Först en parentes: Jag tror det var precis i början av 90-talet några av mina elever ropade över skolgården: -Grattis på namnsdagen, Agneta! – Nämen, tack, men jag har inte namnsdag idag, sa jag nog ganska förvånad. Men jodå! Agneta hade hamnat i kalendern (den 21 januari) så de hade rätt! Det är nästan bara gamla tanter som heter Agneta. Men minsann träffade jag en tioårig Agneta på nyårsafton, det var trevligt och under kvällen sa vi flera gånger -Hej, Agneta till varandra!

De tre Agnetorna här nedanför har redan hälsat på varandra in och ut igenom tidens gång!

På första fotot en 6-årig Agneta finklädd som brudnäbb till äldsta syster Barbros bröllop. Besöket hos fotografen minns jag bara tack vare fotot. Annars var det mest utelekar och böcker som intresserade mig. Jag kunde läsa själv men älskade också min mammas fritt berättade sagor.

Det andra fotot på en 19-årig Agneta är taget av en skolfotograf. Jag gick en ettårig fackutbildning i sömnad och vävning. Det var efter att ha hoppat av gymnasiets latinlinje, jag hade haft några jobb i olika affärer, medan jag sökte efter mitt eget jag. Inte visste jag riktigt vad jag ville bli eller göra i framtiden men drömmar fanns ju. Jag tyckte att mina föräldrar var gamla och främst ville jag bli en ung mamma sen kanske textilkonstnär eller författare, journalist eller nånting med inredning. Det där sa jag inte till någon annan – av naturliga skäl nämnde jag det där med barn för min pojkvän så vi jobbade på det! Jag blev gravid och vi skulle snart flytta ihop i en tvåa på Södermalm och den dyraste möbeln vi köpte var en riktig bokhylla för våra få böcker. Biblioteket hade dittills varit mitt andra hem.

Ett bokfoto som visar aktuella böcker till respektive ålder.

Fotot på mig här hemifrån togs häromdagen. Ungefär 57 år har förflutit sedan det andra Agneta fotot. Det är en ansenlig tid som har passerat men jag tycker nog att jag känner igen mig lite i de andra två Agnetorna. Men starkast är självklart minnena av 19-åringen som har klätt sig fint i en grön och orange Marimekkoklänning och med svart polo under. Jag hade tjänat egna pengar och det där var min favoritklänning just då. Rätt rymlig också om det skulle behövas. På fotot som är taget häromdagen är jag klädd i ull. En tunika eller klänning som jag köpte i Skottland för riktigt många år sen. Den är lätt och varm och jag använder den mest som klänning, på vintern med tjocka strumpbyxor till. Kanske hade mitt yngre jag också tyckt om ett sånt mjukt ullplagg, ja, det är jag övertygad om.

Men hur artade sig livet för Agnetorna mellan då och nu kanske någon undrar, antagligen som för de flesta! Lugn, bara lugn kanske skriver jag om det en annan gång.

Om en månad blir jag 76 och ni som passerat vissa åldrar vet vad man tänker om sin spegelbild. Man kan ju låta bli att glo så mycket på sig själv bara öppna för de bra tankarna – att man är unik och fortfarande har mycket att komma med.
Lev väl och blomstra!/Agneta