Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Småkungarna

2 kommentarer

Det var en gång, för inte så länge sedan, fyra kungar som styrde var sitt rike. Jo, de var egentligen mycket mäktiga men liksom små inuti, småkungar alltså.  De satt i sina guldtorn och gillade, märkligt nog, att skrämma och plåga vissa medborgare men stänkte samtidigt lite honung över andra! Som kung måste man skaffa sig en hejarklack som hela tiden villigt viftar med flaggor och ropar ens namn.
I en stuga på en kulle, i samma värld som de där småkungarna, bodde en liten obetydlig gumma som ändå vågade sig på att bjuda hem de fyra småkungarna. De hade ingen aning om att hon tänkte på dem som just små. Hon tänkte att deras tankesystem var lite outvecklat inom vissa områden. De saknade, förmodligen alla fyra, insikt i hur människorna i deras respektive riken mådde och vad invånarna i just deras land behövde för att leva bra och tryggt.

Nu var det sån tur att alla fyra behövde ha ett par dagars ledighet. De hade rullat ut miltals med taggtråd, kört stridsvagnar och fängslat folk från krigshärjade länder, fixat tillbaka världen till kalla kriget eller i alla fall näst intill, byggt murar,  eller tänkt och pratat väldigt mycket om att bygga murar som skulle vara mycket långa och mycket höga, så till den milda grad att alla fyra helt enkelt var utslitna.
Den lilla obetydliga gumman, för sin del, tänkte att de där kungarna nog behövde henne. Hon ville ge dem mod att förändra sig.

–  Jag är urless på att höra en massa trista och fruktansvärda nyheter om vad som sker i deras länder, sa gumman till sin gubbe en morgon. God mat, vila, frisk luft för alla fyra blir en omstart och så lite input av sunt förnuft så är saken biff. Som jag uppfattar det är dom bakåtsträvare och orimligt hårdhänta mot sin befolkning. Vi kan inte bara sitta och låta det ske men tror du att dom vill komma hit?

Hon var i alla lägen en sann optimist och hörde inte vad gubben muttrade men han nickade och det tog hon för ett JA! Hur det nu gick till så tackade alla småkungarna underligt nog ja till inbjudan.

När de kommer hit ska jag hjälpa dem att förstå en del saker som de inte verkar fatta, tänkte den lilla gumman medan hon förberedde allt inför ankomsten. Hon handlade, skördade tomater, skar sallad,  stekte sillar och stekar, bäddade rent i sängarna, ansade rosorna och tog sig därefter ett varmt massagebad. Nu var hon redo.En medelhavsros i Skåne

Dagen efter kom den förste småkungen med ett alldeles eget privat privatplan för att ingen skulle känna igen honom. Han hade kammat bort sin gula lugg, visade flinten och hade en snodd om håret i nacken. Ja, visst, vi har hört att det är lätt att tappa perspektivet när man sitter där uppe på toppen men han visste hur man enkelt kunde förkläda sig och påstå att lögner är sanningen och tvärt om förstås.

Tyvärr finns det ju ännu fler usla småkungar  i världen men jag tror jag börjar med den här kvartetten, tänkte den lilla gumman hoppfullt när hon hälsade Ettan välkommen in i stugan. Hon tyckte att han ryckte konstigt i hennes arm men hon klappade honom förlåtande på kinden.
Tvåan kom nersinglande i fallskärm efter en snabb luftfärden över Östersjön.
Till stridspiloten hade han sagt att han var ute på en slags spaning innan han hoppade ut ur planet. I den här munderingen känner ingen igen mig, tänkte han när han drog i snöret och fallskärmen vecklades ut. Han landade perfekt i gummans potatisland.
Han var till skillnad från Ettan en bildad man med ett rikt och vackert vokabulär. Men likväl var Tvåan okuvlig och tyckte att hans eget rike, som i fornstora dagar varit ännu mycket större till ytan, ännu inte var tillräckligt stort i dagsläget. Han var bra sugen på att fortsätta utvidga landet mer mot de gamla gränserna. Han hade redan gjort, som han tyckte, några lyckade eller nästan lyckade försök. Kosta vad det kosta vill, han gjorde ju bara det han själv tyckte han hade rätt till.

Trean kom till slut på en blå damcykel. Han bodde ju vid den vackra floden Donau så den blå färgen var nära hans stelnande hjärta. Han han hade parkerat vid Bäckströms i Ystad och gått in i hattaffären och köpt en smårutig gubbkeps, därtill satte han på sig sina skummaste glasögon. Förklädd till vilken Ystadsgubbe som helst tog han cykeln till en korvkiosk. Där köpte han en korv med senap, inte ens hälften så god som korven hemma, fastslog han. Sen gav han sig av ut på landsbygden och fann ett backigt och öppet landskap. Flåsande ledde han cykeln mot huset på kullen. Det var passade eftersom han ville ge sken av att han hade cyklat ända hemifrån istället för hamnen i Ystad.IMG_8032Han hade varken behövt keps eller solglasögon eftersom få personer skulle ha känt igen honom. Det folk däremot visste om Trean var att han gärna plockade ut stora bidrag till sitt rike från EU men under inga villkor ville följa gällande spelregler. Han till och med förfalskade sitt eget lands historia.
En sån som obekymrat fuskar i spel, tänkte den lilla gumman om honom.

Medan de väntade på Fyran blev det fika på verandan. De förbjöd henne att fotografera men hon tyckte de såg ut att trivas där de satt i sällskap med Mozart.
Verandan med Mozart
– Det kommer nog att bli lätt som en plätt, sa hon till sin gubbe medan hon var inne i köket och hämtade kanelbullarna. Jag vill få dom att tänka att dom skulle vilja göra varenda unge i sitt respektive land till en mätt, glad och kreativ medborgare! Jag ska berätta för dom att om man ger alla samma rättigheter, skola och sjukvård så minskar hat och kriminalitet. Det är väl inte helt omöjligt att de nappar på mitt prat!? Önskar jag visste svaret – men nu låter jag dessa gubbar får träffa varandra, vara lite lediga och diskutera livets glada och positiva möjligheter. Jag har ordnat bra tolkar. Bara Fyran dyker upp snart!

Så kom han gående med ett helt litet följe av ynglingar som alla var utklädda till sultaner. Klädesplaggen fladdrade i vinden och Fyran ville tala till folket. Han sneglade på trion vid bordet. Röstläget var pressat och han talade mer till sina småsultaner än till dem som redan satt vid bordet.
– Vårt gamla stolta land har i långa tider blivit förminskat och förnedrat av hela västvärlden! Alla förnedrar ständigt vårt storslagna folk. Ja, jag tänker på den gamla storhetstiden, och jag, jag säger förresten än en gång: Vi har aldrig gjort något och det var absolut inte jag! Och om det var jag skulle jag göra det igen…
Här avbröt den lilla obetydliga gumman honom och höll fram fatet med kanelbullar och hällde upp kaffe. Han började med samma spända röst tala om den enastående kaffekulturen i sitt rike och att kanelbullar än idag bakas i de avlägsna bergstrakterna.

När alla hade fikat fick småsultanerna gå in till gubben och se på ett sportprogram för nu var en cykeltur inplanerad.  Det fanns lånecyklar och de gav sig av. De skulle bara en liten bit bort. Småkungarna var lite otränade på cykling, utom Trean förstås, men  de tävlade lite i nerförsbackarna om vilken som kunde rulla längst.
Cykel o åkerkant
De kom fram till ett gammalt tegelhus. Det hade varit ett boende för nyanlända. Den lilla och fortfarande hoppfulla gumman visade och berättade om längan som hade brunnit. Den som några skånska terrorister hade stuckit i brand på natten när alla sov.
Här hade hon tänkt att de skulle lyssna intresserat på henne och oja sig över det hemska men de tränade bara på att cykla snabbt, bromsa och få cyklarna att stegra sig. De hade så hjärtans roligt att hon inte ville avbryta deras lek.
Terroristerna var förmodligen förledda och vilsna människor, hade hon tänkt säga  och att det var småkungarna som, med sitt sätt att orera, hade inspirerat dem. De hade så att säga fått indirekt tillåtelse att sticka hus med sovande människor i brand, genom att småkungarna hade talat så rysligt fult och illa om folk med annan härkomst och så allt det där med murar och taggtråd.

– Hat föder hat och har vi inte allihop annan härkomst? Varför tror alla att just deras folk eller klan är den mest överlägsna? Det är ju enfaldigt, försökte gumman med höjd röst, men nådde inte fram.
Nu hade hon planerat att visa hur vacker den nersmutsade Östersjön är. Det som finns i vattnet under ytan syns ju inte. Det här var också viktigt, tyckte hon. Hon började tala om klimatet och förklara vattnets betydelse för mänskligt liv och leverne.

-Värmeböljor och torka hotar många länder i flera världsdelar och stora skaror människor kommer att röra sig över jorden eftersom dom helt enkelt inte kan bo kvar i sina länder, sa hon, och ni kan inte bygga murar mot värmen! Ni ska inte kasta bort pengar på sånt som är oväsentligt! Alla länder måste samarbeta när det gäller klimat och miljö…

Här avbröt Ettan henne: – Det finns inget klimat! Och om det finns så tar jag hand om det, jag fixar det, lilla gumman!
Lilla gumman! Hon var en sån men… hon darrade av ilska men sa ändå  ingenting. Äta hennes kanelbullar kunde de minsann men hur hon än försökte så lyssnade inte småkungarna. Nu körde de bromssladdar hela grusvägen ner.  I en kurva höll Tvåan  på att hamna i kornåkern medan de andra tre skrattade skadeglatt.

Väl framme tog alla småkungar av sig skor och strumpor och gick barfota i vattenbrynet. Då kunde den obetydliga lilla gumman inte låta bli att ta en smygbild. Den kunde kanske vara bra att ha i något sammanhang.
De verkade trivas tillsammans på den ganska tomma stranden men när en grupp ornitologer kom med sina stora tubkikare så ville småkungarna genast upp till huset på kullen igen.  Hon förde dem tillbaka till cyklarna och så tog de den längre asfalterade vägen hem.
Det bästa som huset förmådde stod snart framdukat på köksbordet med fyllda skålar och fat. Småkungarna lät sig smaka men snart käbblade och gnabbades de om vilket land som hade den bästa eller äldsta matkulturen och vilket land som var bäst på allting.

Hennes gubbe slapp käbblet eftersom han satt med småsultanerna på verandan och lyssnade på världsmusik medan de åt.
Efter maten fes och rapade småkungarna efter eget behag medan de gick omkring i sina sidenpyjamasar. Lite rusiga av vin och mycket mätta somnade de gott i sina sängar.
Den obetydliga lilla gumman kunde själv inte somna på ett par timmar. Nästa dag skulle det gå bättre, tänkte hon och funderade på en lämplig strategi. Hon måste få dem att fatta!

Småkungarna drömde gott och obekymrat fram till gryningen. Då gjorde de det som de kommit överens om; gick upp och bytte på ett eller annat sätt förklädnader med varandra och småsultanerna, smög tysta ut ur huset och blev hämtade av grannens gula taxibuss. Till chauffören sa de att den lilla gumman och hennes gubbe hade haft maskerad.
När den lilla hoppfulla gumman vaknat och kom ner till köket så var huset tyst och tomt!

Det låg fyra lappar i köket. På en gul post-it-lapp hade någon ritat två prickar och en glad mun och på baksidan av ett kvitto satt en cykelnyckel fasttejpad. Med fint bläck på ett papper med vattenstämpel stod det något med kyrilliska bokstäver (tolken översatte senare: Tack, för en härlig semesterdag i din lilla datja vid havet) och på en skrynklig bit papper stod det: här översatt till svenska; Skicka hit receptet på kanelbullarna!

Den lilla gumman kände sig  trots allt lite lättad, nej, hon var mycket lättad. Något bra gjorde jag väl ändå, tänkte hon och för sin gubbe visade hon bilden på de fyra småkungarna barfota i vattenbrynet.

– Ska jag ta bort den?
– Det kanske är bäst, sa gubben, men å andra sidan…
– Tänk, inte så, sa den lilla gumman, hon kände sig ändå nöjd på något sätt och svepte med blicken över sin plätt på jorden och hällde upp två koppar svart kaffe. Nu var det dags för frukost på verandan.

Tack, för att du läste den här reprisen från augusti 2017! Kan den lilla gumman ha något att göra med att åtminstone en av småkungarna nu mer är avsatt från sin tron? Man vet aldrig!/Agneta

Författare: Agneta Croneld

Rännstensunge från Stockholm som genom att leva själva livet har konverterat till pensionär i Skåne.

2 tankar om “Småkungarna

  1. Trevlig läsning, Agneta! Att berätta något förklätt till saga kan vara ett alldeles perfekt sätt att få läsaren att reflektera och tänka efter. En annan som var duktig på att skriva just tankeväckande sagor var ju Astrid Lindgren. 🙂

    • Jag blir skär om kinderna och GLAD, det är roligt att få en kommentar som din, Meggie! Var och en uppfattar en text som den kan och jag tror det är oerhört viktigt att inse det.
      En författare som AL har berikat litteraturen mycket på en massa olika vis. Hon är en fantastisk förebild på många sätt.
      Vinterhälsningar från Agneta

Lämna ett svar till Meggie Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s