist grej är att jag försöker bekämpa sköldlöss i vinterträdgården. Skit vare piss, rent ut sagt. Just nu ser det dock lite hoppfullt ut. Den ena kamelian har jag klippt kraftigt, det gick bort hundratals knoppar, nej, det är ingen överdrift. Men det finns värre saker att drabbas av. Kram från A

  2. Åh så himla roligt att läsa! Tack för att jag får resa tillbaka i tanken tillsammans med dig❣️Den där mexikanska restaurangen hade jag helt glömt, så mysigt det var där! Kom också att tänka på ett lite finare ställe vi åt på några gånger längs huvudgatan, tror det var ett hotell? Ser oss sitta där i folkvimlet sippande på ett glas vin. Anthropologie och Whole Foods var två nyupptäckter som jag sedan återkommit till flera gånger när jag haft förmånen att resa tillbaka till USA. Vilka härliga tajder det var Agneta, så glad att du dokumenterar😘

    • Go’kväll Tina! Du gav mig bra input efter det första inlägget från Austin så det här var lätt att skriva. Det är kul att bearbeta minnen bara man inte går för djupt in i allt. Du vet, tankarna börjar fara efter dofter, fakta, bussnummer, morgon-, middag- och kvällstemperaturen, grillkiosker med köer utanför och alla fina papper och snören som användes till presenter… Det kan bli hur detaljerat och långt som helst. Jo, den fina restaurangen var på entréterrassen till ett hotell. Man satt lite höjd över gatunivån och kunde spana på allt. Härliga tider, ja, verkligen! Kramar till dig!

Lämna ett svar till Karin Petersen Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s