För några år sedan läste vi något som fick oss att räkna våra träd! Tomten är på nästan ca 2 500 kvadratmeter och det blev en skojig inventering. En del mindre träd växer här och där men det finns också en hel del riktigt höga och bamsiga träd! Popplarna är tveklöst de högsta träden och de ramar in två sidor av trädgården. På den tredje sidan av tomten har vi ett antal pilar som vi klipper hårt vartannat år. Det stora men samtidigt lite fulsnygga lärkträdet växer mitt i det vi kallar lunden med vårblommor, hasselsnår och några gamla fruktträd. Lite söder om lunden står ett par riktigt stora björkar, eventuellt framtida vedklabbar till våra kaminer.
Runt fötterna på en tredje björk planterade jag 2002 en vit klätterros som heter Seagull och doftar helt fantastiskt under hela blomningen. Se på fotot hur högt Seagull har nått på 22 år.

Anledningen att vi den där gången gick omkring och räknade nämnda träd och katsuran, pimpernöten, näsduksträdet, pilen, sydboken, rönnen, den rödbladiga gleditsian, oxlarna, humleboken, prydnadsaplarna, cypresserna och alla andra träd, var att vi hade läst i tidningen ‘Illustrerad vetenskap’ om vikten av träd: Varje människa behöver minst 30 träd för att så att säga vara självförsörjande på syre. Så där gick vi och räknade och upptäckte att vi hade 84 träd i mycket olika storlekar. Ett av träden är en vacker hängbjörk på sydsidan av tomten och i morgon ska vi hämta en annan sorts björk på Wallströms plantskola i Almaröd 8 km hemifrån. Vi har reserverat en Himalayabjörk alltså en Betula utilis var. jacquemontii. Vi valde en med tre stammar som redan har börjat få den karaktäristiska vita fina barken. Jag kommer att visa den i ett kommande inlägg.
Tillbaka till vårt trädräknande: i vårt lilla hushåll behöver vi alltså minst 60 träd! Det betyder att någon kan få andas syre som våra träd skapar. Vem har inte hör talas om att Amazonas är jordens lungor?

Varje människa på jorden använder 300 kilo syre om året, hur många träd behövs egentligen då?
I vårt tempererade klimat producerar varje träd i genomsnitt 10 kg syre så det är väl enkel matematik. Vi vet redan att utan syre dör vi och om luftens syrehalt sjunker mycket så är det skadligt för oss.
När vi läste det där tänkte vi på iskall skövling av regnskog, andra områden med höjda temperaturer där snart ingen kan bo längre. Funderingarna är inte få, kan jag säga!
Även om mycket känns jobbigt så lev så väl du kan!/Agneta

– Ligger Sara Danius i bilen?

Han såg förvånat på henne och höjde ögonbrynen men hann inte protestera innan hon sköt in ett förtydligande.
– Ja, jag menar boken, Husmoderns död. Jag kan förstås ha glömt den i Helsingborg.
– Den röda med det morbida omslaget?
– Mmm, vi hade bestämt i bokklubben att läsa essän om Tomas Tranströmer och sedan välja en dikt av honom. Hon, Sara alltså, har gått i Tranströmers barndomskvarter i Stockholm och berättar om ditten och datten, som en guidning, på den del av Söder som jag mycket väl känner till. Kul grepp och högt och lågt om vartannat.
– Vilken dikt valde du? Jag såg att du tagit boken från lyrikstället.

Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnat sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med MR och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

– Men varför har Danius bok det morbida omslaget? frågade han utan att kommentera Tranströmer.
– Första essän i boken är en jämförelse av innehållet i kokböcker. I den äldsta kokboken är husmodern hemmafru och förbereder middagar genom att nacka fåglar, ta ur innanmätet ur djur, flå skinnet av en ål, hur man sätter kniven i en levande hummer innan man lagar till den. Den essän är både rolig och intressant. Men nu ligger boken kvar i Helsingborg jag får läsa mer sen.

I januari hade allt varit som vanligt. Ingen anade vad som komma skulle.

Bokklubben hade möte hos Britta och de åt lunch i det stora härliga köket, samtalet hade surrat runt egna val av böcker. Hon kunde inte minnas precis vilka böcker och författare de hade diskuterat mest. Kanske var det Peter Handke och om man ska och kan skilja på författaren som person och hens verk. Hon tycker man ska det – man kan tycka om en litterär text, ett drama eller något liknande utan att alls behöva uppskatta personen eller hens handlingar.
Även februarimötet hos Maria hade varit utan pandemipåverkan och de åt en gemensam lunch sida vid sida runt ett vackert dukat bord. De hade läst en nyöversättning av Carson McCullers Bröllopsgästen. En författare som hon mindes från början av 70-talet, Hjärtat jagar allena och Balladen om det sorgsna caféet, bra litteratur som tar läsaren med på olika slags resor. Det gällde även Bröllopsgästen.

Sen drabbade Covid-19 världen med olika restriktioner. Vilken tur att de har en gemensam mötesplats på nätet och nu började de bokprata för varandra där. Hon hade tyckt det var hur roligt som helst att se de välbekanta ansiktena och höra vad de hade att berätta. Det var riktigt spännande att ge sig på att försöka berätta levande och samtidigt videofilma sig själv. Hon berättade om högläsningsboken som de läste hemma för tillfället; den otroligt fina Ett helt liv skriven av Robert Seethaler och att de sen valt Ålevangeliet av Patrik Svensson som nästa högläsning. Nu efteråt visste hon att det hade varit två mycket bra val för gemensamma lässtunder i soffan oftast efter förmiddagsfikat.
Efter dessa två lyckade högläsningsböckerna hade han lakoniskt sagt:
– Nu gör vi uppehåll ett tag.
Så blev det. Det får vänta, tänker hon, nu är det mer reparera-verandan-liv, trädgårdsliv och sånt som hör sommaren till som gäller och gästerna håller avstånd, långt avstånd till och med. Snart känner vi oss som törstande eremiter i öknen.

I juli blir det bokklubbsmöte igen, det fjärde, med varsin egen lunchkorg, luftiga sittplatser och trevliga bokhögar. På mötet hos Gunilla bland kuddiga nävor i trädgården bestämde de att läsa Valeria Luisellis fjärde bok som fått så fina omdömen; De förlorade barnen – ett arkiv. En recension i tidningen Vi hade kittlat hennes läslust. Eftersom hon läser långsamt så var det bra att det blev den boken. Svårt att hinna med att läsa allt roligt och intressant annars!  Listan på böcker hon skulle vilja läsa är alltid längre än de böcker hon hinner läsa.
Hon gick för att leta upp  boken.

– Har du sett Valeria Luiselli? ropade hon.

Hon fick inget svar från den i huset som var bäst på att leta. Hon rotade runt lite på måfå på skrivbordet och i några kassar men Valeria Luiselli var inte där men det var Werner Aspenström. Några snabba anteckningar på ett skrynkligt papper så här stod det: Werner Aspenström 1943-1997
”…från hårt anspänd 40-talist till vardagsnära poet med brett genomslag hos  läsarna.”

Ett enda finger och en enda ton
Den valsen blev för liten
Tonen flaxar och slår
mot skymningsfönstren
Klaviaturen ligger frusen
som en vinterväg
Så får man inte göra med pianot

Läs väl o blomstra!/Agneta