Det här året har haft så bråttom! Det är den subjektiva tidsuppfattningen som leker med mig och kanske någon mer!

Snart är 2014 till ända men jag vill inte att det ska ta slut. Ändå längtar jag framåt…och nyårsafton blir fin och många träffar med mina barnbarn ska det bli och lilla bokklubben och ett stort projekt i trädgården är på gång och saker jag ska skriva och… Tiden finns väl egentligen inte – ett människans dumma påfund för att hantera dagarna. Tiden är lömsk och underbar och verkligen subjektiv.

Inför julen var det ganska mycket jag ville få ihop och listor med olika göromål och inköp prickades av vartefter. En punkt på listan var: fålla duken. Julduken hade jag vävt klart och klippt ner till förra julen. Handfållning gäller på en sån duk och det är en sådan skön sysselsättning. Två dagar före julafton var den fållad och klar för ångstrykjärnets fina tjänster. Någon mangel finns inte i det här huset men strykningen gjorde susen. Sedan några dagar ligger den oslät och lite övergiven men fortfarande fläckfri kvar på bordet. Långsittningen på julafton avslutades med julklappsutdelning av den sexårige jultomteassistenten som läste högt på adresslapparna…

 

I slutet av mars blev jag pensionär och förutom ett par veckors handlingsförlamning i början så har jag verkligen haft det härligt. Jag har faktiskt haft lite dåligt samvete när jag inte har varit produktiv. Om jag bara har gått omkring i morgonrock i trädgården utan sekatör i handen eller bara har suttit på fläcken och läst ett par timmar eller strosat omkring i huset och filosoferat. Jag har noga aktat mig för att stressa ett tillstånd mitt huvud inte klarar av. Då börjar det klia i hjärnan och tankarna är svårfångade, det är mycket obehagligt.

Ändå har jag hunnit mycket tycker jag men hade säkert kunnat producera konkreta saker i större mängd men… men jag ska inte känna stress och vill inte ha bråttom! En pensionär ska inte ha bråttom!

När min pappa blev gammal hade han mycket att göra – jag tyckte inte det men han tyckte det själv. Ja, det var han som under ganska lång tid handlade hem maten eftersom mamma var fysiskt sämre och så var han ju tvungen att sköta bank- och postbesöken. Han gillade fotbollslördagarna på TV och tippade så länge han kunde. Han åkte till stugan med mamma när hon hade färdtjänst med buss och lång promenad blev det till slut för jobbigt. Sen slutade hon vilja åka dit.

Då inträffade det där, som man brukar skoja om när det gäller gamla människor, att pappa plötsligt sa:

– Jag har inte tid att prata längre nu…jag har bråttom idag, jag måste till både posten och banken!

Jag förmodar att jag tänkte att sån ska jag aldrig bli.

Nu är det livsviktigt att; ha saker att göra som är stimulerande och roliga,  alltid ha tid att prata med dem man älskar och definitivt inte känna brådska inför vardagsgöromål. Alla måsten är inte roliga att hålla rätt på men om man fördelar dem och njuter av att inte bara ha den trånga tiden mellan arbetsdagen och natten på sig att utföra sånt som hör vardagslivet till så blir allt så mycket bättre. Därför kan det få ta ett år innan man fållar upp en duk och känna att det inte är ett måste utan en ren  och skär njutning.

Jag tittar in i kristallkulan och ser kommande år lite diffust men lovar mig själv att återuppta en borttappad daglig vana! Det var något oplanerat jag gjorde på en flygbuss mellan Arlanda och Uppsala som satte igång det hela och sedan en liten blodpropp som för några år stoppade vanan i malpåse. Det där ska jag skriva om en annan gång!

Gott Nytt År Alla!