För mig är julen förknippad med dofter! Dofter är extremt svårt att visa på bild men levande ljus är viktiga, juldoften kommer sen med rödgranen, hyacinterna, apelsinerna med nejlikor och framförallt från aktiviteterna i köket, pepparkakor, glögg som värms, julmaten och nybakat bröd. Gammalt fånigt pynt eller vackra glaskulor doftar inte men kan kännas mysigt att ta fram och lite nyare och gamla saker som attiraljer från ett illa skött loppisställe. Allt är som tur är inte framme varje jul.
Många slags jular har det blivit hos oss, få måsten finns och allt blir lite olika varje år. Blommor är alltid viktiga men ibland blir det bara en vas och då njuter man dubbelt upp av dem. Jag tar gärna vintergröna kvistar från trädgården och pyntar med. Om det inte har varit för kallt kan man hitta fina nypon att ta in.

Ibland är jag flitig och stryker dukarna och ibland får de ha sina veck kvar. Den sista duken här ovan är en mindre duk med en ring dansande tomtenissar. Mellan 1975 och 1985 bodde jag i en storfamilj i Närke och en höst hade jag beställt en broderisats från Femina. Idén var att alla vuxna skulle vara med att brodera så tack Lotta, Allan, Christer, Kjerstin och Olle för era stygn och jag gjorde ju mina förstås. Varje år den kommer ut ur skåpet så tänker jag på hur tomtebroderiet vandrade från den ena till den andra, ett fint minne. Den stora rutiga duken vävde jag för många år sedan i vävföreningen Lattan, likaså en röd löpare med svartvita ränder som syns på två av fotona här ovan. Jag väver där fortfarande. För övrigt spanar jag alltid efter en viss typ av dukar som ibland säljs ut till mycket låga priser. Jag är helt okänslig för trender, inbillar jag mig, och då kan man fynda och speciellt just textilier.

Till jul har vi ibland bara en kruka med gran- o tallkvistar och ibland en fin liten gran som på fotot här ovan men vanligast för oss är en lagom stor rödgran. Det är roligt att pynta granen men på något sätt saknas allt oftare de där glittrande barnaögonen hos oss i juletider. Flocken åldras kan man säga.

Än är inte …glada julen slut, slut, slut och inte heller ska ….julegranen kastas ut,ut,ut – eftersom vi inte har någon gran i år och vi väntar nog några veckor innan vi tar bort sånt som hör julen till. Om några dagar är det nyårsafton, ett nytt år kommer och vad vågar vi egentligen hoppas inför det året!? Vi glömmer det så länge! Ha det så bra och var snäll!/Agneta

Det krävdes mycket jobb att förvandla det gamla fähuset till en del av vår bostad. När allt byggjobb med rummet var klart hade vi invigningsfest. Vi hade dukat långbord på det varma granitgolvet och satt upp ett blågult band som klipptes men för övrigt var rummet tomt. Namnet lillkyrka kom naturligt då huset äntligen fått ett rum med fin takhöjd, taket hade blivit lite som i en gammal träkyrka men för övrigt inga liknelser. Lillkyrka skulle hysa gäster och ha en sitthörna. Vi hade sparat det låga taket med synliga balkar i ena änden av rummet för att kunna skapa en platsbyggd säng. Fyra utsågade profiler som jag hade ritat på plankor var det yttre delen av en slags sovalkov. Min man sågade ut profilerna med en sticksåg och figurerna blev roliga på det vis jag hade tänkt. På fotot här nere har vi precis börjat inreda för kommande gäster, ovanför gubbasängen finns ett sovloft, en stege specialbeställdes av vår granne snickaren. Det lilla tidskriftsskåpet till höger om sängen har jag ritat efter mått på platsen, grannen tillverkade det, tack Lars!

På hösten kom rean av uterumsmöbler och vi hittade en mycket välgjord liten grupp som vi provsatt och föll för. Det var väl som vanligt att vi, trots rean, fick suga på ramarna efter köpet. Kika på fotot här nere: Vi skulle se på film tillsammans med andra och möbeln ställdes tillfälligt mot sydostgaveln. Det intressanta är att här utanför saknas vinterträdgården. Vi hade bara rivit det usla plastskjulet som stod skevt och vint mot väggen där och faktiskt redan gjutit betongplattan utanför. Lilla fönstret till vänster fanns redan men dörren med röda glaset gick att öppna till betongplattan och våra fortsatta byggplaner.

Vi hade den där sköna soffan och de två fåtöljerna i rätt många år men allt mer ofta fick vi inte plats att sitta tillräckligt många. Till slut ville vi skaffa fler sittplatser, en soffa i rött som så att säga skräddarsytts för utrymmet blev lösningen. Goda vänner betalad en slant och tog över soffan och fåtöljerna till sin inglasade veranda och därför sitter vi där ibland. Båda fotona här nere är tagna från sovloftet.

På Blocket sålde vi den mindre teveskärmen som syns på väggen mellan de höga fönstren (tre bilder tillbaks). En större och bättre skärm med en liten motor med vridmoment inköptes på vårt nöjeskonto. Jag var väl lite skeptisk först men det är härligt att komma in i rummet och se en konstbild eller ett eget foto på den fantastiska skärmen. Ska vi se nyheter, film från Cineasterna eller följa en serie säger vi nånting som Abrakadabra och trycker på den hemliga knappen så byter skärmen det lodräta läget till horisontalläge. Oftast har vi någon konstbild i det lodräta läget men här är det fotografi från trädgården.

Ett tag nu har vi haft blått glas i det lilla fönstret mot vinterträdgården men rätt vad det är kan det vara något annat. Rosen John Davis, i vasen på bordet, är väldigt vacker och här syns stegen till loftet och en del av nordvästgaveln med dörr ut till den sidan av trädgården. Den sista bilden visar bl a en stor tumvante som jag broderade 1969-70 under mitt första år som mamma. Jag hade tänkt brodera en stor raggsocka också men så kom det en massa annat emellan…
men LEV VÄL och välkomna tillbaka!/Agneta

Lampkavalkaden fortsätter med några lampor till. Till det ombyggda fähuset sökte vi efter en lite större lampa, nånting som inte hängde hemma hos alla andra. Den här italienska lampan såg vi i en Cervera-butik i Malmö. Den var på tok för dyr för oss men vi kände till en man som hade en liten udda men trevlig möbelaffär, han hade italienska kontakter och tyckte det var roligt att ordna lampan till ett bättre pris åt oss. När lampan väl kom på plats så blev den som ett smycke! Vem var det som inte alls gillar blingbling, var det jag?

När vi inte längre klarar den lite branta trappan upp till vårt sovrum flyttar vi ner till före detta fähuset, nu Lillkyrka, och gör gästsängen till vår. Några år till går det säkert bra. Som läslampor i gästsängen hade vi länge några riktiga lampreafynd från ett av de stora varuhusen i Köpenhamn. Lamporna var charmiga i koppar och glas men inget vidare som sänglampor. Det tog rätt många år innan vi köpte några med bättre egenskaper när man ska läsa i sängen. Skärmarna har ett mönster som är tecknat och färgsatt av William Morris som var en av förgrundspersonerna i brittiska Arts and Crafts-rörelsen som jag gärna hade velat vara en del av om jag hade levt på den tiden. Morris mönster finns på tapeter och tyger och de verkar aldrig gå ur tiden trots att han dog precis i slutet av 1800-talet. Bilderna talar för sig själva.

Lampan över köksbordet, se här nere, är ritad av Johan Carpner och finns i många härliga färger. Vi såg den på en bild i en tidning med en liten notis om lampans skapare. En handgjord lampa blir dyr och vi hade inte råd att köpa den. Vi såg den aldrig i några affärer och hade nästan gett upp hoppet om att ens kunna få se den i verkligheten men på en vinterresa till Gotland besökte vi givetvis Visby och när vi passerade ett skyltfönster så hängde den där. Vi tvärstannade och klev förväntansfullt in i butiken. ”Om ni tar ner den som hänger i fönstret får ni den till ett bra pris.”

På var sida om soffan har vi lampan Oligo som beskrevs som ”framtidens antikvitet” vilket vi tyckte var lite fånigt för om framtiden vet vi ingenting men vi föll för den smäckra italienska formgivningen. Foten syns inte riktigt men med ett tramp ovanpå det platta delen tänds lampan och en gång till ger förstås mer ljus. Den lilla hatten vippas lätt upp eller ner för att skärma av ljuset eller få det mer riktat.

Sista lampan ut blir en annorlunda lampa som för rätt länge sedan hade specialbeställts till Gatukontorets personalmatsal i Stockholm. Vi såg den i en tidning och så var jakten på gång! Som sagt min käre man är fenomenal på mycket och rätt var det var fick han napp på nätet och kunde beställa den där borstlampan, vi har glömt detaljerna om lampan men nu hänger den i taket i trappen till övervåningen.

Den här lampan har trappkoppling som betyder att den kan tändas omväxlande uppe eller nere. Jag har skrivit om tofsen som man kan dra i för att tända eller släcka, dock icke att svinga sig i den.

Tofsen syns bra i Ett eklektiskt hem (2) en liten hall

Lev väl och tänd ljus i denna dystra tid!/Agneta

Nu kommer en djupdykning i lampor. Dyk lugnt med mig för lampmarknaden är stor och en riktig djungel. I ett hem behövs allmänljus och riktat ljus, mysljus och arbetsljus. När man blir äldre krävs dessutom mer ljus när man ska skruva ihop något eller läsa eller handarbeta på något vis. Ni som har hängt med hela vägen har förstås redan sett vissa av våra lampor i sin miljö. Några speciella får mer utrymme här. Först ut är Enigma som är grekiska och betyder ungefär gåta eller mysterium. Ibland tycker jag det är en gåta hur vi får till det när vi inreder vårt hem tillsammans.

När matsalsbygget var färdigt drog vi fram reafyndet, det tunga matsalsbordet, från gömmet under sängen och medan vi bar ner det tänkte jag på lampan som jag så innerligt ville ha över matsalsbordet.
Den lampan var dyr men vi hade sparat in på något annat så varför inte denna sista gång vi köper armatur, tänkte jag. Sen länge hade jag sett den perfekta lampan i lite ”finare” inredningsaffärer. Den fanns och finns i olika storlekar och lite olika utföranden. Min man var med på banan och vi funderade på den största modellen med fem ringar men valde till slut två mindre med fyra ringar, det skulle bli fint ljus över hela bordet. Lampan Enigma är från världsberömda danska Louis Poulsen som gjort alla de olika PH-lamporna. Shoichi Uchiyama är en japansk designer som skapade Enigma i samarbete med Louis Poulsen. Vi är mer än nöjda med de helt bländfria lamporna som vi dimmar från starkt städljus ner till mysigt kvällsmiddagsljus. Några år senare var vi i Barcelona bland annat för att få se den speciella arkitektur som Antoni Gaudi hade skapat under sitt liv. Att uppleva Gaudis hus och inredningar kan vara omvälvande, det mesta är fantasifullt och mycket konstnärligt. Vi hann knappt komma in i ett hus förrän jag utropade: Aha! Shoichi Uchiyama har varit här! Det där är Enigma modell äldre. Om det var så hade jag ingen aning om. Designers letar ju ständigt efter att kombinera form och funktion. Här finns hur som helst en inspirationskälla till Enigma, taklamporna i Gaudis hus från början av 1900-talet.

I matsalen har vi en golvlampa som vi tycker är lite rolig, den hittade vi av en händelse i en liten trång möbelaffär i Slottsstaden i Malmö. Vi kallar den trädlampan och oftast sitter två små låtsasfåglar på varsin ”gren” i trädet. Ibland passar det att ha lite saker hängande på de där ganska stubbiga och fula grenarna.

Smålampor behövs lite här och där. En gammal fotogenlampa hade jag med mig i boet. Mysigt ljus och bra att ha om elen går den värmer på ett sätt som ingen batterilykta kan göra – men såna har vi också.

Med dessa tre mindre lampor; den gamla fotogenlampan som jag och mina barns far hittade i ett gammalt hus i Örebro som vi just köpt; tennlampan med frans som jag ropade in för en billig peng i Hallsberg för drygt 40 år sedan; den franska lampan med den skira skärmen som brändes av glödlampan – jag sydde en ny skärm, så säger mitt ”blogghotell” att nu finns inget mer utrymme för foton… Jag hittar en lösning och återkommer!

Vi ses igen och lev väl!/Agneta

Årstider och helger kommer naturligt in i hemmet om man tycker om att plocka blommor och klippa kvistar till vaser, tillbringare och placera allt på olika ställen eller gillar att plocka fram dukar och saker som hör påsk och julen till. Och 50 procent av oss som bor här under samma tak tycker om att hålla på med sånt. Jag tänker bra när jag skrotar runt för att leta upp ett lämpligt kärl, något som kan passa en växt som jag just har grävt upp i trädgården. Ibland löser jag ett problem eller kommer på en idé när jag håller på med de där handfasta sakerna.
Det skapar trevnad, ja, hemkänsla att följa årstider och högtider. Inga foton är nya utan tagna nu och då under årens lopp därför kan man upptäcka olika möbleringar på bilderna. De tre första bilderna är från matsalen och på en är det skruvpil som sticker upp rejält. Blomsterhandlarna tillhandahåller tidigt på året pärlhyacinter, som de i korgen, senare på våren när de har blommat över kan man plantera ut dem på vårkanten om du har trädgård vill säga eller så gerillaplanterar man på lämpligt ställe. De blommar våren efter och sprider sig villigt.
Om man har tur kommer en snäll granne med massor av ramslök som han fått plocka på sina vänners ägor. Han hade plockat för mycket och det var det överflödet vi fick. Soppan blev god och blommorna är vackra och står ett bra tag i vas. Vår diskbänk är gedigen med två rejäla hoar, det är en av de få sakerna som var värda att ta vara på när vi började renovera huset. Men här vid det lilla fönstret var det en liten hall med en trappstege upp till ovanvåningen den revs men allt det där är en annan berättelse.

I trädgården har jag planterat massor med julrosor och narcisser, en bunt tulpaner då och då ger glädje!

Julen tänker jag får ett eget inlägg, vår lilla ovanvåning, fiffiga lösningar och vänners verk, vinterträdgården och även rummet vi kallar Lillkyrka återstår att skriva om. Snälla häng med ett tag till!

November är lika dyster som samtiden men lev väl ändå!/Agneta

Det är en solig dag i mitten av oktober och jag står på trappsteget och tittar ner i matsalen. Mitt hjärta blir varmt av det jag ser och minnen som passerar; vårkvällar då dörrarna ut mot trädgården står öppna, fågelsång och dofter som kilar in till oss som tar varsin espresso efter maten, trevliga middagar med familj och vänner, spel och pussel som roat oss och barnbarn, många goda måltider som tillagats ihop med bästa kökspojken Carl Victor, musik och fridans på den lilla golvytan eller runt matbordet, jular med gran- eller annan barrdoft och alltid med hyacinter och små dekorativa pyntpaket i trädlampan nere i matsalens högra hörnan ja,många härliga och trevliga minnen hopar sig.

Klicka gärna upp bilderna. I den där glasvasen finns det alltid blommor eller kvistar av något slag. Schackspelet köpte vi på en marknad i Vientiane i Laos men min sonhustru som är därifrån tror att det är tillverkat i Kina. Hur som helst så är schackspelet vackert och står nästan alltid framme. Ibland dukar vi upp en buffé på skåpet och då blir det att röja undan nästan allt som står där. Det är intressant hur dukar förändrar intrycket på rum och dukning, textilier dämpar också ljudintrycken, det är tydligt i matsalen.

Nu är det höst och med framförhållning till Alla helgons dag, tog jag fram något som legat i bufféskåpet i snart ett par år. Jag är inte så förtjust i flotta saker utan gillar mest robusta grejer men till min egen förvåning fick jag upp ögonen för något som var både robust och lite blingbling på samma gång. Vi gick och kikade i diverse inredningsaffärer igen och jag drogs alltid till bord med Klongs serie Constella där Eva Schildt står för designen. Jag stod emot då det var på tok för dyrt. Min man som är världens spanare på internet tittar gärna på design och där uppmärksammade han ett erbjudande… Tja, nu har det inköpet mognat inne i skåpet och det är lite knäppt men det blev som en överraskning att ta fram lådorna och inventera vad vi hade där i skåpet. I trädgården plockade jag sånt som kunde passa i de smala glasrören.

Vi har Constella tillverkad i mässing men den finns i blank aluminium också. Det är tio ”behållare” anpassade för värmeljus. Tillbehör är fem raka glas med samma diameter som värmeljus. Här satte jag i fyra såna rör med höstiga små kvistar, antikljusen sitter i specialgjorda insatser och man kan också köpa stjärnformade ljusmanschetter i mässing. Grundbehållaren för värmeljus är stadig och tung, man kan forma en cirkel eller en stjärna, ha den hel rak eller som här på bordet. Vi tycker båda att det blev fint, jag blir glad när jag kommer in i matsalen och tycker inte det ser pråligt ut. Vad tycker du?

Drunkna inte i världsproblemen, du kan protestera mot sånt som plågar dig och skapa din egen lilla frizon för att orka med alla hemskheter du möter i media och annorstädes.
Flertalet människor är vänliga och vill gott, glöm inte det!/Agneta

Jag kan inte själv bygga men vi behövde verkligen en större matplats. Jag kan gå och grunna på idéer i fler år, i två år bar jag på tankar om hur och var vi kunde bygga ut huset. Vi hade renoverat och byggt flera år i sträck och jag tänkte att mannen min behövde lite byggpaus så jag höll inne med mina funderingar men under två år hinner man utveckla tankarna. När jag väl 2008 la fram mina idéer för Mats hade jag mycket kött benen så att säga och han högg direkt. Ett fönster i vardagsrummet skulle bli öppningen till matsalen förmodligen med ett trappsteg ner. Jag visste bredden och ungefär längden på utbyggnaden som dessutom skulle göra vår entré bättre!

Medan bygget höll på väntade ett ovalt matbord under vår säng, det var ett reafynd. Vi kikade lite efter möbler men mest var det mycket jobb med alla ytor som skulle färdigställas. På rea hittade vi ett franskt serveringsskåp som var perfekt där det står nu bredvid dubbeldörrarna mellan gamla och nya delen. Vi letade också efter en låg möbel som vi kunde duka upp en buffé på och vi fann ett bra kinesiskt skåp!

En höstkväll parkerar jag bilen och på väg mot ytterdörren tittar jag in i matsalen och hjärtat studsar till efter alla år. Så bra det blev, så hemtrevligt vi har det… ja, visst får och ska man vara glad att det känns så!

Matsalen har många fönster i fönsterbänkarna är materialet skiffer som är inmurade i de vitputsade väggarna. Under alla år jag har haft ett hem någonstans har jag då och då köpt en fin kruka av en keramiker. Men vanliga lerkrukor är alltid vackra och de från Gränsfors är de finaste enligt mig! De finns i många storlekar och passar in överallt! Vi har många.
De låga röda marockanerna fick flytta ut och två Wegner-fåtöljer flyttades ner till vår myshörna i matsalen. Här sitter vi och lyssnar på musik och pratar bort en stund nästan varje kväll. I magasinens inredningsreportage används säkert vidvinkelobjektiv men då luras man lite på hur små eller stora ytorna egentligen är. Till nästa inlägg ska jag försöka fota helhetsbilder i matsalen!

Lev väl och blomstra!/Välkommen tillbaka säger störtförkyld Agneta

Navet i vårt hus är vardagsrummet eftersom det ligger mitt i huset helt enkelt! Köket är tydligt markerat med det italienska terrakottagolvet och en hylla med olika sorts kannor sen flyter allt via köksbordet utanför själva köket över till att bli ett litet vardagsrum eller allrum skulle kanske någon säga. Fotona här är blandade både gamla och nya så möbler och grejer kan flyttas runt. Men vi är långt ifrån såna som stökar om och ändrar mest hela tiden.
Detta är emellertid sig likt sedan många år: Vi vaknar varje morgon med den här utsikten mot sydväst vädret, årstiderna och ljuset gör utsikten spännande varje gång man kikar ut över nejden och under vinternätter ser vi stjärnhimlen från sängen. Sällan sover vi särskilt länge fast vi skulle kunna! Pensionärer kan gå upp och sakta morna sig, äta frukost utan stress och kanske sova en skvätt på soffan efter frukosten.

Köksbordet är ofta en avställningsyta eller en plats för att vika ihop tvätt eller läsplats för böcker och gamla magasin eller post. Sommartid äter vi ofta alla måltider ute på verandan. Så gott som alltid finns det en vas med blommor på köksbordet.

Vid köksbordet har vi ett likadant treluftsfönster som det på första fotot här nere. Fönsterbänkarna i skiffer som vi har nästan överallt i huset ger ett gediget uttryck. Första gången vi såg huset låg en skitig träskiva med delar av en motor och porrtidningar i fönstret som var ett trist öga ut mot trädgården. Det fanns en blank grålackad plåtkamin vid murstocken som visserligen gick bra att grilla korv i men som inte höll någon värme. Vi skulle välja en kamin, det vete katten hur det gick till men gubben som sålde tröttnade på vårt velande och prutade själv på priset så vi kunde köpa två och han blev av med oss. Kaminen som är dansk och från 1902 fick första pris i en tävling om nytänkade vad gäller funktion och form. I skålen överst ska man ha vatten så att inte luften blir för torr. Vi som bara skulle ha en fin järnkamin hittade två. Den vackra runda hamnade vid köksbordet nära köket och den maffiga på andra fotot här nere var väl egentligen ämnad för ett större rum.

En spänstig gymnast är i farten på lilla bordet i hörnan nedanför hyllorna. Eva Hedman heter kvinnan som har mejslat fram honom i trä. Se sån stil han har. De röda fåtöljerna från Marocko hade vi i många år i matsalens sitthörna. Till slut blev det obekvämt med den låga höjden och vi flyttade om några stolar, dessa blev över och fick flytta till Öland. Där trivs de bra så vitt vi vet. Till höger om stolarna är dubbeldörren och trappsteget ner till matsalen. Lite syns på fotot med blå skåpet och en bit av klaffbordet.

En liten tjeckisk musiker som spelar cello dag ut och dag in tröttnar vi aldrig på. Inte heller den franska lampan som jag sydde en enkel skärm till när originalet gick sönder. Hönan tar vi bara fram till påsk men hon flyttas runt, ett år här nästa år på annat ställe. Jag är svag för duktiga hantverkare och gör gärna besök på sådana ställen och ibland kan någonting hamna här hemma. Två små metallstolar, en röd och en blå, syns på sista bilden. På vardera sits ligger en stor nöt. Kanske symboliserar det att vi är nötter som borde sätta oss efter allt jobb men nej, nej … inget djupt bara skoj!
Lev väl! /Agneta och hoppas vi ses igen!

En gång för snart 45 år sedan köpte jag en antik skördesärk från Skåne. Det skedde någon gång under de tre år då jag veckopendlade från storfamiljen i Viby till lärarutbildningen i Linköping. Terminen var slut och jag hade levt snålt. Det fanns pengar över från studielånet, bilen bara tvärstannade precis utanför en antikbod någonstans på vägen hem. Jag klev in och blev tvärkär i den vackra hundraåriga klänningen som var det första jag såg. Jag tömde min portmonnä helt och hållet. I några år dansade jag folkdans i skördesärken och bar den till jul tills jag inte längre kunde klämma mig in i det trånga livet. Inte anade jag då att Skåne skulle bli mitt landskap och att den handvävda och välarbetade skördesärken skulle komma att exponeras som ett slags konstverk. Det är en installation med fem delar. Skördesärken med halmhatten, den fantastiska lieljusstaken, ett par gamla kängor och en gammal grov säck som gömmer en sub woofer – en bashögtalare. Allt finns i ett hörn av vår matsal.

Allan Larson heter vår gode vän som bidragit med många intressanta och vackra ögonfångare i huset. När vi såg vad han tänkte göra med lien så visste vi att vi ville ”lägga beslag” på den. Bland det svåraste var att få till vinklarna på hållarna som samtidigt skulle hålla lien på rätt plats och ha ljushållarna i lod. Så sa vår vän Allan som måste betraktas som allkonstnär. Vi förstod att det var svårt!

Vännen, fotografen, smeden i reggiebrallor får hjälp att sätta upp tavlan ovanför dörren ut till vinterträdgården. En serie fantastiska fantasieggande blomsterbilder var Herbarium Digitalis som ställdes ut i Stockholm för ett antal år sedan och vi valde att köpa den här vallmotavlan. När Allan började smida gjorde han varianter på klassiska ljusstakar som den på väggen, ursnygg den också.

När Allanvännen höll på som mest med sitt smide och hittade delar av till exempel en blå skåpdörr i ett dike så växte idéerna fram: det här skulle kunna bli en del av en väggljusstake! Metallen som reflekterar ljus är en del från en trasig kakelugnslucka, bara man böjer och bankar så blir det en bra form… Vi är så glada var gång vi tänder den här härliga väggljushållaren!

Lev väl och blomstra! Agneta

Vem har inte drömt om ett hus på landet med ett stort rymligt kök! På 70-talet var vi ett gäng vänner som bildade storfamilj och köpte ett stort hus på landet. Det första vi gjorde var just att skapa ett stort underbart lantkök och där i huset bodde vi ihop i hela tio år. När Mats och jag möttes senare i livet och blev med ett litet hus på landet hade vi ont om stålar så fick vi lägga flera drömmar på hyllan. Redan från början var vi tvungna att prioritera och tänka noga hur vi kunde nyttja de få kvadratmetrarna till ett bra kök samt badrum med tvätthörna. Det märkliga med vårt lilla hus var att det fanns två skorstensstockar och i köket fanns en rejäl vedspis. Vi tog bort den fina järnspisen och gav den till vänner som höll på att renovera ett hus. När själva köket och var på plats skaffade vi en rund järnkamin med krona överst. Vid elavbrott finns det två möjligheter att laga mat, dels högst upp i kronan och bakom dubbelluckorna mitt på kaminen. Där har vi kokat tevatten och potatis. Klicka!

Foto två och tre: Innan vi hade en matsal använde vi ofta de tunga iläggskivorna i vårt köksbord. Vi har ändrat ett och annat som att man med stigande ålder behöver ha starkare ljus över ett bord. Den vackra fotogenlampan fick flytta till ett annat ställe och den fräcka Luchsia med svart bollfrans hängdes över matbordet. Vi blandar träslag och stilar bara möblerna känner sig hemma så gör vi det också!

Ovanför: Köksdörren med rejält glasparti var inte den slags dörr vi mest drömde om men såna skånska dörrar kostar långt mycket mer än de vi hade råd med, entrédörren är likadan, och vi är nöjda. Vi har en klaff vid sidan av diskbänken. När det är sommar står köksdörren nästan alltid öppen, om vi ska äta eller fika ute kan fat och muggar mellanlanda på klaffen som man lätt kan fälla upp och ner med enhandsgrepp.
I en skeppshandel hittade vi rätt sorts beslag och ett pianogångjärn håller klaffen på plats i diskbänkssidan. I jultid är klaffen uppfälld med julduk, hyacinter och nötter, under påsken kan det se ut som på foto sex, ett påskägg från 60-talet, tror vi.

Lite blandade köksbilder här nere och sen två större foton där mycket är sig likt men det är några år emellan. Fotot nio: Här slutar köket, väggarna man ser är mot badrummet och draperiet som putar ut lite döljer vårt trånga städskåp. Sedan sorteringen av avfall kom har vi fått ge lite avkall på det estetiska så på golvet under pallarna har vi kärl för metall och glas. Bakom draperiet är tomburkarna i en påse när draperiet har en gravid putning är det dags att panta.

Det är kväll och skomakarlampan lyser Carl Victor håller på att baka fröknäcke. Han har rullat ut huggkubben som sänkts lite så den går in under arbetsbänken. Den köpte vi ihop med det blå köket från Ballingslöv när de passande nog hade en kampanj på sitt utbud just när vi for runt som tättingar och funderade på köksluckor. Där hade vi tur. Dörrarna i blåmålad ask fick oss att falla och tåligare luckor kan man knappast ha.

Den allra mest händige personen i detta hus kom på hur vi kunde förvara knivarna på ett bra sätt. Snyggt monterad på sidan av skåpet med slitsar som passar de olika knivarna som alltid finns till hands!

I ett kök hanterar man mat och det är ett praktiskt kök vi har och för att vara så litet är det ändå rätt välutrustat. Jag har tyvärr krympt några centimeter och når inte riktigt upp till sånt som står högst upp, man får be om hjälp eller skaffa platåskor. Jo, jag har en liten stadig stege jag kan hämta…

Må väl och blomstra!/Agneta