Min första publicerade bok skrev jag för ganska många år sedan ihop med en kollega, det var en bok för lärare ”Kroppsspåk för alla” utgiven av Specialpedgogiska skolmyndigheten…
Som nyss fyllda 75 detta år debuterade jag som skönlitterär författare – om jag nu vågar använda det ordet. Inspirationen kom från de tio år 1975-1985 då vår storfamilj, tre unga familjer, bodde tillsammans i ett nerlagt åIderdomshem i Viby i Hallsbergs kommun.
När jag inför skrivandet bad om minnen fick jag det mesta och bästa från barnen som växte upp i storfamiljen. Det vackra omslaget fanns på väggen hos min son, bilden var en blyertsteckning från Viby, tecknad av 1979 av Olle Unenge, en av de tre unga papporna i vår storfamilj.
I min bok, Vi kom från Stockholm, är det fyra par med några barn som lämnar Stockholm för att bo kollektivt på landet. De surfade på gröna vågen som många kallade företeelsen. Precis som vi gjorde köper de ett nerlagt ålderdomshem i en fiktiv by; Närkes Vårby. Somligt i romanen liknar självklart sånt som vi i min storfamilj i Viby gjorde.
Viby var Vårby – där leker jag lite med det verkliga kontra det fiktiva. Alla uppfattar inte leken, likadant när storfamiljen från Vårby i romanen åker till storfamiljen i Viby: De gillar genast varandra och tycker att det är som om de hälsar på hos sig själva. Där finns många gemensamma beröringspunkter.

Eftersom minnet av händelser är olika för var person så kändes det omöjligt för mig att skriva en slags neutral rapportbok. Jag hade heller ingen lust att handskas vårdslöst med eller mot mina gamla familjemedlemmar. Jag ville hellre skriva en roman vilket passar mig bättre.

Ingen ska behöva säga: Nej, Agneta så där var det inte.

Här är jag dagen före boksläppet som skedde på fina Magiska Teatern i Vretstorp, på Långfredagen 2024. Gamla storfamiljen och vänner var bjudna till mingel, skratt och prat, dryck fanns med något salt och sött tilltugg.
Jag presenterade boken och mina tankar om skrivandet, det roliga såväl som det svåra.
Jag hade läst Julie Otsukas bok Vi kom över havet och fascinerats av hennes berättelse med många personer och hur hon hade skrivit om ett kollektivt VI som berättade.  Jag fann i den texten att ett kollektivt VI kan fungera som berättarröst. Det passar säkert inte alla läsare men jag ville ha det så. Korrekturläsarna önskade namn på personerna och jag försökte gå dem till mötes men blev lite splittrad av det. Jag tänkte att de visste bäst kanske borde jag ha stått på mig!

De spontana läsarna som har hört av sig till mig har mestadels varit mycket positiva i sina kommentarer; Kunde inte sluta läsa, tidsandan känner jag mycket väl igen, jag ville att boken skulle räcka länge, det där kollektivet i stan var speciellt, fanns dom på riktigt? Och jag antar att tysthet från läsare jag känner kan betyda vad som helst eller att de hade invändningar att komma med. Men vilken bok passar alla?
Jag rodde mitt projekt iland och det är jag stolt över! Men är jag för den skull författare? Inte vet jag men det ju inte därför jag skriver, själva skrivandet kommer inifrån som att man äter när man är hungrig.

Lev väl och blomstra!/Agneta

När jag vävde den här pläden var jag varken flink eller nöjd – speciellt inte i början. Så här: Jag hade vävt med damastteknik tidigare och ville göra något på samma tema som förra pläden; då rader av olika och roliga yllemössor! Men på något sätt tänkte jag fel, inga skisser blev bra och jag tog långsamt ut en annan riktning.
Varpen var vit och jag försökte fånga inre bilder hur jag skulle få till en annorlunda pläd med de färger jag hade valt till inslagen. Pläden skulle få två olika sidor en ljus baksida och en mer färgstark ovansida. Tänkte fritt och fick idéer värda att pröva. Väl färdig lämnade jag lättad resten av varpen till sista väverskan. Jag vet inte riktigt hur det gick till men den färdiga pläden vävd i en damastvävstol blev nog det finaste jag har vävt.

Invävt i pläden finns tvivel på mig själv, som tur är syns det inte på pläden! Jag kunde inte heller förklara riktigt för vävinnorna hur mönstret skulle bli, det var ju abstrakt och jag tyckte jag var ute på hal is. ”På ett sätt blir det både randigt och rutigt…” försökte jag någon gång förklara. Jag hade ju ingen skiss bara mina tankar hur det skulle kunna bli.

Senast jag kom ner till vävstugan så fick jag min färdiga pläd i handen, nej, i famnen! Jag som inte ens själv hade lagat min pläd så som man måste göra före ruggningen höll något fluffigt och vackert i famnen. Ingenting är perfekt men ändå så kärt!
Tack, Kerstin Person på Vävhalla för extrajobbet du gjorde före ruggningen och under det arbetet. Du är fenomenal!

Lev väl och blomstra!/Agneta