Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Märken kan vara ytliga men…

14 kommentarer

Det här är en repris. Texten har några år på nacken, med tanke på TV-program om unga kvinnor som låter sig bli opererade av olika skäl kan det här inlägget  vara intressant.  Jag skulle snart  bli 70 när jag skrev  så här: Jag tänker mycket positivt om mitt liv. Jag är glad för varje dag och att jag har min man, mina barn och deras familjer, vänner och bekanta, en lyckans ost är jag!

Men vad menar jag med märken? Det handlar om yttre och inre märken. Under ganska lång tid har jag funderat på att skriva om sånt man sällan pratar om. Alla har sina sår, ärr och märken av livet. Du har dina, antar jag, och jag har mina.

Jag var ung och lite av en pingla – men det var jag egentligen inte medveten om. Jag var mer vilsen i planeten och visste inte riktigt vad jag ville göra i framtiden. Något med att skriva och textilier och konst och människor och skriva och hus och layouta och jobba på tidning och…men där fanns en sak jag tidigt visste; jag ville bli en ung mamma, en som ville vara med sina barn och orka med att göra saker med dem, att vara mamman som skulle betyda något i deras liv.

Så medan jag funderade på det där andra, vad jag skulle bli,  träffade jag en ung man och blev kär, som tur var så ville vi båda bli föräldrar. Jag var tjugo när sonen föddes en het sommar. Hela den sommaren hade H&M en annonskampanj med badkläder. Jag kan tala om att hela Stockholm var tapetserad med vackra bikinimagar. Jag hade aldrig lagt märke till så många magar tidigare. Var jag än befann mig så fanns en annonspelare med en blottad slät och fin mage. Jag försökte att inte se de där magarna, jag hade ju i alla fall min fina Pelleplutt i en ärtgrön barnvagn med mig överallt – men överallt fanns de där oförstörda magarna. Aldrig att jag ens tänkte att det var barnets fel! Det var ingens fel det var så som det bara hade blivit, något jag drabbats av.
På bilden, ett foto av ett foto,  här nedan är sonen ett år och han ville hellre gå omkring fritt i den spännande fotoateljén.

Agneta o Andreas gråskala

När jag förstod att min mage inte skulle dra ihop sig, att all hängande hud hörde till mig och min kropp så blev jag sakta allt mer lessen. Som tur är har glömskan bäddat in mycket. Jag ville inte se mig själv naken. Det var svårt att undvika men man kan blunda när man duschar! Sexliv, badliv, simhallar, provhytter allt påverkades av min kroppsliga förändring. Jag kände mig inte kroppsligt fri längre.

Man kan inte påstå att jag gick omkring var totalt nertryckt, men mitt liv hade beskurits och stramats åt på något sätt. Jag försökte skoja på olika drastiska sätt om min extra hud; den kan vara en värmefilt, vara en extra underkjol och vad jag nu hittade på.

Lyckligt nog blev jag mamma till en liten flicka också. Nu hade vi två små fina barn att ta hand om. På den vanliga efterkontrollen på sjukhuset berättade jag att jag var så lessen över hur min mycket kropp hade förändrats redan efter det första barnet. Hur den lösa huden på magen blivit en tung börda som påverkade mig psykiskt..
En dag lite senare kallades jag till sjukhuset och fick där träffa två unga plastikkirurger. Jag fick klä av mig och visa upp min mage, de nöp lite och kände på huden medan mitt ansikte blossade. Under tiden jag klädde på mig  hade de diskuterat, de trodde att jag var berättigad till en landstingsbetald plastikoperation! Jag skulle få besked per post.

Jag fick vänta i drygt två år på den där operationen. Det var en smärtsam och omständlig operation det där och för att det skulle bli riktigt bra måste de göra en andra operation senare. När det blev aktuellt avböjde jag den operationen, jag hade väl mognat lite och tyckte att jag fick duga som jag var. Men gillat min ”nya” mage har jag tyvärr aldrig gjort men jag har accepterat och jag vet att det finns så mycket annat som är besvärligare att leva med.

I mångamånga år har mina ögon fortsatt att dras mot magar: klädda och avklädda, små platta, runda gulliga och mjuka, gravida kulor, unga magar och gamla, välformade navlar och, ja, fula också, om ni visste så många olika sorts magar det finns! Det har blivit en slags fixering att titta på magar. Det är lite knäppt, jag vet.

Jag tänker ibland på kvinnan som låg på samma avdelning som jag. Hon hade svimmat och ramlat över spisen och nu skulle plastikkirurgerna flytta hud från låren till ansiktet. Hur gick det för henne? Eller mannen som förlorat ytterörat i en trafikolycka och nu byggdes ett öra upp av hud som en” bro” från hans axel. Gick det bra alltihop?
Kanske vet du precis vad jag talar om eller är väldigt oförstående och undrar vad jag vill.
Jag vill bara prata om sånt man bär på.
Lev väl och blomstra så mycket du kan! /Agneta

Författare: Agneta Croneld

Rännstensunge från Stockholm som genom att leva själva livet har konverterat till pensionär i Skåne.

14 tankar om “Märken kan vara ytliga men…

  1. Jag hade två stycken i min mage, samtidigt! Så, jag funderade aldrig över magen som blev kvar när tjejerna var födda! Det enda som störde mig var att jag inte kunde ha skärp! Tyckte att alla brudar hade det! För övrigt hade jag så himla fullt upp med tvillingar!

  2. Så bra, Lisa, fantastiskt med två! Men jag tror skärpen satt fint på dig senare i livet!
    …min mage var inte så rund. Jag hade för mycket extra hud…liksom.

  3. Tänk vad vi kan ”gräma” oss över världsliga saker. Du är verkligen inte ensam. Det låter ju dessutom som att du hade en viss anledning att göra det också. Men tänk så mycket gott som har kommit ut av detta. Ur ”förlängningen” på din mage så att säga!
    Själv har jag hela mitt liv upplevt mig som tjock och sett alla smala människor runt mig men också alla de som till min tröst är tjockare. Detta förmodligen för att på mitt första läkarbesök i skolan satt en fet doktor och sa att jag var ”för tjock, plattfot” och sen var besöket över! Vissa händelser går på djupet!
    Kram

    • Så illa den dumme doktorn gjorde dig med sin kommentar, för övrigt var han säkert lika dum mot andra barn. Idag är man nog förståndigare och skolläkaren kommer väl sällan ut så där nu för tiden. Vet du jag var ”för mager, plattfot” – det blev fotgymnastik i ettan för min del!
      För övrigt så har ordet tjock inte med dig att göra, inget som en enda person ens kan tänka, men som du indirekt säger; man har inte rätt uppfattning om sig själv.

  4. Alla har vi våra ömma punkter när det gäller kroppen och du hade säkert god anledning att vara ledsen. Speciellt som du hade en vacker mage innan, man är inte förberedd på en sån förändring när man är så ung. Men du hade ju aldrig önskat bort dina barn i utbyte mot en fin mage!
    Tur att du kan skriva om det nu, synd att det tog femtio år!

  5. Alla har vi våra ömma punkter när det gäller kroppen och du hade säkert god anledning att vara ledsen. Speciellt som du hade en vacker mage innan, man är inte förberedd på en sån förändring när man är så ung. Men du hade ju aldrig önskat bort dina barn i utbyte mot en fin mage!
    Tur att du kan skriva om det nu, synd att det tog femtio år!

  6. Tack för det här fina inlägget. Det måste ha känts svårt, du var ju så ung också. Och det behöver inte ens hända så mycket med ens kropp för att den ska kännas fel. Alla vill vi ju se bra ut men det är en förskräcklig utseendefixering i dagens samhälle. Dessa retuscherade så kallade perfekta kroppar som man ser överallt. En normal kropp duger ju inte.

  7. Jag skrev det där och ville från början även dra in utseendefixeringen, men det skulle ha blivit för mycket!
    Det är tragiskt med perfektionismen som trycker ner många människor.
    Tack, för att du läser!

  8. Så väl jag känner igen din fixering vid något som inte är perfekt – eller åtminstone acceptabelt.
    Har haft samma problem ända sedan min första graviditet. Då var jag också tjugo år och inte ett dugg tjock, Men jag fick en mage som inte ville dra ihop sig.
    Sedan blev jag tvungen att göra ett par olika andra operationer, där min mage öppnades med långa snitt. Efter det blev magen ett katastrofområde. Där finns verkligen ett rejält extra ”förkläde”
    Funderar nästan dagligen på att få hjälp med problemen som kommer i hudvecket, men hittills har jag inte orkat gå till verket och söka hos någon lämplig doktor.
    När jag nu ser att det var en smärtsam och omständlig operation, så får jag ännu mindre lust att ge mig i kast med problemet.
    Oj förlåt, det här blev nästan en kapning av ditt inlägg, men jag fick så starka känslor och så mycket igenkänning av vad du skriver om här, så orden rann som en fors ut mig.
    Kram kära vän!

    • Nej, nej, absolut ingen kapning alls!
      Jag tror att vi mår bra av att berätta för varandra om såna här problem som vi försökt hålla för oss själva och det tynger oss.
      Jag fick min plastikoperation 1974 och ja, det var smärtsamt att få hela huden upp till revbenen lossad, naveln flyttad uppåt eftersom överbliven hud skulle skäras bort, Jag fick ett sk långt bikiniärr sen var det… jag kan berätta det när vi träffas.
      Det är klart att jag sov under operationen men läkningen var väldigt smärtsam och tog egentligen många år. Men kanske det finns andra metoder nu. Det kostar inget att söka första hjälp på en vanlig vårdcentral för besvären och i bästa fall få en remiss! Kram, Märit-vännen, så bra att du skrev!

  9. Ja nog får vi märken både utanpå och inuti, men förhoppningsvis lär vi oss också något under tiden. Ungdomskulten har gått alldeles för långt.

    • Jag tror säkert att de unga tycker att vi pensionärer har blivit för många. Kraven på att vi ska se unga ut kommer inte från de unga utan från skönhetsindustrin och dumma fullvuxna som går på allt som erbjuds. Tack för att du skrev!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s