Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Det känns som längesen (2)

4 kommentarer

Vi måste suga länge på alla karameller, länge, länge, eller spara på glassen ett tag och fortsätta slicka senare på dagen. O, nej, det går ju inte men om vi inte ska flyga så mycket i framtiden, eller om vi drabbas av olika hinder, som minskar våra möjligheter att uppleva något nytt, så kan vi minnas allt trevligt, chockerande eller annorlunda som har hänt tidigare i livet! Det här handlar om en resa i mogen ålder och vi behövde ha vittnen med oss … 
Gamla vännerna Kjerstin och Allan följde med och en del av fotona kan absolut vara från Allans skörd av bilder.
Klicka eller dra beroende på vilken sorts skärm du har.

Året var 2010 och i slutet av det här året firar vi alltså tioårig bröllopsdag. Det är ju inte precis världsrekord i antal år som gifta och vi kommer säkert glömma bort själva dagen, för det brukar vi göra båda två! Sen kan man fira vilken dag som helst.

Från början hade jag undersökt och trott att det fanns någon som kunde viga oss i Marrakesh, där gick jag bet. En honorärkonsul fanns det men hen har inte tillstånd att viga någon. Då för tio år sen var det i Marrakesh en kvinna som hade den stiliga titeln honorärkonsul, som för övrigt är ett obetalt uppdrag, hon beklagade faktum och rekommenderade ambassaden i Rabat.
Vigselringen är av silver och jag tycker mycket om den, förstås inget med diamanter eller krafs men lite speciell, jag har ingen aning om ifall den är gjord efter en gammal modell eller om formgivningen betyder något, men vi köpte den dagen före vigseln hos en kul antikhandlare i Marrakesh. Den fanns tillhanda vid vigseln i Rabat och i rätt ficka.
Om du vill veta mer om Marrakesh och våra blandade intryck därifrån och se fler bilder från en av världens mest speciella trädgårdar; Majorelle Garden, ska du söka upp Längtans blå fontäner och dammar ett av mina tidigare inlägg i min blogg Pensionär, nyss pensionär.

Vi hade gått upp tidigt på morgonen, sett soluppgången över Atlasbergen och åkt tåg i flera timmar mellan Marrakesh och Rabat. Sett hur alla buskar, utanför tätorter längs järnvägen, var snärjda av gamla trasiga plastpåsar. Följt naturen från tåget, småslumrat och klämt i oss varsin pizza innan vi hade promenerat till ambassaden. Ambassaden var ett vitt hus med trädgård utanför och såg tristare ut på insidan än utsidan.
Vi vigdes i ambassadörens kontor, var givetvis övervakade av kungen och drottningen som tittade ner på oss från väggen där de hängde över en sliten soffa. Våra vittnen stod intill på samma smutsgula knöliga heltäckningsmattan som vi och såg glada ut.

Anledningen att vi gifte oss i just Marocko var inte att vi hört fantastiska historier om svenska ambassaden i Rabat eller att ambassadören där vigde folk med extra emfas och känsla. I själva verket var han rätt spänd och sa att han inte var lika van som ambassadören i Paris, men han gjorde ju vad han skulle och var allt lite lik Carl XVI Gustaf vilket inte alls hade varit nödvändigt förstås. Och vi båda svarade JA på hans frågor.

Efteråt tog vi oss till havet för att skåla och fick ett bröllopsfoto i våra händer! Allan hade varit i farten och gjort ett finfint montage där Mats kör mig på en vespa, kläder och hår fladdrar. . .
Vittnena hade redan i förväg bjudit oss på en fantastisk bröllopsmiddag i en sagovärld med lokala musiker, öppen himmel och ljussatt med lyktor. Tillbaka till Rabat; efter skålarna vid havet tappade vi bort varandra, hur det nu var for vittnena i taxi till stationen medan vi nygifta irrade i gränderna och förlorade riktningen. I sista stund möttes vi fyra utanför tågstationen! Vi sprang till tåget som redan var på perrongen.
Det kändes som en lång färd tillbaka till Marrakesh och vid midnatt satt vi någonstans och åt italiensk mat.

Genom att skriva och titta på foton minns jag mycket. I år ska jag faktiskt anstränga mig att minnas bröllopsdagen 27/12 men, men vi får se, sånt behöver inte överdrivas. Det är min seriösa åsikt, hur ställer du dig till diverse jubileum och liknande?

Lev väl och blomstra!/Agneta

4 tankar om “Det känns som längesen (2)

  1. Vad roligt att höra din historia igen! Jag kommer absolut ihåg vår bröllopsdag. Lätt, för det är på Alla hjärtans dag och den blir man ju påmind om i alla annonser! Annars betyder inte varken min födelsedag eller bröllopsdag något speciellt. Bättre att ta tillvara alla goda stunder.

  2. Är inte mycket för att fira, minns inte ens vilket datum vi gifte oss. Men det var i alla fall i maj 1974. Kul att se bilder från Marocko! Jag var där ett par gånger för ca 15 år sedan.

  3. Tack, då kände du kanske igen dig. Det finaste tyckte jag var var Majorelle Garden i Marrakesh.

Lämna ett svar till agnetapensionar Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s