Tidig morgon mot norr, med Romeleåsens sluttningar i fjärran, och med solen i öster och vyn lite mot sydsydost med den blå randen av Östersjön så svår att fånga på bild.

– Det är så underbart att bo så här på landet och följa årstiderna, säger vi förnumstigt till gäster som inte är här så ofta. (Ja, det finns ganska stor risk att vi tjatar om det alldeles för oss själva också)!
-Vi älskar ju naturen här och åkrarna och de böljande vidderna och…allt sånt som finns här att glädjas åt, fortsätter vi och pekar på rådjuret som just passerar förbi på åkern utanför (som beställd från en inspicient på någon teater i närheten).
– Det är lugnt och skönt hela året men underbarast är det just ikväll, skål och välkomna till vår veranda, säger vi och sen är det ju inte bara vi som talar!

Just denna sommar har det hänt oss vid flera tillfällen att någon bekant, vän eller tidigare arbetskamrat har kommit hit med sina gamla vänner, grannar, mammor eller fruar bara för att se om vi bor så fint som det sägs! Vid ett tillfälle hoppade två goda vänner glatt ur bilen, de var väntade, men överraskade med två gamla vänner från down under… ‘o, min ringrostiga engelska’ hann jag tänka, men jag fick lite tidsfrist för i mitt öra fick jag viskat: Kan du blanda var sin drink?
 Jag for in och gjorde en alldeles egen hittepådrink, i med en skvätt ProViva allra sist, det ska ju vara lite nyttigt också. Det blev en informell och trevlig eftermiddag då vi oförblommerat kunde berätta om allt vi gjort ute och inne under våra nästan 25 år här.

Åkrarna är rejält stora runtomkring oss och där odlas bland annat tre av Sveriges stora sädesslag. Vete, korn och havre, råg saknas,  för övrigt är det mest raps och betor. Det är vackert med sädesfältens färger på sensommaren.
Vår trädgård liknar mest en förvuxen djungel så här års. Men den älskas av alla våra fåglar – från de stora fasanerna, skogsduvorna, trastarna, sångarna, finkarna och de söta rödstjärtarna och rödhakarna och… jag älskar våra fåglar som flyger som spjut och kan varenda gren och buske och var de ska flyga lite högre eller lägre eller svänga åt något håll utan att kraschlanda.
En duvfamilj har kommit närmare och närmare vårt hus och haft ett bo i björken knappt ett tiotal meter från huset. Häromdagen tog jag en liten videofilm när de kelar på duvors vis och matade ungen som blivit ganska stor nu. De här duvorna sitter ofta på hustaket, badar i springbrunnen, bajsar där de vill och jag vill helst ha dem på andra sidan huset, nere i det vi kallar skogen där det finna fler träd. Men de har helt klart inte lyssnat på mig.
Plötsligt i går eftermiddag hörde vi en kraftig smäll mot ett fönster. En stor fågel måste ha flugit rakt i rutan. Jag noterade en glada i luften som flög iväg men såg ingen annan fågel. Min man hade sett hur gladan cirklat över oss ett bra tag. Jag tänkte på duvungen.

Senare igår tog vi lilla rundan, en backig fyra kilometerspromenad med fina vyer, mestadels på grusväg. Vi såg andra rovfåglar och talade om vår duvfamilj som vi inte riktigt ville ha så nära men undrade ändå hur de skulle klara sin unge nu med så många rovfåglar i luften.

När vi kom hem från rundan så insåg vi att två av tre duvor i familjen gått hädan.

Två döda duvor betyder att endast en är kvar i livet. Det är så det är och det är tomt och konstigt för den tredje duvan. Ensamt där uppe på hustaket. Inte tror vi att den just idag tjatar sitt vanliga:  -Jag vill ha godis, jag vill ha godis, jag vill ha godis…
(Lotta, du som fick mig att höra orden i ramsan, hur låter den nu?)

Sensommarkram till alla och akta er för höken!/Hälsar Agneta