Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Det känns som längesen(5) Austin, Texas

2 kommentarer

I maj 2007 hade min vän Tina Björk och jag gjort ett mycket lyckat studiebesök på The Royal Blind School i Edinburgh. Framför allt hade vi då följt dramalärarens spännande lektioner vid ett flertal tillfällen men också fått se andra lektioner som hushållskunskap och bild, talat med lärare och annat skolfolk.
Tina och jag hade långtgående planer på att skriva en bok tillsammans. Ett knappt halvår efter besöket i Edinburgh satt vi på ett plan över Atlanten med samma ambition i sikte. Vi ville skriva en praktisk och handledande bok för lärare som arbetar på låg- och mellanstadiet och som har gravt synskadade elever i sina klasser. Vi var glada och uppspelta och hade fått hjälp från olika håll med det ekonomiska, våra arbetsgivare var positiva till våra ambitioner. Våra egna elever hade höstlov så vi behövde inte oroa oss för dem.
Texas School for the Blind and Visually Impaired (TSBVI) är känt världen runt för sin goda undervisning för synskadade. För oss var det fantastiskt att få komma dit. Skolans upptagningsområde är hela Texas och precis som i Edinburgh så måste eleverna bo på skolhem inom skolans område. Tidigare var det så även i Sverige men nu integrerar man elever med grav synskada i vanliga klasser så att de kan bo hemma. Vilket som är bäst för den synskadade eleven tvistar de lärde om.

Tina hade redan i januari tagit första kontakten med dramaläraren som var den vars lektioner vi ville följa. Vi fick positiva svar på flera mail. Så småningom fick vi klartecken till resan, vi kunde åka iväg och vi var välkomna till Austin och TSBVI fick vi veta… men när vi kom dit i november med våra uppskruvade förväntningar var den mesta undervisningen inställd just den veckan! VAD? Dramaläraren hade glömt att informera rektorn om just detta. Det hade blivit ett glapp någonstans MEN även om vi inte fick se mycket dramaundervisning så gjorde all personal allt för att vi skulle få ut så mycket som möjligt av vistelsen. Det blev bra ändå tack vare dem!
Vi fick inte fota eleverna men vi såg en grupp som själva tränade på att bli fotograferade. Social Skills stod det på schemat. De här eleverna tränade inför sin examen med hatt och mantel på sig. Varje elev fick prova att stå framför kameran och vända huvudet mot fotografen, ha ögonen öppna och samtidigt ha en god kroppshållning. Det kan kännas helt meningslöst för en person som aldrig kan se resultatet.
En annan grupp hade rollspel i ämnet Social Skills där de spelade upp olika händelser som hade gjort dem arga och besvikna. Här gick det ut på att uttrycka t ex sin besvikelse muntligt på ett bra sätt och att kunna svara bra på den uttalade besvikelsen. Den synskadade går miste om alla små signaler som vi seende skickar med blickar, mimik och gester.
Vi följde en härlig musiklektion med mycket engagerade lärare. En flicka ställde sig upp och sjöng ”Over the rainbow” med den klaraste stämma man kan tänka medan de andra eleverna hanterade olika sorts instrument. De testade lite olika slaginstrument bl a.
Här nere är det ett roligt foto en assisterande lärare, musiklärare och Tina.

En annan flicka som gjorde djupt intryck var dövblind och följde vad som hände i klassrummet med sina händer runt lärarens teckentalande händer. Jag frågade om jag fick fota en del av deras samtal. När de hade talat om den nya burfågeln som skulle komma till klassrummet var läraren tvungen att avbryta samtalet och gå sin väg en stund. Den dövblinda tonårsflickan lämnades i sin tysta bubbla tills läraren kom tillbaka. Det kändes mycket konstigt att inte kunna ta vid på något sätt. Jag kommer mycket väl ihåg just den känslan.

När jag ser fotona här nere så ser det roligt och inbjudande ut men jag undrar fortfarande hur de jobbade här. Det blev jag inte riktigt klok på, men här fanns mycket material och grejer högt och lågt men kanske hade assistenten som visade klassrummet ställt upp saker åt oss. De taktila sakerna är viktiga för synskadade elevers förståelse men det är ju svårt att komma fram i det överbelamrade rummet.
Tyvärr fick vi inga riktiga svar här.

Eftersom det var Halloween så lovade vi att jobba som volontärer den eftermiddagen då eleverna som inte hade kunnat åka hem skulle ha sin fest. Vi gick över hela skolområdet, förbi simhallen och sporthallen, på de raka stensatta gångarna till grillplatsen under tak. Vi mötte häxor, sagofigurer, pirater, vampyrer, prinsar och andra men alla hade vita käppar där de gick förbi lekplatser och de gamla elevhemmen och de två nya.
Vi skulle till fritidsgården och arbeta i köket och serveringen. Det var plockmat av allehanda sort och eleverna frågade mest efter en halloweenkaka som vi inte alls hade koll på. Maten tog snabbt slut och där stod vi…
sugna på att få gå genom ett skräckkabinett som några ungdomar hade iordningställt med sina assistenters hjälp. Huvuden låg på fat, spindelnät kittlade över våra ansikten, det kom läskiga ljud från skumma platser och levande lik låg i en kista… Det var tur för oss att vi såg var och hur vi gick. Det var en rolig erfarenhet för oss och jag undrar fortfarande hur en halloweenkaka smakar.

En liten idrottssal och de små pillriga grejerna visar eleverna vad kan välja eller ska göra. Det fanns massor med olika symboler för lekar, redskap och rörelser. Dessa måste ha tränats in under lång tid. Läraren, instruktören eller vem det nu var som skulle leda en grupp valde ut några och satte upp intill dörren.

Efter fem dagars intensiva upplevelser på skolan, lite shopping och ett besök på botaniska trädgården åkte vi hem till vår vardag igen.
Vår bok kom ut 2010, den heter Kroppsspråk för alla och är utgiven av Specialpedagogiska Skolmyndigheten.

Taxichauffören i Austin, som skulle köra oss till flygplatsen, sa : ”We are the Blueberries in the Tomato sauce” och jag fattade inte då vad han syftade på. Nu vet jag sen länge!

Lite mer om det och staden Austin och några intryck from over there kommer snart.

Lev väl och blomstra bäst du kan!/Agneta

Författare: Agneta Croneld

Rännstensunge från Stockholm som genom att leva själva livet har konverterat till pensionär i Skåne.

2 tankar om “Det känns som längesen(5) Austin, Texas

  1. Först nu sitter jag ner i morgonrock framför vår låtsasbrasa och läser ditt inlägg med ett stort leende på läpparna. Jag har haft en hektisk jobbstart och ville känna mig avkopplad när jag läser din fina text om Austin! Tänk vad roligt vi hade! Du beskriver som alltid på pricken så välformulerat och intressant❣️Du bad mig skriva om det var något jag reflekterade över när vi var där…. Jag skriver lite till dig i Messenger😘

    • Tina! Många gånger har jag tänkt att det vi gjorde tillsammans var något alldeles extra. Vi kompletterade varandra så himla bra och hade olika starka sidor. Blev vi oense någon gång? Jag tror inte det och våra resor… Föreläsningarna vi hade på olika ställen och växelprocessen då vi jobbade och prövade idéer hemma på skolorna, skrivandet och ja, allt det där är bra minnen att vårda!
      Tack, så fint du skriver om min text. Jag är ju alltid osäker på vad jag har skrivit så det var skönt att läsa att texten godkändes av den mest insatta!
      Jobba inte ihjäl dig, ditt jobb är viktigt och ambitionsnivån är väl hög som vanligt men det där med morgonrock kl 11.17 ser bra ut. När man jobbar hemifrån kan man verkligen kosta på sig en avslappnad stil. Som pensionär måste jag tänka lite tvärt om, om man inte vill bli en försoffad luns så får man vara lite på hugget. Det går så där 😉 eller tja ganska bra.

      Stor kram och puss, Tina, från Agneta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s